God jul, vare sig ni förtjänar det eller ej!

Det finns alltid nåt att skriva om som är, kommer bli eller riskerar att möjligen bli superdåligt och de dåliga nyheterna verkar stå som spön i backen mest jämt nuförtiden. Dock, trots att snön fullständigt lyser med sin frånvaro så skulle jag ändå vilja fokusera på det vi har framför oss; Kalle Ankas julafton!

Denna svenska högtidstradition som förmodligen sträcker sig förbi till och med vikingatiden och som inte den mest envetne massinvandring, massförstörelse av upphovsrätten eller ens bögarna kommer kunna ta ifrån oss och som är självaste orsaken till att mänskligheten någonsin kunde bosätta sig på dessa livsfientliga breddgrader och upprätthålla en civilisation (sort of)! Låtom oss hylla den med en stämningsfull sång som passar högtiden.

Och med detta lovar jag att vara tillbaka i mellandagarna och tex skriva vidare på min lilla blogserie om att vara anställningsbefriad och kanske försöka slutföra nåt av alla de utkast som bara blivit liggande men som ändå konstant påpekar att de väldigt gärna skulle vilja bli färdigställda.

Ät gott och skit i eventuella förhastade nyårslöften och annat trams. Det är ju nästan ett år sen nu, det måste väl alla redan ha glömt? Nu är det jul, då ska man lägga på sig så man klarar det bistra januariklimatet. Passa på i år, nästa år kan det vara försent!

Ask och konsten att laga en spikpistol

Alltså, jag borde säkert skriva indignerat om hur den där ändamålsglidningen som hela Piratpartiet (och samtliga(?) politiska ungdomsförbund samt enskilda politiker oavsett färg) varnade för nu kommer som ett brev på posten men på nåt sätt har jag resignerat.

Jag har skrivit tidigare om det tex här, här och här. Jag återpostade en text Steelneck skrev i Ricks kommentarsfält samt skrev själv en dystopi som båda (på olika sätt) beskriver vilken framtid vi förmodligen har att vänta. Det är inte sannolikt att svenskar skulle vara så himla annorlunda än tex östtyskar så även om detaljerna kommer skilja är det troligt att i det stora hela kommer vi snart att leva i något som i mångt och mycket påminner om forna DDR.

Frågan är vem som ska göra det. Även om vi byter regering tror jag inte att något drastiskt kommer hända för jag tror, liksom Beelzebjörn, att det inte kommer förändra så himla mycket. Utrullningen av övervakningsstaten kommer helt enkelt att fortsätta oavsett vilket block som har makten. Det är ju trevligt att protesterna har börjat höras, men just nu känns det som att det är försent och för lite.

Jag har faktiskt inte så mycket att tillägga, mer än möjligen ett trött ”Vad var det vi sa?”, eller som en f.d. kollega uttryckte det:

Historien upprepar sig, snart blir det nytt världskrig och sen dör vi i nästa istid. All I’m saying.

Så därför tänkte jag i stället berätta om hur man lagar en spikpistol! Som Backman skulle uttryckt det; ”Nu kör vi!”

En spikpistol är en rätt simplistisk sak. Den består av ett magasin med spik som matas fram av en fjäder samt en hammare som slår i spiken med tryckluft (eller om det är en eldriven spikpistol, med en stark fjäder som vrids upp av en elmotor mellan slagen). Kraften som utlöses när man trycker av är rätt brutal och spiken (mellan 50-90 mm lång) slås in helt i brädan i ett enda slag. Givetvis är en sån här mackapär lite smått farlig att hantera (speciellt för personer med centralplacerad tumme) så det gäller att hantera den med respekt och omdöme.

Igår när jag spikade panel så lyckades en spik av någon orsak hamna tokigt. Förmodligen missade jag att det var en spik kvar i magasinet och tryckte i ett nytt band spik och i den manövern lyckades den ensamma spiken snurra runt och hamna upp och ner och när jag då fyrade av pistolen så kilade spiken fast mellan hammaren och loppet. Det blev inte så bra kan vi säga (bilderna blev inte heller så bra, men det beror mer på nallen än på spikpistolen).

