Peter Eriksson visar upp sin rakitdrabbade ryggrad

Peter Eriksson blev intervjuad i Ekots lördagsintervju igår och gör ett ganska förvirrat försök att försvara Miljöpartiets kappvändning vad gäller datalagringsdirektivet. Intervjuaren citerar Schlyter som tydligen har kommenterat datalagringsdirektivet med uttalandet:

Pengar, budget, lösningar, sånt kan man kompromissa om, men inte det fria och öppna samhällets grundprinciper. Där säger ryggraden stopp, då ska man räta på den och säga nej.

Lyssna på det patetiska svaret från Peter här (hoppa till 5:46):

Under hela intervjun sitter han och försöker gömma sig bakom att det är Bodströms fel från början och att EU kräver att vi inför datalagringsdirektivet så därför måste vi det. Sorry Peter, du har fel. Det går alldeles utmärkt att vägra, men det kräver att man vågar använda den ryggrad man har. Om man har nån…

Peter borde ta och lyssna på Carl Schlyter och sluta vara en sån jävla mes.

Andra som skrivit om det är Mattias Andersson, MiNi, Brokep, Rick (förstås), Then Piratska Argus och via den sistnämnda hittade jag Carl Schlyters kommentar som är allt annat än nådig! Den ryggraden är rak och stolt, heder åt Carl!

Napparna har landat!

Piraten Anders skickade nappar till mig och såhär goda såg de ut när de anlände:

Jag bugar och bockar. 🙂

På blogfronten har det dock varit lite mera glest från min sida den senaste veckan och förklaringen är helt enkelt att det varit brist på tid. Det kommer bli mer av det (brist, alltså) så bloggmässigt blir det troligen lite av en paus ett tag eftersom jag kommer behöva ägna en del tid åt att lära mig hur ARM fungerar på riktigt låg nivå.

Fast helt tyst ska det inte bli, det tror jag att jag törs lova.

PS. Fick just veta av Emma att EU ska granska FRA-lagen! Fanemig på tiden.

Fortsatt rättsröta!

Det är inte bara herrarna Kling och Klangs beteende i tunnelbanan som tyder på att nånting är ruttet inom polisen, idag fick jag en länk till följande annons:

---

Nu kan man förstås ha sina åsikter om huruvida polisen ska jaga en hel ungdomsgeneration eller inte, men eftersom de tydligen ska det så är det klart att de behöver lämplig personal för det. Det var inte det som gjorde att den här annonsen började skickas runt, utan det många reagerade på var att det är Jim Keyzer som är gruppchef.

Det är samma person som på goda grunder misstänks för att ha varit jävig vid utredningen av The Pirate Bay då han misstänks ha förhandlat om anställning hos Warner Brothers samtidigt. Givetvis gjordes inte förundersökningen mot TPB om heller, vilket många (däribland jag) gärna hade sett.

Är det såna här extraknäck hos part i målet och andra tveksamheter de syftar på när de skriver ”Du arbetar efter Polisens värdegrunder.”?

PS. För sakens skull bör dock nämnas att det finns bra poliser med! Tex de två som kommenterat fallet Kling och Klang på tuggarnas blog här och här. Den första polisen konstaterar:

Det är sådana här händelser som skadar Polisens förtroende på ett sätt som näst intill är omöjligt att reparera.

Visst är det så. Och den där Jim Keyzer gör det inte direkt bättre…

Futuriteter skriver också om det här och CE ger en grundlig recap om den mutade polisen, läs det.

Delar av ACTA läckt

Boing-Boing skriver om att ett tresidigt utdrag ur ACTA-förhandlingarna har läckt och det är ungefär så illa som man kan vänta sig. IDG (nej, inte den svenska) skriver också om det läckta dokumentet och i korthet innebär de här ynka tre sidorna:

• Upphovsrättsindustrin har upprepade gånger påstått att de vill att samma regler ska gälla på nätet som i verkligheten, men ACTA innebär definitivt specialregler helt inriktade på Internet.
• ISPerna blir ansvariga för vad deras kunder gör när de är uppkopplade mot nätet.
• För att undvika att bli stämda för medhjälp vid ett eventuellt upphovsrättsbrott måste ISPerna inrätta procedurer för att begränsa skadan, till exempel föreslås (*trumvirvel*) avstängning av abonnenter (otippat, eller hur?).
• ACTA innebär införandet av DMCA-liknande regler, d.v.s. att det blir brottsligt att gå runt DRM och andra kopieringsskydd.

