Miljöpartiet och förnyelsebar politik

Erik Thor på bloggen Solidaritet och indie var upprörd över att Piratpartiet i starka ordalag kritiserade kompromissen om datalagringsdirektivet.

Vidare frågade han att ”Vi [Miljöpartiet och Piratpartiet] är på samma sida, varför ska ni lägga mer tid på att kritisera oss än S, FP, KD, M, C, och de partier som faktiskt är positiva till datalagringsdirektivet?”, vilket jag bemötte här. Detta kommenterade Erik med:

Som sagt. Vi har inte sålt ut vår egen ställning i frågan, vi har kompromissat så gått det går med sossekollossen men vi är inte för datalagringsdirektivet och kommer jobba aktivt för att avskaffa det även i framtiden. Hur mycket väntar ni er att vi ska göra med 4%?

Jag började skriva en kommentar till kommentaren, men den ville inte hålla sig så pass liten att den fick plats som kommentar, därför gör jag en ny blogpost av mitt svar.


Jag tycker det är rätt ironiskt att Erik, aktiv Miljöpartist, frågar mig vad de ska göra med sina 4%. Nu fick Miljöpartiet faktiskt 5.24% och 19 mandat, men det är icke desto mindre ironiskt att han frågar en Piratpartist, vars parti fick 0.63% i samma val. Behöver Miljöpartiet coachning i praktisk opinionsbildning?

Vad kan man göra som ett litet parti? Protestera! Skapa opinion. Det har Piratpartiet gjort sen 2006 och det har lönat sig, så pass bra att vi numera har en, snart två representanter i EU och detta utan en spänn i partibidrag.

Vad kan Miljöpartiet, med 19 stolar i riksdagen, göra? Hur mycket som helst! Till att börja med kan ni blankvägra! Hota med att hellre låta Sverige styras av en minoritetsregering än att gå med på att fortsätta montera ner integriteten och visa lite jävlar-anamma i stället för att fortsätta resan mot en totalitär övervakningsstat! Säg åt Sahlin med vänner att om de inte ställer upp på att skrota datalagringsdirektivet så kommer ni ramponera varenda omröstning i riksdagen.

Med stor sannolikhet kommer balansen i riksdagen vara så delikat att det räcker med att Mp bestämmer sig för att vara motvalls för att göra regerandet till en direkt plåga för Mona och om även C skulle tänka om (det finns rätt stark intern kritik mot hur C sköter sig i just integritetsfrågorna så det är inte alls ett osannolikt scenario) och sätter sig på tvären så skulle det förmodligen vara möjligt att mer eller mindre lamslå hela riksdagen i protest.

Strategi är konsten att vinna ett krig, taktik är konsten att vinna ett slag

Dagens partier verkar totalt sakna en långsiktig stategi, i stället har man bara kortsiktiga taktiker för att vinna nästa val och pga detta saknar man helt möjligheten att se lite längre än en valperiod i taget. Taktiskt kanske det finns poänger med att ”sprinta för valet”, men strategiskt och långsiktigt är det katastrof för Svensk politik.

Valdeltagandet var ~90% i allmänna val fram till och med 1985, sen valet 1998 har det nätt och jämt hållit näsan över 80%-nivån, medlemsantalet sjunker i Svenska partier och ingen, INGEN, jag känner försöker längre försvara något riksdagspartis politik. Även de Miljöpartister jag känner har tystnat en efter en allt eftersom de insett varthän det barkar, engangemanget på gräsrotsnivå är mao katastrofalt lågt inom alla partier och politikerföraktet blir allt mer utbrett.

Det jag tycker är mest anmärkningsvärt är hur profillösa småpartierna (inklusive Miljöpartiet) blivit, hela debatten har blivit Mona Sahlin versus Fredrik Reinfeldt som ibland låter sina sidekicks ta en eller annan fråga. Kanske inte så konstigt att fyra av våra riksdagspartier ligger och balanserar farligt nära 4%-spärren eller att SD knackar på dörren och vill in. Miljöpartiet ligger förvisso just nu på betryggande avstånd från gränsen, men efter det senaste utspelet om att man lydigt kommer rösta som Fru Sahlin önskar så skulle det inte förvåna mig om innehållet sjunker ihop något under transporten.

Jag har iofs aldrig röstat på Mp (mestadels pga åsikterna om kärnkraft), men jag tyckte det var trevligt när det kom in ett uppkäftigt parti med lite jävlar anamma. Det Mp som sitter i riksdagen idag har dock fullkomligt acklimatiserat sig. Tyvärr. Det gamla Mp hade fanemig inte beklagat sig över ”Hur mycket väntar ni er att vi ska göra med 4%?”, de hade visat hur mycket man kan göra!

När du mao säger ”vi gillar inte datalagringsdirektivet och kommer göra allt för att jobba för att bli av med det, men tills vidare kan vi inte göra så mycket mer än såhär.” så snackar du dynga. Ni kan men ni vill inte! Förmodligen, gissar jag, för att inte stöta er med Fru Sahlin så ni inte får vara med när ministerposterna delas ut.

Så har ni sålt er i frågan eller ej? Personligen får du kalla det vad du vill och jag skiter faktiskt i det, det som spelar roll är att det inte är ni som betalar priset för eran uppgörelse inom vänsterblocket. De som drabbas är oskyldiga medborgare som kommer att betraktas och behandlas som potentiella brottslingar.

Jag trodde Miljöpartiet var bättre än så. Jag hade fel.

Pingat på Intressant.

ReactOS

Blev idag tipsad om att ReactOS finns. Från deras hemsida:

ReactOS® is a free, modern operating system based on the design of Windows® XP/2003. Written completely from scratch, it aims to follow the Windows-NT® architecture designed by Microsoft from the hardware level right through to the application level. This is not a Linux based system, and shares none of the unix architecture.

