Hur tänkte ni nu?

Alltså, när jag handlar julklappar eller andra presenter så tycker jag det är praktiskt om antingen personalen slår in klapparna eller det finns tillgång till presentpapper vid inslagningsdiskar så man kan fixa inte bara inköpen utan även inslagningen på en gång och slippa lägga tid på det senare. Dock tycker jag inte det är lika roligt om det står var en vara är köpt eftersom det ofta förtar lite av överraskningen så när tex expediten famlar efter etiketter med butikens namn eller liknande brukar jag avböja, vilket brukar respekteras. Men så idag såg jag av en händelse det presentpapper man erbjuder på Biltema:

Men, alltså. Varför inte bara erbjuda ett neutralt papper som kanske blir en liten aning mindre avslöjande, för vad är annars själva poängen med att slå in presenten i ett sånt här papper? Då kan man ju lika gärna langa över presenten i en Biltemaplastkasse och helt slippa bestyret att försöka vika till snygga veck och få dit tejpbitar utan att de klistrar fast i sig själv eller omgivningen. Hur tänkte liksom den personen på Biltema som bestämde att presentpapperet skulle fungera som marknadsföring med? Eller var det det de inte gjorde?

Tur jag inte brukar ge bort Biltemaprodukter så ofta…

Jessica Joslin

Wow. Den väcker onekligen ett visst habegär och den skulle kunna bli min för den nätta lilla summan av ca 140.000 spänn. *host*

Men för oss som inte riktigt kan hosta upp en summa som motsvarar en fabriksny Ford Fiesta eller Volkswagen Polo så kan vi fortfarande njuta av bilderna.

Borgmästaren vill skrota New Orleans övervakningskameror

Borgmästaren Mitch Landrieu i New Orleans vill skrota projektet med övervakningskameror eftersom han anser att de helt enkelt inte är värda kostnaderna. Efter sju år av tekniska problem, mutskandaler och en totalkostnad på ca 10 miljoner dollar så har systemet bara lett till sex åtal: tre för brott som kamerorna lyckats videofilma och tre för mutor från leverantörer som velat skaffa sig en försäljning till staten. Imponerande…

”Most of us can agree that based on the way that they were installed, based on the way that they operated and the way that they were not maintained, that they were not a good investment,” Landrieu said as he announced his proposal to scratch the program from the city budget.
[…]
”When you really prioritize and you’re asking whether that is the best money spent on trying to make the streets safe, we concluded given our financial pressures and our requirement to the city that we not waste money, that that’s not a good priority for us,” Landrieu said.

Jag är över huvud taget inte alls förvånad…

”Det är integritetskränkande, och begränsar livet för den som är utsatt”

Idag kan man läsa i SvD om en ny lag om fotboja. Notera bildtexten under Ask:

”Det är integritetskränkande, och begränsar livet för den som är utsatt”, säger justitieminister Beatrice Ask om stalkning.

Så att bli konstant övervakad elektroniskt ÄR integritetskrävande enligt Ask, men samtidigt så har Ask uppenbarligen inga som helst problem med att samma elektroniska övervakning ska drabba varenda jävel i hela landet i och med datalagringsdirektivet? Om det nu är integritetskränkande att dömas till fotboja när det finns fog för det, hur kan det vara ok att kollektivt döma alla, skyldig som oskyldig, till samma form av övervakning?

Ska man skratta eller gråta…?

God morgon och välkommen till polisstaten

Piratpartiet: Datalagringen skräddarsydd mot fildelning

Det har idag blivit känt hur den kommande datalagringen ska se ut. Utöver att införa den största övervakningsapparat som Sverige någonsin sett, så bryter nu regeringen sin tidigare försäkran om att bara rikta den mot grov brottslighet. Den ska istället riktas även mot bagatellförseelser som fildelning.

– Det är tyvärr uppenbart att man har konstruerat den största övervakningen någonsin för att kunna sätta dit vanliga hederliga Svensson som byter film och musik med varann, säger Mikael Nilsson, sakkunnig i Piratpartiet. Vi trodde att det bara skulle vara en enorm, ineffektiv och dyr övervakningsapparat. Nu visar det sig att det dessutom är en postorderlag, beställd av upphovsrättsindustrin.