Med mera. Vansinnigheterna staplas på hög. Räkna inte heller med att vi någonsin kommer få se förhandlingarna öppnas för publik insyn:

”The fact that the text is not public creates suspicion. We are discussing internally whether the negotiating documents should be released,” he said, but added that even if it was agreed in Brussels that the documents should be made public, such a move would require the approval of the EU’s 10 ACTA negotiating partners.

Med andra ord, håll inte andan.

ACTA är en ren katastrof, men det visste vi förvisso redan.

Upphovsfel

Idag kan man läsa att AntiPiratByrån återigen vill att det ska bli hårdare tag mot fildelare.

Det är i praktiken riskfritt att fildela med bittorrentteknik. Nu vill Antipiratbyrån ha nya juridiska sanktioner mot fildelarna. ”Lagstiftaren måste våga modernisera systemet”, säger Antipiratbyråns Henrik Pontén.

Även om Piratpartiet håller med om att ”systemet” måste moderniseras så är PP och APB förmodligen inte överens om detaljerna (eller ens de svepande dragen). Att den nuvarande situationen är ohållbar är dock rätt uppenbart. Rick Falkvinge har gjort en excellent genomgång av upphovsrättshistoria som jag tycker är mycket värd att läsa:

Upphovsrättens smutsiga tillkomst, del 1 av 2
Upphovsrättens smutsiga tillkomst, del 2 av 2

Snabbspolning genom upphosvrättshistorien

I korthet dök upphovsrätten upp som ett sätt att begränsa möjligheten att trycka verk som hovet i Storbritannien inte ville skulle bli tryckta, d.v.s. en ganska direkt form av censur. Vinsten för hovet var förstås åsiktskontroll och vinsten för tryckargillet var en monopolsituation och därmed större vinst. Det engelska ordet, copyright, kommer från den här epoken:

Ordet copyright härstammar från en intern mekanism inom boktryckargillet. Medlemmarna i gillet kom överens simsemellan om vem som hade rätt att trycka (”kopiera”) vilka manus, och detta fördes in i en stor liggare hos London Company of Stationers. Inte nog med att de hade ett monopol som grupp, alltså; de hade dessutom en kartell inom monopolet. Hur som helst kallades detta internt för att en viss tryckare hade the copyright för ett visst manus.

1695 avskaffades upphovsrätten, vilket förstås innebar ett enormt ekonomiskt avbräck för gillet, vilka snabbt satte igång lobbying för att återinföra den igen.

Man menade alltså att eftersom det är så dyrt att tillverka en perfekt kopia, och så billigt att skapa en dålig kopia, så kommer de som skapar sekundära kopior att ha ett väldigt starkt incitament att vattna ur verken, och detta drabbar allmänhetens tillgång på kultur och kunskap. Detta var nu naturligtvis inte det verkliga skälet till att monopolisterna ville behålla sitt monopol, men det var deras retorik.

För att åstadkomma detta menade monopolisterna att det borde finnas ett naturligt ägande till något man skrivit, som skulle tillkomma författaren av ett verk. Ett ägande som förbjuder andra att trycka samma verk. Och om det är ett ägande, så kan detta ägande också köpas och säljas. (Gissa vilka monopolisterna hade tänkt sig skulle köpa rättigheterna.) Detta är första gången termen “intellectual property” dyker upp i historien, och syftet med retoriken var alltså att behålla ett lukrativt monopol som använts för kultur- och kunskapsrepression.

Monopolisterna påstod sig prata å författarnas vägnar i denna diskussion om framtida lagstiftning. Författarna själva, å andra sidan, framförde inga sådana argument alls. I detta avseende har inget förändrats på trehundra år.

1710 återuppstod upphovsrätten i Storbritannien igen, men nu var den drivande kraften främst det ekonomiska intresset hos tryckargillet.

Svenska förhållanden beskriver bloggaren Slowfox i Upphovsrättens skyddstider. Man kan snabbt konstatera att upphovsrättstiden har förändrats ett otal gånger genom historien, mestadels mot längre tider som till exempel förra året, så att förändra den igen kan knappast vara kontroversiellt. Möjligen är det lite oortodoxt att förkorta den, som Piratpartiet vill, men det har faktiskt också hänt.