Jag försökte få loss spiken med allmänna tillhyggen och till slut hämtade jag en kofot och försökte dra ur den! Inte ens när jag hävde mig på kofoten med full kraft rubbades den ens en millimeter, men till slut gick skallen av och jag körde vänsterhanden rakt in i spikmagasinet. Det var en inte helt angenäm upplevelse. Det blev rätt blodigt kan vi säga…

Idag gav jag mig därmed på att försöka laga spikpistolen i fråga. Jag var inte helt hoppfull och var rätt inställd på att behöva åka till stan och köpa en ny, men, tja, jag hade ju inte direkt nåt att förlora. Såhär mycket stack spiken ut när jag började.

Den satt hårt inkilad under själva hammaren.

Varje spik har ett lager smältlim på sig (det är det som gör de svagt gulfärgade) som smälter av friktionen när de trycks in i trät och sen stelnar så gott som omedelbart igen vilket gör att spiken sitter som f-n (ett helvete att få loss igen om man gör fel). En polare tipsade om att limmet kunde vara det som gjorde att spiken satt så hårt och att aceton löser limmet. Jag provade att hälla på aceton, men det enda som hände var att det brann som fan när jag lite senare applicerade gasolbrännare för att försöka få spiken att lossna med hjälp av värmeexpansion av materialet.

Alltså var det våld som gällde. Det bästa trick jag hittat för att driva ut saker som sitter som f-n är att sätta de i skruvstädet och sen veva för glatta livet, så jag offrade ett billigt borr och kapade det till precis rätt längd för att få plats och sen vevade jag allt vad jag orkade.

Det tog emot lite, men skam den som ger sig! Borret böjde sig dock rätt illa efter ett tag.

Det var då jag tänkte att när nu hela skiten var i spänn så kunde kanske lite värme få saker att lossna och med lite tur skulle allting fjädra iväg så att den fastkilade spiken kom loss. Jaja, lät ju bra i teorin, men i praktiken blev resultatet bara att acetonen brann. Lite småspektakulärt för att bara vara tisdag.

Så då kom jag på nästa briljanta idé; tvinga isär spåret och på så sätt förhoppningsvis ge hammarloppet lite större tvärsnittsarea! What could POSSIBLY go wrong?!

Det gick faktiskt rätt bra, i alla fall tills borret brast med en smäll (och ett litet ”tingeling” från andra änden av garaget en bråkdel av en sekund senare), vilket förmodligen berodde på att borr är extremt härdade för att inte bli slöa när de används men som har som bieffekt att de är väldigt sköra och egentligen inte alls tycker om att böjas och det här borret visade klart och tydligt att nog fick vara nog.

Dock; jag hade fått in hela paketet en dryg cm så även om borret inte höll så var det inget fel på idén i alla fall! Bara att hitta nånting lite mjukare (och mer böjtåligt) och vålda vidare! Jag hittade en insexnyckel (ni vet, den klassiska med en 90-graderskrök i ena änden), kapade bort vinkeln och stoppade in den resulterande sexkantsstången i loppet. Sen var det bara att fortsätta veva (och bända).

Efter mycket om och men fick jag faktiskt loss spikjäveln och på den här bilden syns det rätt tydligt hur väl inkilad den hade blivit.

Lite rengöring och hopmontering senare så blev det dags att testskjuta och jodå, funkade ju klockrent igen! Högra hålet är lite misshandlat eftersom det var där spikpistolen försökte skjuta in spiken bak och fram igår, det har alltså inget med testskjutandet idag att göra.

Mission accomplished och spikpistolen är som ny …. reparerad!

Husse tog kaffe och lussekatt för att fira.

Så, tja, jag borde säkert skrivit om Ask i stället men, liksom, nä. Det ÄR ju redan allmänt känt att damen saknar både en och annan elektron i valensbandet, men de enda som kan göra nåt åt det verkar tycka att det skulle vara ohyfsat att stoppa henne nu när hon har fått in demokratidemonteringsflytet.