The main goal of the ReactOS project is to provide an operating system which is binary compatible with Windows. This will allow your Windows applications and drivers to run as they would on your Windows system. Additionally, the look and feel of the Windows operating system is used, such that people accustomed to the familiar user interface of Windows® would find using ReactOS straightforward. The ultimate goal of ReactOS is to allow you to remove Windows® and install ReactOS without the end user noticing the change.

Hur jädra coolt som helst! ReactOS är visserligen fortfarande i alpha-stadie så det saknas fortfarande rätt mycket API:er (och därmed är det många program som inte funkar), men det verkar ändå som att det är användbart på någon skala om man kan stå ut med att det tex saknar hibernationstöd eller att MSIE 7 inte går att köra.

All kod är givetvis öppen, hela systemet är GPL-licensierat. Lysande!

Branschrepresentanten talar ut

Per Strömbäck ger sin syn på hur samhället ska förhålla sig till Internet och det är en väldigt intressant läsning. Förvisso är det han säger intressant, men det som är mer intressant är det han INTE säger och hur hans budskap lindas in i retoriskt bländverk. Ett slående exempel är tex:

För att ta ett exempel av många delar Telia Sonera i år ut tio miljarder kronor till aktieägarna. Samtidigt uppgick den sammanlagda försäljningen av dvd-film, biobiljetter, inspelad musik, skönlitteratur och dataspel i Sverige 2009 till knappt 9 miljarder. Aktieutdelningen från en enskild infrastrukturaktör är alltså större än innehållsbranschernas försäljning på ett helt år!

Och relevansen i den jämförelsen är…?

Here be dragons!

Per Strömbäcks Netopia är en representant för Dataspelsbranschen, Film&TV-Producenterna, Filmfolket, Svenska Förläggareföreningen, Svenska Musikförläggareföreningen, Sveriges Videodistributörers Förening och IFPI i Sverige. Det som inte sägs, men som han förmodligen menar, är att det är pengar som upphovsrättsindustrin anser borde varit deras! Per Strömbäck är helt enkelt Henrik Pontén version 2.0, snyggare, elegantare och med vackrare munväder. Precis som Anna säger så har nätet åkt på en riktig Trojan och precis som när det gäller nya versioner av datortrojaner så är Henrik Pontén version 2.0 svårare att detektera och, troligen, mycket svårare att oskadliggöra.

之乎者也 skriver en väldigt bra analys (på Svenska, blognamnet till trots) av Per Strömbäcks utspel. Läs det.

Scaber Nestor har också kommenterat.

Svar till Solidaritet och Indie

Solidaritet och Indie skrev idag:

Blivit lite irriterad bara för att så många människor gått på mig som fan om den här frågan och jag ärligt talat inte kan se den stora grejen eller hur vi svikit piratpartister och integritetsälskare genom att lyckas driva igenom till SAP om att vi ska minska tiden data lagras från 3 till 1 år (trots att vi bara har 4% i riksdagen) utan att behöva sälja ut våran ställning i frågan trots detta.


Kan ni svara på det, HAX Rick Falkvinge Full mental straightjacket Anna Troberg Minimaliteter Jakob Dexe och alla andra?

Självklart, kära du. Klart jag kan svara på det.

Är du beredd?

DET ÄR INTE BRA NOG!

Integritet är inte en politisk liten snuttefråga som hur hög bokmomsen ska vara eller om pensionerna ska höjas. Integritet och privatliv är en grundläggande rätt i ett demokratiskt samhälle, utan rätten till ditt eget liv förvandlas samhället till ett överförmyndarsamhälle och just nu demonteras integriteten i ett allt mer rasande tempo.

Kolla in listan hos Opassande, datalagringsdirektivet är inte direkt den första attacken. Vad sägs om lagar som tex:

(Prop. 2002/03:74) Hemliga tvångsmedel — offentliga ombud och en mer ändamålsenlig reglering: Polisen får telefonavlyssna personer som ej är misstänkta för brott, utan bara råkar ha någon form av kontakt med en misstänkt för brott som kan leda till 2 års fängelse, samt för ett antal brott med lägre straffsatser. Polisen får även installera hemliga spionkameror i dessa ”misstänkta bekantas” hem.

Dvs om du har en polare som fildelar (upphovsrättsbrott kan ge två års fängelse) så kan polisen telefonavlyssna dig. Du behöver inte vara misstänkt för något som helst brott, det räcker med att du känner ”fel” personer.

Eller tex:

(Prop 2005/06:177) (Lag 2007:979) Åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott: Polisen får använda hemlig teleavlyssning, teleövervakning, kameraspioneri och hemlig postkontroll utan någon misstanke om brott alls: det behöver bara finnas anledning att anta att en person kommer att begå vissa allvarliga brott.

Så om polisen antar att du kan tänkas planera ett brott har de alltså rätt att kartlägga hela ditt liv. Fint.

Den här är en riktig goding:

(Prop. 2005/06:178; Lag 2007:978) Hemlig rumsavlyssning: Polisen får ta sig in i ett hem i smyg och installera buggningsapparatur med sändare.

Smile, you’re on Candid Camera!

Sen spelar det faktiskt ingen större roll om datat som samlas in enligt datalagringsdirektivet lagras i tre eller ett år, min integritet är kränkt oavsett vilket och datat är förmodligen ointressant redan efter några veckor eller månader. Datalagringsdirektivet är ytterligare ett klavertramp in i den privata sfären och om vi accepterar även det, vad blir nästa sak? Jag kan tänka mig följande vansinniga förslag i jakten på terrorister och kriminella:

  • Obligatorisk GPS-spårning av alla bilar (tror det redan har föreslagits)
  • Registrering av alla livsmedel du köper (man kan tillverka rätt starka bomber från saker som finns på tex ICA eller Coop)
  • Videokamera på offentliga toaletter (används tex av pundare för att få ta en sil i fred)

Solidaritet och Indie säger också:

Vi är på samma sida, varför ska ni lägga mer tid på att kritisera oss än S, FP, KD, M, C, och de partier som faktiskt är positiva till datalagringsdirektivet? För vi bor inte på den sidan..