Datalagringen har hela tiden motiverats med att den behövs för att komma åt den grova organiserade brottsligheten, men nu har det alltså framkommit att polisen ska få använda övervakningen för även de mest ringa förseelserna, så som cykling utan hjälm eller fildelning. Det hela kommer fram en dag efter World Internet Institutes rapport om att fildelningen i Sverige positivt nog nått rekordnivåer, och motiveras uttryckligen med att polisen behöver få samma rättigheter som upphovsrättsindustrin fick genom Ipred.

Våra dagstidningar har även de hängt på och rapporterar om denna förändring och riktigt intressant tycker jag det här resonemanget är:

Johan Linander (C) är vice ordförande i riksdagens justitieutskott som kommer att behandla regeringens förslag. Han har tidigare varit kritisk mot datalagringsdirektivet men välkomnar ändå denna förändring.

– Vi kan ju inte ha en lagstiftning som ställer olika krav beroende på vilket brott det är, utan det här är en generell lagstiftning som ger polisen tillgång till de här uppgifterna. Och vi tror att det gör det lättare att utreda de mer prioriterade brotten som just grooming och sexuellt ofredande, säger Johan Linander till P3 Nyheter på Sveriges Radio.

Det här är fullkomligt uppåt väggarna för det kan vi visst. Vi har dessutom alltid haft det med, statens tvångsåtgärder har alltid varit reserverade för vissa typer av brott. Det har aldrig varit ok att häkta personer som går mot röd gubbe, husrannsakan har inte varit en metod som varit ok att använda mot fortkörare, och aldrig någonsin har jag hört talas om att någon fått fängelsestraff för att ha cyklat på gångbana. Sanningen är att den urholkning vi ser av proportionerna mellan tvångsåtgärderna och allvarligheten i de brott som en person misstänkts för sakta har eskalerat till nivåer där rättssamhället numera hotas av godtycklighet och maktfullkomlighet hos myndigheterna.

Det jag också tycker är intressant är att Johan Linander tydligen anser att polisen ska ha samma möjligheter att tillskansa sig information så fort det handlar om Internet men tydligen inte har några problem med att den här lagstiftningen inte är teknikneutral eftersom till exempel posthemligheten fortfarande gäller. Eller så är det bara en tidsfråga innan man gör lagen teknikneutral genom att brottsbalkens fjärde kapitel, åttonde paragraf får ett lämligt litet tillägg som fixar den detaljen (fast inte riktigt på rätt sätt…).

Signaturen Leif D kommenterar på DN:

Finns det inga brottlsingar kan man ju alltid skapa dom. Och om man vänder på det: Och om man ändå är kriminell (fildelare) så varför ska man följa lagen i andra avse[enden]

Många jag talat med har antingen inte insett allvaret än, andra är chockerade över att regeringen verkligen vågat gå så här långt. Själv får jag nog tyvärr säga att min reaktion mest var ett ”redan?”. ATT något i den här stilen skulle komma har jag varit övertygad om rätt länge, men jag trodde att det skulle ta lite längre tid bara. Med den här takten ser jag faktiskt ett fullt möjligt, om än osannolikt, scenario där till exempel Piratpartiet inte ens får ställa upp i valet 2014.

I ett samhälle där man till och med på fullaste allvar ger ett förslag där yttrandefriheten ska begränsas till vissa typer av verksamheter eller vissa ämnesområden känns det som ”all bets are off!” och att man är beredd att slakta vilka heliga kor som helst.

Så välkommen till polisstaten, Svensson. Håll käften och trivs.

Pingat på Intressant.

Läs även Anna Troberg, Mark Klamberg, Integritet och frihet, Anne Kekki, Rick Falkvinge, Ligator, Henrik Alexandersson, MiNimaliteter, Opassande

Andra tidningar: SvT, Norran

Debattartiklar: Anna Troberg, Rick Falkvinge

Slentrianets idéfängelse

När jag gick i skolan hade jag tråkigt. Likt väldigt många andra som led sig igenom skolåren så fick jag höra att det var mig det var fel på, att jag saknade disciplin men jag lyckades ändå ta mig igenom både grundskola och gymnasie med halvdana betyg (periodvis bokstavligt talat sovandes). Efter att ha jobbat några år och insett att arbetsmarknaden krävde universitetsstudier för alla intressanta jobb skrapade jag även ihop ett antal spridda poäng men lämnade även efter mig flera halvt avslutade kurser som det aldrig blev av att jag tog tag i, helt enkelt för att jag tappade intresset.

