Bara för det så råkade jag hitta en annan video där Hr Åkesson framträder och jag höll fan på att sätta kaffet i halsen!
Det är inte ofta jag uppskattar Hr Reinfeldt eller för den delen håller med honom när han uttalar sig, men här är han fanemig lysande!
Vid 1:15 – Ja, fru talman, så var det dags för Jimmie Åkesson och var det alltså invandrarnas fel. Det var ju oväntat.
Det är fan standup-kvalitet på den repliken. Jag kan se Adde Malmberg eller Babben Larsson leverera samma replik inför en publik som kvider av skratt. Sen sågar Reinfeldt Åkessons vilda rallarsvingar till kaffeved och Åkessons replik får mig mest att fundera på hur fasen mannen lyckades samla ihop tillräckligt med röster för att kunna göra bort sig publikt i riksdagen. Nero? Fioler? Vafan?
Reinfeldt är dock inte sämre än att hans andra svar till och med är bättre än den första salvan:
Vid 3:40 – Det är såhär det låter när man försöker ta partipolitiska billiga poänger och komma tillbaka till den tes som Jimmie Åkesson vaknar med på morgonen, äter till lunch, går och lägger sig med på kvällen, svaret på alla frågor varhelst de kommer ifrån: Det är invandrarnas fel! Har man liksom alltid svaret så blir frågan och resonemanget rätt ointressanta, vi vet var du ska landa, vi har hört det här om och om igen men du ser inte hur samhället ser ut. […] Sen ska vi föra diskussioner, här och i andra sammanhang, om hur vi använder resurser för att få bra utbildning, för att få en bra fungerande integration i det svenska samhället. IN i det svenska samhället, Jimmie Åkesson, inte ut ur Sverige! Där har vi förmodligen lite olika uppfattningar.
Det är, som sagt, inte ofta jag håller med våran statsminister, men här serverar han en verbal trerätters värdig en plats i politikens guide rouge till Åkesson. Jag kan bara hålla med de som i kommentarsfältet konstaterar att här är Åkesson ägd. Helt och fullt.
Jonas Sjöstedt visar exemplariskt hur man retoriskt raserar SDs politiska fasad genom att tvinga Jimmie Åkesson att debattera en fråga som inte går att härleda till invandringsfrågan. Sen låter Jonas i praktiken Jimmie stå där och svamla och stamma i flera minuter och på så sätt gräva sin egen grop.
När det ser ut som att Jimmie återfått balansen precis på kanten av gropen så knuffar Jonas Jimmie ur balans igen med en kort replik och sen har Hr Åkesson inte en chans längre! Då klarar han inte av att reda upp argumenten och börjar mest låta som ett litet barn i trotsåldern: ”Jag röstar för det i alla fall!”
Otroligt elegant av Jonas Sjöstedt, hatten av.
Se och lär, allihopa. Det är så man sänker en Sverigedemokrat.
Uppdatering: Credit till Interasismen, det var via dem jag hittade klippet. Glömde länka…
Emma och jag retorikstångas ibland och då och då händer det att det uppstår nya tankar från de små skärmytslingarna. Av någon orsak lyckades vi för några dagar sen komma in på feminism och jämlikhet (igen) och bland annat (inte igen) hur ett västligt matriarkat skulle ha påverkat historiens gång (läs: inte alls). Vidare diskussioner (tex om hur kvinnliga chefer på papperet är jämlika män men i verkligheten ofta får stå ut med ganska pissiga attityder) fick mig att dra vissa associationer till Zen och konsten att sköta en motorcykel och hur Pirsig delar upp begreppet kvalitet i square (intellektuell) och hip (konstnärlig) kvalitet, men när det begav sig var jag för trött för att faktiskt kunna koppla den halv-Nelson som behövdes för att få ihop det på slutet så det är alltså de associationerna jag nu försöker sortera upp genom att skriva om dem.
Janis Joplin, Vikingarna och Crystal Waters var med på ett hörn också.
Enligt Pirsig är kvalitet tudelat; det finns den fysiska, ofta lättkvantiserbara, kvaliten som är lätt att begripa sig på och så finns det den upplevda kvaliten som är mycket jobbigare eftersom den inte är lika lättdefinierad och dessutom ger utrymme för ett massa subjektivt tyckande. Kvalitet går som en skiljelinje mellan dessa båda; föremål som håller en hög kvalitet är inte bara fysiskt tåliga tingestar utan ger även en ”skön” känsla när de används. Saknas en aspekt av detta talar man ofta om dålig kvalitet, oavsett vilken aspekt som saknas.