Nej. Verkligen inte. Inte nu längre. Vi trodde att Mp var på vår sida, men efter denna kovändning kan jag inte se er som något annat än Quislingar. Att du dessutom inte kan ”se den stora grejen” anser jag är direkt skrämmande. Om det är till någon tröst anser jag att samtliga partier i Riksdagen idag är Quislingar, ni var bara de sista att falla.

Det riktigt ironiska är att samtidigt som Sveriges riksdag blir allt mer överens om att datalagringsdirektivet ska införas så blir det allt mer uppenbart att datalagringsdirektivet är ett misslyckande eftersom tex Tyska författningsdomstolen aktivt motarbetar det och Rumänien har sagt blankt nej till det.

Jag hoppas Mp fick bra betalt för sitt svek. Kanske det vankas en ministerpost eller två? Personligen hoppas jag på att det blir en Pyrrhusseger för Mp, det vore i alla fall nån sorts poetisk rättvisa i allt elände.

Skäms.

Pingat på Intressant.

TSA Logo Contest Finalists

Bruce Schneier drog igång en tävling för att ge TSA en bättre logo och idag presenterade han finalisterna. Min personliga favorit blev omedelbart den här:

Genial! 😀

Anonymitet – att hålla tyst på bussen?

Emma skrev en klok blogpost med titeln ”Finns det nån plats där man kan vara anonym längre?” och det finns inte så mycket att anmärka på det. Dvs om det inte vore för kommentarerna:

Det är klart att man ska få vara anonym om man så önskar. Samtidigt ska man inte kunna gömma sig bakom ip-adresser och ” internet ” . Det man tycker måste man väl tycka både offline och online? När man exempelvis kommenterar positivt eller negativt kan man väl åtminstone stå för vem man är? För att man ska kunna ha en ärlig och öppen diskussion måste man veta vem man talar med.
Antingen står man för sina åsikter offline och online eller så anser jag att man ska vara en betraktare.


Värt att tillägga när man åker buss och inte talar är man anonym. När man är tyst är man anonym. Men när man ger sig in i en diskussion bör man väl visa vem man är? Hur kan man diskutera med en person som gömmer sig bakom namnet ” anonym ” och vad har man för trovärdighet i att göra så?

Jag tycker detta är att göra en höna av en fjäder och man kan välja att se glaset halvfullt eller halvtomt. Jag tycker du ser glaset halvtomt.

…whut!?

Ok, till att börja med, om man inte talar på bussen är man tyst. Varken mer eller mindre. Att jämföra att hålla käften med att vara anonym är som att jämföra gräddstuvad potatis med halvsyntetisk motorolja, kvalitetsklass 10W40. Det är komplett olika saker!

Anonymitet (från gr. ανωνυμία sv. ”Utan namn”, från början ”Utan lag”) innebär att den personliga identiteten eller annan identifieringsinformation om personen inte är känd för någon (till exempel då det gäller äldre verk) eller bara för ett fåtal.

Beroende på vem man är så kan man stå mitt på Sergels Torg och hålla låda och ändå vara komplett anonym, men man kan också stå tyst som en mus i en garderob och ändå vara långt ifrån anonym, speciellt om datalagringsdirektivet går igenom eftersom det innebär att:

  • Alla dina telefonkontakter registreras och sparas i minst ett halvår.
  • Alla dina SMS-kontakter registreras och sparas i minst ett halvår.
  • Alla dina e-mail! registreras och sparas på samma sätt. (Ja, du läste rätt. Journalistförbundet, dags att vakna.)
  • Alla gånger du varit uppkopplad på Internet från ditt eget abonnemang registreras med klockslag och IP-adress.
  • Varje gång du ringer eller SMSar någon, så registreras varifrån och klockslag. Det där “varifrån” gäller alltså även mobiltelefoner. Mobiltelefoner blir statliga spårsändare som gör att staten kan ta fram en karta över hur du rört dig i din vardag det senaste året. Staten får alltså långt mer information om dig än du kommer ihåg själv.

Dvs när du står där i din garderob och av gammal vana råkar ha med din mobiltelefon så vet storebror exakt var du är på ett par meter när. Redan idag registreras dessutom varje persons resor med kollektivtrafiken och allt fler bussar får övervakningskameror, så oavsett hur tyst man än sitter i sitt hörn så är anonymiteten redan hotad. Speciellt på bussen hur hårt du än kniper igen.

Anonymitet är nödvändig för demokratin

Om världen vore perfekt skulle förmodligen inte anonymiteten vara nödvändig, men eftersom inte världen är perfekt så måste det finnas sätt att informera om tex korruption eller kriminalitet utan att råka illa ut själv. Om inte möjligheten till att förbli anonym finns så är risken överhängande att vissa typer av fakta aldrig kommer fram, ett exempel på det är att om inte Wikileaks, en site på nätet som specialiserat sig på att se till att känslig information kan läckas utan att tipsaren blir känd, hade funnits hade troligen aldrig fakta om ACTA-avtalet blivit publikt kända i tid för att protestera mot avtalet.

Wikileaks behöver för övrigt donationer och hälp akut för att kunna fortsätta sitt viktiga arbete!

