Bruce Schneier skrev idag ett tänkvärt blogginlägg, ”Why Aren’t There More Terrorist Attacks?”, där han frågar sig hur det kommer sig att terrorism är så ovanligt, om det är så lätt att ordna en terroristattack som media ofta låter påskina.
After the enormous horror and tragedy of 9/11, why have the past eight years been so safe in the U.S.?
There are actually several answers to this question. One, terrorist attacks are harder to pull off than popular imagination — and the movies — lead everyone to believe. Two, there are far fewer terrorists than the political rhetoric of the past eight years leads everyone to believe. And three, random minor terrorist attacks don’t serve Islamic terrorists’ interests right now.
But even more important than the difficulty of executing a terrorist attack, there aren’t a lot of terrorists out there. Al-Qaida isn’t a well-organized global organization with movie-plot-villain capabilities; it’s a loose collection of people using the same name. Despite the post-9/11 rhetoric, there isn’t a terrorist cell in every major city.
Det är också en rätt stor skillnad att genomföra ett terrordåd i ett främmande land, inte minst av rent logistiska skäl men även för att det alltid är lättare att få opinionen med sig på hemmaplan.
Note that this is very different than terrorism by an occupied population: the IRA in Northern Ireland, Iraqis in Iraq, Palestinians in Israel. Setting aside the actual politics, all of these terrorists believe they are repelling foreign invaders.
Här tycker jag det är intressant att dra en parallell med Rote Armee Fraktion (förmodligen mer kända som Baader-Meinhof):
Many young people were alienated from both their parents and the institutions of state. The historical legacy of Nazism drove a wedge between the generations and increased suspicion of authoritarian structures in society[…].
In West Germany there was anger among leftist youth at perceived failures in the post-war denazification in West and East Germany, which was seen as ineffective. The Communist Party of Germany had been outlawed since 1956. Elected and unelected government positions down to the local level were often occupied by ex-Nazis. Konrad Adenauer, the first Federal Republic chancellor had even kept on the Nazi chancellery secretary, Hans Globke.
The conservative media were considered biased by the radicals as they were owned and controlled by conservatives such as Axel Springer, who was implacably opposed to student radicalism. The late 1960s saw the emergence of the Grand Coalition between the two main parties, the SPD and CDU with Kurt Georg Kiesinger, a former Nazi Party member as chancellor. This horrified many on the left and was viewed as monolithic, political marriage of convenience with pro-NATO, pro-capitalist collusion on the part of the social democratic SPD. In 1972 a law was passed, the Berufsverbot, which banned radicals or those with a ‘questionable’ political persuasion from public sector jobs.
The leftist youth saw denazification as a failure and ineffective, as former (actual and supposed) Nazis held positions in government and economy.
RAF var mycket resultatet av ett otryggt samhälle där det fanns en schism mellan de unga som inte upplevt kriget och som framför allt inte hade förtroende för samhället.
They’ll kill us all. You know what kind of pigs we’re up against. This is the Auschwitz generation. You can’t argue with people who made Auschwitz. They have weapons and we haven’t. We must arm ourselves!
—Gudrun Ensslin speaking after the death of Benno Ohnesorg.
Idag håller vi på att bygga upp en liknande situation där de unga och de äldre generationerna har helt olika värderingsgrunder och där det byggs upp en liknande schism där allt fler ungas och/eller IT-kunnigas förtroende för auktoriteten (politiker, poliser, rättsväsende, underhållningsindustrin osv) kontinuerligt undermineras.
Det finns många oroande paralleller, tex dominerades politiken av en koalition mellan SPD och CDU och även om vi inte har motsvarande koalition i dagens riksdag så känner allt fler ändå att politiken blir allt mer snarlik och att de två blocken är så lika varandra att det inte längre finns utrymme för flexibilitet eller förändring. Dessutom är det inte helt omöjligt att vi kommer få en motsvarande koalition mellan Socialdemokrater och Moderater om SD kommer över 4%-spärren eftersom man gjort klart att SD på inga villkor kan tillåtas få någon makt i riksdagen.
En annan parallell är att det råder en polarisering mellan radikala och konservativa åsikter där de unga står på den ”förlorande” sidan och där de äldre, de etablerade, med tvång försöker skapa en normalisering utifrån värderingar den yngre generationen inte delar.
Förtroendet stärks knappast heller av att det blir allt tydligare att de som har makten inte berättar hela sanningen, inte alltid har alla fakta klara för sig, inte klarar av att bete sig kompetent och som ger sig på symptomen i stället för problemen.
