Våra terroriserade politiker

På Cecilia Malmströms blog kan man nu läsa: ”Förslag till TFTP-avtalet presenterat”.

Jag läste många av de (med rätta) skeptiska och kritiska kommentarerna men även Love Berggrens envisa försök att släta över med att anonymisering och kryptering skulle lösa alla problemen. Denna övertro på att allt går att fixa med lite plåster och tuggummi gjorde att jag bara var tvungen att kommentera:

”Som jag skrev i ett tidigare inlägg: vi kan inte gå in i detalj på hur TFTP fungerar, men datan är krypterad.”

Wow. Ni har verkligen full koll på tekniken…

Jag har för närvarande 6 diskar där allt data är krypterat. Trots detta går det alldeles förträffligt enkelt att komma åt datat, allt av det. Bara tuta och köra, det avkrypteras on the fly vid behov. Dvs om man är jag eller någon annan som har tillgång till den nödvändiga lilla nyckeln.

Mao, det är fullkomligt och komplett ointressant om datat är krypterat eller ej, det inger inget som helst förtroende över huvud taget så länge som processen runt krypteringen och vilka personer som har tillgång till vilka nycklar samt när blir publik information som övervakas av en oberoende part. Att datat är krypterat innebär ungefär samma sak som om det är inlåst i ett bankfack, säkerheten runt processen kan bara bedömas fullt ut om man vet vilka som har tillgång till bankfacket, hur säkert bankfacket är mot inbrott, om vaktbolaget och bankpersonal går att lita på etc.

Vore det inte bättre om någon vuxen tar hand om de där förhandlingarna innan ni råkar skada er själva eller någon annan…?

Jag fick då svaret:

Det ”bankfack” du gör en liknelse med är också omgärdat med en rad säkerhetsåtgärder. Bland annat har Cecilia Malmström förhandlat fram att en europeisk person permanent övervakar USA:s arbete, att EU regelbundet ska göra en detaljerad översyn för att säkerställa att reglerna följs och att man ska ha rätt till upprättelse om missbruk skulle ske.

Särskilt den första punkten är en stor framgång. Som Europaparlamentets rapportör Alexander Alvaro uttryckt det: ”Not only is it the first time that a European official will be able to control and correct the operations of American agencies on US territory but sets a new marker for European democratic oversight over international agreements.”
http://www.alde.eu/en/details/?no_cache=1&tx_ttnews%5Btt_news%5D=23766&cHash=98a42a8296

Vänliga hälsningar
Love Berggren
Cecilia Malmströms kabinett

I sak har han förstås delvis rätt, men denna totala brist på säkerhets- och konsekvensanalys fick mig att purkna till rejält, så jag skrev en rätt lång kommentar (som just nu väntar på moderering) men eftersom den i princip blev en alldeles egen blogpost av rent misstag så återpostar jag den här med:

---

Skillnaden mellan bankfacket och det här avtalet är att det är rimligt att använda ett bankfack för att tex låsa in arvegodset. Det handlar helt enkelt om riskanalys.

Risken med att låsa in värdesaker i ett bankfack är att det emellanåt händer att saker försvinner även därifrån, antingen mer spektakulärt genom att någon borrar sig in i bankvalvet eller mer vardagligt i form av personal som missbrukar sitt förtroende och länsar bankfacken. Sen finns även möjligheten att du tappar nyckeln eller att någon stjäl den och sen tar sig till banken och försöker komma åt ditt fack, men det finns diverse väl beprövade säkerhetsrutiner runt detta som minimerar riskerna.

Risken med att låsa in saker hemma är att tex under semestertider är det lätt för någon att ta sig in i ett hem och helt enkelt leta igenom varenda skrymsle. Sannolikheten att man ska bli av med juveler etc är markant större än om man har saker i ett bankfack. Bankfack är också brandsäkra (vilket bostadshus inte är) så även ur den aspekten är bankfack fortfarande ett säkrare alternativ. Alltså är det vettigt att använda sig av bankfack trots att det finns en viss risk för stöld även där eftersom den är försumbar jämfört med alternativen.