Applicerar vi detta på livskvalitet som någon slags lös definition på vad som garanterar en människa ett lyckligt och trivsamt liv så ser man även där att livskvaliten kan delas upp i Hip och Square, i något kvantiserbart och något mer odefinierbart, subjektivt. Feminismen, som fått agera någon slags katalysator i de här funderingarna, har traditionellt sett fokuserat på Square, på att människor, enligt lag, ska ha samma rättigheter och möjligheter, men Anne Lister fick agera exempel på att man kan förbättra sin livskvalitet även genom att förbättra sin ”hippa” livskvalitet, trots frånvaro av de jämställdhetslagar som vi i Sverige idag nog mer eller mindre tar för givet.
Anna påpekade att jag inte nämnt en viktig sak vad gäller Lister:
Ho! Q skriver om Anne Lister!
Hon hade dock ärvt en del pengar som gjorde det möjligt att bryta regler lite som hon vill.
Och det är ju helt rätt! När jag skrev om Lister så tänkte jag att det kanske inte var så viktigt att påpeka det, men det slog mig lite senare att visserligen visar Lister att det är möjligt att förbättra sin livskvalitet även om man är förtryckt av rådande lagar och regler men det är inte en möjlighet som är öppen för alla!
Det är därför alla dessa frihets-ismer av nödvändighet måste börja med att angripa systemfelet först och per definition måste vara square, tråkiga och snusförnuftiga för att ge alla möjligheten att bryta med normer och traditioner. Först när man garanterat, genom lag, så enkla saker som tex att en kvinna har rätt att bära långbyxor utan att riskera att straffas som man över huvud taget kan börja adressera attityder och normer.
Problemen verkar uppstå när man vant sig vid att bära regelverksglasögon och det inte längre finns så mycket att ändra bland alla lagar och regler. Arbetarrörelsen hade flera enkla, rationella mål när det begav sig. Åtta timmars arbetsdag, två veckors semester, allmän skola osv, enkla saker som var lätta att motivera och som var ett snabbt sätt att ge så många som möjligt ett drägligare liv så snabbt som möjligt. Sen verkar det där med åtta timmars arbetsdag blivit nån slags helig graal och alla skulle sysselsättas, den allmänna skolan, som från början var en quick-n-dirty fix för att motarbeta den utbredda analfabetismen, blev till någon slags helig ko och alternativ möts med väldigt stor misstänksamhet och motstånd. Den reaktionära arbetarrörelsen blev konservativ, på gränsen till bakåtsträvande.
Jag upplever att många feminister ter sig lika vilsna idag och vad som jag verkligen tycker är trist är att se alla som hävdar att ”det händer ju inget”! Rekordet i korkade, oupplysta uttalanden är nog den person som till och med hävdade att det inte hänt nånting på jämlikhetsfronten på 40 år! Det är lite facepalm på den åsikten. För 40 år sen hade vi tex ca 20% kvinnor i riksdagen, idag har vi ca 45% och kvinnliga politiker är fullt normal vardag. För 40 år sen var redan en kvinna i en bolagsstyrelse unikt, idag är runt 25% av ledamötena kvinnor och andelen styrelser som har åtminstone en invald kvinna är nästan 90%. Av de nya ledamöter som väljs in till bolagsstyrelser är nästan 40% kvinnor och eftersom alla ledamöter som idag går i pension bara är män så kommer vi se en fortsatt ökning av andelen kvinnor i bolagsstyrelser som en naturlig konsekvens av detta.
Den frihetliga jämlikheten släpar däremot efter. Det finns väldigt mycket attityder och perspektiv som bromsar utvecklingen, ofta i form av små oansenliga händelser som man kanske inte tänker på. Föreställ er tex att ni har lämnat in bilen på service (ni som inte har bil får väl tänka er en dator inlämnad på reparation eller annat typiskt ”manligt” teknologiskt), ni kommer till kundmottagningen och får snacka med den kille som har hand om betalning och utlämning. Du ställer en del ingående frågor om vad som har gjorts och killen bakom disken säger ”Oj, det vet jag inte, men jag kan hämta teknikern!”.
När killen kommer tillbaka så är det med en ung kvinna klädd i skitig overall och spår av motorolja och annat bilrelaterat guck på underarmarna. De flesta människor kommer bli överraskade när man ställs inför den typen av oväntad situation, att det finns en viss risk för fågelholkssituation är mao bara mänskligt, men det intressanta är hur du reagerar sen!
Kommer du:
Stänga fågelholken innan flyttfåglarna hälsar på och försöka agera världsvant och naturligt?
Uttrycka din överraskning verbalt, gärna med bedyrande att du tycker det är tufft av henne att våga välja ett killyrke trots att hon är tjej?
Vända dig till killen bakom disken för att det känns ”konstigt” att prata teknik med en tjej?
Om du vet med dig att du kommer reagera enligt 1 är det väl bara att gratulera. Du försöker faktiskt aktivt brottas med dina egna förutfattade meningar, för det är, trots allt, mänskligt att generalisera eftersom det är så vi överlever. Att aktivt bearbeta förutfattade meningar och generaliseringar, egna eller andras, är det enda sättet att komma till rätta med dem och hjälpa till att göra samhället jämlikare på en individnivå.
Om du hör till kategori 2 så tror du säkert att du slår ett slag för jämlikhet när du uppmuntrar den duktiga tjejen, men fundera på hur det upplevs för henne när den 47:e jävla kunden kommer in och berättar hur duktig hon är som klarar av att skruva i bilar, nåt som killar bara förväntas fixa eftersom de är killar, bär overall och jobbar på en verkstad. Hit hör också de kvinnor som berömmer pappor för att de är duktiga när de tar hand om sina egna barn (Det insinuerar ju att det fortfarande, 2013, är ett självklart mammagöra, var det verkligen så du menade?) eller alla de pappskallar till killar som jag genom åren hört kläcka ur sig ”Jag har inget emot bögar så länge de inte stöter på mig!” (Right, så det är helt ok att den där tjejen du är helt oattraherad av och bara inte står ut med för att ni är oense om precis ALLT kommer fram och tar dig på kuken enbart för att hon är tjej? Nä? Trodde inte det heller…)
Hör du till kategori 3 är du en skitstövel. End discussion.
Många är säkert medvetna om att oavsett vad lagen säger om lika värde etc så är fortfarande inte samhället rättvist och det finns gott om såna här exempel, men då kommer det där med att allt ser ut som en spik när man har en hammare! BANG!
Denna kvantifierbara statistiska jämlikhet har varit rättesnöret så länge att den sällan längre ifrågasätts, 50/50-målet är viktigare än individens eventuella önskemål och ibland får jag känslan av att könet helst ska undertryckas (lite som att det alltid funnits de som ansett att ”avvikande” sexualitet ska undertryckas och gömmas).
Begreppet hen är intressant ur det perspektivet. Eller som Tomas Kronvall skrev i en chat:
Angående hen: jag ser tre huvudsakliga reaktioner.
1. ”Vafan ska vi ha ett sånt ord för?! ”Han” och ”hon” räcker gott!”
2. ”Vettigt att använda på de som faktiskt är könsöverskridande.”
3. ”Jaa! Jag ska använda det som default på alla, såvida de inte specifikt ber om att refereras till som han/hon!”
…och jag kopplar de tre till lite olika inställningar till hur man hanterar kön, rent allmänt. 1 är att ignorera allt som inte passar in i de etablerade kategorierna, 2 är att lyfta fram och ge de som inte passar in ett jämlikt erkännande, och 3 är att underkänna kategorierna som sådana.
Att reaktion 1 totalt missar att kön inte nödvändigtvis är 100% ditten eller datten är, hoppas jag, rätt uppenbart för de flesta, men att tro att man löser några jämställdhetsproblem genom att man genomgående skriver ”hen” så fort man har chansen (gärna med försvaret att det finns andra språk som inte gör skillnad på hon och han)… Mja. Eller som Mark Levengood kommenterade ”hen”:
Finskan har inte han eller hon, bara ”hän” Detta har inte bidragit ett dyft till jämställdhet. Vi finländska män är fortfarande glada tölpar
Det är på väg åt samma håll med jämlikheten som det gick med arbetarrörelsen; en längtan efter mer frihet och möjligheten att leva ett drägligt liv förvandlas sakta till millimeterrättvisa. Det duger liksom inte med samma möjligheter och rättigheter, det ska inte vara jämlikt utan det ska vara LIKA! In till en nästan tragikomisk överdrift där 50/50 blir en påtvingad norm på samma sätt som 8 timmars arbetsdag förvandlats till ett heligt mål som alla ska uppfylla så ska fan varannan blöja bytas och varannan soppåse slängas av mannen, tills döden skiljer oss åt!
En ojämn fördelning är inte nödvändigtvis ett tecken på ojämlikhet på samma sätt som en jämn fördelning inte garanterar jämlikhet. Jämlikhet är inte 50/50 könsfördelning i styrelser eller på nån annan plats i samhället, jämlikhet är inte att mamma och pappa är hemma med barnen exakt lika många dagar, jämlikhet är inte kvantifierbar mängdlära eller statistik på ett papper.
kär vän myntade ikväll begreppet makrobitter. När man är bitter över patriarkatet och kapitalismen och inte enskilda män eller chefer. Vsg.
Det känns ibland som att det råder en myt om att män är så förbannat lyckliga och framgångsrika att det viktigaste som finns är att kvinnor blir precis som män, analogt med detta ska män minsann tvingas ta ut sina pappadagar, annars jävlar, så att allt blir så millimeterjämlikt att individens identitet smetas ut i en sörja av kollektiv extas där alla lever karbonpapperskopior av varandras liv.