En annan viktig pusselbit när det gäller upphovsrätt är att allt fler kritiska röster hörs som säger att upphovsrätt inte nödvändigtvis är så himla bra i det stora hela, tex Karl-Henrik Pettersson som skriver på Newsmill:

Det har visats att ett land tillväxtmässigt kan utvecklas väl, ungefär som kringliggande länder, utan patentlagstiftning. Nederländerna och Schweiz fick inte en patentlagstiftning förrän en god bit in på 1900-talet. De klarade sin tillväxt under perioden från 1800-talets mitt fram till första världskriget lika bra som de europeiska länder som under samma period hade en patentlagstiftning. Det tycks som om en nationell patentlag i det fallet inte gjorde någon skillnad. Och det finns historiska exempel på att inte heller copyright gör någon skillnad. Det är känt att under 1800-talet kunde engelska författare, som i sitt eget land var skyddade av copyright, på samma bok tjäna mera pengar på den amerikanska marknaden som saknade copyrightskydd.

Jag vill nu gå ett steg längre och påstå att upphovsrätten, som den ser ut idag, kan missbrukas och att detta inte på något sätt hör till ovanligheterna.

Upphovsrätt och upphovsrätt

Det är vikigt att komma ihåg att det finns två former av upphovsrätt, den ideella och den ekonomiska, och dessa ser dessutom olika ut beroende på vilket land man talar om. Den ideella upphovsrätten finns det inga samhällsproblem med att tala om. Ära den som äras bör är en mycket bra regel som alla borde kunna skriva under på, ändå finns det ett klassiskt undantag där kreatörens ideella rätt sätts ur spel.

I till exempel USA kan den ideella upphovsrätten överlåtas och skivbolagen använder sin oligopolställning för att kunna ställa detta som ett ultimatum för ett kontrakt. Om du öppnar en bok och tittar på de första bladen står det alltid någonting i stil med ”Copyright © Iain M. Banks”, men om du tittar närmare på en CD står det i stället ”Copyright © Sony Music ltd.”. Courtney Love höll ett tal för snart 10 år sedan då hon förklarade precis hur musikbranschen tjänar grova pengar medans musikerna får småsmulor. Väldigt lite har hänt sen dess, förutom att allt fler artister hittar andra vägar att nå ut till sin publik, vägar som gör det möjligt för dem att behålla rättigheterna till sin egen musik.

I Sverige ser reglerna för upphovsrätt annorlunda ut, men jag vet av egen erfarenhet att traditionellt när man som musiker försökte få ett av de hett eftertraktade skivkontrakten för att nå ut med sin musik så befinner man sig i ett underläge i förhandlingarna som i praktiken gör att skivbolagen kan ställa i stort sett vilka krav som helst, vilket de inte är sena med att göra heller. Finns det en obalans i förhandlingspositioner så öppnar det förstås för såna här situationer, något som till exempel Bonniers har visat med all önskvärd tydlighet. Från Wikipedia:

I många länder, bland annat Sverige kan upphovsmannen skriftligen förbinda sig att avstå från att hävda den. Skillnaden kan tyckas vara hårfin men genom att den ideella rätten inte kan överlåtas, så kan till exempel en uppdragsgivare inte lagligen sätta sitt namn på ett verk som någon annan skapat.

Om man inte håller ordning på de två typerna av upphovsrätt blir situationen lätt komisk, vilket bloggen Dexion skriver om i den underbara texten Paraolympics för jurister. Att det är Antipiratbyrån som kritiseras är knappast en händelse, de verkar ofta försöka sammanblanda de två typerna av upphovsrätt. Varför de gör det är rätt enkelt att förstå, om debatten blev nyanserad skulle det snabbt bli tydligt att det inte är artisterna, kreatörerna, som är de stora förlorarna när musiken sprids över Internet, det är skivbolagen.

Upphovsrättens skadliga inverkan på samhället

Den ekonomiska upphovsrätten används för att kontrollera informationsflödet, rent krasst vinner kortsiktig girighet över långsiktig samhällsnytta. Dels sträcker sig upphovsrätten över upphovsmannens hela livstid plus 70 år efter döden och dels appliceras den på områden där det förmodligen från början inte var tänkt att den skulle gälla.

Förutom de exempel som nämnts ovan på där stora aktörer använder sin maktposition i förhandlingssituationer, har den nuvarande upphovsrättslagstiftningen, och dess upprepade förlängningar, resulterat i att 98% av alla upphovsrättsbelagda verk inte är tillgängliga för att man inte vet vem som har rättigheterna till dem. Samma problem finns i Europa och Sverige, men allt eftersom upphovsrättstiden utökats så har det här problemet blivit allt mer akut helt enkelt för att det blir allt vanligare att det inte längre finns kopior kvar när upphovsrätten slutar gälla.

