En annan syn på SDs intåg i riksdagen

Sååååee, vi vet den gängse retoriken; SD är ett populistparti som snor missnöjesröster från övriga partier med sitt förenklade budskap. Right?

Så, nu ska farbror Q berätta vad han hittade när han grävde i valstatistik för enkammarriksdagen, dvs från valet 1970 och framåt. Jag begränsade mig till att bara titta från 1970 och framåt dels för att det blir lite rörigt att försöka lappa ihop statistiken från två- till enkammarriksdagen och dels för att min poäng syns alldeles utmärkt även över den tidsperioden. Tre kommentarer innan vi börjar:

• Graferna är små och svårtydda. Klicka på dem så får du upp större versioner.
• Innan valet 2006 verkar blanka röster ha registrerat som ogiltiga.
• Allt data är avskrivet för hand. Jag har kollat så noga som jag kunnat, men det kan tyvärr fortfarande finnas felaktigheter.

Här är riksdagsvalresultatet som vi brukar se det när det presenteras tex i pressen:

Och här syns det ju tydligt att SD snott röster från de övriga, precis som tex MP gjorde på sin tid (jo, även de började sin bana med att bli beskyllda för att vara ett missnöjesparti men blev sen etablerade och ett ”gammelparti”) och F! försökte sig på nu senast. Det här är, som sagt, den normala retoriken runt SD, ett parti som snott missnöjda väljare från övriga.

Problemet här är att när statistiken presenteras såhär så underkänner man alla de som inte röstat ”på riktigt”, dvs alla de som röstat på alla småpartier som aldrig redovisas, de som röstade blankt eller inte röstade alls.

Börjar man titta på dem så ser man att sanningen är lite mera komplex än så, nämligen:

Här syns plötsligt nånting mycket intressantare, nämligen att långt innan SD ens dök upp på radarn så ökade gruppen som helt enkelt inte ens orkade gå och rösta, vilket åtminstone jag tolkar som att man inte kände att man representerades av något av de tillgängliga partierna. Mellan valen 1985 och 2002 minskade valdeltagandet med 10 procentenheter, vilket får ses som ganska illavarslande.

Att politiker inte funderat på konsekvenser och risker runt detta tycker jag är lite uppseendeväckande, men det är klart, Internet var inte så stort på den tiden så det gick väl att ignorera problemet så länge man inte tappade sin position gentemot övriga partier.

Dock, jag har väldigt svårt att tänka mig att man inte var medveten om förändringen men att man underskattade effekten av det. Well, resultatet kom när det plötsligt dök upp något som sågs som alternativ. Dels bröts den negativa trenden med minskande valdeltagande när NyD dök upp och dels, förstås, när SD plötsligt lyckades komma in i rampljuset, och då ser vi också plötsligt ett drastiskt ökande av valdeltagandet igen, vilket har växt med ca 5 procentenheter sen lågvattenmärket 2002.

But wait, there’s more! Under perioden 1970 till 2014 har antalet röstberättigade samtidigt ökat från ca 5.6 miljoner till 7.3 miljoner! Dvs även om det ser ut som om ”gammelpartierna” krympt på grafen ovan är det ändå så att procentandelarna är ”värda” mer. Så låt oss titta på faktiska siffror i stället.

Första gången jag plottade den här grafen fick jag en liten ”Whoa!”-känsla. Man kan nog utgå från att MP plockat röster från övriga partier (mest Centern verkar det som, vilket kanske inte är helt oväntat), men SD (och F!) verkar faktiskt främst ha motiverat tidigare röstskolkare att släpa sig till vallokalen snarare än att sno missnöjda från övriga partier.

Röstdeltagandet 2006 var ca 82%, 2010 84.6% och 2014 85.8%! Tittar man på korrelationen mellan valdeltagande och SDs framgång så kan man se att ca 79% av väljarna röstade på övriga partier utom SD i valen 2002, 2006 & 2010 men 2014 är ett trendbrott. 2014 röstar bara ca 75% av väljarna på övriga partier (inklusive F!), förmodligen, gissar jag, för att SD då var över 4%-gränsen och alla de som röstat ”taktiskt” på ett annat parti för att inte ”slösa bort sin röst” nu känner sig trygga att släppa ”livbojen” och rösta på SD. Den stora frågan nu är finns det plats för fler nya partier, som tex Medborgerlig Samling? Ja, jag tror det. Det vi kan se på statistiken är dels att det finns en potential att jaga upp folk ur röstskolkarsoffan om de presenteras med ett alternativ de faktiskt känner är värt att gå och rösta på (det är fortfarande ca 4% röstskolkare kvar till toppnoteringen i valdeltagande 1973) och dessutom kan man se både på valet 1991 (NyD) och 2014 (SD) samt även på MPs historia att det, faktiskt, går att plocka röster från ”gammelpartierna” om missnöjet blir stort nog.

Det här styrker mig bara i min uppfattning att SDs framgång skapades av övriga partiers misslyckande. Grunden till det lades dessutom redan på tidigt 80-tal och oförmågan att reagera på ”varningsskottet” NyD. Idag tror jag inte längre att övriga 7 riksdagspartier kan vända trenden, speciellt inte när ”oppositionen” visat med all oönskad tydlighet att man är jävligt bra på att snacka, men nån verkstad blir det ändå inte av allt munväder. Det enda resultatet av det är att missnöjet bland väljarkåren har ökat.

Valet 2018 kommer bli intressant. Jag är övertygad om att SD kommer öka dramatiskt men även att Medborgerlig Samling har en bra startposition för att bli det valets ”bubblare”. Däremot tror jag inte på F!, min gissning är att folk numera är rätt less på identitetspolitik och feministiska positioneringar, så där tror jag mer på en framtid i stil med andra valet för NyD eller Junilistan; Ännu en misslyckad politisk sufflé.

Religion påverkar inte antalet barn…

…utan det är folks välstånd som påverkar hur många barn en familj skaffar.

Det var bara det. Tänkte att det kunde vara kul även för andra att veta mtp vad som ofta brukar påstås i den populistiska skendebatten…

En energilös politik – del 2

Såvida du inte redan är folkpensionär eller av någon annan orsak inte förväntas leva mer än max några få decennier till så är det här din framtid:

Filmen är lång, men det mesta intressanta blir sagt i första halvan (fram till 17:15). Den andra halvan säger i stort sett bara samma sak ännu en gång så den kan man skippa och ändå anses ha tagit del av budskapet.