På sätt och vis kan jag förstå det, det var alltid trevligt att få höra att salig mormor faktiskt tog sig för saker och roade sig i stället för att sitta hemma och uggla och det kan ju tänkas att de runt omkring Ask är glada så länge tanten fortfarande orkar rocka loss, men ska man säga nånting om mormor så var det att hennes destruktiva (o)vanor var något mera lågmälda än Asks.

Skulle inte hon Ask kunna ägna sig åt nåt lite mera lågmält tantigt, som tex korsstygn eller så? Eller kanske knyppling?

Jag är inte arbetslös, jag är anställningsbefriad! – Att arbeta för att överleva

Det här är del två i en serie av än så länge okänt antal postningar. Första delen kan du läsa här:
Jag är inte arbetslös, jag är anställningsbefriad! – Prolog

I jägar- och samlarsamhället hade arbetet en ren fokus på uppgiften; när man samlat ihop tillräckligt med mat kunde man slappa och i bondesamhället (speciellt i den eran då det främst handlade om självhushåll) fanns det alltid en bestämd mängd uppgifter som skulle klaras av under respektive säsong (samt lite underhåll etc att ta tag i om man fick lite dödtid). Det fanns ett klart definierat mål och konkreta uppgifter som man kunde bocka av en efter en och målet var väldigt konkret; att arbeta för att överleva.

Ibland brukar folk lite på skämt säga ”att arbeta för brödfödan”, men det är, egentligen, allt färre som arbetar så i realiteten, i alla fall jämfört med tidigare samhällen där i princip alla var involverade direkt i själva mathanteringen. Då man hade mer begränsade möjligheter att förvara mat i längre tid fanns det inte heller någon poäng i att fortsätta arbeta när man hade så man räckte. Varför skulle man producera mer mat än man kunde äta upp? Varför göra fler redskap än man kunde använda? Varför ha fler kor än man hinner ta hand om? Osv.

Idag är det allt färre som arbetar så; i stället har vi ”arbetsdagar”, en totalt abstrakt konstruktion utan någon konkret bäring (mer än att en arbetsdag normalt sett är 8 timmar lång, i sig en substanslös definition som bara existerar för att vi accepterat timmar rent intellektuellt) och när du är klar med en uppgift blir du normalt sett ”belönad” med en ny. Väldigt få arbetsplatser klarar idag av att ge den påtagliga tillfredsställelsen som en avslutad konkret uppgift faktiskt ger och i de fall det finns en sådan återkoppling vattnas den sakta ur genom repetition; första gången kanske den ger kicken men andra gången, tredje, fjärde, femte osv går det slentrian i det och kicken uteblir till slut helt. Man gör sitt jobb och ser fram emot helgen.

Det här har förstås sin grund i industrialiseringen, där arbetstakten ofta var centralt dikterad och det fanns en direkt koppling mellan arbetstid och produktivitet och i och med det försvann den ”lunk” som Henrik Ågren konstaterar fanns i bondesamhället (se min förra post). Visserligen var en bondes arbetsdag inte helt sällan dygnets alla timmar, men å andra sidan kunde man bestämma takten själv och ha möjlighet att påverka sina arbetsuppgifter ganska fritt. Samma sak gällde de pre-industriella hantverkarna; visserligen jobbade man hårt men arbetsbelastningen anpassades efter behoven och inom rimliga gränser fanns ofta möjligheten att helt enkelt ta ledigt om så behagades.

I och med industrialiseringen krävdes plötsligt att flera anställda samarbetade och utförde sekventiella uppgifter och i och med det var det essentiellt att alla var på plats samtidigt. I och med att man även jobbade inomhus i artificiell belysning var man inte heller beroende av väder eller årstider och för att underlätta kommunikation och samarbete fick konstruktörer och administratörer som var knutna till produktionen samma arbetstider. Den gyllene arbetstiden har skapats; alla jobbar samma tider och lika mycket.

Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.
— Karl-Bertil Jonssons julafton

Att spendera majoriteten av sin vakna tid på en arbetsplats, på resor till eller från arbetet, i ett storköp eller på alla dessa andra måsten leder snabbt till att när livspusslet ska knåpas ihop så slutar det med att när man väl lagt alla dessa ”måste” så finns det väldigt lite plats kvar för ”bör”, ”vill”, ”önskar” etc men samtidigt är det oftast inte dessa ”måste” som betyder mest för oss. De flesta lägger inte sitt huvudsakliga engagemang på arbetet, i stället är det på fritiden som de flesta ägnar sig åt det som betyder nåt för oss; vi snickrar, reser, skriver, fotograferar, målar, läser, tränar, engagerar oss i föreningar osv. Kommer man in på folks intressen så är det många som säger att de önskade att de hade mer tid till sina intressen, men när alla måsten är avbetade så finns det sällan tid till det.

Detta samtidigt i en tid då det aldrig funnits så mycket att lägga sin tid på, där individen har en helt annan chans att påverka samhällsdebatten, att förändra världen, att skapa nåt nytt och revolutionerande. Väldigt mycket av samhällets inneboende kreativitet som tidigare stoppades genom att det var dyrt att sprida produkter, föremål och idéer har idag fullständigt omkullkastats av Internet, men kreativitetspotentialen bromsas fortfarande av industrisamhällets tidsnormer.

Man kan förstås hävda att det konkreta målet att inte svälta ihjäl nu ersatts med målet att i stället dra in pengar så man kan ”jaga” mat i ett varuhus i stället, men det finns ingen ”lagom”-norm på samma sätt utan många lever idag i en situation som för mig ter sig allt mer som ett rent missbruk. Det är klart, om man har utgifter som hela tiden riskerar att överskrida de inkomster man har så är det klart att det finns ett klart och distinkt mål; överlevnad. Det må vara mer abstrakt än hotet att bli lunch åt en sabeltandad tiger men det finns ändå ett visst mått av högst reellt hot i vardagen i den situationen.

Samtidigt; många lever idag i en självvald ödessituation där man i princip konsmuerat in sig i ett hörn, som tex en kommentator skrev till posten jag länkade till ovan:

Kan dock berätta att vara rik kan vara att vara fattig också, jag tjänar bra men har en hel familj att försörja, ett hus att betala, två bilar som krävs för att behålla jobben. Omräknat i kronor och ören har vi ungefär lika mycket kvar som dig per person, därmed inte sagt att det är synd om mig men det ger lite perspektiv på fattigdom…

Och det ligger lite i det vilket är ett tecken på det missbruk jag nämner ovan. Fattigdom, riktig fattigdom när man vänder på varenda krona är, trots allt, fortfarande relativt ovanligt i sverige men många som EGENTLIGEN har stabila inkomster lever ändå i fattigdomsliknande situationer. Tjänar man mycket pengar är det lätt att pengarna rinner så snabbt genom fingrarna att privatekonomins omsättning visserligen är stor men man ändå, i slutändan, inte har några pengar. Större delen av löneutbetalningen svaldes av månadens hög av räkningar och man börjar om på noll varje månad.

Många som tagit sig igen en allvarlig sjukdom eller olycka ändrar ofta fokus på sitt liv, men varför är det så att det krävs nånting sånt i vårat liv för att vi ska inse att man måste prioritera det som är viktigt och försöka minimera det som vi, faktiskt, kan vara utan? Varför ska det krävas en kris för att vi ska ta mod till oss och faktiskt ta kontroll över våra liv och börja leva det som vi önskar? Men tänk om vi inte tar oss igenom krisen då? En god vän blev för två år sen diagnostiserad med cancer. Han blev 56 år.

Livet är det som pågår medan vi sysslar med annat
— Lennart Hagerfors

Att vi, eller i alla fall de flesta av oss, måste arbeta för vårat uppehälle ser jag som en självklarhet, men måste vi verkligen jobba 8 timmar om dagen? Visst ska man få skämma bort sig ibland, men varför tillåter vi oss att ständigt bli manipulerade till att skämma bort oss med värdsliga ägodelar? Måste vi verkligen köpa en ny bil som doftar ny plast? Måste vi ha en större platt-TV? Måste vi åka på charterresa på semestern? Vad, exakt, är våra måsten? Vad, exakt, är viktigt i våra liv?

Arbetar vi för att överleva eller lever vi för att överarbeta?

