Det är mycket nu. I skallen snurrar så många saker jag vill skriva indignerade blogposter om så jag skulle förmodligen kunna ägna mig åt att skälla på tingens ordning på heltid utan att någonsin känna att jag blev klar med världen. Problemet är bara att jag har varken tiden eller, numera, riktigt orken eftersom det känns som gallopperande meningslöshet att jaga väderkvarnar samtidigt som jag försöker hinna med lite för mycket annat på samma gång. Som vanligt.
Ett annat problem är att även om det är bra att någon skriker varg så blir det dels väldigt mycket varg efter ett tag och dels så blir det, per nödvändighet, reaktivt i stället för proaktivt. Det finns en gräns på hur mycket opinion man kan väcka när man hela tiden försöker ”komma ikapp” och till slut når man en nivå där ingen riktigt orkar reagera längre. Samma insikt ligger förstås bakom det nu pågående breddningsarbetet inom Piratpartiet.
Jag har flera gånger fått kommentaren att ”Om du inte gillar upphovsrättsindustrin, köp inte deras produkter”. Problemet med det är dels att upphovsrättsindustrin faktiskt inte producerar något och dels att ingen lever i ett kulturellt vacuum, så man kan inte ”köpa” kultur som man köper en liter mjölk, eller välja att inte vara delaktig i kulturen som man kan välja att tex bli vegetarian. Kultur är vi som samhälle, kultur är det som skapas när människor interagerar i grupp, enda sättet att välja bort kultur är att bli eremit och leva i total avskildhet.
På samma sätt är inte upphovsrättsindustrin separerad från samhället. De producerar inte kultur, de följer tidens strömningar och försöker tjäna en hacka på att förpacka dessa influenser på ett tilltalande sätt så de kan distribuera tillbaka det till sin samtid. Jag ser inget som helst fel på det, all form av entrepenörsskap handlar trots allt om att hitta en nisch där man kan tjäna pengar på att erbjuda nåt folk vill ha. Problemen uppstår när man börjar se den möjlighet marknaden erbjuder som en personlig, okränkbar exklusiv marknadsnisch som man har rätt till av gammal hävd.
Det jag har problem med är underhållningsindustrins gränslösa ego som får dem att framställa sig som oumbärliga för kulturen för det är lika sant som att vår tillgång på möbler står och faller med IKEAs vara eller icke vara. Det är sant att om underhållningsindustrin försvann i morgon skulle det (i alla fall temporärt) uppstå ett populärkulturellt vacuum i de flestas liv, men en mer gradvis död av underhållningsindustrin kommer förstås inte märkas mer i samhället än tex trenden att allt fler fasta telefoner ersätts med mobiltelefoner.
Dock, jag tror att det som behövs för en vettigare syn på kultur och upphovsrätt är nog egentligen inte ännu fler argument varför den nuvarande ordningen är dålig, det som behövs är helt enkelt att alternativen vinner mark och det enda sättet det kan ske är att allt fler får upp ögonen för dem.
Jag har själv länge känt att jag egentligen inte lever som jag lär eftersom jag länge varit en Spotifyjunkie. Min förhoppning när Spotify lanserades var att skivindustrin skulle inse att Internet kunde vara en tillgång i stället för en fara och agera därefter, men, tja, det har ju inte gått sådär jädra bra direkt. Dessutom blir det allt mer tydligt att inte bara fortsätter skivindustrin sin vettlösa jakt på vanliga Svensson, de försöker dessutom roffa åt sig så mycket de bara kan av Spotifykakan med vilket inte lämnar speciellt mycket över till tex de som faktiskt är de gäss som värper guldäggen till att börja med; artisterna.
För ca 3.5 veckor sen trillade följande mail ner i min inkorg:
Dear Customer,
We’ve tried a number of times but have been unable to renew your Spotify subscription. As of today, you’ll start to hear ads and, if you had a Premium subscription, you’ll lose access to Spotify on your mobile phone.
