En energilös politik – del 1

Ibland händer det att Aftonbladet faktiskt publicerar nyheter, eller i alla fall information som är intressantare än det vanliga dokusåpedravlet och annan lågnivåretorik. Ett exempel på det var när man kunde läsa att tre av våra tio kärnkraftverk stod still när det samtidigt faktiskt, till slut, blev vinter. Coincidence? Mja, snarare resultatet av en lång och mödosam energipolitik vars största mål har varit att vara så icke-utmanande och politiskt korrekt som det bara går.

Det är väl å andra sidan symptomatiskt med den mesta politik som drivs idag; man försöker att röstmaximera genom att egentligen bara säga bra saker, men det finns en nivå där det går från att försöka vara väljarna till lags till att, för att uttrycka sig drastiskt, bara blir skit av alltihop. Svensk energipolitik har nått dithän idag.

(not: alla grafer är klickbara för större, mer läsbara varianter)

Om man tittar på hur vår energiproduktion ser ut så kan man konstatera att när oljekrisen drabbade oss mellan 1973-83 så var det nog många som var väldigt glada för sveriges kärnkraftsprogram för samtidigt som priset på olja femtonfaldigades så minskade vårat oljebehov till ca hälften jämfört med 1970. Timing.

1985 nådde vår energiproduktion från kärnkraft samma nivå som den minskande mängden energi som genererades från olja, dvs vad gäller all energi vare sig det handlar om el, transporter, industriprocesser etc. Biobränslen och vattenkraft har turats om att ligga på tredjeplats sen 1980 medans övriga energikällor för en rätt stillsam tillvaro i bakgrunden.

En liten detalj i sammanhanget är att när debatten om Barsebäcks nedläggning rasade som värst så yttrade sig Mona Sahlin, som då var något så tjusigt som samhällsbyggnadsminister, i frågan:

Samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin hävdar, bland annat i en debattartikel i Kvällsposten 12 januari, att farhågorna för kraftbrist är obefogade. Hon pekar bland annat på att vi vanligtvis är nettoexportörer av el, och att det därför finns en god marginal att ta ifrån. Dessutom menar hon att det finns en planerad utbyggnad av elproduktion i Sverige motsvarande 20 TWh fram till 2015.

Det där att vi är nettoexportörer av el har det nog varit lite si och så med, men däremot verkar hon haft fog för påståendet att vi byggt ut elproduktionen i Sverige, främst i form av biobränslen. Frågan är om det räcker. Artikeln fortsätter:

Men Arne Österlind är inte lika övertygad.

– Om vi skulle få en vargavinter samtidigt som ett större kraftverk havererar, kan det bli problem, främst i södra Sverige, säger han.Han berättar vidare att när det är kallare än tio minusgrader har Norge inget överflöd av el att exportera till södra Sverige. Eftersom det dessutom ofta är dåligt med vind när det är kallt, finns det sannolikt ingen el att importera från Danmark heller. Då kan det bli problem menar han.

– Sannolikheten att detta kommer att hända är inte stor, men risken är ändå tillräckligt överhängande för att ta det på allvar, säger han.

Sannolikheten kanske inte var stor, men allt eftersom våra kvarvarande kärnkraftverk blir allt äldre så ökar sannolikheten och i år stod alltså tre av tio kärnkraftverk still när det var högst olägligt. Detta kommer bli vår vardag framöver eftersom våra politiker har hållit fast vid ett rätt krampartat Status Quo sen -85 ungefär. Det håller inte längre.

Samtidigt finns det en allmän uppfattning om att kärnkraften är farlig, men hur farlig är kärnkraften egentligen och hur förhåller sig den farligheten gentemot andra former av energi?

Det finns statistik på hur många döda per TWh som olika energiformer orsakar och om man räknar om energiproduktionen till dödssiffror per år så får man snabbt fram att i Sverige står oljan, statistiskt sett, för flest dödsfall per år.

Det här inte direkt en överraskning. Enbart avgaserna från våra fordon skördar fler liv än vad trafikolyckorna gör per år, något det dock pratas väldigt lite om.

Tvåa i den grafen är kolkraft, men det är förmodligen en sanning med modifikation. Siffrorna bygger på världsmedel och speciellt i Kina är siffrorna för kolkraftsrelaterade dödsfall ca 1.7 ggr högre än hela världen tillsammans och nästan 20 ggr högre än i USA. En mer korrekt siffra är nog att utgå för medlet för USA, vilket då skulle ge resultatet till höger i stället.

Notera att skalan är ändrad nästan en faktor 10 så olja syns inte ens längre i grafen, men med medeltalet från USA för döda/TWh pga kol så blir alltså biobränslena en större dödsorsak för Sverige än vad kol är. Det är iofs inte så konstigt med tanke på att vi förbrukar väldigt mycket mer biobränslen än kol, statistiskt sett orsakar kol och biobränslen ungefär lika många dödsfall per TWh.

Så de tre energiformer som alltså orsakar flest dödsfall per TWh är olja, kol och biobränslen! Det här är viktigt att komma ihåg eftersom det visar att bara för att någonting är förnyelsebart och premieras av diverse miljöskäl så betyder det inte att det är ofarligt! Biobränslen är, bokstavligt talat, en skitlösning. Speciellt för våra lungor.

Den fjärde urskiljbara grafen är vattenkraften som ligger noterbart högre än andra energiformer i Sverige, men det är, likt kolkraften, lite missvisande eftersom en dammolycka i Kina, Banqiao, var så oproportionerligt stor att det ökade dödsfall/TWh-statistiken med över en faktor 10!