Fortsättning:
Jag är inte arbetslös, jag är anställningsbefriad! – Stress

Jag är inte arbetslös, jag är anställningsbefriad! – Prolog

Det här är en blogpost som verkar växa till en blogserie och som dessutom förmodligen blir lite rörig eftersom jag ganska mycket bara ”häller ner mina tankar” i en inte helt genomarbetad ordning. Hoppas ni står ut.

För exakt en månad sen lämnade jag min före detta arbetsplats och gick hem. Jag har mao inget jobb längre.

Eller ja, jobb och jobb. Det där har jag tänkt på till och från under den här månaden; vad är egentligen ett jobb? Varför säger folk ofta ”mitt riktiga jobb” när de menar det som drar in brödfödan och hänvisar till andra saker som om de egentligen inte är relevanta även om det är hårt slit därhemma eller en liten enskild verksamhet som hanteras på kvällstid? Har det gått slentrian i jobb? har anställning blivit så formaliserad och normgivande att det nästan är suspekt att inte vara knegare längre? Ja, jag tror det.

Jag har läst innan hur arbetstiden förändrats över historien och när jag nu googlade lite på det hittade jag en utmärkt artikel skriven av Henrik Ågren, historiker vid Uppsala universitet, som heter När arbetet fick bestämma tiden. Den är värd en läsning, men han delar upp den mänskliga historien i tre delar och jag ska ge en kort sammanfattning av dem här:

• Jägar- och samlarsamhället: Fynd visar att människor på den här tiden hade väldigt kort arbetsvecka, förmodligen så lite som 4-5 timmar. I veckan! Känns nästan otänkbart idag och är det förmodligen också eftersom vi idag har blivit så pass många att ett försök att leva på vad naturen erbjuder snabbt skulle leda till en ganska drastisk skövling av resurserna och efter det en ofrånkomlig massvält.
• Jordbrukarsamhället: Oerhört arbetsintensivt men också väldigt produktivt och, inte minst, stabilt. Jordbruket gjorde det moderna samhället och befolkningsökningen möjlig.
• Industrisamhället: Säsongsbetonat arbete försvinner i princip helt, arbetstakten är monoton och kontinuerlig och fasta arbetstider snarare än uppgiftslösande blir norm.

För att sammanfatta kan man säga att jägar- och samlarsamhället hade flera saker gemensamt med jordbrukarsamhället, tex att säsongerna styrde arbetet och att man arbetade för att lösa en specifik uppgift eller utifrån vilka behov som fanns. När uppgifterna var lösta och det inte fanns något specifikt att göra kunde man ta det lugnt ett tag och slappna av, i gengäld kunde det periodvis finnas väldigt mycket att göra och då fick man förstås slita desto mer. Jordbrukar- och industrisamhället har i stället den höga arbetsbelastningen gemensamt, men arbetsbelastningen är väldigt olika organiserad. I dagens samhälle är arbetet väldigt formaliserat; du förväntas jobba ett visst antal timmar i veckan enligt uppställda avtal och variationer i arbetsbelastning är inte längre lika naturligt som det var förr. I jordbrukarsamhället var inte arbete och fritid lika uppdelat utan det fanns en helt annan möjlighet att styra det efter eget tycke och behov.

Idag är det så gott som kutym att alla ska jobba 40 timmar i veckan, det har blivit en så inarbetad norm att i princip hela samhället är uppbyggt runt den förutsättningen på ett nästan tvångsmässigt sätt. Alla som inte följer mallen sorteras in i något fack som i praktiken insinuerar att du inte gör din plikt fullt ut:

• Deltidssjukskriven och då är man sjuk, även om man inte bär på någon sjukdom eller så. Du kan ju inte vara fullt frisk om du inte kan göra dina 8 timmar om dagen, förstår du väl?
• Deltidsanställd (eller deltidsarbetslös), i vilket fall insinueras det att det är lite synd om dig och facket påtalar gärna och ofta att det är ett otyg att många yrkesgrupper aldrig får heltidstjänster av en eller annan orsak för normen, och allas mål, är förstås att alla ska ha sin lilla fulltid att stämpla in.
• Föräldraledig. Ok, att vara förälder är också ett arbete (även om det saknar anställningsform), men jag har ofta fått känslan av att en del arbetsgivare (speciellt för några år sen, det har blivit mycket bättre) ser det som en börda när föräldrar (speciellt pappor, men det har också blivit bättre) går hem och tar hand om småttingarna men att det tack och lov är övergående så det är väl bara att bita ihop tills det går över.