Det här är symptomatiskt för mig, ge mig något som intresserar mig eller som jag känner ett ansvar för och jag gör klart det på nolltid, säg att jag måste göra nånting och det tar en halv evighet och görs utan entusiasm. På sätt och vis kan man säga att jag fastnade mentalt lite i 6-årsåldern och helt enkelt vägrade att helt acceptera samhällets krav, när samhället ställde orimliga krav revolterade jag och ansågs därmed vara oansvarig. Det var inte en bra egenhet i ett samhälle som fortfarande kan påstås ha varit i de sista skälvande åren av det industriella samhället och det är definitivt inte en bra egenhet i ett post-industriellt samhälle där de flesta institutioner fortfarande kräver ett fyrkantigt tänkande men där den sociala förändringen inte riktigt längre får plats i mallen.

Jag har tidigare många gånger uttalat mig kritiskt mot skolan just för att jag anser att den lider av ”One size fit none”-syndromet eller, om man ska vara snällare, ”Av medelmåttor för medelmåttor”. Skolan är generellt dålig på att anpassa sig efter individen (eller samhällsförändringarna i stort) utan det är i stället individen som ska anpassa sig efter skolan. Många påstår dock att det pågår förändringar och att det har blivit bättre, samtidigt känner jag en del som jobbar (i ett fall jobbade) i skolan och deras bild är att så inte alls är fallet. Lägg sen till att jag, i och med Piratpartiet, lärt känna flera personer som fortfarande går i skolan och som den vägen kompletterar min bild av den så vill jag ändå påstå att det jag hör om dagens skola tyvärr stämmer alldeles för bra med det jag själv upplevde. Man trycker fortfarande igenom runda klossar genom ett fyrkantigt hål.

Idag såg jag följande video och det blev lite av en aha-upplevelse:

Vi har helt enkelt ett skriande allvarligt systemfel i dagens samhälle där vi (eller i alla fall de som styr) fortfarande inbillar sig att vi lever i ett industrisamhälle. Valrörelsen är förstås ett utmärkt tecken på detta där man hela tiden pratade om jobb eller, i brist på jobb, sysselsättning. För 20-30 år sen hade 4% arbetslöshet ansetts vara ett misslyckande, idag är arbetslöshet på en bit över 4% norm men våra politiker har fortfarande samma retorik som de hade när klyschan ”Det som är bra för Ericsson är bra för Sverige” fortfarande var aktuell, men det var förra århundradet. Då kunde vi fortfarande påstå med visst fog att vi levde i ett industrisamhälle, men tecknena på att den eran var på väg att ta slut har varit många.

När vi nu lever i en verklighet där tillverkningsindustrin till stor del lämnat landet så blir förstås utmaningen vad vi ska leva på i stället (länk till SVT play, finns kvar till 16 Januari 2011), men också att även i tanken lämna industrisamhället bakom oss. Idag finns framtiden bland småföretagen men retoriken låter fortfarande som om vi levde på 80-talet där de säkra jobben fanns hos storföretagen. Alexander Bard höll en föreläsning, ”Det nya digitala klassamhället”, där han visionerar om hur utvecklingen kommer påverka oss men även hur vi måste vara beredda att anpassa oss till förändringarna. En mycket bra föreläsning där han tex gav ett lysande exempel på hur våran världsbild är föråldrad och baserad på ett storskaligt, industriellt tankesätt.

När vi talar om historiska tidsåldrar för våran civilisation använder vi ord som stenålder, bronsålder, järnålder etc. Det är begrepp baserade i en idévärld som utgår från tillverkning, de material vi använt oss av genom historien och de revolutioner som denna värld upplevt. Det var adekvat för en värld som fanns då, men den världen har i princip försvunnit och allt fler av oss (för att inte tala om kommande generationer) kommer arbeta med information och kommunikationer.

För DEN världen är inte materialen speciellt betydelsefulla utan i stället är det kanske dags att titta på de revolutioner som kommunikationen upplevt; tal, skrift, tryckpress, Internet. Dessa revolutioner har alla inneburit kompletta förändringar för hela vårat samhälle och Internet är inget undantag. Internet förändrar inte bara nationerna, det förändrar nationernas funktion och suddar ut gränserna mellan nationer, mellan kontinenter och mellan I-land och U-land för Internet sprider kunskap och kontaktnät.

Trots detta lever många av oss i en verklighet som slentrianmässigt utgår från industriella värderingar.