Det är inte riktigt rättvist för svenska förhållanden och om grafen justeras för att exkludera Banqiao och skalas upp för att bli tydligare ser det i stället ut som till höger.

Här syns tydligt att 1985 började Sverige förbruka naturgas, vilket förstås ledde till dödsfall även det. Naturgas är idag den fjärde mest dödsbringande energiformen trots att den står för en väldigt blygsam del av energiproduktionen, men då ska man samtidigt komma ihåg att för olja handlade det om tusentals och för kol och biobränslen hundratals dödsfall per år. Det ska jämföras med naturgasens ca 50 dödsfall per år.

Naturgas är den säkraste formen av fossilbränslen (4 dödsfall/TWh vilket ska jämföras med biobränslenas 12 dödsfall/TWh och kolets, enligt USA-statistik, 15 dödsfall/TWh). Det är dock fortfarande svårt att se de tre sista pga skalan som krävs för att naturgas ska få plats, men ännu en inskalning löser det problemet.

Risken med dagens kärnkraft och vattenkraft i Sverige ligger på ungefär samma nivå och handlar om ental personer per TWh, en faktor tusen lägre än för olja. Riskerna är med andra ord i princip försumbart jämfört med fossila bränslen och biobränslen.

Dock, även om det idag är så att vatten- och kärnkraft statistiskt sett ligger på femteplats vad gäller antalet dödsfall per år i Sverige så ska man ha i minnet att kärnkraften producerar ca 2-3 ggr mer energi än vattenkraften för samma risknivå. Helt ohotad på sista plats ligger förstås vindkraft, mest för att den mängd TWh som vindkraften står för i Sverige är i princip försumbart.

Nu funderar säkert flera på mitt påstående att vi producerar 2-3 ggr mer kärnkrafts- än vattenkraftsenergi eftersom alla fina pajdiagram och liknande över svensk elenergi brukar visa kärn- och vattenkraft som de två klart dominerande och hyfsat jämnstora ingredienserna i svensk elförsörjning.

Det är helt korrekt, men det beror på att även om vi producerar mer kärnkraftsenergi så tar vi bara tillvara en väldigt liten del. Resten av energin används till att ställa till med högst lokal uppvärmning vilket lett till ett oplanerat men intressant biologiskt experiment utanför våra kärnkraftverk.

Man brukar säga att Sveriges energiförbrukning är fördelad någotsånär jämt över tre delar; bostäder, industri och transporter. Det är egentligen en lögn och vi borde i stället säga att Sveriges energiförbrukning är fördelad någotsånär jämt över fyra delar; bostäder, industri, transporter och lokala fältstudier av hur en global temperaturhöjning kommer påverka Sveriges flora och fauna.

Krasst talat så spolar vi bort ungefär 70% av den tillgängliga energin i våra kärnkraftverk som spillvärme. En fjärdedel av all energi som produceras i landet kastas årligen bort i ett enormt slöseri. Energi som kunde ha tagits bättre tillvara, tex i form av fjärrvärme.

Ågestaverket, en ganska tidig och liten Svensk reaktor, producerade ca 10 MW elektricitet men försåg samtidigt Farsta med 55 MW fjärrvärme under perioden 1964-74 men bortsett från Ågesta är det väldigt tunnsått med kraftvärmekärnkraftverk i Sverige. Det har funnits lösa planer på det men har aldrig realiserats trots att Naturvårdsverket, med viss rätt, befarat att den varma spillvärmen från kärnkraftverken skulle kunna ha negativ påverkan på närmiljön.

Alla dödsfallssiffror ovan bygger på global statistik och de enda som egentligen kan anses vara tillförlitliga är siffrorna för fossila bränslen samt biobränslen. Dödsfall relaterade till vind- vatten- och kärnkraft tenderar att komma väldigt spektakulärt och plötsligt med långa, händelselösa perioder däremellan, vilket gör att osäkerheten är stor. Samtidigt skiljer det tiopotenser mellan de värsta och de bästa energiformerna vilket gör att även enorma katastrofer, som Banqiao, inte ens kommer i närheten av att utjämna den skillnaden.

Problemet är att det är de där stora katastroferna som får uppmärksamhet, vilket förvrider våran uppfattning av fara. De där konstanta farorna som blir vardag underskattar vi ofta medans det är de där rubrikolyckorna som vi minns och, tyvärr, ofta grundar vår uppfattning om fara på. Det är inte vattendammar som brister, kärnkraftverk som exploderar eller flygplan som trillar ner som vi bör oroa oss för, det är den långsamma men ständigt närvarande döden i form av avgaser, fetma, sviktande allmänhälsa mm som är de stora farorna i våra liv och som vi borde fokusera på.

I tell people that if it’s in the news, don’t worry about it. The very definition of ”news” is ”something that hardly ever happens.” It’s when something isn’t in the news, when it’s so common that it’s no longer news — car crashes, domestic violence — that you should start worrying.
— Bruce Schneier

Det finns fyra energiformer som orsakar färre än ett dödsfall per TWh och därmed borde anses vara säkra. Det är solkraft (0.44), vindkraft (0.15), vattenkraft (0.1 om vi bortser från Banqiao) och kärnkraft (0.04). Alla dessa fyra har dessutom gemensamt att de troligen kommer finnas tillgängliga längre än mänsklighetens fortsatta existens så har vi det minsta njure mellan öronen är det rimligtvis de fyra energislagen som vi bör satsa på i framtiden.