Ett annat problem är när verk digitaliseras och de som gjort digitaliseringsarbetet hävdar förnyad upphovsrätt på kopiorna! Vidare försöker de flesta fortfarande applicera 1900-talets styckförsäljning på dagens digitala media vilket ger ett utmärkt pedagogiskt exempel på hur absurd hela situationen har blivit.

Just denna absurditet, att underhållningsindustrin så länge applicerat styckförsäljning p.g.a. att det varit mest praktiskt att de numera ser styckförsäljning som det mest naturliga, är i mångt och mycket den grundläggande orsaken till att vi idag har hela fildelningskonflikten. Att till exempel musik under i stort sett hela 1900-talet sålts på skivor beror inte på att musik måste säljas på det sättet utan för att det var det enda vettiga sättet att distribuera musik, men nu är styckförsäljningen så pass etablerad att det helt enkelt är svårt för många att tänka utanför lådan och att dessa (som ofta representerar underhållningsindustrin) då hamnar i konflikt med IT-generationen (som definitivt har hoppat ur lådan för gott) är oundvikligt.

På sätt och vis är Spotify ett kompatibilitetsinterface mellan det gamla och det nya, konsumentinterfacet (själva klientmjukvaran) aspirerar på att vara anpassat till dagens IT-kultur med streaming av godtyckligt antal sånger för en fast månadskostnad eller reklaminslag, men samtidigt har betalningsmodellen mot skivbolag/artister fortfarande en fot kvar i 1900-talets verklighet. Att den här modellen inte kommer hålla i längden är förmodligen självklart för alla som är del av IT-generationen, men än så länge funkar det även om det fortfarande uppstår en del dissonanser p.g.a. kulturinkompatibilitet.

Precis samma kulturkrock har resulterat i att APB nu vill ha hårdare tag mot fildelning, men frågan är hur mycket det kommer påverka. Min gissning är att oavsett hur hårt man försöker förhindra fildelning genom allt mer drakoniska lagar och konservativa värderingar så går det inte att stoppa helt enkelt för att fildelningen anpassar sig genom att fortsätta hitta nya tekniska lösningar.

Så den stora frågan är inte hur upphovsrättsindustrin ska kunna stoppa fildelning (det kan de inte), den stora frågan är hur länge upphovsrättsindustrin ska tillåtas påverka våra lagar, montera ner våran integritet och på andra sätt genomföra gruppbestraffningar.

Därför heter den här blogposten upphovsfel – det är helt enkelt fel på upphovsrättslagstiftningen som den ser ut idag och den måste förändras för att passa dagens samhälle.

Pingat på Intressant.

Andra som skriver är Artemis novii, Free and thinking, Mina moderata karameller, Henrik Alexandersson, Satmaran, Leo Erlandsson, Karl Sigfrid, Blågrön röra, Copyriot, Enligt min humla, Ravenna och Unni Drougge.

Crowdfunda Island!

Det här var en sån där galen tanke som bara kan uppstå när man ligger halvvaken och försöker somna. Häng med!

Island och Wikileaks kelar med varandra och snackar om att skapa ett journalism haven, en otroligt spännande idé som jag givetvis stödjer till 100%! Samtidigt snackar Island om att gå med i EU, denna underbara bastion vars demokratiska transparens och genuina demokratiska värderingar lyser med sin frånvaro. Jag kan inte låta bli att bli lite orolig över att dessa två saker riskerar att krocka i och med att upphovsrättsindustrins lobbyister med stor sannolikhet kommer försöka klämma åt Island via EU om Island går med. Jag är dock övertygad om att om EU och USA fortsätter på den inslagna vägen mot censur och kontroll så kommer behovet av ett ”journalism haven” i form av Island inom några år vara akut, alltså måste Island skyddas!

Det största skälet för Island att gå med i EU är samma skäl som åtminstone delvis ligger bakom idén om ett ”journalism haven”, Islands ekonomi har havererat. Som så ofta när ett samhälle står inför genomgripande förändringar så finns det både stora möjligheter och risker. En möjlighet är att Island kan fungera som en Noaks ark för Internets traditionella öppenhet om EU och USA fortsätter att ånga fram i full fart mot förbudssamhället samtidigt som en fara är att upphovsrättsindustrin och dess lobbyister sprider sitt korståg att försöka stoppa teknik- och samhällsutvecklingen för att konservera 1900-talets marknadsmodell även till Island.