Den här normen sitter hårt, väldigt hårt, vilket jag fått uppleva själv. Jag har i lite drygt tre år vid sidan av min dagliga plikt även drivit en enskild firma där jag haft ett uppdrag mot en kund och där arbetet varierat väldigt mycket beroende på behov. Det har varit väldigt icke-optimalt att jobba på det sättet eftersom jag å ena sidan har haft den vanliga lunken där jag förväntas bocka av mina timmar och å andra sidan har jag fått försöka klara av stundtals ganska hög arbetsbelastning i min egen firma på kvällar och helger. Det har krävt ett rätt stort mått av förståelse och tålamod från min sambo (speciellt vad gäller diverse hemmafixningsprojekt som hela tiden kommit i tredje hand) och hade vi haft barn är det nog tyvärr så att det aldrig hade varit möjligt att genomföra.

Efter ett par år blev det lite slitsamt kan vi ju säga och jag började fundera på alternativ. Att ge upp sidoprojektet var inte att tänka på eftersom jag insett att det sättet att arbeta, att lösa problem och uppgifter, passar mig mycket bättre och ger mig en helt annan känsla av tillfredsställelse när fokus så att säga blir att beta av uppgifter på ett ”naturligt” sätt i stället för att, som det tyvärr allt för ofta känns som, bara ”beta av sina timmar”. Å andra sidan var sidoverksamheten för liten för att bära sig (eller ja, verksamheten bar sig, men inkomsterna var inte tillräckligt stora för att jag skulle kunna leva på enbart det) och för att kunna utöka verksamheten så pass skulle jag behöva mer tid, tid jag inte hade eftersom jag måste sköta mitt ”vanliga jobb” för att kunna betala räkningarna. En typisk hönan och ägget-situation, alltså. Det är i denna jakt på mer tid som jag började offra saker i stället, tex den här bloggen, mitt TV-tittande (väldigt enkelt offer, jag ser inte på TV många timmar i veckan nuförtiden), socialt umgänge (lite mer smärtsamt) osv.

Den långsiktiga lösning jag såg var att försöka att antingen gå ner i arbetstid hos antingen den nuvarande eller en ny arbetsgivare och det var i och med det som jag verkligen började notera hur enormt fast samhället är i fulltidsnormen. Hos arbetsgivaren fick jag i princip omgående ett blankt nej, deltid accepteras i praktiken bara när lagen kräver det (dvs föräldraledighet) så jag började därmed söka en ny anställning. Jag har tappat räkningen på hur många intervjuer jag varit på där jag sett att intresset dalat snabbt när jag börjat höra mig för om möjligheterna att få deltid. I praktiken verkar 80-90% möjligt att uppnå om man är beredd att vara envis och jaga vidare tills man hittar en arbetsgivare som faktiskt vågar tänka utanför boxen, men den stora majoriteten kan förhandla om i princip varenda villkor (lön, förmåner, tjänstebil, extra semestervecka etc) UTOM just arbetstid och redan vid 90% börjar de flesta arbetsgivare skruva obekvämt på sig! Svenskar är inte ett religiöst folk, men just arbetstiden är fan minst lika helig som kor i Indien.

Men så hände nånting! Pga lite oväntade anledningar uppstod en chans som jag inte räknat med och som gjorde det möjligt för mig att faktiskt sluta mitt jobb och ta chansen att försöka få igång min egna lilla firma. Det är ett rätt begräsat tidsfönster jag har på mig att försöka under, men det är ändå en chans oavsett hur osäkert det kan te sig.

Jag tog den. Men jag ser mig inte som arbetslös, jag är däremot anställningsbefriad!

End prologue…

Fortsättning:
Jag är inte arbetslös, jag är anställningsbefriad! – Att arbeta för att överleva