Uppföljaren till den här postningen, då jag tänkte skriva mer om just en mer rimlig utveckling på energisidan i Sveriges framtid, kommer vid ett annat, än så länge odefinierat, tillfälle…

Punk economics

20 minuters lektion som förklarar varför situationen ser ut som den gör i Eurozonen, Grekland etc. Det är ingen rolig läxa…

Ta er tiden att se dem, det är värt det.

Textboken är död, länge leve textboken!

Theodore Gray är en nerd, seriös ärkenerd till och med och han ägnar sig bland annat åt nåt han kallar guerilla educational reform genom att helt enkelt tvinga skolan att acceptera att världen förändras och inse att den utlärningsmetodik som möjligen kan ha ansetts acceptabel (eller i alla fall inte fullständigt föråldrad) för 20-30 år sen numera är fullständigt ur fas med dagens verklighet.

Det är, återigen, ett exempel på hur de som lärt sig hur världen funkar innan Internet ofta visar sig ha svårt att inse att världen har förändrats och hur de nu uppväxande generationerna inte ser på världen på samma sätt eller hur relationen till information skiljer sig på ett fundamentalt plan gentemot tidigare generationer.

För oss är nätet ett sorts delat externt minne. Vi behöver inte komma ihåg onödiga detaljer: datum, summor, klausuler, gatunamn, detaljerade definitioner. Det är tillräckligt för oss att ha något abstrakt, den innersta naturen av vad som behövs för att processa informationen och relatera den till annan information. Skulle vi behöva detaljer så kan vi leta upp den inom några sekunder. Likaså behöver vi inte vara experter på allt, för vi vet var vi kan finna människor som specialiserar sig på det som vi själva inte vet, vilka vi kan lita på. Människor som delar sin expertis med oss, inte för profit utan på grund av vår gemensamma tro att information existerar i ett stadie av rörelse, att den vill vara fri, att vi alla gynnas av ett utbyte av information.

Theodore Gray höll en föreläsning vid ”Learning Without Frontiers Festival of Learning & Technology” och hela hans föreläsning kan ses här:

Bland annat konstaterade han att den skrivna textboken, as we know it, är en död företeelse.

I don’t think there’s a market for text books anymore. I think the textbook publishers have essentially dug themselves into a hole so deep that they will never get out of it. The pricing policy has pushed it to a point where a school district or […] a parent or a student can buy an iPad for less than the cost of a semesters worth of text books which is, of course, ludicrous.

Books don’t have to cost that much, but they do, and this has created an opportunity for them to be replaced completely by electronic text book readers and the wonderful thing with electronic text book readers is that professors and other people who write the content of text books are actually very happy to do it for free for the most part.

They’re not in it for the money and the only reason the commercial publishers have been involved in the text book industry is that professors don’t know how to go to China and arrange for printing and containers full of paper coming back and distribution mechanisms, that’s not something professors are good at.

Professors, however, are excellent at creating high quality educational materials and with an electronic reader and an ocean of free open source [?] materials there’s no need for the [?] commercial publishers in between anymore.

 

Det är bara ett exempel, bland många, på hur teknikutvecklingen snabbt håller på att förändra samhället till något nytt.

De som påstår att den nya generationen inte vill betala för sig har liksom missförstått hela situationen, det är inte det att ingen vill betala, det handlar om att värdet för information har i princip rasat till noll när det inte längre finns en brist på den.

Finns det inte längre en stor efterfrågan går det inte längre att ta priser som, av tradition, utgår från en bristsituation som tekniken funnit en väg runt. Kan du inte tjäna pengar på traditionellt sätt så får du hitta ett nytt sätt att göra det på.

Ett sätt att tjäna pengar i dagens verklighet är att göra reklam för sig genom att tex hålla föreläsningar under vilken man gör reklam för något man säljer, tex en bok.

Plötsligt har två, till synes, motsägelsefulla saker hamnat rätt högt upp på min önskelista:

1. En e-bokläsare (för e-ink verkar mycket trevligare att läsa ren text på än någon form av pad med lysande skärm)
2. Theo Gray’s Mad Science

Jag älskar nerdar…

Vad är en kulturskapare?

Jag slängde ut ett påstående att ”Du kan inte skapa kultur” i en chat och fick som första reaktion tillbaka ”Man kan ju isf hävda att man inte kan låta bli att skapa kultur”. Det kan ses som om det råder ett totalt motsatsförhållande mellan de två påståendena, men egentligen gör det inte det. Båda påståendena är sanna för även om ingen egentligen kan bestämma sig för att man plötsligt ska skapa ett skålpund kultur (ungefär som man kan bestämma sig för att man ska bygga en friggebod) så är det samtidigt fullständigt omöjligt att låta bli att kontinuerligt lämna ett kulturellt avtryck i sin samtid.

En definition på kultur är:

• The totality of socially transmitted behavior patterns, arts, beliefs, institutions, and all other products of human work and thought.
• These patterns, traits, and products considered as the expression of a particular period, class, community, or population: Edwardian culture; Japanese culture; the culture of poverty.
• These patterns, traits, and products considered with respect to a particular category, such as a field, subject, or mode of expression: religious culture in the Middle Ages; musical culture; oral culture.
• The predominating attitudes and behavior that characterize the functioning of a group or organization.

En annan definition är:

Kultur kan definieras som livsmönster t.ex. språk, konst, värderingar och institutioner hos en population som överförs socialt från generation till generation. Kultur har kallats ”levnadssättet hos ett helt samhälle”. Som sådant inkluderar det beteendemönster, seder, klädsel, religion, ritualer, lekar, normer för lagar och moraliska system, liksom trossystem och konstarterna. Kultur refererar ofta till en universell mänsklig kapacitet för att klassificera och kommunicera erfarenheter materiellt och symboliskt. Den höga kulturella förmågan har länge betraktats som en definierande egenskap hos människan.

Vår person är en produkt av vår samtid och vår samtid förändras av det avtryck vi själva gör på den med våra handlingar. Det är en ständigt pågående återkoppling mellan oss individer som resulterar i att samhället och samhällets värderingar hela tiden förändras. Varje individ är en aktiv komponent i en ständigt pågående social mutation, eller remix, av en ögonblicksbild av mänskligheten. För mig ter det sig som en syntes mellan dominoeffekt och kaosteori, ibland finns det direkta, synliga kopplingar och ibland är det nästan omöjligt att utröna orsak och verkan även om det är tydligt att det finns en påverkan eller ett samspel.

Synonymer till ordet ”skapa” är tex ”åstadkomma, bygga, forma, frambringa, komponera, konstruera, mynta, tillverka, uppfinna, generera” bara för att ta några exempel och alla orden har egentligen en sak gemensamt, det handlar om att forma någonting till något nytt. När du bygger eller konstruerar så omformar du råmaterial enligt kända principer och idéer till någonting nytt; en maskin, en byggnad eller något annat ting. Det handlar i praktiken om att bygga vidare på tidigare skapande/formande samtidigt som du sätter din egen prägel på denna omformning och på så sätt lämnar ditt eget avtryck i det som är, och blir, vår gemensamma kultur.

Kulturskapare borde egentligen den process som hela tiden utökar vårat kulturella arv kallas, det samspel mellan omformning och allmän acceptans där en individ bygger vidare på redan existerande kultur för att själv lämna ett avtryck i samtiden, ett avtryck som sen andra kan ta till sig och bygga vidare på för att i sin tur lämna sitt avtryck och på så sätt expandera samtidens samlade kultur.

Kulturskapare är i stället ett ord skapat ur propagandasyfte. Man tar de två orden kultur och skapa, fogar samman dem till en ohelig allians som man sen klistrar dit på allt från Shakespeare till Britney Spears, men precis som alla stora uppfinnare hade medhjälpare som glömts bort så står inga kulturella verk som självständiga 2001-monoliter i kulturlandskapet. Shakespeare ”lånade” till exempel friskt från andra verk och Britney Spears har en hel stab mer eller mindre anonyma personer (hon har tex bara varit delaktig i skrivandet av en minoritet av ”sina” låtar).

Det som blir problematiskt med den nuvarande definitionen i en verklighet där allt fler blir kreatörer är att det artificiellt särskiljer personen från sin samtid och tvingar fram en konstgjord distinktion mellan de som är ”riktiga” kulturskapare och de som inte är det.

Orsaken är förstås en vilja att upprätthålla en upphovsrätt som kanske var vettig (eller åtminstone mer acceptabel) på den tid då skapande och distribution av många former av kultur var både dyrt och komplicerat, till skillnad mot idag, och ett monopol därmed lättare kunde försvaras. Resultatet blir att en ”vild” kreativitet ofta tolkas som upphovsrättsintrång medans ”ordnade” kreativa uttryck accepteras som artistisk frihet.

Det fungerar allt sämre i en verklighet där allt fler som växer upp inte längre kan minnas, eller har en relation, till samhället innan Internet.

Vi känner inte den respekt, som grundades i avståndet mellan den enskilda medborgaren och de majestätiska höjderna, där den härskande klassen befinner sig knappt synligt genom molnen. Vi ser på samhället på ett annat sätt: samhället är ett nätverk och inte en hierarki.

Korrekt beteende i hengården

Det finns en ny ”rörelse” som kräver att det ska införas ett könlöst pronomen i svenskan som ska användas i mesta möjliga mån i stället för han eller hon för att inte exkludera transsexuella eller andra personer som inte har en stark, traditionell könstillhörighet. Det pronomen de vill införa är ordet ”hen” och det, förmodligen, mest idiotiska argument jag hört för att förlöjliga motståndarna mot detta ord är att motståndet mot ordet ”hen” beror på att de som inte gillar ordet gör det för att de inte klarar av att acceptera tanken på något annat än heteronormen.

Snacka om att generalisera och ringakta de med avvikande åsikter för att passa sin egen agenda. Det är nog dags för no bullshit-skylten igen.

Att någon inte håller med i en viss bestämd sakfråga behöver inte nödvändigtvis vara för att personen i fråga är emot alla dina åsikter eller det du står för. Att kategoriskt bunta samman alla meningsmotståndare till en gemensam grupp som man sen tillskriver lite lätt bestialiska åsikter är dock ett garanterat framgångsrecept för att skrämma bort personer som annars skulle kunna tänkas vara nyttiga allierade.

Personligen kunde jag inte skita mer i vilken sexualitet andra har (förutsatt, förstås, att jag själv inte har en mer intim relation till personen i fråga) utan mitt motstånd mot begreppet ”hen” är rent språkligt. Ordet är, ärligt talat, strykfult, jag har svårt att tänka mig att anamma uttrycket utan bättre skäl än de jag sett hittills och kommer definitivt inte anamma det som det (miss)brukas idag. Det är inte konstigare än att jag i princip aldrig använder ordet ”dom” i skrift, trots att det numera är språkligt korrekt att göra, utan fortfarande föredrar ”de” respektive ”dem” då jag tycker att det är estetiskt mer tilltalande i skrift (dvs så länge de används grammatiskt korrekt, då…).