• Vi ser fortfarande allting som produktion och konsumtion och sen tvingar vi in tjänstesektorn i det tänket med hjälp av vaselin och slägga. En tjänst är inte en kvantitativ enhet som tex en transistorradio eller en ångmaskin, det är dags att vi lämnar styckeförsäljningstänket bakom oss och en gång för alla fattar att data inte ”går sönder” av att användas.
• Vi pratar fortfarande om sysselsättning som ett självändamål trots att det blir allt mer uppenbart att det helt enkelt inte går att skapa jobb för alla. Det betyder inte att alla inte kommer kunna hitta nåt att göra, eller tom tjäna pengar på vad de gör, men det är dags att lämna storebrorsmentaliteten bakom oss och inse att staten inte vet bäst. Hur ska staten tex kunna inse att det kan finnas en nisch för en smart tjej i Gävle att sälja smycken över Internet?
• Skolan ”producerar” elever som industrin tillverkar produkter utan att ta hänsyn till individens förmåga, men eftersom alla är individer så lär vi oss olika fort, vissa tar längre tid på sig att förstå något (och riskerar därför att halka efter) medans andra inser omedelbart (och riskerar i stället att bli uttråkade). Ändå ska alla studera i samma takt och det är dessutom närvaroplikt på lektionerna.
• Vi får fortfarande betalt för antalet timmar vi befinner oss på jobbet men alla som har en fullgod fungerande samling hjärnceller inser givetvis att så fort vi inte pratar om löpande band-arbeten eller liknande tillverkningsindustri där individen inte själv bestämmer takten så finns det inte längre någon direkt koppling mellan hur många timmar vi är på jobbet och hur mycket vi får gjort.

(Kul anekdot; När jag berättade för sambon vad jag skrev om så sa jag ”Tänk om du i stället för att vara tvungen att vara på jobbet 40 timmar i veckan i stället fick en lista på alla saker du skulle vara klar med…” varpå hon avbröt mig och sa ”…så skulle jag vara klar mycket tidigare!” och så är det nog för många. Ändå baseras i princip samtliga jobb fortfarande på kvantifierbara tidsenheter som i många fall blivit praktiskt taget irrelevanta.)

Listan över föråldrade tankesätt kan göras snudd på oändlig men kontentan är att vi försöker använda 1800-talslösningar på 2000-talets samhälle och det funkar inte! Det funkade allt mer kasst på slutet av 1900-talet och det är direkt kontraproduktivt på 2000-talet. Detta är vårat slentrianmässiga idéfängelse och ju längre vi håller fast i det, dess större kommer våra problem att anpassa oss till en föränderlig verklighet bli.

Pingat på Intressant.

Spike Jones, geniet med biltutan

Jag har lyssnat rätt mycket på Spike Jones på sistone, jag får såna ryck ibland helt enkelt. Spike Jones är nog egentligen hedenhös enligt många då han blev känd när en skiva fortfarande snurrade i 78 varv/minut och slogs sönder som en kristallvas om man tappade den i golvet. Trots detta finns det faktiskt fullt njutbara(?) inspelningar av hans framfart, både ljud och till och med i bild ibland.

Den förmodligen mest kända är Der Führers face som var en, ärligt talat, jävligt elak nidsång om Hitler:

Gammal fin, Amerikansk årgångspropaganda, minsann. Självaste Disney var även de indragna i propagandaapparaten (fast det vill de inte låtsas om nu, för de filmerna finns inte med i deras ”kompletta” utgåvor) och i en av deras kortfilmer använde de samma låt, om än anpassad till kortfilmen med Kalle Anka.

Men nu skulle det ju handla om Spike Jones och inte Disney och Kalle Anka. Spike Jones underhöll visserligen trupperna under kriget, men han har även gjort mycket annat som tex förvanskat samtida populärmusik, många av hans uppträdanden var lika geniala som totalt uppåt väggarna galna:

Inte ens klassiska verk gick säkra:

Tyvärr bara ljud på den där sista, men Spike Jones mord på Carmen är helt enkelt för bra för att inte vara med. 🙂

Det är kanske inte så förvånande att ”Weird Al” Yankovic är väldigt influerad av just Spike…

För de som inte har nåt emot sisådär 60 år gammal musik utan faktiskt vill höra mer av det här så finns det rätt gott om Spike Jones både på Grooveshark och Spotify.