I Sverige gör vi idag av med ca 600 TWh/år varav knappt 200 TWh kommer från oljeimporten (se graf i En energilös politik – del 1). Den formen av energi kommer bli allt dyrare för att till slut försvinna helt allt eftersom oljekällorna sinar. Eftersom vi ”bara” får ca en tredjedel av våran energi från olja (och bara får en ganska liten del energi del från andra fossila bränseformer) så är vi ändå i Sverige rätt lyckligt lottade. Eller ja, vi skulle kunna vara lyckligt lottade om det inte vore för att våra kärnreaktorer är mellan 27 och 40 år gamla och, ärligt talat, i princip håller på att falla sönder.

Vi står inför en framtid där de 600 TWh energi som vi i dagsläget årligen har tillgång till under en ganska kort tid framöver kan sjunka till ca en tredjedel om ingenting görs!

Det är därför hög tid, eller snarare så var det hög tid för ett antal år sen, att börja bygga upp nya energiformer i snabb takt för att ersätta de som kommer försvinna inom de närmaste åren, men det händer väldigt lite på den fronten. I stället pratas det mest om att vi behöver spara energi för att kompensera för frånfallet, men att dra ner på energiförbrukningen i de nivåerna är inte rimligt.

Vårat moderna samhälle förbrukar enorma mängder energi. Att vi inte kan fortsätta att leva på ett sätt som utgår från att energi alltid kommer vara billig och finnas i ett överskott börjar nog de flesta motvilligt att inse, men samtidigt har vi ett behov av energi för att kunna leva på en dräglig nivå. Många av de saker vi idag tar för självklara har en direkt, eller indirekt, koppling till att vi har en rimlig tillgång till energi. Ett exempel på en sådan självklar bekvämlighet är att det är rätt så praktiskt att folk på våra breddgrader har möjlighet att undvika att frysa ihjäl vintertid, en lyx som väldigt få förmodligen är beredda att ge upp.

Så hur mycket energi behöver vi för att klara oss? Det är lite av en ”Hur långt är ett snöre”-fråga. Hur mycket energi vi behöver för att kunna uppfylla en del grundläggande behov? Hur garanterar vi grundläggande saker som rent dricksvatten, tillgång till mat, att kunna hålla oss varma, att kunna sköta hygienen, att grundläggande samhällsfunktioner fungerar tillförlitligt osv?

Om man leker runt lite med Gapminder så går det att se att det ofta finns en energinivå som innebär en stor förändring för samhället. Man kan givetvis fundera på orsak och verkan här (är det tillgången till en viss teknik som kräver en viss mängd energi eller är det tillgången på energi som gör det möjligt att ta en viss typ av teknik i bruk?) men oavsett om energiförbrukningen är orsak eller symptom är det ändå troligt att en stor energibrist i ett samhälle snabbt kommer få ödestigra konsekvenser. Här är tex en graf som visar tillgången till energi (X-axeln) versus medellivslängd (Y-axeln) och barndödlighet (färgkodat).

Nästa exempel handlar om jämlikhet (jag har fått ta lite olika årtal i graferna beroende på vilka årtal det finns gott om data för). Y-axeln är förhållandet mellan flickor och pojkar mellan 15-24 som kan läsa och skriva på en grundläggande nivå och färgkodningen är förhållandet mellan flickor och pojkar som fått någon form av skolgång.

Den tredje grafen jag tänkte visa är hur energi och demokrati hänger samman. Y-axeln är demokratiindex och färgkodningen är kontinent bara för att visa att det här är en trend som går igen i hela världen och inte bara i vissa delar.

Här är det svårare att se en trend än på de tidigare graferna, men det finns ändå en tendens till att länder med bra tillgång på energi tenderar att få ett mer demokratiskt samhälle, förmodligen för att det är lättare för folk att engagera sig och tillgodogöra sig information i ett samhälle som dels blivit mindre arbetsintensivt och dels har bättre tillgång till kommunikation. Över lag är det väldigt tydligt i de här graferna att länder utvecklas på liknande sätt (om de tillåts utvecklas pga styrelseskick etc) i riktning mot samhällen med större personlig frihet, större möjligheter, mer jämlikhet etc och att tillgång till energi är en förutsättning för det.

Nånstans runt 1-2 toe (vilket motsvarar nånstans runt 11500-23000 kWh/år) per person förändras samhället ganska drastiskt för medborgarna medans mer energi än så inte verkar ha alls lika stor påverkan. Fast samtidigt är det här förstås också beroende på var i världen man bor. Sverige ligger tex på 5.5 toe (dvs ca 60000 kWh/år) per person vilket i alla fall delvis kan förklaras av att tillgången på energi vintertid är direkt livsavgörande. Ett normalt hushåll kan förbruka ca 10 ggr mer energi i december än i juli, vilket förstås beror på vårat klimat.

Kommer en drastiskt sänkt tillgång på energi automatiskt leda till en försämring vad gäller demokrati, jämställdhet, utbildning, hälsa etc? Det är förstås inte en absolut nödvändighet att det måste bli så, men det är troligt att vi kommer se ett samhälle där klyftorna ökar när alla försöker behålla sin del av en krympande kaka och där denna ökande oro leder till en situation där samhället snabbt blir allt mer totalitärt för att hålla en orolig befolkning i schack.

Samtidigt blir det allt mer uppenbart att den nuvarande världsekonomin inte kan hålla längre. Som jag redan skrivit om så är det inte bara olja som är på upphällningen utan även många av våra övriga resurser (som tex koppar, tenn, guld och, inte minst, fosfor) håller snabbt på att ta slut. Jag tror att samhället är kapabelt att hantera energikris eller resurskris, men att klara av båda på en gång är förmodligen ett recept på garanterad samhällskollaps.

Till viss del är resurser och energi utbytbara. Ett exempel är tex att man kan spara energi genom att byta till en modernare bil, men ett bilbyte betyder samtidigt att mer av jordens tynande resurser i form av metaller mm förbrukas. Ett annat exempel är att många företag ”konsoliderar servrarna” och sparar energi (och skaffa sig en ”miljöprofil”) genom att ersätta fullt fungerande men mer energikrävande gamla datorer med nya och energisnåla. Samma problem här; i byggande av nya datorer förbrukas lite mer av de resurser som sakta håller på att bli en bristvara.