Min första spontana reaktion var förstås att peta över lite pengar från sparkontot och fixa en betalning till Spotify omedelbart, men sen tänkte jag att innan jag gör det ska jag åtminstone testa på alternativen. De uppenbara kandidaterna var förstås Grooveshark och LastFM (främst via CoboltFM i telefonen) men det löser ju egentligen inte huvudproblemet. Så länge man lyssnar på den musik som musikindustrin står för så innebär det trots allt att man indirekt blir ett argument för musikindustrins självpåtagna rätt att kontrollera vårat musikaliska kulturarv.
Så jag har börjat botanisera runt bland fri(are) musik (främst CC-märkt) och jag är positivt överraskad. När jag gav mig i kast med att utforska denna, för mig, vita fläck på kartan så förväntade jag mig enorma översvämningar av taffligt producerade trackerlåtar med sånginsatser från sämre stämda fotbollskörer, men faktum är att även om det förstås förekommer bottennapp så finns det också gott om guldkorn som lätt kan mäta sig med det skivbolagsmaffian erbjuder (eller i vissa fall som de brukade erbjuda innan någon fick för sig att rycka låtarna från utbudet…).
Jag har i princip enbart lyssnat på fri musik de senaste veckorna utan att känna någon direkt saknad av den ”gamla” musiken. Tvärt om har jag upptäckt att det finns en uppfriskande, lite otyglad vitalitet i den fria musiken där den ostyriga kreativiteten ofta gör den opolerad och spännande på ett sätt som jag inte är van vid. Snart kommer jag nå den nivå då jag antingen behöver ett större minneskort till telefonen, en ny telefon med mer minne eller både och…
Med fri underhållning menar jag främst underhållning som inte kontrolleras av den bombastiska underhållningsindustrin som styvnackat försöker kontrollera spridningen med stämningshot och lobbyism.
Det betyder inte att verken därmed är gratis, men dock att privat, icke-kommersiell användning och spridning är ok. Det betyder inte heller att man kan förvänta sig att folk kommer skapa och sprida sina alster enbart pga otyglad kreativitet, snarare är det lite av ett personligt ansvar att på olika sätt visa sin uppskattning för det som skapats (recensioner, konstruktiv kritik, spridning av länkar/material, donationer, betala för nedladdning/tröjor/andra saker etc) och på så sätt uppmuntra till att ytterligare verk ser dagens ljus.
Den passiva konsumenten som betalar enhetspriser är helt enkelt passé. I en deltagarkultur är alla deltagare, inte bara de som producerar/distribuerar. I och med att mellanhänder i stil med skivbolag tappar sin betydelse så ger det dig som kulturnjutare (konsument kan man vara vad gäller plastskivor och magnetband, inte vad gäller kultur) både en möjlighet och, vill jag påstå, skyldighet att påverka och premiera kreatörerna på olika sätt.
Det finns massor av duktiga kreatörer ”out there”, problemet är att hitta dem. Jag tänkte tipsa om några av de jag råkar på och med tanke på att min musiksmak är rätt spretig (klassiskt, jazz, trance, punk, rock, you name it) så borde nog de flesta hitta i alla fall nånting bland tipsen som de gillar. 😉
UPPDATERING:
Med en fantastisk timing fick jag idag följande mail:
We miss you!
Come play with Spotify! Don’t forget that there are millions and millions of tracks waiting for you. Just search for it, then hit play. Come and enjoy a wonderful world of music at your fingertips.
Det är nog det här både underhållningsindustrin och vi andra måste få in i skallen; de är faktiskt mer beroende av oss än vad vi är av de. Det finns en orsak till att de är så desperata att de försöker skå sönder Internet i sin kamp för att överleva och det är det vi helt enkelt inte får tillåta dem att lyckas med. För artisternas/kreatörernas skull, för vår egen skull, för allas skull. Även upphovsrättsmaffians skull, även om de inte riktigt verkar fatta det (än)…
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Shearer, så vitt jag kunnat begripa mha Google translate, består av fyra killar som kommer från Berlin. De gör musik som får mig att associera till energin och riffen som Green Day brukar leverera, det är tungt, tight och apbra, helt enkelt. Senaste albumet Monument har en hel del jävligt bra spår som tex Day’s end, What I want isn’t you, Pirate anthem, ja och så finns det en ballad med om man är lagd åt det hållet. 😉
Full Mental Straightjacket 
Senaste kommentarer