Varför jag inte använder Facebook

Då och då händer det att personer i min omgivning frågar mig varför jag inte skapar ett konto på Facebook så de lättare kan få tag på mig, men även om jag inser att Facebook är väldigt smidigt och intressant så har jag inget som helst förtroende för Facebook som företag. Jag var skeptisk till Facebook redan från början, men när en vän bjöd in mig till ett fotoalbum han lagt upp på Facebook så hände två saker, en förväntad och en mindre förväntad.

Det som givetvis var den förväntade reaktionen var att jag fick ett e-mail som sa nåt i stil med ”A har adderat dig till sitt fotoalbum, för att se bilderna måste du skapa ett konto” (ungefär, fritt från minnet) men det som gjorde att min misstänksamhet förvandlades till direkt avoghet var att tydligen så syntes min inbjudan i fotoalbumet så A:s vänner B, C, D etc som också är mina vänner trodde att jag redan hade skapat ett konto och jag fick i snabb följd mail som lydde ”B vill gärna bli vän med dig, för att ni ska få kontakt måste du skapa ett eget konto”, ”C vill gärna bli vän med dig…” osv. Pling! Pling! Pling! *Nudge* *Nudge* Pling! Pling! Kom igen, känn grupptrycket, du vet att du egentligen vill! Se hur många andra som redan är med, första gången är gratis…

Inom mindre än en timme fylldes min inkorg med en smärre trave mail med samma innehåll men med olika ”avsändare”, Facebook hade alltså redan börjat nysta upp mitt sociala nätverk utan att jag ens hunnit ge mitt medgivande och det enda sättet att få stopp på det var att klicka på en länk som registrerade att jag inte ville ha någonting med Facebook att göra, min motvilja mot Facebook är alltså ofrivilligt registrerad på Facebook. Knappast en situation jag uppskattar.

Så varför gör nu Facebook såhär? Enkelt, det handlar förstås om pengar:

My buddy Robert X. Cringely wonders if Facebook is evil or merely incompetent. That’s an easy one: both — not to mention arrogant and greedy. But how surprising is that? Facebook is in business to make money, whether it’s from advertising or the increasingly attractive treasure trove of third-party apps. Never mind that ”don’t be evil” stuff. Mrs. Zuckerberg’s boy Mark wants to be a billionaire for real — not just on paper.
[…]
Facebook has fooled us not just once, but over and over again, blithely exposing users’ private information to any advertiser or creep who happens to get interested. It’s a tired drama. The company messes up, it gets caught, the media freaks out, the company apologizes. Then the cycle starts all over, as it did this week when the Wall Street Journal learned that it’s not just Facebook harvesting personal data — Facebook’s platform developers are in on it as well. That data is being shared with advertisers and Internet tracking companies, whether or not users have opted for privacy.
[…]
There’s a wonderfully symbiotic relationship between Facebook and its major app developers. Apps make the service much more attractive; indeed, the proliferation of cool add-ons propelled Facebook past also-rans like MySpace. And without Facebook, the developers are in Palookaville. Everybody has an incentive to get along and keep on raking in the bucks.
[…]
All in all, the Facebook ecosystem could generate $1 billion this year. You think that the Boy Billionaire is going to mess that up by worrying about your privacy? No way. So the privacy breaches will continue, no matter how shocked the company says it is. And anything you do or post on Facebook, regardless of its privacy settings and policies, will be fair game.

Jag har helt enkelt inget som helst förtroende för Facebook och dess nonchalanta syn på deras användares integritet och därför vägrar jag gå med. Att större delen av min bekantskapskrets redan verkar ha konto där är deras ensak, jag tänker inte bidra genom att bli ännu en av de personer som indirekt skapar det sociala tryck som får allt fler att villkorslöst ge upp sitt privatliv till ett företag som säljer det till högstbjudande.

Pingat på Intressant.

Piratpartiet: Populism eller ideologi?

Jag har valt att inte skriva så mycket om de ideologiska frontalkrockar som partiet drabbas av, men nån måtta får det allt vara på dumheterna. Igår skrev Hax en lysande bloggning som han döpte till Mördarna i riksdagen där han konstaterar att den nuvarande drogpolitiken är ett misslyckande.

De som varit inne i missbrukssvängen och de som studerat drogmissbruk på nära håll är som regel överens om att det inte är drogerna som dödar, utan snarare den livsstil som den repressiva drogpolitiken tvingar missbrukarna till. En livsstil som våra politiker alltså tvingat fram, med sin politik.