För att bygga energisnåla hus krävs det mer avancerade byggmaterial i form av tex isolering och det krävs mer effektiva värmesystem, tex värmepumpar eller -växlare, som i stället tar mer resurser i anspråk för att konstruera. Man kan återvinna metaller och mineraler när man skrotar tex bilar, datorer, tvättmaskiner etc, men dels krävs det energi för att omvandla skrot till råämnen igen och dels finns det ingen återvinning som är 100% effektiv så för varje pryl som återvinns så blir det alltid lite skrot som går förlorat.

Ska vi ha en låg förlust av de råmaterial som sakta håller på att bli bristvara måste vi alltså räkna med att förbruka mer energi (antingen genom att använda äldre prylar längre eller genom att satsa mer på återvinning) men om vi försöker spara energi kommer våra ändliga råvaruresurser i stället ta slut snabbare. Det är möjligt att skaffa tillgång till energi från nya energityper för att ersätta energin som idag kommer från fossila kraftkällor men det är inte möjligt att tex ersätta koppar när gruvorna sinar, men om vi inte börjar ersätta de fossila bränslen omgående kommer vi ganska snart stå inför en situation där det, bokstavligt talat, inte längre är möjligt för alla människor att överleva.

För att klara den här krisen måste vi tänka om på en ganska fundamental nivå och genomföra förändringar som måste vara väl förankrad där (så gott som) alla förstår varför och är beredda att bidra till arbetet för att vi ska klara oss.

To keep these institutions accountable to the public, the scientists called for stronger consultative rights for representatives of civil society, including representatives from developing countries, NGOs, consumers and indigenous peoples.

”We should seek input from people closest to the ground, not just from the elites, not just at the 30,000-feet level,” noted Kenneth W. Abbott, a professor of international relations in ASU’s Sandra Day O’Connor College of Law. ”Consultations should not take place only at the global scale, where the broadest policies are created, but also at local scales, smaller scales, all scales,” he said.

Jag har tidigare sagt att en sån här förändring måste ske inom några decennier, men det är tydligen mer bråttom än så.

Reducing the risk of potential global environmental disaster requires the development of ”a clear and ambitious roadmap for institutional change and effective sustainability governance within the next decade,” comparable in scale and importance to the reform of international governance that followed World War II, they wrote.

I stället för att bana vägen för den här typen av samhällsförändring ser vi tyvärr motsatsen; makthavare som vill tysta kritiska röster, censurera internet och öka övervakningen. Man vill helt enkelt inte ha en öppen diskussion. Det innebär också att de nödvändiga förändringarna som en konsekvens kommer skjutas upp tills det är panik eller till och med försent eftersom politiker över lag föredrar att någon annan, efter valet, blir sittande med Svarte Petter.

Energi- och resursfrågorna är i högsta grad både en demokrati- och en överlevnadsfråga. Just nu ser det ut som om vi håller på att sumpa båda två.

Det kommer bli (minst) en del till innan jag är klar. Stay tuned.

Copyright math

En energilös politik – del 1

Ibland händer det att Aftonbladet faktiskt publicerar nyheter, eller i alla fall information som är intressantare än det vanliga dokusåpedravlet och annan lågnivåretorik. Ett exempel på det var när man kunde läsa att tre av våra tio kärnkraftverk stod still när det samtidigt faktiskt, till slut, blev vinter. Coincidence? Mja, snarare resultatet av en lång och mödosam energipolitik vars största mål har varit att vara så icke-utmanande och politiskt korrekt som det bara går.

Det är väl å andra sidan symptomatiskt med den mesta politik som drivs idag; man försöker att röstmaximera genom att egentligen bara säga bra saker, men det finns en nivå där det går från att försöka vara väljarna till lags till att, för att uttrycka sig drastiskt, bara blir skit av alltihop. Svensk energipolitik har nått dithän idag.

(not: alla grafer är klickbara för större, mer läsbara varianter)

Om man tittar på hur vår energiproduktion ser ut så kan man konstatera att när oljekrisen drabbade oss mellan 1973-83 så var det nog många som var väldigt glada för sveriges kärnkraftsprogram för samtidigt som priset på olja femtonfaldigades så minskade vårat oljebehov till ca hälften jämfört med 1970. Timing.

1985 nådde vår energiproduktion från kärnkraft samma nivå som den minskande mängden energi som genererades från olja, dvs vad gäller all energi vare sig det handlar om el, transporter, industriprocesser etc. Biobränslen och vattenkraft har turats om att ligga på tredjeplats sen 1980 medans övriga energikällor för en rätt stillsam tillvaro i bakgrunden.

En liten detalj i sammanhanget är att när debatten om Barsebäcks nedläggning rasade som värst så yttrade sig Mona Sahlin, som då var något så tjusigt som samhällsbyggnadsminister, i frågan:

Samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin hävdar, bland annat i en debattartikel i Kvällsposten 12 januari, att farhågorna för kraftbrist är obefogade. Hon pekar bland annat på att vi vanligtvis är nettoexportörer av el, och att det därför finns en god marginal att ta ifrån. Dessutom menar hon att det finns en planerad utbyggnad av elproduktion i Sverige motsvarande 20 TWh fram till 2015.

Det där att vi är nettoexportörer av el har det nog varit lite si och så med, men däremot verkar hon haft fog för påståendet att vi byggt ut elproduktionen i Sverige, främst i form av biobränslen. Frågan är om det räcker. Artikeln fortsätter:

Men Arne Österlind är inte lika övertygad.

– Om vi skulle få en vargavinter samtidigt som ett större kraftverk havererar, kan det bli problem, främst i södra Sverige, säger han.Han berättar vidare att när det är kallare än tio minusgrader har Norge inget överflöd av el att exportera till södra Sverige. Eftersom det dessutom ofta är dåligt med vind när det är kallt, finns det sannolikt ingen el att importera från Danmark heller. Då kan det bli problem menar han.

– Sannolikheten att detta kommer att hända är inte stor, men risken är ändå tillräckligt överhängande för att ta det på allvar, säger han.

Sannolikheten kanske inte var stor, men allt eftersom våra kvarvarande kärnkraftverk blir allt äldre så ökar sannolikheten och i år stod alltså tre av tio kärnkraftverk still när det var högst olägligt. Detta kommer bli vår vardag framöver eftersom våra politiker har hållit fast vid ett rätt krampartat Status Quo sen -85 ungefär. Det håller inte längre.

Samtidigt finns det en allmän uppfattning om att kärnkraften är farlig, men hur farlig är kärnkraften egentligen och hur förhåller sig den farligheten gentemot andra former av energi?

Det finns statistik på hur många döda per TWh som olika energiformer orsakar och om man räknar om energiproduktionen till dödssiffror per år så får man snabbt fram att i Sverige står oljan, statistiskt sett, för flest dödsfall per år.

Det här inte direkt en överraskning. Enbart avgaserna från våra fordon skördar fler liv än vad trafikolyckorna gör per år, något det dock pratas väldigt lite om.

Tvåa i den grafen är kolkraft, men det är förmodligen en sanning med modifikation. Siffrorna bygger på världsmedel och speciellt i Kina är siffrorna för kolkraftsrelaterade dödsfall ca 1.7 ggr högre än hela världen tillsammans och nästan 20 ggr högre än i USA. En mer korrekt siffra är nog att utgå för medlet för USA, vilket då skulle ge resultatet till höger i stället.

Notera att skalan är ändrad nästan en faktor 10 så olja syns inte ens längre i grafen, men med medeltalet från USA för döda/TWh pga kol så blir alltså biobränslena en större dödsorsak för Sverige än vad kol är. Det är iofs inte så konstigt med tanke på att vi förbrukar väldigt mycket mer biobränslen än kol, statistiskt sett orsakar kol och biobränslen ungefär lika många dödsfall per TWh.

Så de tre energiformer som alltså orsakar flest dödsfall per TWh är olja, kol och biobränslen! Det här är viktigt att komma ihåg eftersom det visar att bara för att någonting är förnyelsebart och premieras av diverse miljöskäl så betyder det inte att det är ofarligt! Biobränslen är, bokstavligt talat, en skitlösning. Speciellt för våra lungor.

Den fjärde urskiljbara grafen är vattenkraften som ligger noterbart högre än andra energiformer i Sverige, men det är, likt kolkraften, lite missvisande eftersom en dammolycka i Kina, Banqiao, var så oproportionerligt stor att det ökade dödsfall/TWh-statistiken med över en faktor 10!

Det är inte riktigt rättvist för svenska förhållanden och om grafen justeras för att exkludera Banqiao och skalas upp för att bli tydligare ser det i stället ut som till höger.

Här syns tydligt att 1985 började Sverige förbruka naturgas, vilket förstås ledde till dödsfall även det. Naturgas är idag den fjärde mest dödsbringande energiformen trots att den står för en väldigt blygsam del av energiproduktionen, men då ska man samtidigt komma ihåg att för olja handlade det om tusentals och för kol och biobränslen hundratals dödsfall per år. Det ska jämföras med naturgasens ca 50 dödsfall per år.

Naturgas är den säkraste formen av fossilbränslen (4 dödsfall/TWh vilket ska jämföras med biobränslenas 12 dödsfall/TWh och kolets, enligt USA-statistik, 15 dödsfall/TWh). Det är dock fortfarande svårt att se de tre sista pga skalan som krävs för att naturgas ska få plats, men ännu en inskalning löser det problemet.

Risken med dagens kärnkraft och vattenkraft i Sverige ligger på ungefär samma nivå och handlar om ental personer per TWh, en faktor tusen lägre än för olja. Riskerna är med andra ord i princip försumbart jämfört med fossila bränslen och biobränslen.

Dock, även om det idag är så att vatten- och kärnkraft statistiskt sett ligger på femteplats vad gäller antalet dödsfall per år i Sverige så ska man ha i minnet att kärnkraften producerar ca 2-3 ggr mer energi än vattenkraften för samma risknivå. Helt ohotad på sista plats ligger förstås vindkraft, mest för att den mängd TWh som vindkraften står för i Sverige är i princip försumbart.

Nu funderar säkert flera på mitt påstående att vi producerar 2-3 ggr mer kärnkrafts- än vattenkraftsenergi eftersom alla fina pajdiagram och liknande över svensk elenergi brukar visa kärn- och vattenkraft som de två klart dominerande och hyfsat jämnstora ingredienserna i svensk elförsörjning.

Det är helt korrekt, men det beror på att även om vi producerar mer kärnkraftsenergi så tar vi bara tillvara en väldigt liten del. Resten av energin används till att ställa till med högst lokal uppvärmning vilket lett till ett oplanerat men intressant biologiskt experiment utanför våra kärnkraftverk.

Man brukar säga att Sveriges energiförbrukning är fördelad någotsånär jämt över tre delar; bostäder, industri och transporter. Det är egentligen en lögn och vi borde i stället säga att Sveriges energiförbrukning är fördelad någotsånär jämt över fyra delar; bostäder, industri, transporter och lokala fältstudier av hur en global temperaturhöjning kommer påverka Sveriges flora och fauna.

Krasst talat så spolar vi bort ungefär 70% av den tillgängliga energin i våra kärnkraftverk som spillvärme. En fjärdedel av all energi som produceras i landet kastas årligen bort i ett enormt slöseri. Energi som kunde ha tagits bättre tillvara, tex i form av fjärrvärme.

Ågestaverket, en ganska tidig och liten Svensk reaktor, producerade ca 10 MW elektricitet men försåg samtidigt Farsta med 55 MW fjärrvärme under perioden 1964-74 men bortsett från Ågesta är det väldigt tunnsått med kraftvärmekärnkraftverk i Sverige. Det har funnits lösa planer på det men har aldrig realiserats trots att Naturvårdsverket, med viss rätt, befarat att den varma spillvärmen från kärnkraftverken skulle kunna ha negativ påverkan på närmiljön.

Alla dödsfallssiffror ovan bygger på global statistik och de enda som egentligen kan anses vara tillförlitliga är siffrorna för fossila bränslen samt biobränslen. Dödsfall relaterade till vind- vatten- och kärnkraft tenderar att komma väldigt spektakulärt och plötsligt med långa, händelselösa perioder däremellan, vilket gör att osäkerheten är stor. Samtidigt skiljer det tiopotenser mellan de värsta och de bästa energiformerna vilket gör att även enorma katastrofer, som Banqiao, inte ens kommer i närheten av att utjämna den skillnaden.

Problemet är att det är de där stora katastroferna som får uppmärksamhet, vilket förvrider våran uppfattning av fara. De där konstanta farorna som blir vardag underskattar vi ofta medans det är de där rubrikolyckorna som vi minns och, tyvärr, ofta grundar vår uppfattning om fara på. Det är inte vattendammar som brister, kärnkraftverk som exploderar eller flygplan som trillar ner som vi bör oroa oss för, det är den långsamma men ständigt närvarande döden i form av avgaser, fetma, sviktande allmänhälsa mm som är de stora farorna i våra liv och som vi borde fokusera på.

I tell people that if it’s in the news, don’t worry about it. The very definition of ”news” is ”something that hardly ever happens.” It’s when something isn’t in the news, when it’s so common that it’s no longer news — car crashes, domestic violence — that you should start worrying.
— Bruce Schneier

Det finns fyra energiformer som orsakar färre än ett dödsfall per TWh och därmed borde anses vara säkra. Det är solkraft (0.44), vindkraft (0.15), vattenkraft (0.1 om vi bortser från Banqiao) och kärnkraft (0.04). Alla dessa fyra har dessutom gemensamt att de troligen kommer finnas tillgängliga längre än mänsklighetens fortsatta existens så har vi det minsta njure mellan öronen är det rimligtvis de fyra energislagen som vi bör satsa på i framtiden.

Uppföljaren till den här postningen, då jag tänkte skriva mer om just en mer rimlig utveckling på energisidan i Sveriges framtid, kommer vid ett annat, än så länge odefinierat, tillfälle…

Peak freedom

Jag fick en kommentar till min text Peak civilization från signaturen Fredrik som löd ”Jag vill påstå att Peak Freedom inträffade den 11:e september 2001.”

Det stör mig. Nej, det stör mig inte att just Fredrik skrev det eller att det blev en kommentar på just min text, det var egentligen bara väntat eftersom jag har hört liknande förkunnelser alldeles för ofta förr. Nej, det som stör mig är just hur sån populistpropaganda så lätt får fäste och sen blir en ”sanning”. En parallell till detta är skotten i Sarajevo som irriterande ofta påstås vara orsaken till första världskriget, men egentligen var det ingenting mera än den förevändning man behövde för att iscensätta redan existerande planer och starta ett krig som egentligen redan var oundvikligt. (Jag borde för övrigt ta tag i och fortsätta den där blogserien som jag påbörjade men som kom av sig redan efter ett inlägg… 😉 )

WTC är ingenting annat än en symbol, en bekväm ursäkt för att sätta igång en serie händelser som troligen redan var på planeringsstadiet och en fantastiskt användbar grund för krigspositiv propaganda.

Peak freedom är, precis som peak water, väldigt lokala företeelser och för att kunna avgöra när peak freedom inträffat måste man därmed ta hänsyn till lokala variationer. Här är ett axplock (och jag hävdar inte att jag har rätt här, det här är min uppfattning så har ni avvikande åsikter är ni givetvis välkomna att korrigera mig):

• USA: Peak freedom ca 1850. USA, land of the maybe not so free, såg lobbying som politisk påtryckning så tidigt som slutet av 1700-talet och nånstans i mitten av 1850 var lobbying vardagsmat där särintressen snabbt insåg möjligheterna i att direkt påverka de folkvalda på olika (o)lämpliga sätt. Möjligen skulle det kunna vända mot ett fritt och demokratiskt land igen nu iom Occupy-rörelsen samt, lite ortogonalt, Ron Paul, men med tanke på att man i praktiken nu infört permanent undantagstillstånd så tror jag det kommer bli värre ett tag till innan det kan bli bättre igen. Håll inte andan.
• Ryssland: 1990-tal. Ryska revolutionen 1917 var inte en kommunistisk revolution utan det var liberalerna som tog makten från tsaren februari 1917. Under tsardömet var det inte mycket bevänt med friheten i Ryssland och mtp att revolutionen utspelades under ett, från rysk sida, otroligt klantigt skött världskrig så kan man ju tänka att det nog inte blev så jädra mycket med frihet mtp att liberalerna fortsatte försöka kriga vidare med fortsatt tveksamt resultat. När sen bolshevikerna sen tröttnade och tog över i oktober så var förstås alla frihetschanser körda fram till 1990 och Glasnost. Tyvärr var det nog för sent och för lite, för korruptionen var alldeles för utbredd, de besuttna mutade och hotade sig till alla intressanta resurser vilket orsakade enorma sociala klyftor och sen kom dessutom Putin… Men det HADE kunnat gå! Eller inte.
• Chile: 1960-tal, tidigt 1970-tal samt 1990-nutid? Chile hade det lite stökigt med spanjorer och skit och det tog ett tag innan landet hämtade sig från inbördeskrig etc, men nånstans där på 1960-talet fick man lite fart på saker och ting och det gick bra tills Allende blev president. Det gillade inte Nixon så han sa åt CIA att göra nåt åt det, vilket de gjorde och Chile fick en ny ledare vid namn Pinochet, ett namn som man idag kan skrämma små barn med. Pinochet var inte en stor fan av frihet och folk som gnölade om såna petitesser hade en tendens att försvinna lite sådär småpraktiskt, vilket funkade till 1988 då folket blev pissed på allvar och Pinochet åkte ut. Idag verkar Chile vara ett förhållandevis ganska fritt land, kanske för att folk fortfarande minns alternativet, och förhoppningsvis kan det fortsätta så.
• Kina: OAHAHAHAAAHAA! *snort* Ok, nä, allvarligt. Nån slags form av hyfsat allvarligt försök gjordes mellan 1912-1949 i form av Republic of China och det är ju möjligt att det hade kunnat gå vägen eftersom man ändå fick några saker rätt, som tex ”[the ROC] shall be a democratic republic of the people, to be governed by the people and for the people.”, men sen gate crashade kommunisterna partyt och det gick som det gick. Dock, jag ser ändå hopp för Kina i och med att folk sakta får det bättre och det kommunistiska partiet ändå sakta släpper makten på ett sätt som kanske, eventuellt, förhoppningsvis kan leda till en situation där vanligt folk ändå upplever viss form av personlig frihet och yttrandefrihet.
• Afghanistan: 70-tal. Det kan vara svårt att tro idag, men på 70-talet såg det rätt så ljust ut i Afghanistan. Att påstå att folket var fritt är väl att ta i, men 1973 genomfördes en oblodig kupp och landet fick sin första president och monarkins makt bröts. Sen blev det väl lite si och så med mänskliga rättigheter (mord, tortyr och försvinnande oliktänkande förekom) men å andra sidan deklarerade man jämställdhet mellan könen och släppte in kvinnorna i politiken så landet var på rätt väg i alla fall. I alla fall tills Röda armén försökte ockupera landet i december 1979.
• Tyskland: Framöver? Jag nämner egentligen Tyskland enbart av ett enda skäl; det sjuder politiskt i landet. Under flera år har vi sett hur allt fler Europeiska länder urholkat de mänskliga rättigheterna, tex genom ökad övervakning, terrorlagstiftning och inskränkt yttrandefrihet, men kanske har det nu nått en punkt där tyskarna tröttnat och det börjar vända? Man kan ju hoppas.

Som sagt, ett axplock men det belyser, hoppas jag, det faktum att Peak freedom inte är så enkelt som 9/11 eller att det på något sätt är kört för friheten. Tvärt om så tror jag att enda chansen att överleva Peak energy och andra utmaningar vi står inför är att se till att vi INTE drabbas av Peak freedom på en global skala! Om vi ser SOPA, NDAA, PIPA, ACTA etc som förlorade strider för all framtid och därmed anser att vi passerat Peak freedom så har vi också i och med det i princip realiserat Peak civilization, för det finns inte en chans att ett fåtal personer kan klara oss ur den knipan, speciellt inte när de personerna dessutom ofta är de som SATT oss i den nuvarande situationen pga inkompetent och girig klåfingrlighet. Vill ni ha Peak freedom? No problem, det är bara att låta saker rulla på tills upphovsrättsindustrin släcker ner Internet till ett ekonomiskt kontrollerbart kabel-TV. Vill ni INTE ha Peak freedom? Då är det fan dags att ni reser er upp ur TV-soffan, supportar Wikileaks, försöker förstå och lyssna på Occupyrörelsen och, inte minst, börjar sätta er in i vad jakten på fildelare EGENTLIGEN kommer innebära för era liv, vare sig ni fildelar eller ej.

Det som kan rädda mänskligheten är inte att försöka bromsa, förbjuda, förhindra utan tvärt om att gasa. Gasa som fan. Vi behöver mer utveckling, mer debatt, mer information, mer samhällsansvar för som Steelneck kommenterade min text om Peak civilization så är det bästa sättet att dra ner på befolkningsökningen och resursslöseriet att höja teknikutvecklingen och allmänbildningen och som vi sett allt oftare i Interneteran så är det gränsöverskridande samarbete som löser de stora problemen i dagens värld!

Peak civilization

Det pratas ibland om peak oil som den där domedagen då civilisationen kommer gå under, precis som att bristen på bränsle (ved) för matlagning etc var en starkt bidragande orsak till att Tikals civilisation förföll och till slut kollapsade. Jag tror inte på att peak oil kommer vara det allvarligaste problemet vi har framför oss, det finns mycket värre resurstoppar som troligen kommer kräva mycket mer av oss än bara en relativt sett lättare omställning från en energiform till en annan, men allt eftersom vi bokstavligt talat bränner oss igenom energiform efter energiform kommer det här bli ett allt större problem eftersom mänsklighetens energihunger just nu ökar med ungefär 2% per år. Till detta kommer att vi snart kommer börja få problem med att även olika råmaterial börjar ta slut och det kommer verkligen ställa oss inför allt svårare utmaningar. May you live in interesting times.

• Peak oil: Nu. Eller ja, det tvistas lite om huruvida vi redan passerat peak oil eller om den kommer infalla så sent som 2020, men faktum kvarstår att det antingen har hänt eller kommer ske rätt snart och eftersom olja står för ca 34% av världens energiproduktion och är den primära driftkällan för våra transporter kommer det här påverka i princip alla i hela världen.
• Peak gas: Vi befinner oss på platån nu, vilken kommer börja dala nånstans nästa decennie. Naturgas är också en stor energikälla och står för ca 21% av världens energiproduktion så man kan väl konstatera att när olja och gas börjar dala på allvar handlar det alltså om mer än hälften av energiproduktionen som på sikt kommer börja försvinna.
• Peak coal: 2025-2030. Dvs lagom till att vi förhoppningsvis börjat hämta oss från peak oil och peak gas börjar alltså nästa stora energiform dala. Kol står idag för ca 25% av all energiproduktion vilket betyder att ihop med olja och naturgas handlar det om ca 80% av världens energiproduktion.
• Peak uran: 1980-?. Uran fungerar inte som klassiska fossila bränslen så gränsen blir väldigt mycket mera flytande. Dels kan uranavfall upparbetas för att frigöra nytt bränsle vilket har potential att öka energianvändningen från uranet med upp till 60 ggr och dessutom minskar lagringstiden för avfallet från de fullständigt bindgalna 100.000 åren till inte fullt lika vansinniga några tusentals eller hundratals år och dels kommer framtida reaktortyper som det forskas på idag vara mer effektiva än dagens, vilket troligen betyder att dagens avfall, även om det är upparbetat, återigen kan bli framtidens bränsle. Det gör att peak uran mer är en politisk gräns än en fysisk och när energibristen börjar bli akut smärtsam misstänker jag att kärnkraft (på kort sikt förmodligen i form av uran och på längre sikt förhoppningsvis snarare torium) kommer få en snudd på explosiv (förhoppningsvis inte bildligt talat) renässans.
• Peak copper: 2025-2100. Precis som uran är peak copper svårare att definiera eftersom det inte är en finit engångsresurs på samma sätt som fossila bränslen. När priset går upp blir det också mer intressant att återvinna (och, tyvärr, stjäla) vilket förstås gör det svårare att verkligen säga när det kommer bli kopparbrist. Det stora problemet med koppar är dock att koppar används till i princip allting som har med elektricitet att göra, kablar i hus, kretskort i datorer, TV-apparater och annan elektronik, bilar, ficklampor, mobiltelefoner etc och det är inte alltid helt lätt att ersätta kopparen med alternativ vilket gör att kopparbrist kommer slå väldigt hårt mot dagens samhälle, inte minst IT-system och liknande.
• Peak tin: Typ igår. För många kan jag tänka mig att om man pratar om tenn så tänker de på gamla tennmuggar, -tallrikar och -bestick, men tenn är också ett ämne som är oerhört viktigt för elektronikindustrin. Varje gång någonting löds (vilket, återigen, är fallet för all elektronik som datorer, mobiltelefoner, TV-apparater, bilar, you name it) så används så kallat lödtenn, dvs tenn som är legerat med diverse andra metaller. Även tenn kan givetvis återvinnas, men eftersom tenn är en ganska ovanlig metall innebär det ändå att den mängd som finns i omlopp ändå riskerar att bli en flaskhals för teknikutvecklingen.
• Peak lead: Nånstans runt 2050. Fast det är kanske lika bra med tanke på att skiten är ohälsosamt att hantera och kan orsaka rätt rejäla miljöskador om det kommer ut i naturen. 😛
• Peak Lithium: Om ca 10-50 år? Lithium används i i princip alla moderna, energitäta batterier som används i tex mobiler, laptoppar etc. Om de bara användes där skulle förmodligen de reserver vi ha räcka så pass länge att det inte är ett problem vi behöver bry oss om på flera decennier, men problemet är att i princip alla el- och hybridbilar som sakta blir allt vanligare på våra vägar också använder lithiumbatterier. Kritiker till elbilar hävdar gärna att det är en återvändsgränd just för att lithiumet inte kommer räcka speciellt länge, men det pågår redan forskning på alternativa batterityper så förhoppningsvis kommer lithiumet räcka tills det kommer bättre alternativ plus, förstås, att även lithium går att återvinna.
• Peak gold: Om ca 20 år. Det här är ännu ett problem för tex elektronikindustrin. Guld används på väldigt många ställen för att det inte kan oxidera och brist på guld kommer definitivt vara ett mer utbrett samhällsproblem än att det blir jävligt dyrt med vigselringar.
• Peak phosphorus: 2030? Fosforbrist kommer bli ett problem minst lika stort som energibrist eftersom fosfor används i all konstgödning. Utan fosfor kommer vi helt enkelt inte kunna garantera mat till alla människor och 2/3 av mänskligheten riskerar svält inom 50-100 år.
• Peak water: flytande (förlåt). Peak water handlar inte om att vi gör slut på en resurs (eftersom vatten inte kan förbrukas utan är i ett ständigt kretslopp) utan att vi förorenar vatten snabbare än det hinner renas i naturen. Vattenbrist är ett väldigt lokalt fenomen vilket slår väldigt ojämnt över världen, men om den nuvarande utvecklingstakten fortsätter kommer 1.8 miljarder människor ha akut vattenbrist år 2025 och 2/3 av världens befolkning kommer lida av vattenbrist. Vattenbrist orsakar svält, hälsoproblem (tex pga att man inte kan hålla sig ren) och kommer därmed leda till konflikter som kan trappas upp till krig.

De närmaste decennierna kommer alltså bli politiskt väldigt, ehm, intressanta när en allt större befolkning måste dela på allt mindre resurser. Många av de här problemen borde vi tagit på allvar redan för 10-20 år sen (senast) men pga nästan kriminell naivitet och populism hos politiker och makthavare så har problemet konstant sopats under mattan och det som ”bara” hade lett till en tvångsmässig kollektiv sänkning av levnadsstandard och kanske barnbegränsning i stil med Kinas riskerar nu att resultera i ganska allvarliga konflikter och politiska spänningar i världen.

Möjligen leder allt detta till och med till att vi snart får uppleva peak civilization och, kanske ännu värre, peak freedom. Just peak freedom har vi kanske redan passerat och det var faktiskt det som var inspirationskällan till den här blogposten.

(alla procentsatser för hur mycket energi som kommer från respektive bränsle kommer för övrigt från den här pdf:en)

Jag kan sluta när jag vill!

Tack MrQuispiam som gjorde mig uppmärksam på de dråpliga siffrorna i profilen, synd jag inte har 666 followers med. 😉

När fan twittrade jag för övrigt över sextusen tweets?! Jösses.

Bloggsfären nu i färg! Igen!

För ganska exakt två månader sen gjorde jag en graf över hur den politiska blogosfären såg ut och jag tyckte det var dags för en uppdatering för att se hur mycket den förändrats. Såhär såg det ut då:

Och såhär ser det ut nu:

Alliansen har gått framåt lite (tyvärr mestadels på bekostnad av PP), men bortsett från det har det uppenbarligen varit relativt händelselöst på politiometern. Förmodligen lär det väl inte hända så mycket mer innan valet heller, så de här graferna lär förmodligen fortsätta vara ungefär lika spännande som att titta på torkande färg. 😉

Likriktningen inom svensk blockpolitik

Jag har roat mig med att tanka ner datat från valpejl och skapat lite statistik över våra partier. En del saker jag upptäckte var att skapa statistik över hela landets samtliga val var rätt meningslöst för då flöt allt ihop till en stor oöverskådlig gröt, förmodligen för att tex kommunalpolitiker sällan är politikerproffs utan därmed har en fast inkomst från något annat håll vilket gör tex inkomststatistiken rätt oöverskådlig. Jag har därför valt att fokusera på kandidater till riksdagen när jag genererat mina grafer.

De partier som är med i min statistik är samtliga riksdagspartier samt FI, SD och PP. Det finns visserligen totalt 16 partier som ställer upp i riksdagsvalet (enligt valpejl), men det får finnas nån måtta på staplandet så jag har nöjt mig med att ta med dem som har en chans, som jag ser det, att sitta i riksdagen efter årets val! FI har jag placerat i vänsterblocket och SD i högerblocket eftersom det verkar mest korrekt att göra så. Alla bilder är klickbara.

En av de saker Piratpartiet ofta hävdar är att det är ett ungdomligt parti, och statistiken visar att vi har fog för det påståendet.

Piratpartiet har, som ni kan se, en väldigt stor andel personer under 35 bland sina kandidater även om min statistik inte tar hänsyn till tex placeringen på röstsedlar eller andra saker som kan påverka den faktiska medelåldern för respektive partis representanter när valet väl är över. Det finns en liten åldersskillnad mellan blocken, något som jag först trodde berodde på Miljöpartiet som ofta framställs som ett ungdomligt parti.

Och där kan vi avliva den myten, medelåldern för riksdagskandidaterna för MP är den 4:e högsta av de 10 partierna jag särredovisar! Den kompletta listan (från lägst till högst medelålder) är PP (32.5 år), FI (40.2), S (43.6), SD (44.6), M (45.3), C (46.5), MP (46.6), V (47.1), FP (48.8) och KD (49.3), så bortsett från nykomlingarna på arenan så är det S och M som lyckats bäst med återväxten.

Man kan även titta på hur många företag de olika kandidaterna har och givetvis har jag gjort en graf över det med.

Det här är väl den minst överraskande grafen, företagarandan är stor på högerkanten precis som väntat. Fördelat på parti ser det ut såhär.

Det intressanta här är att på den yngre halvan av skalan så är socialdemokrater i princip lika glada företagare som moderater medans den äldre halvan verkar vara mer uppdelad i traditionellt arbetare-företagare-tänk. Faktum är att totalt sett är socialdemokrater tredje största företagarna bland kandidaterna, enbart slagna av moderater och centerpartister! Men bortsett från S så är företagandet definitivt starkast i borgarleden, med undantag för SD. Där är det dåligt med entrepenörsandan, med undantag för en synnerligen driftig senior som nog kan ses som ett smärre mätfel.

I Piratpartiets fall varierar det rätt kraftigt, förmodligen för att PP samlat folk från både traditionellt vänster- respektive högerhåll men även för att många inom Piratpartiet har blivit politiker ”mot sin vilja”, dvs att man valt att engagera sig politiskt inte främst för att man varit politiskt intresserad utan för att försöka stoppa den nuvarande utvecklingen mot en övervakningsstat med en allt mer krympande integritet.

På inkomstsidan ser det vid en första anblick också ut som förväntat mellan blocken.

Borgarna ligger högre än vänsterblocket i samtliga årsgrupper, men även där blir läget annorlunda när man bryter ner det per parti.

Socialdemokrater och moderater är de som ofelbart drar in mest pengar och de ligger på en så gott som delad förstaplats! Övriga partier beter sig lite mer som de höger- respektive vänsterpartier de är förutom, återigen, SD. Riktigt roligt blir det om man tittar på högsta inkomsten per parti.

Inte nog med att socialdemokrater i medeltal tjänar lika bra som moderater, de drar dessutom in storslam och placerar sig högst i hela tre av åldersgrupperna! Av de fem kandidaterna med fetast inkomst är tre socialdemokrater och bara plats nummer tre (FP) och fem (M) hamnar på högerkanten. Övriga partier på vänsterkanten, V, FI och MP, placerar sig däremot på mer förväntade jumboplatser tillsammans med, återigen, SD.

Ska man försöka sammanställa det här på ett hyfsat överskådligt sätt så ser läget alltså ut såhär.

Återigen ser vi en blockskillnad som stämmer överens med den traditionella vänster-höger-politiken men även denna gång förändras bilden när statistiken delas upp på de individuella partierna.

Jag har lagt till hur stor andel av kandidaterna som har en inkomst som är högre än 500.000 och 800.000 kronor per år och över lag visar den här sammanställningen ganska bra hur pass lika Socialdemokraterna är de borgerliga partierna, speciellt då Moderaterna. Det är uppenbart att det lönar sig att vara stor inom Svensk politik och att både S och M har gjort liknande taktiska val för att nå dit.

• Socialdemokraterna må påstå sig vara ett vänsterparti, men de lever inte som de lär utan beter sig i mångt och mycket allt mer som ett borgerligt parti.
• Socialdemokraterna och Moderaterna är idag två partier som drivs av människor från samma socialklass vilket givetvis påverkar den politik som drivs.
• Socialdemokrater och moderater dominerar blocken tack vare sin stora del av väljarbasen.
• Småpartierna i riksdagen som rättar in sig i blockleden och därmed blir stödpartier till S och M vinner möjligen på det på kort sikt, men på lång sikt urholkar detta partiernas trovärdighet (tex integritetsfrågan för V och MP samt kärnkraftsfrågan för C).
• Pga att stödpartierna dels förlorar trovärdighet men även för att de blir mer osynliga när blockpolitik prioriteras så får de allt svårare att locka till sig väljare.
• Pga en allt mer sviktande väljarbas kommer stödpartierna få allt svårare att nyrekrytera politiker och medelåldern kryper uppåt vilket på sikt kommer leda till en ond spiral mot ett ännu svagare stöd.
• Sverige går mot ett tvåpartisystem, likt det i USA med två högerval där lydpartierna riskeras att åka ur riksdagen ett efter ett.
• Många väljare kommer allt mer känna att det inte finns ett parti för dem (tex borgerliga kärnkraftsmotståndare) och kommer leta efter alternativ utanför dagens riksdagspartier.
• FI och SD kommer, om de tar sig över 4%-spärren, ganska omgående rätta in sig på vänster- respektive högerkanten och kommer därmed inte förändra politiken med än möjligen i vissa, specifika frågor.

Vad jag skulle vilja se i svensk politik vore en revitalisering. Några saker som skulle kunna åstadkomma det vore tex.

• Lydpartierna bryter sönder blockpolitiken och vågar skapa sig en egen identitet igen.
• Piratpartiet kommer in och orsakar därmed en ”fri politisk radikal” som öppnar upp för förändringar där partier, eller enskilda personer, vågar stå för sina åsikter och därmed bryta med dagens skyttegravspolitik.

Personligen tror jag inte att det första kan hända om inte det andra händer, så för att över huvud taget få till en förändring i svensk politik krävs det att Piratpartiet tar sig över 4%-spärren. Så länge som svensk politik domineras av S och M så kommer det aldrig hända något mer revolutionerande än småförändringar av skattesatser och omorganisationer av myndigheter. Den skillnad som finns mellan blocken finns idag bara bland lydpartierna och de är idag så marginaliserade att de på egen hand inte längre klarar av att påverka svensk politik nämnvärt.

Så även om ditt hjärta finns hos något av våra nuvarande riksdagspartier så är det bästa du kan göra ändå att rösta på PP för att i och med det lösa upp dagens dödläge och därmed, på sikt, vitalisera svensk politik för att vi förhoppningsvis återigen ska nå en situation där vi har ett antal riksdagspartier med individuella profiler och hjärtefrågor. Om PP inte kommer in i riksdagen kommer vi få se en fortsatt färd mot en allt mer cementerad blockpolitik som sakta förvandlar Sverige till en nation som hade alla möjligheter men som tappade bort dem för att politikerna var mer upptagna med att ägna sig åt föråldrad retorik än att försöka leda Sverige in i framtiden.

Det är, bokstavligt talat, ditt val.

Pingat på Intressant.