Just detta behov av att kunna förhålla sig anonym anses vara så viktigt i vår demokrati att det även står inskrivet i lagen:

Meddelarfriheten regleras i 1 kap. 1 § 3 st tryckfrihetsförordningen (TF).

En meddelare har rätt att vara anonym enligt 3 kap TF. Meddelarfriheten gäller även offentliga tjänstemän. Friheten innebär frihet från straffansvar om uppgiftslämnandet strider mot sekretessbestämmelser, om man ej genom utlämnandet gör sig skyldig till högförräderi, spioneri, grovt spioneri, grov obehörig befattning med hemlig uppgift, uppror, landsförräderi, landssvek eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, oriktigt utlämnande av allmän handling som ej är tillgänglig för envar eller tillhandahållande av sådan handling i strid med myndighets förbehåll vid dess utlämnande, när gärningen är uppsåtlig, eller uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt i de fall som anges i 7 kap 3 § TF.

Datalagringsdirektivet riskerar dock att urholka meddelarfriheten vilket är ett direkt hot mot demokratin!

Ett annat exempel på när anonymiteten är oerhört viktig för demokratin är vid allmänna val. Eftersom det av olika orsaker (pga arbetsgivare, familj etc) kan vara kontroversiellt vilket parti man röstar på så sker själva röstningen anonymt i omärkta kuvert. Här skulle man förstås kunna följa samma resonemang och omvandla ”Men när man ger sig in i en diskussion bör man väl visa vem man är?” med ”Men när man röstar bör man väl visa var man står?”. I en ideal stat vore det förmodligen inte något problem, men det finns många fall från mer oroliga länder där röster köps och där man förvissat sig om att den köpta rösten förblir köpt just därför att det går att verifiera hur personen röstat.

I ett system där rösten är anonym kan man bokstavligt talat ta pengarna och ändå rösta som man vill, eftersom rösten därmed inte är verifierbar blir det därmed också svårare att verkligen vara säker på att den köpta rösten lyder order.

Anonymitet och att vara tyst

Ett tragiskt exempel på hur en raserad anonymitet får folk att tystna finns i Tyst… förlåt, Tyskland:

Tyskland implementerade EU:s datalagringsdirektiv redan i början av året och sedan dess måste landets teleoperatörer spara information om sina kunders telefonsamtal och e-post i sex månader.

Lagen har dock fått oväntade konsekvenser, visar en undersökning från det tyska forskningsinstitutet Forsa. Redan efter mindre än ett halvår började många tyskar att förändra sina kommunikationsvanor.


– Konsekvensen har blivit att en del människor faktiskt har förändrat sitt beteende eftersom de vet att deras kommunikation sparas. Och det handlar inte om kriminella, utan om vanliga människor, säger den tyska EU-parlamentarikern Alexander Alvaro till SvD.se.

Dvs när anonymiteten raseras förändras våra kommunikationer! Hur de förändras beror givetvis på situationen, men typiskt börjar medborgarna självcensurera sig för att inte råka illa ut. När tankar och idéer inte längre sprids fritt drabbas demokratin vilket i längden kan skada friheten. Just möjligheten för personer att kunna avslöja hemligstämplad information som hotar samhället är en av de mer extrema situationerna men även en så enkel sak att kunna diskutera en arbetsgivare som beter sig olämpligt eller be om råd i ett forum hur man ska kunna ta sig ur ett förhållande där man kanske blir misshandlad utan att själv råka ut för repressalier kräver i praktiken möjligheter att kunna kommunicera utan att uppge vem man är.

Det kan även finnas fördelar att kunna vara anonym för att kunna prova olika roller, tex utge sig för någon annan än man är eller prova på att debattera utifrån en annan ståndpunkt än man annars har. Jag har tex själv tidigare i vissa sammanhang utgett mig för att vara tjej, vilket gav mig många intressanta erfarenheter om hur det är att vara tjej på Internet samt, inte minst, hur olika tjejer och killar emellanåt behandlas. Skälen till att vilja förhålla sig anonym är mao många, men jag vill påstå att i de absolut flesta fallen är de legitima.

Anonymitet är mao en väsentlig del av demokratin.

Slutligen hoppas jag att alla hade en trevlig Alla hjärtans dag!

Uppdatering: Hon utvecklar sitt resonemang på sin egen blogg. Det blir inte mer rätt där…

Kalle har skrivit en oerhört insiktsfull kommentar på Emmas blog, den är definitivt mer rätt!

Pingat på Intressant.

Kalsonger på huvudet?

Nej, det finns ingenting jag vill ha sagt med den här bilden. Den är helt och hållet ett resultat av akut klåfingrighet. 🙂

Rättssäkerhet

Det övergrepp som de två poliserna i tunnelbanan i kombination med razzian och Joshens upprop fick mig att fundera på rättssäkerhet.

Den första gången jag hörde talas om att en civil filmat ett polisövergrepp var 1991 i fallet med Rodney King. Visserligen hade Rodney King brutit mot lagen:

After being tested 5 hours after the incident, King’s blood-alcohol level was found to be just under the legal limit. This meant that his blood alcohol level was approximately 0.19—nearly two and a half times the legal limit in California—when he was driving.

men även som brottsling håller nog de flesta med om att man har rätt att bli behandlad enligt lagen och inte bli misshandlad med batonger och sparkar vid gripandet. Därför blev det en chock för många när det visade sig att George Holliday (som för övrigt betalade ett högt pris för sitt mod) filmat händelsen och när denna film sändes i TV-nyheterna blev det, helt enkelt, ett jävla liv.

Men det var inte förräns när domen mot polismännen föll som ”The shit hit the fan”, som jänkarna brukar säga:

On April 29, 1992, the seventh day of jury deliberations, the jury acquitted all four officers of assault and acquitted three of the four of using excessive force. The jury could not agree on a verdict for the fourth officer charged with using excessive force.