Den repressiva narkotikapolitiken är misslyckad på så gott som alla vis. Sverige har snarare fler än färre drogrelaterade dödsfall per år än de länder som har en mjukare drogpolitik. Inte heller nyrekryteringen av ”narkomaner” tycks bromsas av våra Gestapo-fasoner. (Istället blir det mer lönsamt för de kriminella nätverk som hanterar drogerna att snärja fler människor in i missbruk.)

Klockrent. Svensk drogpolitik drabbar helt enkelt de som redan är offer och gör dem till ännu större offer vilket förstås gör det ännu svårare att ta sig ur träsket, men trots att han förklarar problematiken med all önskvärd tydlighet får han ändå en kommentar som lyder:

Som PP-sympatisör vill jag, av rent realpolitiska skäl, helst inte se drogliberalism på partiprogrammet om det nu är planen. Redan misstanken om att PP ville legalisera barnporr kostade ju en del röster, trots att partiets verkliga argument i frågan egentligen var vettiga. Den svenska väljarkåren är ängsligt konservativ snarare än frihelig, och då tror jag ni gör mer nytta genom att fokusera på mer lättsmälta kärnfrågor, som att bevara respekten för konstitutionssäkrade mänskliga rättigheter även på Internet.

Nån gång måste nog Piratpartiet faktiskt välja. Är man ett parti med en ideologi som är väl rotad i våra tre huvudfrågor Integritet – Kultur – Kunskap eller är vi ett populistiskt parti som undviker alla farliga frågor och bara tar strid för de där vi redan har opinionen med oss (tex fildelning och den eskalerande övervakningen)? Vill vi agera och leda kampen eller ska vi bara svansa efter och reagera antingen genom att protestera eller hålla med i enskilda sakfrågor?

Ett ypperligt exempel på när partiet (eller i alla fall delar av partiet) faktiskt agerade i stället för reagerade var när Rick uttalade sig om lagen mot barnporr. Jag hörde det live på radion och min första reaktion var inte ”Vafan? Vill han skydda pedofilerna?” utan ”Vafan? Varför drar han upp det här nu!?”. Det var på tok för sent för att kunna hjälpa Piratpartiet in i riksdagen eftersom det ofelbart skulle leda till ett långt och moraliserande motstånd med många scoop och skandaler.

Det här är frågor som man börjar driva EFTER ett val, inte i slutspurten av det, så jag ansåg då och jag anser fortfarande att Rick hade rätt i sakfrågan, men bristen på förankring inom partiet och den uselt valda tidpunkten gjorde att vi botchade hela frågan och fan vet hur det ska vara möjligt att ta upp den igen nu i efterhand. Att Rick hade rätt anser jag dock, som sagt, är höljt utom allt tvivel och det faktum att Journalistförbundet stack ut hakan för att försvara Rick säger lite om hur viktig frågan är.

Samma sak gäller frågan om narkotikalagstiftningen. Hax har jävligt rätt i när han hävdar att narkotikalagstiftningen som den ser ut idag är ett problem, den är både ett integritets- och ett socialt problem och bidrar till marschen mot bodströmssamhället eftersom den ger polisen ytterligare ett repressivt verktyg som de kan missbruka, men inte bara den och narkotikalagstiftningen är ett problem utan även sexköpslagen är en lag som förvärrar problemen i stället för att bidra med en lösning:

Det finns ingen officiell utvärdering som visat positiva effekter av sexköpslagen för dem den påstod sig hjälpa. Ingen svensk officiell utvärdering över huvud taget. Alla sådana initiativ blockerades så länge socialdemokraterna satt vid makten.

Det finns däremot en norsk utredning. Den leddes av professor Ulf Stridbeck och dess slutsatser ledde till att den norska regeringen i december 2004 valde att inte följa det svenska exemplet med ensidig kriminalisering. Rapporten, ”Sexkjøp i Sverige og Nederland”, JD Rapport 2004 – http://www.jd.dep.no, refererades av ordföranden Ulf Stridbeck på SvD Brännpunkt den 14 februari 2005.

Att driva sexhandeln under jorden gjorde de prostituerade mer utsatta och det blev svårare att komma åt verkliga problem som trafficking och utnyttjande av underåriga.