Så går det att crowdfunda en nation? Visst, hade det varit frågan om USA med sina 300 miljoner invånare så hade det förmodligen inte varit realistiskt (fast lite elakt går det att påstå att USA redan är crowdfundat), men Island har en tusendel så många invånare! Island är så pass litet att det tex går knappt 1600 EU-medborgare på varje Islänning. Vi har redan visat att man kan crowdfunda individer och organisationer och vi är inte ensamma om att visa att det går att få fram stora bidrag till behjärtansvärda saker, mao borde det inte vara omöjligt att hjälpa även Island.

Jag är övertygad om att om Island faktiskt menar allvar med sina planer på ett ”journalism haven” (vilket vi för övrigt vet mer om inom en vecka) så kommer detta ge Island en ekonomisk boost. Min förhoppning är att denna boost gör det möjligt för landet att undvika eller åtminstone avvakta ett inträde i EU (politiskt är det lätt, EU-motståndet bland islänningar är utbrett), men frågan är hur länge opinionen står emot om ekonomin fortsätter vara en katastrof.

Därför tror jag att en crowdfunding av Island vore en bra idé. Eller som min blogkollega på bloggen Magnihasa uttryckte sig när jag slängde fram ett utkast över idén:

Se det inte som olönsamt humanitärt understöd, – se det som en profitabel investering i nätets framtida infrastruktur!

Dessutom vore det ett fantastiskt gräsrotspolitiskt statement och en rejäl näsknäpp på lobbyister, förbudsbeivrare och andra bakåtsträvare.

Pingat på Intressant.

Följetongen Kling och Klang

Många skriver fortfarande om poliserna i tunnelbanan och själv har jag funderat kring rättssäkernet delvis pga den händelsen. Igår skrev Isobel Hadley-Kamptz en väldigt bra analys om händelsen:

Poliser som extraknäcker som biljettkontrollanter i tunnelbanan och använder sin polislegitimitet i ickepolisiära uppdrag ger våldsmonopolet makt också bortom lagen. Polis har berättat att ett syfte bortom att säkerställa betalande kollektivresenärer är att potentiellt upptäcka och gripa människor som befinner sig i landet illegalt, som papperslösa flyktingar. I tunnelbanan har vi alltså i all tysthet infört ett system där man när som helst kan behöva visa upp sina papper – ett informellt undantagstillstånd.

Kloka ord. Läs resten också.

Jesper Nilsson har även lagt upp de anmälningar polisen gjort mot honom på sin blog och flera jurister har tydligen kontaktat honom och sagt att anmälan är inget annat än ett rent hafsverk. Det här ökar knappast allmänhetens förtroende för polisen…

Intrigen tätnar.

Netopia tar hjälp av Sveriges Läromedelsförfattares Förbund

Netopia har idag en krönika skriven av Jöran Enqvist och Jenny Lundström från Sveriges Läromedelsförfattares Förbund.

Innan jag bemöter krönikan vill jag att ni verkligen funderar på frasen ”Sveriges Läromedelsförfattares Förbund”.

Läromedelsförfattare, det är de där männen och kvinnorna som är ansvariga för att dagens barn får en gedigen allmänbildning baserad på objektiva kunskaper och sunda värderingar. Läromedel bör förstås vara baserad på fakta grundad på grundlig källforskning och genuin kunskap om ämnet, right?

Bra. Håll det i åtanke, för nu bär det av. Deras krönika börjar med:

Det händer då och då att upphovsmän tappar sugen och ger upp inför den indoktrinering vi utsätts för av pirater och deras många mediemegafoner – att upphovsrätten inte skulle fungera i den digitala världen. Men varför denna uppgivenhet? Än finns det hopp om en rättfärdig lön för den möda som kreatörer av alla slag presterar till samhällets och utvecklingens fromma.

Första felet: Piratpartiet har aldrig sagt att upphovsrätt inte skulle funka i den digitala världen, däremot säger Piratpartiet:

Kortare kommersiell ensamrätt

Stora delar av underhållningsbranschen som den ser ut idag bygger på upphovsrättens bestämmelser om ensamrätt att utnyttja verket kommersiellt. Vi vill bevara den ensamrätten när det gäller kommersiell användning.

Men dagens skyddstid – livstid plus 70 år – är absurd. Ingen investerare gör någonsin kalkyler med så lång återbetalningstid. Ingen kan påstå att den i praktiken nästan oändliga skyddstiden är nödvändig för att locka kapital till underhållningsbranschen. Däremot leder den till många negativa konsekvenser för dem som vill bevara eller bygga vidare på klassiska verk. Därför vill vi korta skyddstiden till en nivå som är rimlig ur både samhällets och investerarens synvinkel.