Dvs tre av de fyra åtalade polismännen blev helt frikända och man kunde inte komma överens vad det gällde den fjärde vilket resulterade i vad man i USA kallar ”A hung jury”. Det vore en underdrift att säga att domen inte mottogs väl, tvärt om så resulterade det i ett 6 dagar långt upplopp. Givetvis orsakades inte upploppet enbart av den här enskilda händelsen utan det här blev helt enkelt droppen som fick bägaren att rinna över.

Det som skrämmer mig med Polisen som mitt i tunnelbanan står är egentligen inte att det finns rötägg inom polisen (det finns det överallt) det som verkligen skrämmer mig är alla som berättar om liknande incidenter. Det här är mao vanligare än man tror och i många kretsar är förtroendet för polisen helt enkelt kört i botten, precis som upptakten till Rodney King-incidenten i Kalifornien. Polisen, och staten, ter sig allt mindre god och det blir inte bättre allt eftersom det kommer fler åtgärder som ska kontrollera medborgarna, speciellt som många av dessa åtgärder inte införs i demokratisk ordning. Att man sen ger sig på tex fildelare med metoder man trodde var reserverat för samhällsfarliga våldsbrottslingar höjer inte direkt förtroendet för rättsväsendet och det är här, i urholkandet av förtroendet för polis och rättsväsende, den stora faran nu ligger.

Rättssäkerhet i samhället

Det fanns en tid då lagen byggde landet. Det var en tid då Kungens makt utgick från Gud och som Guds ställföreträdare hade Kungen rätt. Folket hölls i schack mha religionen och nåde den som inte höll sig i ledet! När religionen börjar tappa mark vittrar även denna inställning till lagen sakta sönder och man börjar tala om folkets rättsmedvetande (not: Jag är inte jurist, men jag räknar kallt med att om jag ställer till med allvarliga klavertramp så kommer jag bli rättad innan jag sprider allt för allvarliga irrläror omkring mig 😉 ):

Men hur skulle man då finna fram till det rättsmedvetande hos folket som manifesterade rätten? Savigny var helt klar över att det inte fanns hos de enskilda medborgarna. Med de oklara och komplicerade rättsförhållanden som präglade dåtidens Tyskland torde man fatt en i det närmaste kaotisk bild om man försökt sig på en enkätundersökning. För Savigny var i stället folket en ideell storhet som präglades av ett nedärvt kulturellt sammanhang. Med höjd kulturnivå hade en allt större specialisering inträtt genom vilket bl a en särskild juristprofession uppstått. Rättsmedvetandet var därigenom numera endast möjligt att finna genom studier av den juridiska verksamhetens historia. Det var hos den juridiska professionen som det allmänna rättsmedvetandet manifesterade sig. På grund av det organiska folkbegreppet låg dock ingen motsägelse i att Savigny ansåg sig kunna finna ”folksjälen” hos en begränsad del av medborgarna.

I Savignys lära finns en dubbel ansats som är en del av förklaringen till att han kunnat ses som vetenskaplig föregångsman av personer med vitt skilda vetenskapsuppfattningar. Genom att betona en hos ”folket” rådande rättsuppfattning i stället för Guds, förnuftets eller statens lag, öppnades vägen för ett mer empiriskt inriktat rättsstudium. A andra sidan är en stark inriktning på rättens systematiska sammanhang en viktig del av hans lära. Det är denna som gjorde att han kunde bli pandektvetenskapens och därigenom den sk begreppsjurisprudensens anfader. Denna utvecklingslinje kan synas helt strida mot en sociologisk förståelse av rätten, men Savignys lära rymde bägge tendenserna inom sig.

Dvs lagen utgår inte längre från Gud med Kungen som föreställare utan ska i stället spegla vad folket anser vara rätt eller fel! Rättsmedvetande! Detta synsätt finns givetvis även i Svensk lagstiftning:

Straffrättskommittén (SRK), som utformade brottsbalken (BrB) i denna del, menade uttryckligen att, i motsats till vad gäller påföljderna, uppfattningen av det straffbara området präglades av en i stort sett obruten tradition som det varit kommitténs uppgift att ge uttryck för i lag. Den abstrakta lagstiftningsteknik man valde var också ett uttryck för en klar skepsis mot lagstiftningen som styrmedel.

Förmodligen hade kommitténs inställning präglats av dess ordförande, Birger Ekeberg. Utan att vara rätts teoretiskt inriktad gav han i många sammanhang uttryck för en rättsuppfattning som låg den historiska skolan nära. Ekeberg menade således att lagarna ej är ”ett en gång för alla givet slutet system, som lever sitt eget liv vid sidan av verkligheten, utan en produkt av det mänskliga livet självt, vilken växer och växlar med den allmänna kulturutvecklingen och betingelserna för denna”.

Mao, lagen måste spegla sin samtids uppfattning om rätt och fel och kan inte vara statisk. Samtidigt kan inte rättsväsendet bli en vindflöjel för tillfälliga opinioner:

Det är dock inte alltid som rättssystemet bör anpassa sig till ”rättsmedvetandet”. Ofta lär missnöje ha sin grund i bristande kunskaper om de faktiska problemens karaktär och rättsliga behandling. I stället för lagändring krävs då information och insyn. I andra fall kan fråga vara om tillfälliga men kanske starka opinionssvängningar som inte bör få genomslag i rättsskipningen. En viktig uppgift för rättssystemet är också att påverka det allmänna rättsmedvetandet. Även för detta ändamål kan dock rättsmedvetandeundersökningar vara väsentliga för att bedöma behov och lämplig utformning av lagstiftning.