Tidigare kunde kunderna rapportera till polisen om de sett något som tydde på tvång och utnyttjande. Nu hotas sådana vittnen istället av fängelse (Rikskriminalpolisen 2004).

Notera speciellt sista meningen. Låt mig skriva om den ett par gånger för att verkligen visa på vidden av problemet:

Tidigare kunde pundarna rapportera till polisen om de sett något som tydde på tvång och utnyttjande. Nu hotas sådana vittnen istället av fängelse.

Tidigare kunde pedofilerna rapportera till polisen om de sett något som tydde på tvång och utnyttjande. Nu hotas sådana vittnen istället av fängelse.

Problemet sopas helt enkelt under mattan!

För att gå tillbaka till kommentaren på Hax blog:

Redan misstanken om att PP ville legalisera barnporr kostade ju en del röster, trots att partiets verkliga argument i frågan egentligen var vettiga.

Precis, vi förlorade röster på en vettig fråga på grund av att timingen var katastrofal och det inte fanns chans att sakta bearbeta frågan på ett lugnt och sansat sätt. Men nu är valet över och det är dags för PP att driva sina frågor i stället för att försöka röstmaximera, det är nu vi måste höras för att arbeta in namnet och idealen så att alla vet om var vi står år 2014. Det är inte nu vi ska stirra oss blinda på röstsiffror och valprognoser, dit är det fortfarande tre år kvar, utan nu måste vi skapa den grund vi ska stå på 2014 när krutröken återigen lägger sig över svensk politik och detaljerna försvinner i slagord, vallöften och fula retoriska påhopp.

Det är nu vi visar om vi verkligen har en ideologi bakom våra frågor eller om hela partiet bara är en ballong full med populistisk hetluft. Ska vi fortsätta att bara spela med säkra kort och köra vidare med frihetsfrågor som hela tiden fokuserar på Internet och fildelning (dvs där folk och andra partier hela tiden vet var vi finns) eller ska vi ta hela steget mot att verkligen bli ett liberalt (alltså i betydelsen frihetligt, inte högerorienterat) parti och våga ta även alla dessa heta potatisar, även om det gör folk upprörda? Fildelningsfrågan var precis lika kontroversiell 2006, ändå så hade Piratpartiet ryggrad att ta den frågan och vinna den! Var är den ryggraden nu?

De som öppet går ut och säger att vi inte kan ge oss på sexköps- eller barnpornografilagen vill jag påstå går emot våran egen ideologi:

Piratpartiet verkar för att alla ska kunna känna sig trygga i samhället. Vi anser att ett fritt internet utan övervakning, och en fungerande rättsstat, är förutsättningar för detta. Vi tror att om staten bemöter sina medborgare med respekt så kommer medborgarna att respektera staten – förtroende måste vara ömsesidigt.

Här finns helt enkelt inte utrymme för att välja och vraka, antingen menar vi allvar och driver integritetsaspekten över hela linjen och alla, även torskar och pedofiler, ska behandlas med respekt, förtroende och likhet inför lagen. Om inte Piratpartiet klarar det så blir vi bara ytterligare ett populistiskt parti med ett partiprogram fyllt av ihåliga ord! I såna fall har Piratpartiet förlorat sitt existensberättigande som Partiet (med stort P) som driver den lilla människans rätt till sitt liv.

Nu finns det säkert en och annan som sitter och funderar på varför jag inte hänger på den senaste trenden och går med i Liberaldemokraterna, men jag tror ärligt talat inte på det partiet så länge som Bard lirar enmansshow. Dessutom vete fan om jag känner mig välkommen:

Vi är inte ett dugg intresserade av några piratpartister i Liberati.
Bara så att du vet.

Fortsätt du i Piratpartiet i stället.

Cheerio
Alexander/väldigt trött på rättshaverister

Säga vad man vill om Bards mailväxling med MiNi, men det är ju bra att han ställer skåpet en gång för alla så man vet var det står. Ett liberalt parti med entrévakt precis som på ett flådigt danshak? Nä, jag tror jag stannar inom PP, vad jag kan se så är PP det mest liberala partiet som för tillfället finns i Svensk politik även om det givetvis finns utrymme för förbättringar.

Pingat på Intressant.