Dessutom vill Piratpartiet stärka den moraliska upphovsrätten så att kreatörerna får behålla rätten till sitt eget verk. Det är inte en självklarhet idag.

Pirater blandar gärna ihop upphovsrätt och integritet, och tycks mena att upphovsrättens upphörande krävs för att skydda oinskränkt integritet på nätet.

Fel igen. Vi har full koll på skillnaden mellan upphovsrätt och integritet. Vår tredje primära fråga som vi driver är patentfrågan och att hävda att vi inte skulle ha koll på våra tre primära frågor, de tre grundpelare varpå partiets ideologi vilar och som är de direkta orsakerna till att Piratpartiet bildades, känns som att påstå att IKEA inte vet hur man bygger bokhyllor!

Vi har, som sagt, inget emot upphovsrätt och vi vill värna om integriteten. Vi tänker däremot inte acceptera att upphovsrättsindustrin tillåts decimera integriteten i sin häxjakt på fildelare.

Upphovsrättsmotståndarna ironiserar över dem som uppfattar upphovsrätten som ”gudomligt, naturrättsligt given”.

Det här stycket faller förstås på sin egen orimlighet eftersom det utgår från en felaktig slutsats, vilket jag visat ovan.

Om det är lätt att snatta, och många gör det, är det därför okej? Om det är lätt (”enkelt och gratis”) att ladda upp till och ner från nätet, är det då ett ”naturnödvändigt” skäl till att legalisera att man utan att ge ersättning tillåts utnyttja frukterna av andras arbete?

Till att börja med, jämförelsen mellan snatteri och upphovsrättsbrott är ett klassiskt argument som bevisats otaliga gånger att det är falskt. Att över huvud taget dra upp det igen borde egentligen anses vara ett fall av Godwin’s law. Här är andra som förklarat det så jag slipper. Vidare:

Det finns nog fler som då och då ostraffat kör bil för fort än som fildelar – ska vi därför avskaffa alla hastighetsbegränsningar? I stället för att tappa respekt för all lag och rätt skäms de flesta lite lagom för att man kör för fort – eller numera, för att man laddat ner olagligt. Vi kan inte lösa alla lagbrott genom att stifta slappare lagar.

Ett enda ord räcker för att bemöta detta: Rättsmedvetande.

Jag har skrivit om det här i ett helt annat sammanhang, men det stämmer lika bra vad gäller fildelning:

Både ur demokratisk synvinkel och för att systemet inte skall bli ineffektivt är det av stor betydelse att straffrättsskipningen inte för folk i allmänhet framstår som orättfärdig eller obegriplig. Det är viktigt att den har kontakt med ”det allmänna rättsmedvetandet” i reduktionistisk mening.

Och jodå, man kan utan problem förändra eller tom ta bort lagar för att bättre anpassa rättsväsendet till tidens anda. Ett exempel är homosexualitet:

Homosexuella handlingar var fortsatt olagliga fram till 1944, då homosexualitet istället kom att betraktas som en mentalsjukdom. Sjukdomsstämplen kvarstod till 1979, då en aktion på Socialstyrelsens trappa resulterade i att den nytillträdda chefen för socialstyrelsen, Barbro Westerholm, avskaffade sjukdomsbegreppet.

Så visst kan man förändra lagarna för att bättre passa verkligheten. Eller tycker kanske Jöran Enqvist och Jenny Lundström att det var ett misstag att avkriminalisera homosexualitet?

Det visar sig i drastisk säljstatistik att många har sökt sig till de lagliga alternativen. Undersökningar visar också att betalningsviljan är god, framför allt om man vet att betalningen går till de egentliga upphovsmännen.

Wow. Det här är verkligen en fantastisk tolkning som verkligen gör skäl för det gamla påståendet ”Det finns tre slags lögn: lögn, förbannad lögn och statistik”.

Det krönikörerna ”glömmer bort” att nämna här är att samtidigt som allt mer pengar läggs på underhållning så ökar fildelningen parallellt med detta. DESSUTOM är det ofta samma personer som fildelar mycket som också har ett stort nöjeskonto och tex går på konserter och bio.

Och vad gäller att betalningen går till de egentliga upphovsmännen så är det allt för ofta inget annat än en ren och skär lögn!

Det tycks tyckas synd om stackars tonåringar som skulle straffas för att ”bara” ladda ner filmer och musik, eller fattiga studenter som laddar ner kurslitteratur. För ”gratisgenerationen” får ingenting kosta.

Ok, vänta nu här? I stycket ovan skrev de att ”Undersökningar visar också att betalningsviljan är god”…? Hur ska ni ha det?