Hela det där dokumentet är oerhört intressant, även om det delvis är lite tungrott för en lekman. Ett stycke i avslutningen är definitivt värt att citera:

Både ur demokratisk synvinkel och för att systemet inte skall bli ineffektivt är det av stor betydelse att straffrättsskipningen inte för folk i allmänhet framstår som orättfärdig eller obegriplig. Det är viktigt att den har kontakt med ”det allmänna rättsmedvetandet” i reduktionistisk mening. Dess innehåll är visserligen endast ett av många skäl som måste vägas in vid straffrättssystemets utformning och tillämpning. För att trygga att straffrättssystemet inte förlorar kontakten med vanligt folks föreställningar kan olika metoder tillgripas. Hänsyn till rättsmedvetandeundersökningar är endast en och inte den viktigaste. Det är väsentligt att systemet är sådant att det lämnar utrymme för insyn, kontroll och påverkan. Offentlighetsprincipen och lekmannainflytandet i domstolarna är viktiga inslag för att trygga en folklig straffrätt. Systemet måste också vara enkelt och överblickbart och därför systematiskt och det måste vara explicit. Detta ställer krav på utformning av både lagstiftning och domskäl.

Det är här jag anser att dagens politiker håller på att gå käpprätt åt helvete, och det till musik (bokstavligt talat).

  • Det är inte ok att poliser använder maktmedel mot medborgare i stil med hot om drogtester, våld eller andra övergrepp oavsett om medborgaren i fråga är skyldig eller ej.
  • Det är inte heller ok att kriminalisera allmänt accepterade beteenden och ge dem absurt höga straffskalor som annars brukar vara förbehållet grova våldsbrott.
  • Det är definitivt inte ok att införa övervakning och kontroll av medborgarna och dessutom göra detta utan någon form av demokratisk insyn.

Den IT-revolution jag redan skrivit om kommer påverka även hur vi ser på lagen. Inte nog med att informationen av den här typen av övergrepp nu snabbare och mer okontrollerat sprider sig, rättsmedvetandet blir också starkare när medborgarna har möjlighet att kommunicera direkt och inse att vi inte är ensamma om våra åsikter. När poliser tidigare misskötte sitt ämbete var det väldigt svårt som medborgare att nå ut med sin kritik, men i och med att tekniken numera gör det möjligt för enskilda medborgare att dokumentera vad som händer (och tex mobilkameror och bambuser gör det allt lättare att skapa motreaktioner på nolltid) så blir det allt svårare för myndigheter att skyla över missförhållanden och pinsamma incidenter.

När underhållningsindustrin tidigare hade lättare att föra fram sina åsikter okritiserat kunde de driva igenom sin agenda enklare, som tex detta klassiska och numera direkt dråpliga exempel visar:

Idag har motsvarande försök varit del i att Piratpartiet skapades som en direkt motåtgärd.

För allvarligt talat, frågan ”Men hur ska artisterna ta betalt?” är egentligen fullkomligt ointressant, artisterna får helt enkelt klura ut själva hur de ska kunna leva på sin verksamhet. Den enda frågan som är intressant för oss medborgare och för samhället i stort är ”Hur ska vi kunna återskapa rättssäkerheten?”.

Just nu krymper rättssäkerheten snabbare än glaciärerna.

Pingat på Intressant.

Skype buggar…


– I hate Skype.
– I don’t ever seem to have these problems with the Windoze version…
– No. I know. And the annoying thing is that I ONLY have problems on THIS computer. Or rather, problems this bad.
– Hmmm… sounds like you need to call your IT dept.
– I do have two telephones, but I find it a bit absurd talking to myself over the phone.
– Only to find out you’ve outsourced yourself to India!
– Yeah. That’d suck.

Politisk färg (och vision)

Joshen skriver, klokt som alltid:

För när jag tänker efter så vet jag väldigt lite om var mina partikamrater har sina politiska rötter. Jag känner till några, kan gissa mig till några till med kvalificerade spekulationer, men de allra flesta vet jag faktiskt ingenting om. Därför att det är något vi har lagt åt sidan för att samarbeta kring ett antal centrala informations-, integritets- och frihetsfrågor.

Jag tror emellertid att det är ett misstag, och jag tror inte att det någonsin var ämnat att vara så. Att vi lägger vissa saker åt sidan för att samarbeta innebär inte att vi ska förneka vilka vi är. Tvärtom. Poängen är ju att acceptera skillnaderna och fokusera på det vi är enade om. Vi är lila för att vi är både röda och blå, inte för att vi är varken eller.

Sen skriver han här om sin bakgrund och JRL hänger på här, så jag tänkte dra mitt strå till stacken och berätta hur jag utvecklades.

Jag är uppfödd med att socialdemokratin genomsyrande mycket av min barndom, min mor arbetade inom en av dessa organisationer som är ett resultat av arbetarrörelsen så att jag fick en rejäl dos socialdemokrati redan tidigt var nog oundvikligt. Var min fars sympatier ligger har alltid varit mera hemligt, jag har alltid utgått från att mina föräldrar haft ungefär samma sympatier, men såhär i efterhand så inser jag att han skulle lika gärna kunna vara knallblå utan att jag märkt nån skillnad. En av de få gånger han faktiskt avslöjat var han stod politiskt var i kärnkraftsvalet där han röstade blankt i protest mot hur fördummad retoriken var. Han tom tog en knapp som delades ut för nån av linjerna, gick ner i källaren och målade den skinande vit för att visa var han stod! I övrigt verkar min far vara rätt ointresserad av politik och det är sällan han säger så mycket i ämnet mer än cyniska kommentarer om våra kära folkvalda. Jag tror jag ärvt lite av denna hans verbala förmåga…

Under min ungdom blev jag aktiv inom SSU och funderade även på en politisk karriär och blev tom förtroendevald för en smärre post, men redan då, mitt i tonåren, insåg jag att enda chansen att lyckas inom ett politiskt parti var att ha rätt åsikter och följa strikta regler om hur man skulle vara och hur man skulle tycka. I ett utslag av förvånansvärt stor självkännedom insåg jag att det skulle jag inte gå i land med så då gav jag upp politiken och brydde mig inte längre om att förlänga medlemsskapet i SSU, men odefinierad socialdemokrat fortsatte jag vara. Lite senare, i gymnasiet, läste jag det kommunistiska manifestet och fick lite av en aha-upplevelse! Alla bidrar enligt förmåga och får efter behov, det lät som ett helt fantastiskt sätt att lösa alla orättvisor och få bukt med svälten så hur skulle det kunna vara dåligt?

