Netopia tar hjälp av Sveriges Läromedelsförfattares Förbund

Netopia har idag en krönika skriven av Jöran Enqvist och Jenny Lundström från Sveriges Läromedelsförfattares Förbund.

Innan jag bemöter krönikan vill jag att ni verkligen funderar på frasen ”Sveriges Läromedelsförfattares Förbund”.

Läromedelsförfattare, det är de där männen och kvinnorna som är ansvariga för att dagens barn får en gedigen allmänbildning baserad på objektiva kunskaper och sunda värderingar. Läromedel bör förstås vara baserad på fakta grundad på grundlig källforskning och genuin kunskap om ämnet, right?

Bra. Håll det i åtanke, för nu bär det av. Deras krönika börjar med:

Det händer då och då att upphovsmän tappar sugen och ger upp inför den indoktrinering vi utsätts för av pirater och deras många mediemegafoner – att upphovsrätten inte skulle fungera i den digitala världen. Men varför denna uppgivenhet? Än finns det hopp om en rättfärdig lön för den möda som kreatörer av alla slag presterar till samhällets och utvecklingens fromma.

Första felet: Piratpartiet har aldrig sagt att upphovsrätt inte skulle funka i den digitala världen, däremot säger Piratpartiet:

Kortare kommersiell ensamrätt

Stora delar av underhållningsbranschen som den ser ut idag bygger på upphovsrättens bestämmelser om ensamrätt att utnyttja verket kommersiellt. Vi vill bevara den ensamrätten när det gäller kommersiell användning.

Men dagens skyddstid – livstid plus 70 år – är absurd. Ingen investerare gör någonsin kalkyler med så lång återbetalningstid. Ingen kan påstå att den i praktiken nästan oändliga skyddstiden är nödvändig för att locka kapital till underhållningsbranschen. Däremot leder den till många negativa konsekvenser för dem som vill bevara eller bygga vidare på klassiska verk. Därför vill vi korta skyddstiden till en nivå som är rimlig ur både samhällets och investerarens synvinkel.

Dessutom vill Piratpartiet stärka den moraliska upphovsrätten så att kreatörerna får behålla rätten till sitt eget verk. Det är inte en självklarhet idag.

Pirater blandar gärna ihop upphovsrätt och integritet, och tycks mena att upphovsrättens upphörande krävs för att skydda oinskränkt integritet på nätet.

Fel igen. Vi har full koll på skillnaden mellan upphovsrätt och integritet. Vår tredje primära fråga som vi driver är patentfrågan och att hävda att vi inte skulle ha koll på våra tre primära frågor, de tre grundpelare varpå partiets ideologi vilar och som är de direkta orsakerna till att Piratpartiet bildades, känns som att påstå att IKEA inte vet hur man bygger bokhyllor!

Vi har, som sagt, inget emot upphovsrätt och vi vill värna om integriteten. Vi tänker däremot inte acceptera att upphovsrättsindustrin tillåts decimera integriteten i sin häxjakt på fildelare.

Upphovsrättsmotståndarna ironiserar över dem som uppfattar upphovsrätten som ”gudomligt, naturrättsligt given”.

Det här stycket faller förstås på sin egen orimlighet eftersom det utgår från en felaktig slutsats, vilket jag visat ovan.

Om det är lätt att snatta, och många gör det, är det därför okej? Om det är lätt (”enkelt och gratis”) att ladda upp till och ner från nätet, är det då ett ”naturnödvändigt” skäl till att legalisera att man utan att ge ersättning tillåts utnyttja frukterna av andras arbete?

Till att börja med, jämförelsen mellan snatteri och upphovsrättsbrott är ett klassiskt argument som bevisats otaliga gånger att det är falskt. Att över huvud taget dra upp det igen borde egentligen anses vara ett fall av Godwin’s law. Här är andra som förklarat det så jag slipper. Vidare:

Det finns nog fler som då och då ostraffat kör bil för fort än som fildelar – ska vi därför avskaffa alla hastighetsbegränsningar? I stället för att tappa respekt för all lag och rätt skäms de flesta lite lagom för att man kör för fort – eller numera, för att man laddat ner olagligt. Vi kan inte lösa alla lagbrott genom att stifta slappare lagar.