Men det blev inte så att tusentals tonåringar har haffats av polisen. I stället finns ett helt annat fokus: lagen ska användas mot de som sätter stölder i system. Den är mer riktad mot de som laddar upp, än de som laddar ner.

Och här visar författarna att de inte har satt sig in i hur Peer-to-peer-tekniken funkar. I ett typiskt P2P-nätverk FINNS det inte upp- respektive nerladdare, det finns bara klienter. Alla laddar upp OCH ner! Samtidigt! Det är det som är hela poängen med P2P. Konsekvensen blir mao att man ger sig på mer eller mindre vem som helst.

Resten av krönikan består i stort sett av subjektiva åsikter och såna får man förstås ha även om de grundas på faktafel. Jag finner dock följande meningar ganska dråpliga:

Att författa läromedel och kurslitteratur med hög pedagogisk och innehållslig kvalitet kräver ett avancerat professionellt arbete.
[…]
Om nätkulturens amatörism slår igenom även här, på vilken nivå hamnar då ”kunskap i skolan”?

Om läromedelsförfattarnas professionalism genererar den här typen av ”faktaartiklar”, kan vi då lita på att dagens kurslitteratur består av ”hög pedagogisk och innehållslig kvalitet”?

Pingat på Intressant.

Anna T skriver (förstås) också om det här och Henrik Brändén ger svar på tal i en gästpostning på Sagor från Livbåten, läs det!

V och datalagringsdirektivet

Så har då V äntligen öppet berättat var de står angående datalagringsdirektivet, här skriver de att:

Datalagringsdirektivet är ett direktiv från EU som ger internetleverantörer och mobiloperatörer skyldighet att lagra abonnemangsdata. Vänsterpartiet är motståndare till direktivet, både i Sverige och på EU-nivå. Dels på grund av den integritetskränkning det innebär men också eftersom bristen på rättsäkerhet är uppenbar. Vänsterpartiet har nu gjort en överenskommelse med S och Mp om hur datalagringsdirektivet ska hanteras vid en rödgrön valseger. Detta med anledning av att Sverige har blivit fällda av EU domstolen för att direktivet ännu inte implementerats i Sverige.

– Vi anser inte att man kan strunta i EU-domslutet mot Sverige. Det är inte ett ansvarsfullt agerande att som nuvarande regering skjuta upp implementeringen och hoppas på att slippa hantera de politiska konsekvenserna, säger Alice Åström, gruppledare i riksdagen och vice ordförande i Vänsterpartiet.

Jag tycker det här är lika uselt som Miljöpartiets dåliga ursäkter och att min kritik mot Miljöpartiets yttrande i frågan är lika relevant för V. Man kan visst strunta i dumheter som kommer från EU-håll, We rebuild konstaterar att det tydligen gått utmärkt både i Rumänien och Bulgarien. Tänka sig…

Mark Klamberg konstaterar också att det går alldeles utmärkt även för Sverige att fortsätta förhala direktivet och att det finns goda möjligheter att agera rättshaverist. Så när Vänsterpartiet säger ”Vi anser inte att man kan strunta i EU-domslutet mot Sverige” så är det förstås klart att de har full rätt att anse det, men vad jag förstått har de helt enkelt fel.

Det går alldeles utmärkt att strunta i det och vara allmänt motvalls för att slippa införa det, det största problemet är inte att det inte går, det största problemet är att alla våra partier av olika orsaker VILL införa direktivet. Av olika skäl tycker de att det är helt ok att:

• Alla dina telefonkontakter registreras och sparas i minst ett halvår.
• Alla dina SMS-kontakter registreras och sparas i minst ett halvår.
• Alla dina e-mail registreras och sparas på samma sätt.
• Alla gånger du varit uppkopplad på Internet från ditt eget abonnemang registreras med klockslag och IP-adress.
• Varje gång du ringer eller SMS:ar någon, registreras varifrån och klockslag. Det där “varifrån” gäller alltså även mobiltelefoner. Mobiltelefoner blir statliga spårsändare som gör att staten kan ta fram en karta över hur du rört dig i din vardag det senaste året. Staten får alltså tillgång till långt mer information om dig än vad du själv ens kan komma ihåg.

Piratpartiet behövs i riksdagen 2010 som motvikt mot alla dessa övervakningsförespråkare.

Hellre autism än despotism

Shadi Bitar har idag debatterat för att samhället ska införa mer kontroll på Internet. Det är knappast förvånansvärt mtp att han är VD för Earbooks, Sveriges största fristående ljudboksförlag, men det som är lite förvånansvärt är hur osnyggt han samtidigt passar på att förolämpa en samhällsgrupp. Eller som en person i min närhet konstaterade:

Han kunde lika gärna ha skrivit att internet ska sluta vara CP.