Det här var alltså långt före att muren föll eller Sovjet kollapsade, vi såg bara den vackra ytan som det kommunistiska partiet ville att vi i den kapitalistiska världen skulle se och jag svalde det med hull och hår, men när öst öppnade sig och vi fick se hur det egentligen låg till så föll den kommunistiska ideologin även i mina ögon. Visst, det är fortfarande en vacker tanke, men alla empiriska data tyder tyvärr på att den är rätt inkompatibel med mänskligheten, i alla fall när det gäller större grupper än ett tiotal, möjligen hundratal, individer.

Så med detta bakom mig blev jag lite odefinierat icke-politisk tills jag jobbade i några år inom en statlig organisation och såg, empiriskt, hur katastrofalt insnöade såna organisationer kan vara. Utan konkurrens och med en konstant inavel som kan råda decennier blir man inte effektiv och en del avdelningar gjorde helt enkelt som de alltid gjort, inklusive vägra samarbeta pga 20 års gammalt groll och liknande idiotier. Det formade en åsikt hos mig att människan helt enkelt måste kämpa för att inte försoffa sig, alltså drog jag mig hela vägen till tjusigt moderatblått och anammade marknadskrafterna som ideologi. Tänk vad dualistisk och svart-vit man kan vara när man är ung. 😉

Det är egentligen först efter detta lappkast som jag känner att jag mognat politiskt och genom åren efter denna helomvändning insåg jag att ”lagom” nog är ett rätt bra rättesnöre. Mänskligheten har uppenbarligen både behovet att kämpa samt att känna trygghet så ett samhälle kan inte vara vare sig signalrött eller ultrablått, det måste finnas plats för både och för att fungera. Alltså började jag sakta cementera fast mina åsikter nånstans i det liberala högkvarteret med Folkpartiet som det parti jag kände mest samhörighet med (Centern diskvalificerade sig själva genom att vara emot kärnkraft), något som sträckte sig fram till nånstans på 90-talet då de började flirta oroväckande med främlingsfientliga krafter och jag, som en reaktion, blev synnerligen politiskt obunden och vägrade rösta på något parti alls.

Min politiska utveckling stod inte direkt still även om jag nu känner mig hemma nånstans i mitten på vänster-högerskalan, i stället började min resa på den andra skalan, dvs auktoritetstro versus individuell frihet. Både när jag kamperade på vänster- respektive högersidan så hade jag en stark tilltro till auktoritet, som socialdemokrat och kommunist var jag förstås övertygad om att staten var god! Alla problem skulle lösas av staten, för staten var vår garant för ett bra liv. När jag senare blev mer drastiskt högervriden var marknaden god och företagen var de som garanterade välstånd och utveckling. Det var först när jag stod där i mitten och började känna mig ”lagom” som jag insåg att staten och företagen inte är ett skit värda om det inte vore för alla dessa individer! Därför har det blivit självklart för mig att man måste sätta individen i centrum.

På vänsterkanten är staten god, men staten står och faller med sina individer. Ju mer fullkomlig och byråkratisk en stat blir, dess mindre ställer folk upp frivilligt. Så länge individerna tar ansvar för sina handlingar fungerar staten bra, men när staten sakta förvandlas till en övernitisk statsapparat som inte litar på sina medborgare så skapar man en dissonans mellan karta och verklighet. Ett harmoniskt samhälle där individen känner att staten respekterar individen är också ett samhälle där individen tar ansvar för sina, och andras, handlingar. Det är tex därför det är så otroligt viktigt att rättsväsendet är lyhört för befolkningens rättsmedvetande! I ett samhälle där lagen inte utgår från folkets känsla för rätt respektive fel faller respekten för lagen vilket leder till att lagen aldrig någonsin kan upprätthållas. Att ett samhälle är förhållandevis fritt från byråkrati och kriminalitet kan aldrig lösas med fler poliser eller liknande tvångsåtgärder, det måste utgå från individens egen känsla för etik och moral!

På högerkanten är företagen goda, men vad vore företagen utan individer? Högersidan förhärligar individen, säger de, men i verkligheten förhärligare de ”rätt” individer, entrepenörerna, de som startar företag och skapar jobb höjs till skyarna, resten är mankraft. I verkligheten går de flesta företag igenom ett antal faser i sin utveckling där de enskilda individerna är otroligt viktiga i små företag men blir allt mindre synliga ju mer ett företag växer och frontfigurerna toppstyr i en allt högre utsträckning. Det är därför det i princip alltid är de små företagen som är banbrytande och innovativa och de stora företagen ofta tar till brösttoner och pinkar revir, det ligger i deras natur pga förändringen från små och dynamiska till stora och rigida och ju mer stora företag köper upp varandra, går samman, blir samarbetspartners etc, dess mer stannar utvecklingen upp.