Vad gäller det här avtalet så vet vi att USA har terroriststämplat oskyldiga privatpersoner och organisationer, vi vet, genom flertalet fall, att datorsystem läcker och att de missbrukas antingen pga ändamålsglidning eller pga klåfingriga operatörer. Det här är inte en försumbar risk, alltså krävs det nåt exceptionellt för att försvara ett sådant här potentiellt stort ingrepp i x antal miljoner medborgares privatliv. Att Europeiska banker måste ha den här informationen är rätt självklart, de måste kunna göra sitt jobb, men att Amerikanska myndigheter ska ha insyn är inte lika självklart utan försvaras enbart med terrorhotet.

Nå, om man letar efter statistik över antalet personer som dött i terrorattacker så får man väldigt motsägelsefulla svar. En site jag hittade påstod att all time high var 2001 och att ca 4500 personer dog det året i diverse terrorattacker (där WTC givetvis stod för den största delen) medans en annan påstår att 2007 var värst med 25000 personer. Det här är alltså över hela världen.

Om vi tittar på det rent statistiskt så betyder det att av knappt 7 miljarder så dog 25000 personer så på 9 miljoner invånare (dvs Sverige) så skulle det motsvaras av lite drygt 30 pers. Empiriskt vet vi att detta inte är sant eftersom den senaste terrorattacken var för sisådär 100 år sen (attacken på Tyska ambassaden räknas inte riktigt då den inte skedde på svensk mark), men låt oss ändå säga att statistiskt sett riskerar vi att drygt 30 svenskar kan dö i en terrorattack per år.

Låt mig räkna upp några sjukdomar som har ihjäl betydligt fler personer per år i Sverige:

Prostatacancer
Bröstcancer
Magsäckscancer
Malignt melanom
Livmoderhalscancer
Diabetes
Influensa
Astma

Det här är samtliga dödsorsaker som är extremt ovanliga, men de är ändå oerhört mycket vanligare dödsorsaker än terrorism rent statistiskt.

Samtidigt är den här terrorismnojan en väldigt dyr affär, bara utrustningen och personalen som krävs på tex flygplatserna kostar många miljarder dollar per år, pengar som annars kunde gått till forskning, sjukvård, utbildning, hjälp till fattigare länder, investering i ny teknik etc och sen tillkommer den tid som idag slösas bort på att passagerarna måste spendera längre tid på flygplatserna pga säkerhetsteatern, vilket är en ännu dyrare post än själva utrustnings- och personalkostnaden.

Så vi ger upp allt mer av vårat privatliv och vår integritet pga denna ständiga jakt på terroristerna, ett hot som rent statistiskt sett är försumbart (speciellt i västvärlden, i tex Irak, Afghanistan och andra oroshärder är det en markant mer påtaglig del av verkligheten) och med åtgärder som visat sig vara i princip värdelösa och ni försöker lugna kritikerna med att ”data som förs över är effektivt anonymiserad” och att ”datan är krypterad”?

Bortsett från att anonymisering kan kringgås med hjälp av statistiska metoder och kryptering inte är ett skydd utan en väl fungerande och förankrad säkerhetsprocess runt denna så är det inte där det stora problemet ligger. Det stora problemet är att NI JAGAR HJÄRNSPÖKEN! Ni spenderar miljarder dollar på diverse ineffektiva åtgärder för att garantera att blå elefanter inte plundrar medborgarnas kylskåp på smör.

Det riktigt ironiska är att terrorism inte handlar om att ha ihjäl folk utan terrorism handlar om att ramponera grundläggande samhällsfunktioner genom att göra folk rädda och det har fanemig lyckats. Just nu verkar våra politiker vara det mest patetiskt ängsliga som existerar på denna planet och alla beslut och åtgärder som lovar ens den minsta yttepytteskvätten ökad säkerhet får er att blint famla efter det utan att fundera på vilka konsekvenser dessa beslut har.

Samtidigt förtvinar våra demokratiska grundpelare, staten bryter mot mänskliga rättigheter i ett allt vildare tempo och i slutänden kommer vi alla leva i ett navelskådande Orwellskt övervakningssamhälle där alla misstror alla, ingen vågar säga sin mening av rädsla för att stämplas som en fara, den ekonomiska utvecklingen tvärdör i brist på entrepenörer och samhället går kräftgång.

Precis som i DDR.