Så vad är jämlikhet. Livskvalitet hävdar jag, men då uppstår frågan vad är livskvalitet? Och inte minst, är det en norm som ska avgöra vad som är livskvalitet för just dig, eller vem ska annars avgöra? Vem sätter din norm? Vad är DIN norm, DITT mål?
”Man is the measure of all things.” Yes, that’s what he is saying about Quality. Man is not the source of all things, as the subjective idealists would say. Nor is he the passive observer of all things, as the objective idealists and materialists would say. The Quality which creates the world emerges as a relationship between man and his experience. He is a participant in the creation of all things.
Feminismen, precis som socialismen, har varit historiskt väldigt viktiga verktyg för att ge oss alla möjligheten att kunna forma våra egna liv, de har röjt vägen för individens önskemål genom att få bort systematisk diskriminering av individer baserat på social klass, inkomst, kön etc. Det man aldrig får glömma är dock att politik alltid är square! De är hammare för att bygga regelverk baserat på kvantiserbara storheter, men när regelverket står där är hammare dåliga instrument för att få folk att frivilligt flytta in i den nybyggda framtiden.
När jämlikhet diskuteras idag handlar det oftast om attityder, dvs hippa värderingar, som tex mitt fiktiva exempel ovan om kvinnliga bilmekaniker. Det är helt rätt att det diskuteras, precis som samma situation där kvinnan är utbytt mot en färgad person (valfritt kön) också måste diskuteras och ju mer det diskuteras, dess mer blir folk tvungna att betrakta sina egna fördomar. Problemet är att hippa egenskaper är egenskaper som är omöjliga att ”ta på” och därmed svåra att sätta ett mått på eller definiera ett mål för och det gör det svårt att hantera vad som är ”rätt” respektive ”fel”. Alltså skyller man hellre på att den förra hammaren var för liten och rotar efter en större hammare i verktygslådan eftersom det är lättkvantifierbart och därmed mer begripligt. Problemet är att en större hammare inte är ett dugg mer effektiv mot attityder.
Det staten och samhället kan göra är att ge oss den lagliga rätten att vara oss själva, men jämlikhet och livskvalitet, verklig jämlikhet och livskvalitet i stället för siffror på ett papper, kan vi aldrig riktigt uppnå förräns vi själva är med och styr våra liv, men innan vi kan ta kontrollen över våra liv och styra det i den riktning vi vill åt måste vi först veta varthän vi vill! Först när vi har ett personligt mål, tar aktiva beslut för att nå dit och efteråt känner att vi uppnått det vi önskar, först då kan våra liv innehålla kvalitet och vi kan, i själva essensen, anses vara jämlika. Precis som Pirsig säger uppstår kvalitet i snittet mellan Hip och Square; det är först när vi har rätten att vara de vi vill vara, utan lagar och regler som begränsar oss, utan attityder och normer (egna eller andras) som går stick i stäv med vår vilja, först då kan vi nå vår fulla potential som fria individer.
Den politiska feministiska rörelsen har spelat ut sin roll när regelerket väl är byggt. Det är därför jag tex anser att Feministiskt Initiativ är en politisk relik som aldrig kan bidra med någon egentlig förändring i Sverige; den försöker slå in öppna dörrar, den försöker använda square mot hip, den har missförstått problemet och försöker applicera fel lösning. Jämlikheten i Sverige är inte perfekt, det finns många orättvisor kvar och det är en lång bit kvar innan det blir helt ”naturligt” med kvinnliga tekniker, färgade politiker eller ensamstående pappor som har vårdnaden för sina barn, men de problem som kvarstår är just såna attitydproblem som aldrig kommer gå att lösa med en större hammare. Ja, man försöker tex genom att ta till kvotering, men vem säger att 50/50 är en optimal lösning i alla situationer? Och om det ska anses vara en optimal lösning, varför ser vi inte motsvarande politik vad gäller vårdnadstvister? Var är våra 50% ensamstående pappor med barn?
Så när är du egentligen, som individ, jämlik? Jag vill påstå att det är när du har möjlighet att, lagligt och attitydmässigt, välja mellan att tex bli bilmekaniker eller hemma med barnen oavsett vilket kön du har, när du blir accepterad som du är oavsett hudfärg, oavsett sexuell preferens, oavsett om du delar denna preferens med 20%, 50% eller 80% av den övriga befolkningen med samma kön, etnicitet eller hur man nu vill dela upp mänskligheten.
Den enda som kan avgöra om du är jämlik är du själv; om du har rätten och möjligheten att leva ditt liv som du vill utan att andra bestämmer hur du ska leva det.
Full Mental Straightjacket 
Senaste kommentarer