Låter det som att jag just beskrev stat och företag med ungefär samma ord? Jag tror du hittat själva essensen i min nuvarande politiska övertygelse i såna fall. Både den traditionella vänster- respektive högerpolitiken baserar sig på auktoritet, på en abstraktion av individer i hanterliga grupperingar. Till viss del är det här förstås vettigt, ska du tex bygga ett sjukhus eller en ny kontorsbyggnad så måste du gå på statistik över hur många individer som samtidigt kommer behöva vård eller hur stor personalstyrkan kommer behöva vara, inte på hur ofta Kalle Johnsson kommer behöva vård eller om han kommer söka jobb på ett visst företag.

En viss generalisering är mao av nöden men det är oerhört viktigt att detta inte sker på bekostnad av individen! I dagens samhälle anser jag att det är just detta vi lider mest av, dvs att individen osynliggörs pga fina ekonomiska termer som synergieffekter, vinstoptimering och rationalisering och att detta leder till att man alienerar individen så pass att individen till slut inte längre är delaktig. Det här gäller både stat och företag och i slutänden leder det till att individen inte längre tar något ansvar. Termen ”Jag bara jobbar här” är symptomatisk för denna mentalitet.

Idag ser vi att individerna, mycket tack vare Internet, börjar ta mer plats i det sociala rummet. Vi accepterar inte längre att vara en ansiktslös massa och jantelagen börjar, äntligen, förblekna ju mer vi upptäcker att en enskild individ kan göra skillnad. Många på vänsterkanten har redan beklagat sig över att utvecklingen går mot en allt starkare egocentrism, men jag tror det är ett tecken på att man inte förstått vad som händer. På högerkanten oroar man sig för att att ungdomen inte är beredda att ta ett kneg och göra rätt för sig, men de har inte heller begripit utan sitter kvar i sina gamla hjulspår. Det som just nu händer är en reaktion på denna gamla auktoritetstro och det sätter givetvis sina spår både i vänster- respektive högerlägret.

Jag tror att detta också är orsaken till att vi nu ser alla partier klumpa ihop sig i mitten och trampa varandra på tårna. Precis som djuren i ett ekosystem i kris samlas vid de sista förtvinande resurserna så samlas politikerna där de sista resterna av gamla tidens väljare, de som de begriper sig på, befinner sig, men precis som djuren som inte klarar av att migrera från det döende ekosystemet utan står och faller med om det återhämtar sig eller ej så verkar den stora majoriteten av dagens politiker vara lika oförmögna att lämna den gamla vänster-höger-skalan och se den nya politiska dimensionen.

Det är här man numera hittar mig på den politiska skalan, en framtidstro baserad på att jag i princip övergett alla gamla principer och anser att dagens politiska karta är lika förlegad som en Atlas från före första världskriget. I ett retroperspektiv tror jag att mitt irrande över vänster-högerskalan grundar sig i att det inte var ett försök att hitta rätt utan snarare ett sätt att hitta mindre fel och att jag aldrig kände mig riktigt hemma nånstans. För mig är det numera självklart att politik måste vara informations- och individmaximerande, dvs samhällets absolut största potential nås om individen får så stor frihet att utvecklas och experimentera som möjligt. Det här är ingenting som de nuvarande partierna kan realisera, precis som Sovjetunionen försökte krama ur de sista dropparna ur det falerande samhället tills samhället oundvikligen kollapsade så försöker politikerna tvinga samhället att få plats i den gamla folkhemsmallen trots att det sedan länge skurit sig med verkligheten.

Vi håller allt snabbare på att lämna det gamla industrisamhället bakom oss, ett samhälle där arbetare och kapitalister var de två motpolerna och där vi, av nödvändighet, var tvungen att ha arbetsveckor, kontor och stämpelur. Just nu håller vi på att på allvar braka in i IT-samhället, det är, som jag skrivit om innan, inget vi redan är i utan nånting vi håller på att förvandlas till. I och med att vi lämnar industrisamhället bakom oss så förlorar vänster-högerskalan också mycket av (men inte all, i alla fall inte än) sin betydelse och även om jag håller med Joshen om att det är en styrka om vi kan ta med oss våra erfarenheter från respektive politisk sida och använder dessa så är det också viktigt att vi fokuserar framåt. Precis som vi inte helt lämnat bondesamhället bakom oss (vi har, gubevars, fortfarande bönder i samhället) så kommer vi aldrig helt lämna industrisamhället bakom oss, men det är inte där striden står idag!

Det är därför jag är emot att Piratpartiet skaffar sig ett ”riktigt” partiprogram, de partiprogram som de andra partierna har idag har sin rot i industrisamhällets behov och krav. Det är också därför jag är emot all form av flirt med jämställdhetsbeivrarna, i ett samhälle där individen står i fokus så förlorar könet om inte sin mening så i alla fall mycket av sin politiska sprängkraft (eftersom mycket av ojämlikheten baseras på äldre samhällssystem). De politiska barrikaderna idag är dragna mellan auktoritet versus individualism, etablerade organisationer versus svärmarbete och jag anser att Piratpartiets partiprogram måste förbli en samlingspunkt för denna kamp. Jag tror också att det är oerhört viktigt att den kampen är framgångsrik för precis som att vi undvek en revolution i industrialismens barndom genom att politikerna ”frivilligt” (nåja) gav arbetarna rösträtt och drägligare villkor så måste även hela IT-konflikten lösas relativt ordnat, och det snart, för att undvika att konflikten fördjupas till en situation där den går helt ur händerna på oss. Jag är nämligen övertygad om att om den nuvarande utvecklingen tillåts fortsätta så kan konflikten utvecklas så pass långt att den leder till upplopp och tom en väpnad konflikt. Att en sådan utveckling inte är önskvärd är nog en underdrift…

Pingat på Intressant.

Fler som skrivit: Futuriteter, Jan Lindgren, Yami och pandorna

%d bloggare gillar detta: