I teorin.

Igår skulle jag sätta in en mellanvägg och fixa en botten till hundburen. Enkelt uppdrag.

I teorin.

Första problemet; hänglåset till verkstaden var bottenfruset. Gick inte ens att vrida runt nyckeln. ”Inga problem”, tänkte jag, ”jag hämtar grilltändaren!”. Så jag hämtade grilltändaren och satte igång å elda på!

I teorin.

I praktiken var gasen slut så det bidde inget mer än en flämtande liten låga. Så jag gick och hämtade en sån där ljuständare i stället, som också hade slut på gas. Ok, dags för en ny plan, dra fram en skarvsladd och tina  upp låset med en hårtork! Skitenkelt!

I teorin.

Skarvsladdarna lagras förstås i verkstaden som jag inte kom in i. Det löste sig dock med att en skarvsladd var i drift, så jag snodde den ett tag å sen fick jag stå där som ett hjon och rikta hårtork mot den isskulptur som i mer drägliga klimat kallas ”hänglås”. Väl inne i verkstaden noterade jag en akut brist på hundbur. ”Ah, den är ju i bilen”, så jag hämtade bilnyckeln för att hämta ut hundburen.

I teorin.

I praktiken kunde buren lika gärna kunnat stå i den lokala bankens kassavalv för även bakluckan på bilen var effektivt förseglad med is. ”Jag får väl helt enkelt tina upp bilen!”, tänkte jag, bröt mig in via förardörren (som också gjorde en del motstånd, om än mer symboliskt) och startade motorn som eftertänksamt tände till och började puttra. På med defrostern och börja borsta bort snö från ispansaret. Sen gick det utmärkt att tina upp bilen.

I teorin.

Lampan för att bensinen höll på att ta slut lyste ilsket och den lilla nålen på visaren var på väg att puffa upp kudden för att lägga sig och vila mot ändstoppet, så när främre delen av bilen började nå icke-trafikfarliga nivåer av sikt så gav jag mig av till den lokala hålan för att tanka, samtidigt som jag hade defrostern på för fulla spjäll för maximal upptiningseffekt. Men bortsett från att jag på slutet började få en viss önskan att tälja mig ett par björkruskor och träna finska glosor gick resan alldeles utmärkt.

I teorin.

I realiteten hade kung Bore hälsat på även lokalt i chipläsaren för oavsett vilket kort jag tryckte in så svarade den hurtfriskt ”No chip read!”. Ingen bensin där mao. Det blev till att sätta sig i den finska bastun och ge sig av till den lokala något större hålan för att prova lyckan där i stället, nu med mätarnålen liggandes mot ändstoppet grymtandes små lyckliga snarkljud av trygghet. Jag tänkte att jag blir väl stående halvvägs och får försöka ringa frun som säkert ”Lagt telefonen på laddning”, dvs jag skulle ringa för döva öron tills hon började undra hur lång tid det tar att tanka en bil. Jag lyckades dock ta mig ända till macken, även om motorn förmodligen hann börja fundera på om homeopati även fungerade på bensin, och den kortläsaren hade nog både saltat och grusat internt så tankat blev det! Och vid det laget var även bakluckan upptinad nog för att behaga fungera som ”Lucka” snarare än ”Fast monterad del av karossen”.

Vid det här laget kändes det dock som att denne lönnfete konsult som är mer van vid plusgrader och luftkonditionerade utrymmen än närkamp med kung Bore skulle ta kväll och tina upp med ett par glas vin och tilltugg, så det hölls kväller, som det kallas i den lokala bygden. Idag är det dock dags att få ihop de där träskivorna till hundburen! Verkstaden är olåst (hänglåset har fått sova inomhus på badrumselementet i natt) och bilen blev ju synnerligen upptinad igår så det borde ju vara en smal sak att såga till nånting under dagen!

I teorin…