Ett enda ord räcker för att bemöta detta: Rättsmedvetande.

Jag har skrivit om det här i ett helt annat sammanhang, men det stämmer lika bra vad gäller fildelning:

Både ur demokratisk synvinkel och för att systemet inte skall bli ineffektivt är det av stor betydelse att straffrättsskipningen inte för folk i allmänhet framstår som orättfärdig eller obegriplig. Det är viktigt att den har kontakt med ”det allmänna rättsmedvetandet” i reduktionistisk mening.

Och jodå, man kan utan problem förändra eller tom ta bort lagar för att bättre anpassa rättsväsendet till tidens anda. Ett exempel är homosexualitet:

Homosexuella handlingar var fortsatt olagliga fram till 1944, då homosexualitet istället kom att betraktas som en mentalsjukdom. Sjukdomsstämplen kvarstod till 1979, då en aktion på Socialstyrelsens trappa resulterade i att den nytillträdda chefen för socialstyrelsen, Barbro Westerholm, avskaffade sjukdomsbegreppet.

Så visst kan man förändra lagarna för att bättre passa verkligheten. Eller tycker kanske Jöran Enqvist och Jenny Lundström att det var ett misstag att avkriminalisera homosexualitet?

Det visar sig i drastisk säljstatistik att många har sökt sig till de lagliga alternativen. Undersökningar visar också att betalningsviljan är god, framför allt om man vet att betalningen går till de egentliga upphovsmännen.

Wow. Det här är verkligen en fantastisk tolkning som verkligen gör skäl för det gamla påståendet ”Det finns tre slags lögn: lögn, förbannad lögn och statistik”.

Det krönikörerna ”glömmer bort” att nämna här är att samtidigt som allt mer pengar läggs på underhållning så ökar fildelningen parallellt med detta. DESSUTOM är det ofta samma personer som fildelar mycket som också har ett stort nöjeskonto och tex går på konserter och bio.

Och vad gäller att betalningen går till de egentliga upphovsmännen så är det allt för ofta inget annat än en ren och skär lögn!

Det tycks tyckas synd om stackars tonåringar som skulle straffas för att ”bara” ladda ner filmer och musik, eller fattiga studenter som laddar ner kurslitteratur. För ”gratisgenerationen” får ingenting kosta.

Ok, vänta nu här? I stycket ovan skrev de att ”Undersökningar visar också att betalningsviljan är god”…? Hur ska ni ha det?

Men det blev inte så att tusentals tonåringar har haffats av polisen. I stället finns ett helt annat fokus: lagen ska användas mot de som sätter stölder i system. Den är mer riktad mot de som laddar upp, än de som laddar ner.

Och här visar författarna att de inte har satt sig in i hur Peer-to-peer-tekniken funkar. I ett typiskt P2P-nätverk FINNS det inte upp- respektive nerladdare, det finns bara klienter. Alla laddar upp OCH ner! Samtidigt! Det är det som är hela poängen med P2P. Konsekvensen blir mao att man ger sig på mer eller mindre vem som helst.

Resten av krönikan består i stort sett av subjektiva åsikter och såna får man förstås ha även om de grundas på faktafel. Jag finner dock följande meningar ganska dråpliga:

Att författa läromedel och kurslitteratur med hög pedagogisk och innehållslig kvalitet kräver ett avancerat professionellt arbete.
[…]
Om nätkulturens amatörism slår igenom även här, på vilken nivå hamnar då ”kunskap i skolan”?

Om läromedelsförfattarnas professionalism genererar den här typen av ”faktaartiklar”, kan vi då lita på att dagens kurslitteratur består av ”hög pedagogisk och innehållslig kvalitet”?

Pingat på Intressant.

Anna T skriver (förstås) också om det här och Henrik Brändén ger svar på tal i en gästpostning på Sagor från Livbåten, läs det!