Det finns dessutom redan könlösa pronomen i många språk och svenskan är inget undantag. De flesta är nog medvetna om att engelskan har sitt ”he, she, it” så har svenskan, faktiskt, också maskulint, feminint och könlöst pronomen: han, hon, den/det/de. Egentligen är det mest en vanegrej; det är inte ovanligt att man skriver om tex djur i könsneutral form, tex ”Titta på den där hunden, den är jätteduktig!”, och det sker redan i exempelvis jobbannonser, ”Personen vi söker ska…”.

De enda orsakerna jag kan se till att ”uppfinna” ett nytt könlöst pronomen i stil med ”hen” för att poängtera frånvaro av könstillhörighet är:

1. Man vill göra ett politiskt korrekthet-grej av det och försöker skapa en PK-situation där folk kryper ur brallorna för att visa att de minsann är duktiga PK-ister som minsann aldrig skulle få för sig att trampa någon medmänniska på tårna.
2. Man tyckte grammatiken i svenskaundervisningen var så astrist, eller onödig, att man helt enkelt inte vet bättre.

Ingen av situationerna ter sig, för mig, direkt smickrande för de som förespråkar denna politiskt korrekta styggelse, speciellt som de språkliga verktygen redan finns för att uppnå samma mål. Jag försöker ofta skriva könlöst i mina texter (men dagsformen varierar, mycket pga svårt fall av ohejdad vana) men jag försöker göra det utan att misshandla språket på ett onödigt drastiskt sätt och det ska till mycket synnerliga skäl för att jag ens ska överväga att introducera ett fjärde könsdefinierande pronomen i svenskan (välkomna att ge argument för detta i kommentarsfältet).

Kan vi relatera till djur (som bevisligen också har kön) med den/det/de i de fall där man inte vet eller av annan orsak inte vill relatera till djurets kön så verkar det konstigt om inte samma pronomen kan appliceras på människor. Det är möjligt att det kan finnas en viss form av motstånd pga formuleringsmässig ovana, men det motståndet lär knappast bli mindre av att man försöker införa ett helt nytt ord i språket.

Det finns dock ett skäl som jag kan se, och kan tänka mig att stödja, till att introducera ett nytt könsdefinierande pronomen och det är för att täcka de av oss som inte platsar inom någon av kategorierna han/hon men det är inte så jag sett ”hen” användas. Normalt sett används ”hen” kategoriskt som en synonym till ”den”, där alltså ”den” är språkligt korrekt och begreppet ”hen”, eller åtminstone användningen av ordet, är en bastard som borde tas ut och skjutas.

Ska ”hen” över huvud taget introduceras i svenskan så bör det mao användas som en bestämd könsform för att indikera de som, av olika orsaker, inte kan anses representeras av vare sig han eller hon, ens när det är en viss specifik individ man talar om. Personer som av fysiska eller psykiska orsaker inte kan anses vara antingen ”han” eller ”hon” utan hör till en tredje kategori kön.

Då ska dock begreppet reserveras för den kategorin individer, precis som begreppet ”han” respektive ”hon” är reserverat för respektive könskategori och dagens slentrianmässiga användning bör rimligtvis upphöra som en konsekvens av detta.

Rotlös politik

Lake skrev en rasande kritik mot Centerns partiledning:

Centerpartiet (Annie) lanserade inför stämman 2009 en ”integritetsbalk” i ett försök att visa att man fortfarande stod på medborgarnas sida när det gällde den personliga integriteten. (Svd, min blogg, min blogg2) Men som man ser på innehållet var den minst sagt urvattnad, men beslutat sa i alla fall något.

[…]

Har medlemmarnas beslut INGEN påverkan på ledningen längre?! Trots ett lysande Öppenhetsmanifest inför mandatperioden 2006-2010 så röstade man igenom bland annat FRA-lagen. Efter det har DLD, Ipred och många andra integritetskränkande lagar lags sig som på hög som motbevis framför Centerpartiet. Men sist jag hörde så SA man i alla fall att partiet fortfarande kämpar för den personliga integriteten. Det börjar eka mer och mer ihåligt.

Jag kan bara hålla med. Lake skrev Så kallade ”medlemmar”, på Centerstämman i Åra 2011 som bildtext till bilden ovan och jag tycker det är rätt talande; som att medlemmar är ett kuriosaföremål man håller sig med. En slags exotiska husdjur som visas upp vid storbesök men som sen snabbt stängs in i burarna igen innan de ställer till med något. Jag skrev ett svar som, i vanlig ordning, blev så långt att det får bli en (delvis omarbetad) post. Också.

---

Det fanns en tid då jag trodde på det demokratiska systemet i Sverige. Jag var ung, naiv och politiskt aktiv inom SSU (Jag säger som John Cleese: ”I got better”). Nånstans på vägen insåg jag att politik sedan länge slutat handla om ideologier och i stället bara handlade om att hålla skenet uppe så man fick makten och att ALLT annat, löften, långsiktighet, värderingar, var sekundärt så länge man lyckades med det enda som verkligen betydde nåt; ta över eller behålla makten. Och folk accepterade det.

Inför valen kunde folk bli exalterade och orera vilt om någon symbolisk fråga som drogs fram av partierna så den kunde stötas och blötas i media. Politikerna debatterade i media utan att vika en tum från sina skyttegravar och väljarna beskyllde varandra (och deras respektive parti) för både det ena och det andra, röstade på vilket parti man nu ansåg hade bäst åsikt i vilken fråga det nu var man principröstade om och sen, när partierna glatt bröt vallöftena, ryckte man på axlarna och accepterade det för ”Alla vet ju hur politiker är”.