När retoriken genomskådas och denna insikt sprids allt snabbare samtidigt som samma retorik används som ursäkt för att införa integritetskränkande lagar och övervakning och där polisen får ökade befogenheter samtidigt som det kommer allt fler exempel på hur dessa missbrukas, hur ska medborgarnas respekt för samhället kunna upprätthållas?
I denna iver att skydda medborgarna (eller?) från sig själva så är det ibland svårt att inte ge upp i denna flodvåg av lagförslag om mer censur, kontroll och övervakning och det senaste exemplet som kommit fram är givetvis Dexter.
En specialpedagog berättade om Dexter, det nya databaserade systemet där man både kan och vill kuna logga elevernas totala närvaro. Ända ned på minuten när. Registret med elevernas frånvaro och närvaro skulle läggas ut på kommunens hemsida. Man sökte sig nedåt i kommunsidans sökträd Kommmunen/Norra/Orten/Skolans namn.
– På så sätt kan vi fånga upp elever som till exempel är borta från gymnastiken säg 62%. Just idrott är vanligt att elever av olika skäl håller sig borta ifrån.
En förälder kontrade, en jag känner och som inte på något sätt är politiskt intresserad. Han sa:
– Men vad fan! Ska dom inte få något spelrum? Ska jag som förälder kunna se att mitt barn valt att vara frånvarande en kvart hit och dit från en eländig lärares lektioner, en lärare som jag vet min pojke inte står ut med? Nu löser vi ju det där rent mellanmänskligt, jag och läraren och rektorn på den skolan, men kommer sådant i ett register blir det ju skit av det.
Företaget som ligger bakom, IST, beskriver i stället systemet med orden:
Här finner du allt som rör ditt barns undervisning och det som ditt barn gör varje dag. I Learn får du en inblick i barnets klassrum och vad som pågår där, via nätet. Här får du som förälder info om nyheter, veckobrev, uppgifter som skolan ger till eleven så att du kan följa med och se vilka läxor som ska göras till imorgon. Du ser också läxschema så du vet när saker ska lämnas in, du följer ditt barns närvaro, och inte minst kan du kommunicera med lärare via IP-telefoni, chat, med mera.
Här hittar du skräddarsydd information om hur ditt barn har presterat, hur närvaron ser ut totalt sett. Hur barnets utvärderingar ser ut, målen i förhållande till den individuella utvecklingsplanen och hur långt han/hon har nått i måluppfyllelse. Du hittar även uppgifter om betyg, provresultat, med mera.
Dvs de säger mer eller mindre samma sak som den oroliga föräldern, men visst låter det vackrare?
Vi håller på att skapa ett system där eleverna redan på ett tidigt stadie uppfostras till att anse att kontroll och övervakning hör till vardagen och där det inte längre finns något alternativ. Ett samhälle där det inte längre finns en möjlighet att ”glömma bort” saker, där man kan skippa lektioner man inte orkar med och där utrymmet för civil olydnad och protester krymper till ett minimum.
Jag tycker Emma sammanfattade det alldeles utmärkt:
Jag funderade på att göra något liknande som Johanna, berätta om några gamla skolsynder. Men så slog det mig förfärat: Jag tillhör nu en av de sista generationerna som haft förmånen av ett privatliv som barn. Jag fick växa upp med en känsla för integritet.
Som jag ser det är den största faran just nu att vi inte hinner bromsa utvecklingen i tid utan att denna eskalerande misstroendeförklaring av medborgarna skapar ett dysfunktionellt samhälle i stil med forna öststaterna, ett samhälle där medborgarna inte längre har förtroende för de styrande och där det inte längre är självklart att polisen finns till för att skydda medborgarna. Det blir ett samhälle där lagen inte används för att medborgarna ska känna sig trygga utan för att hålla medborgarna i schack. Till viss del har vi redan såna lagar med fler på väg och med den typen av rättsväsende kommer det snabbt leda till att många verksamheter som idag kan anses självklart att de är lagliga tvingas under jorden eller förhindras helt.
Det blir ett fattigare samhälle där initiativ och innovation kommer bromsas upp, men också ett samhälle under stark stress som till och med kan leda till en öppen konflikt. Om inte den onda spiralen stoppas och den individuella friheten och integriteten återupprättas så är risken stor att förfallet får fortgå tills samhället helt enkelt kollapsar pga stagnation, precis som Romarriket och Sovjetunionen gjorde.
Pingat på Intressant.
Full Mental Straightjacket 
Senaste kommentarer