Klantigt.

Nå, han skriver i alla fall bland annat:

Hjältarna i internets historieskrivning är teknikerna. Men idag kan nätet förstås bättre i termer av sociala nätverk, marknader och relationer än som infrastruktur.

Det var länge sen Internet slutade vara banbrytande teknik, det som är banbrytande nu är den sociala omvälvningen vi är mitt uppe i och inte minst den politiska IT-revolution vi är på väg in i! För mig låter hans resonemang som att han stängde av sin browser 1995 och aldrig slog på den igen.

De som ser nätet som enkom neutral infrastruktur har konsekvent avfärdat att utvecklade regler över huvud taget behövs.

Helt korrekt. Svensk lag gäller precis som i den fysiska verkligheten, mer än så tycker jag inte behövs.

Liknelserna som använts för att stödja denna linje är talande; Internets (icke)reglering diskuteras i termer av postverk, televerk och vägverk för att påvisa dess neutrala och infrastrukturella natur. […] Dessa liknelser är uppenbart missvisande då de utgår ifrån en begränsad ansats, medan de aktiviteter som äger rum på internet i själva verket fångar vårt samhälles hela bredd.

Precis, de verksamheter som pågår på Internet fångar vårt samhälles hela bredd såsom, tex, postverk, televerk och vägverk. Därför argumenterar Shadi för att vi ska ha olika regler för postverk, televerk och vägverk version 1.0 och postverk, televerk och vägverk version 2.0 för att…?

Som entreprenör på ljudboksmarknaden är frånvaron av spelregler högst märkbar givet den omfattande piratkopieringen.

Ah! Egenintresse. Igen. Per Strömbäck och Netopia omger sig definitivt med likasinnade kompisar. Föga förvånande, de är, trots allt, ännu en lobbying- och propagandaorganisation för upphovsrättsindustrin.

Formerna för rättstat och reglering på internet är inte huggna i sten och inte heller är upphovsrättens utformning med skyddstider och liknande oföränderlig. De är föremål för människors gemensamma avvägningar och beslut.

Precis. Och som alla andra lagar bör de vara i samklang med folks rättsmedvetande, därför måste upphovsrätten förändras med kortare skyddstider, tillåtelse att kopiera icke-kommersiellt samt större möjligheter till derivatverk.

Nu kommer vi dock till slutklämmen i hans resonemang:

Jag är här inte ute efter att diskutera vilka dessa regler ska vara. Däremot – och detta är pudelns kärna – behövs regler och därtill sanktioner mot dem som bryter mot reglerna. Sådana regler och funktioner kan bara utvecklas utifrån en förståelse av internet som något annat och mer än infrastruktur. En ökad samsyn och uppslutning kring denna enkla utgångspunkt skulle betyda mycket för en mognare och mer verklighetsförankrad debatt om hur en reglering för ett fritt och välståndsskapande internet bör se ut.

För det första ljuger han när han säger ”Jag är här inte ute efter att diskutera vilka dessa regler ska vara”, det är han visst det för i nästa andetag säger han ”behövs regler och därtill sanktioner mot dem som bryter mot reglerna”. Hej IPRED och polisraider. När han säger ”en reglering för ett fritt och välståndsskapande internet bör se ut” så menar han mao fritt på upphovsindustrins villkor, dvs despotism:

Despotism används inom statsvetenskapen även i en vidsträcktare betydelse, nämligen för att beteckna en av lagen obunden och den personliga friheten och säkerheten kränkande styrelsemakt i varje statsform. Man talar sålunda till exempel om välfärdsutskottets despotism under den franska revolutionen, då styrelsesättet var republikanskt. I vår tid har tendenser framträtt, som går ut på att genom statens lagstiftning helt och hållet undertrycka den individuella friheten, och härigenom hotar en ny despotism att uppstå, som kan kallas statsdespotism. Här tangerar alltså betydelsen totalitarism.

Av Aristoteles och traditionen efter honom användes ordet despotism om monarkier där hänsyn endast togs till härskarens fördel. Sedan Montesqieu har despoti använts om oinskränkt envälde, till skillnad från konstitutionell monarki.

Min fetstil.

Om det är Shadis definition på ett fritt och socialt Internet så tror jag att jag föredrar Internet som det är.

Pingat på Intressant.

Anna T och Futuriteter skriver också om det här.