Jag började rösta blankt i protest mot vad jag ansåg var en förfallen demokrati och förryckta politiker. När blankrösterna började bli pinsamma (och jag började hoppas på att vi blankröstare faktiskt skulle tvinga igenom en förändring) så slutade man redovisa blankrösterna synligt under valnatten och poängen för mig att över huvud taget ta mig till vallokalen försvann.

Så jag började helt enkelt skita i att rösta, för jag såg ingen mening med det. Maktlös kunde jag bara se på när samhället sakta vittrade sönder pga ideologilös kortsiktig och populistisk politik som dessutom sakta började ta allt mer teknikfientliga uttryck när de gamla stofilerna i Riksdagen allt tydligare visade att de inte förstod Internet, att den förändring som Internet stod för förvirrade och skrämde dem och att lobbyister framgångsrikt övertygade dem att den nya tekniken var farlig.

Dvs till 2006 då Piratpartiet dök upp. Piratpartiet var inte perfekt, det var nystartat, rörigt, gav ett bitvis förvirrat och ogenomtänkt intryck men framstod ändå som det enda vettiga alternativet på en i övrigt maktfullkomlig och verklighetsfrånvänd politisk arena som mer och mer blivit ritualer och tom retorik och allt mindre speglade eller ens handlade om det samhälle den förmodades verka i.

Så när alla partier unisont började yla om att de minsann också menade allvar i integritetsfrågorna trodde jag inte längre på löftena. Varför skulle jag? Varje gång det dykt upp en ny fråga, allt från miljöfrågor till feminism, så har partiledarna nästan trampat ner varandra i sin iver att bedyra att de minsann också är såna där som de där andra vad det nu var de var utan att de för ett ögonblick ens fattade vad frågan, vilken den nu råkade vara, egentligen handlade om.

Under hela mitt liv har de visat om och om igen att vallöften aldrig någonsin betyder någonting efter valet och att de alltid väger lättare än luft när rösterna väl är färdigräknade.

FRA-lagen är ett klockrent exempel. Innan 2006 var vänsterblocket drivande och borgarna ylade som stuckna grisar, men efter 2006 var alliansen drivande och vänsterblocket, nu i opposition, protesterade vilt. Det handlar inte om ideologi, det handlar inte om politik, det är bara demokrati på papperet och det enda det handlar om är makt. Makt som våra riksdagspartier lärt sig att de kan missbruka hur som helst eftersom folk traditionellt sett bara knutit handen i fickan och tyst accepterat.

Jag önskar att jag skulle kunna bli upprörd fortfarande. Jag önskar att jag skulle kunna säga att det här var oväntat och upprörande. Det kan jag inte för det var det inte. Det var precis som vanligt. Centern vill vara med och leka med makten och för det är man beredda att bryta alla tidigare löften för när makten hägrar är man beredd att göra vad som helst.

Piratpartiet har sina quirks. Det är en omogen organisation som slåss med en rörig organisation, brist på pengar, brist på erfarenhet och, i vissa frågor, brist på samstämmighet, men det blir hela tiden bättre och det är det enda partiet idag som jag vill påstå faktiskt har en ideologi. Det är ingen svulstig ideologi med grandiosa planer och program, det är en liten enkel ideologi som dock blir ack viktigare. Ideologin att demokrati är viktigt och att vanligt folk förtjänar att tas på allvar.

Jag är en stolt pirat, men jag önskar att jag slapp vara det. Jag önskar att våra folkvalda lyssnade på folket och kunde vara delaktiga i det samhälle de faktiskt är valda för att ta hand om.

Det bästa hade varit att Piratpartiet aldrig hade behövts.

Kan vi kanske blicka framåt i stället?

Det har varit samma story hela tiden, det är synd om artisterna, buhu, tandagnissel och gråt. ”Hur ska artisterna få betalt?” har det frågats och diverse kreativa förslag på hur man ska strypa IT-explosionen eller i alla fall, i bästa fall, mjölka den för att hålla en sakta krympande upphovsrättsindustri under armarna för att de inte ska kollapsa i en hög av obsolitet.

Är det inte dags att vi vänder på argumenten och börjar fundera på varför det ska vara så självklart att upphovsrättsindustrin måste hållas vid liv, kosta vad det kosta vill? Är det inte dags att upphovsrättsindustrin och ”det svenska undret” (har det över huvud taget varit mycket till under sen ABBA-tiden?) helt enkelt får maka på sig för nya underverk? Ja, det är jättesynd om artisterna, men tuff skit. De är inte de första (eller de sista) som drabbas när förutsättningarna ändras.

Det vi borde tala mer om är hur alla dessa lagar och regleringar riskerar att drabba andra delar av samhället och då tänker jag främst på IT-industrin. 2010 omsatte musikindustrin ca 700-800 miljoner svenska kronor, 2009 omsatte IT-industrin 517 miljarder! Musikindustrin sysselsätter ca 15 000 svenskar, IT-industrin skapar ca 25 000 nya jobb. Varje år!

Dvs ungefär var 7:e månad skapar IT-industrin lika många nya jobb som musikindustrin totalt sysselsätter.

Att vi över huvud taget talar om att upphovsrättsindustrin måste skyddas med metoder som riskerar att allvarligt skada Internet är en fantastisk felsatsning som man nog måste vara lite intressant felvinklad mellan öronen för att inte inse. Fokus borde i stället ligga på att skydda Internet mot ständiga försök att bromsa utvecklingen för att premiera samhällets, och medborgarnas, intressen i stället för att gynna ett fåtal.