Eftervalsanalysanalys

Det är nu nästan en månad sedan valet och jag är fortfarande inte riktigt säker på vad som egentligen hände vid valet. Alliansen fick nytt förtroende, SD kom in och PP fick röstsiffror paritet med vad man fick 2006. Inget vidare val kan vi ju lugnt säga och det har tagit lång tid att försöka få rätsida på mina tankar om det. Det fanns dock väldigt många som direkt ställde sig på sin tvållåda och basunerade ut sanningar till höger och vänster, allt från att leta syndabockar till varför SD kom in till att Piratpartiet floppade och att piratrörelsen är död.

Efter valet drunknade vi i problembeskrivningar och analyser, vissa genomtänkta och briljanta, andra, ehm, mindre briljanta. Själv kände jag att jag inte hade på fötterna att skriva en analys och det känns fortfarande som att jag har alldeles för få pusselbitar att sammanfoga för att kunna bilda mig en objektiv uppfattning. Det har visserligen inte hindrat många andra, men det är inget skäl till att jag ska göra samma sak. Till slut blev det bara tråkigt, tjatigt och ointressant att läsa ännu en analys skjuten från höften eller ännu en postning om hur avskyvärda SD var och jag missade säkert många kloka ord när jag helt enkelt ledsnade så pass på alla som kanaliserade sin besvikelse och sitt hat i osande postningar som i allt för många fall bara letade efter någon, eller något, att skylla på att jag tappade lusten för bloggosfären över lag.

Sen skrev Emma något väldigt klokt, nämligen ”Du som är politisk bloggare – vad tillför du, egentligen?”. Efter en valrörelse där allt fler bloggar blev stereotypa megafoner för sina partier följt av en eftervalsperiod där en fullständig kakafoni rådde så var Emmas postning en klockren samtidsanalys av oss bloggare. Vad tillför vi egentligen? Uppenbarligen inte mycket när det kommer till kritan och ett skäl till det är förmodligen att politik inte direkt är det roligaste sen clownen Manne i vanliga fall och när valet närmade sig så blev vi politiska bloggare helt enkelt skittråkiga. Hela högen. Vi tävlade internt om vem som kunde synas mest på knuff, höll koll på vem som låg högst på politometern och vilket parti som syntes mest i statistiken. Jag säger vi, för jag blev också en del i den här blogmobben.

Men hur mycket skillnad gjorde det inför valet egentligen? Enligt den statistik jag samlade ihop innan valet så är det rätt uppenbart att vad gäller bloggandet hade Piratpartiet lyckats sätta ner foten rejält, ändå frågade en av min sambos kollegor henne innan valet om Piratpartiet fortfarande fanns eller om vi helt enkelt försvann efter EU-valet. Jag skulle tro att det här inte var unikt för Piratpartiet utan jag är övertygad om samma sak gäller för övriga partiers bloggare, men våra åtta riksdagspartier syntes i stället i andra sammanhang vilket var den avgörande skillnaden till deras fördel. Så lite betyder helt enkelt bloggare för ”vanligt folk”.

Så är bloggarna överspelade? Mjä. Inte direkt, men bloggar funkar uppenbarligen inte som en nyhetsförmedling eller propagandakanal riktade mot allmänheten för de flesta läser helt enkelt inte bloggar (i alla fall inte politiska sådana). Jag håller dock inte med om att den politiska bloggosfären är en isolerad bubbla, snarare är det de sociala mediernas ledarspalt. De flesta läser inte ledaren i en tidning, men det är ändå där man ofta kan se samhällsförändringar och politiska trender och på samma sätt tror jag det är med de politiska bloggarna. De gånger blogosfären tar upp frågor som ligger i tiden kan det skapa en blogbävning som känns ända ut i den fysiska verkligheten men det är inget man lyckas med om man bara ägnar sig åt att försöka knipa åt sig placeringar på statistiklistorna. Vi måste helt enkelt bli intressanta igen. För att citera Erik Laakso:

Jo, vi politiska bloggare är i huvudsak skittrista även om undantag finns. Tråkigast är vi när vi lämnar all form av reflektion och kritisk analys åt sidan och bara agerar kampanjverktyg. Trovärdigheten tappas raskt när läsarna ser vår skröpliga natur men den går att reparera om man bara inser den, påtalar sina egna brister och ber läsarna om ursäkt.

Så var den här postningen intressant eller är det bara ytterligare ett exempel på en postning som främst kommer läsas av närmast sörjande och den interna intresseklubben? Tja, bra fråga. Den blev i alla fall mer läst och tillförde i alla fall mer nu än om jag inte hade skrivit den alls… 😉