Vi behöver tänka om och blicka framåt mot nya möjligheter i stället för att krampaktigt försöka behålla Status Quo. Vi behöver skydda integriteten och friheten på Internet för vår egen skull. Demokrati, integritet och frihet måste alltid komma i första hand, kommersiella intressen och marknader får helt enkelt anpassa sig och hitta nya nischer allt eftersom samhället förändras.

Det är trots allt så att alla totalitära samhällen har till slut kollapsat pga att i ett ofritt samhälle slutar folk bry sig, så den nuvarande samhällsutvecklingen, ivrigt påhejad av lobbyister, innebär samtidigt ett kollektivt självmord av en redan dömd marknad. Det är inte frågan om om, det är bara frågan om när och hur stor samhällsskadan blir.

Farbror Google vill bara ditt bästa…

Det kan nog inte vara många som missat att Google nu tänker förändra sin policy så man får en enhetlig policy för alla sina tjänster. Rent generellt så tycker jag att det låter som en bra grej, men det som är lite oroväckande är att det tydligen (och det har inte framkommit riktigt lika tydligt från Googlehåll) också kommer innebära att din historik i de olika tjänsterna kommer samköras så att Google kan få bättre detaljinformation om vem du är och vilka vanor du har.

Helt förvånande är det kanske inte. Google är, trots allt, ett kommersiellt företag och de lever på att samla och indexera information. Att de inte, likt IT-hamstrar, samlar på sig så mycket de kan om så många de kan utan försöker att uppvisa en viss måttfullhet ändrar inte det faktum att de förmodligen vid det här laget vet mer än rätt många vet om sig själva.

Idag är alltså rätt mycket av den informationen fortfarande fragmenterad över flera oberoende tjänster, men i och med policyförändringen kommer man kunna samköra mer information än tidigare vilket har potentialen att kunna vaska fram obehagligt många nya små bagateller om oss som individer. Bagateller som tillsammans kan bli en rätt komplett kartläggning.

Det är lätt att tänka att ”Äh, jag har inget att dölja” och sen känna att det här inte är nån fara eller att man försvinner i bruset. Problemet är att är det nånting datorer är bra på så är det att sortera ut signalen ur bruset och gräva fram information om dig som du troligen inte ens visste om själv att du spred.

Every time you go shopping, you share intimate details about your consumption patterns with retailers. And many of those retailers are studying those details to figure out what you like, what you need, and which coupons are most likely to make you happy. Target, for example, has figured out how to data-mine its way into your womb, to figure out whether you have a baby on the way long before you need to start buying diapers.

Google ses ofta som ”The good guys” och till viss del håller jag med. De verkar verkligen anstränga sig för att följa sitt måtto ”Don’t be evil”, men problemet är att ”Don’t be evil” inte automatiskt implicerar ”Be good” och jag tycker mig se allt oftare att Google gärna befinner sig i gråzonen däremellan. I Googles policydokument kan man läsa att:

Din integritet skyddas på samma sätt som tidigare

Målet är att ge dig så mycket öppenhet och valmöjlighet som möjligt med hjälp av produkter som Google Översikt, Annonspreferenshanteraren och andra verktyg. Våra sekretessprinciper har inte ändrats. Och vi kommer aldrig att sälja eller dela dina personliga uppgifter med andra utan ditt tillstånd (förutom i undantagsfall då vi måste göra det på grund av en giltig begäran från en domstol).

Så låt oss säga att vi verkligen tror på att Google menar vad de säger så innebär ändå det faktum att de sitter på världens förmodligen största samling med indexerad personlig data en möjlighet för tex myndigheter att kräva att Google lämnar ut information. Det har hänt förut och kommer med största sannolikhet hända igen.

Min farhåga med det här är alltså egentligen inte att Google kommer missbruka situationen utan att andra kommer kräva att få ut informationen så de i stället kan missbruka den. I det läget kommer Google hävda Force Majeure och lämna över den begärda informationen, även om de förmodligen gör det motvilligt.

Så även om jag på många sätt ändå gillar Google och kommer ha svårt att helt leva utan deras tjänster så kommer jag ändå göra fyra saker framöver:

1. Radera min sökhistorik hos Google eftersom den egentligen inte är till nån nytta för mig själv.
2. Börja använda andra söktjänster i stället, tex DuckDuckGo (och stänga av ”Search suggestions”).
3. Sluta vara slentrianmässigt inloggad på Google utan ha en dedikerad Googlebrowser när jag behöver vara inloggad (troligen en Chromebrowser i en väl inkapslad virtuell maskin).
4. Försöka hålla lite mer koll på hur mycket information Google (och andra) tjänster faktiskt slentrianmässigt sparar om mig (det är mer än man tror).

Det är möjligt att det kan ses som lite nojigt, men det måste vara upp till var och en hur pass mycket information man sprider om sig själv. Även om jag inte planerar att bli en IT-eremit så är jag ändå inte helt bekväm med att läcka information utan någon som helst kontroll eller något uppenbart syfte. Kan jag se en fördel med att jag delar med mig av privat information är det förstås en helt annan femma.

Som jänkarna säger, YMMV.

Är Internet bara en fluga?

Läste igår på techdirt att The Pirate Bay kan komma att blockeras i Storbritannien. Det vore förstås inte första landet som ger sig på att blockera TPB och det kommer förmodligen leda till samma resultat även den här gången, dvs ett fantastiskt imponerande verklöst slag i luften. Samtidigt har den procentuella andelen P2P-trafik över internet stadigt sjunkit de senaste åren, inte som trappsteg, vilket skulle indikera att blockering faktiskt fungerar, utan som en kontinuerlig minskning.

For years, commentators predicted that it’d be the growth of legitimate services that would bring an end to piracy, rather than legislation and lawsuits from content providers. This data seems to support that conclusion, though correlation is not causation, so it’s difficult to say whether that’s true or not – more studies will be required.

Spotify has conducted a survey that says that 80% of its users fileshare less after signing up

Det är lite ”Vad var det vi sa?” över det och det har till och med gått så långt att självaste DMCA har sagt åt upphovsrättsindustrin att kamma sig och kavla upp ärmarna i stället för att bara gnälla hela tiden.

Det riktigt intressanta med det här är dock att inte nog med att det tagit upphovsrättsindustrin väldigt lång tid att komma ut på banan, alla dessa vilda försök att låtsas som att 1900-talet fortfarande gällde har inte bara varit rätt ineffektivt mot fildelningen, det har dessutom främst skadat dem själva. Det har förstås inte lett till att upphovsrättsindustrin har lärt sig läxan, tvärt om verkar de vara helt fokuserade på att bara öka storleken på sin hammare när saker inte går enligt planen.

Tja, så varför inte bara kunna skita i att bråka och se hur upphovsrättsindustrin sakta demonterar sig själv sönder och samman?

Well, I’d love to. Jag hade föredragit att bara tycka synd om dem, ungefär som jag tyckte synd om Ola för att han i vanmakt såg hur hans levebröd försvann för att han inte längre kunde konkurrera framgångsrikt, men det är inte så enkelt. Det är givetvis hårt att bli utslagen, vare sig det gäller en person eller en industri, men upphovsrättsindustrins ”lösning” är att försöka stoppa utvecklingen oavsett vad det kostar och de skiter i konsekvenserna.

Problemet är inte att upphovsrättsindustrins vilda dödskramper inte kan rädda dem, problemet är att när de fäktar vilt omkring sig så skadar de andra! Det aktuella exemplet nu är förstås ACTA, men det varken började eller slutade där och de bieffekter dessa lagar och regleringar kommer ha på samhället under lång tid framöver är oöverskådliga.

Det som oroar mig nu är att i och med att upphovsrättsindustrin fått igång en jakt på fildelare som brutit mot en del tabun som nu glatt används för att ”styra upp”. Det är utifrån det jag blir lite orolig för när man pratar om att Internet behöver göras om från grunden. Jag håller med om i princip all kritik, Internet är och förblir ett lapptäcke, men jag blir väldigt orolig för hans slutkläm:

We can have areas of the internet that are governed by a global body and run on technologies which are inherently secure, and we can have areas which are known to be uncontrolled.

They can coexist using the same physical networks, personal computers and user interface to access both but they would be clearly segregated such that a user would have to make a clear choice to leave the default safe zone and enter what has been described as ”the seediest place on the planet”.

Jag får väldigt dåliga vibbar av det här, för det jag tror kommer hända i en sån verklighet är att politiker inte kommer kunna låta bli att lägga sig i vilket kommer resultera i att de statligt styrda delarna kommer bli extremt hårt reglerade och censurerade och de ”vilda” delarna kommer bli allt mer undanträngda tills de inte är relevanta längre. På så sätt kommer folks möjligheter till yttrande- och handlandefrihet i praktiken bli extremt begränsade samtidigt som denna kontroll rättfärdigas med ett ”Men ni har ju eran egna lilla lekhörna därborta, stör nu inte de stora barnen”. Någon som läst Tad Williams bokserie Otherland?

I såna fall kommer den framtida Internetutvecklingen till stor del följa rundradions utveckling där man först har en stor diversitet och experimentlusta, där många åsikter och värderingar kommer fram och den statliga kontrollen är låg, men där man sen väljer att ”strama upp” det nya mediet till att bli en mer enhetlig och tydlig megafon som speglar ”samhällsintresset”.

Det som talar emot denna totala kontroll är att på samma sätt som kontrollen över rundradion bara kunde uppnås genom att det gjordes på en nationell skala så måste Internet kontrolleras på en internationell skala. Det är förstås ingen slump att man tex använt sig av trade agreements för att försöka tillförskansa sig den kontrollen men en kedja är dock inte starkare än dess svagaste länk och när vissa länder nu börjat skruva oroligt på sig så faller förstås denna totala kontroll som ett korthus. Fast även om just ACTA-striden förmodligen/förhoppningsvis kommer vinnas så betyder det inte att kriget är vunnet. För det krävs det att de som har makten förändrar hela sitt synsätt på Internet och börjar värna om fördelarna i stället för att fokusera på nackdelarna.

Därför tycker jag det är hoppingivande att Hollands regering börjat tänka på det otänkbara; att faktiskt luckra upp upphovsrätten för att anpassa den till 2000-talets verklighet. Om bara motsvarande omtänk kan dyka upp vad gäller censur, kontroll och övervakning så tror jag Internet har en sportslig chans att överleva på lång sikt, men för att vi ska kunna transformeras fullt ut från ett industri- till ett IT-samhälle krävs det att teknikutvecklingen inte motarbetas.

Den nuvarande trenden är dock att ju snabbare teknikutvecklingen går och ju mer gamla värderingar och samhällsstrukturer utmanas, dess starkare har politiker och andra makthavare slagit ner på Internet och det fria ordet.

Den utvecklingen måste stoppas och reverseras, annars blir nog inte Internet mer än en fluga trots allt.

Varför historien alltid är nödvändig för att förstå vår nutid

Historien om USA versus Iran på 10 minuter (lite knappt) och varför Iranska folket knappast kommer se USA som sina befriare…