---

Pingat på Intressant.

How to Access the Internet (A Guide from 2025)

Welcome to the Internet! By following the simple rules below, you make sure your internet experience is smooth and risk free.

RealIdentity

Before signing on, please ensure you have received your RealIdentity card from local authorities. Signing on to the internet without identifying yourself has been ruled illegal in the Stop Anonymity Act of 2012, and you need to be sure to associate your comments, emails, posts and more with your real name. Setting up your RealIdentity is easy, as your computer (MacOS 15 or ChromeOS7 and higher) will automatically connect to your near-by card, verifying it with your biometric data. Do not put on shades, veils, contact lenses, and please shave before the biometric scan starts; it is advised to not perform biometric authentication after a long night of drinking.

En riktigt bra skriven framtidsvision som den kan se ut om upphovsrättsindustrin (och personer som Tiziano Motti) får sin vilja igenom. Läs hela här.

You wouldn’t steal…

Hittade den här på YouTube och tänkte direkt på Anna T (som är ett stort Bender-fan) så därför tänkte jag tipsa henne om den här filmen, men eftersom sharing is caring så… Tja. Enjoy! 🙂

Likriktningen inom svensk blockpolitik

Jag har roat mig med att tanka ner datat från valpejl och skapat lite statistik över våra partier. En del saker jag upptäckte var att skapa statistik över hela landets samtliga val var rätt meningslöst för då flöt allt ihop till en stor oöverskådlig gröt, förmodligen för att tex kommunalpolitiker sällan är politikerproffs utan därmed har en fast inkomst från något annat håll vilket gör tex inkomststatistiken rätt oöverskådlig. Jag har därför valt att fokusera på kandidater till riksdagen när jag genererat mina grafer.

De partier som är med i min statistik är samtliga riksdagspartier samt FI, SD och PP. Det finns visserligen totalt 16 partier som ställer upp i riksdagsvalet (enligt valpejl), men det får finnas nån måtta på staplandet så jag har nöjt mig med att ta med dem som har en chans, som jag ser det, att sitta i riksdagen efter årets val! FI har jag placerat i vänsterblocket och SD i högerblocket eftersom det verkar mest korrekt att göra så. Alla bilder är klickbara.

En av de saker Piratpartiet ofta hävdar är att det är ett ungdomligt parti, och statistiken visar att vi har fog för det påståendet.

Piratpartiet har, som ni kan se, en väldigt stor andel personer under 35 bland sina kandidater även om min statistik inte tar hänsyn till tex placeringen på röstsedlar eller andra saker som kan påverka den faktiska medelåldern för respektive partis representanter när valet väl är över. Det finns en liten åldersskillnad mellan blocken, något som jag först trodde berodde på Miljöpartiet som ofta framställs som ett ungdomligt parti.

Och där kan vi avliva den myten, medelåldern för riksdagskandidaterna för MP är den 4:e högsta av de 10 partierna jag särredovisar! Den kompletta listan (från lägst till högst medelålder) är PP (32.5 år), FI (40.2), S (43.6), SD (44.6), M (45.3), C (46.5), MP (46.6), V (47.1), FP (48.8) och KD (49.3), så bortsett från nykomlingarna på arenan så är det S och M som lyckats bäst med återväxten.

Man kan även titta på hur många företag de olika kandidaterna har och givetvis har jag gjort en graf över det med.

Det här är väl den minst överraskande grafen, företagarandan är stor på högerkanten precis som väntat. Fördelat på parti ser det ut såhär.

Det intressanta här är att på den yngre halvan av skalan så är socialdemokrater i princip lika glada företagare som moderater medans den äldre halvan verkar vara mer uppdelad i traditionellt arbetare-företagare-tänk. Faktum är att totalt sett är socialdemokrater tredje största företagarna bland kandidaterna, enbart slagna av moderater och centerpartister! Men bortsett från S så är företagandet definitivt starkast i borgarleden, med undantag för SD. Där är det dåligt med entrepenörsandan, med undantag för en synnerligen driftig senior som nog kan ses som ett smärre mätfel.

I Piratpartiets fall varierar det rätt kraftigt, förmodligen för att PP samlat folk från både traditionellt vänster- respektive högerhåll men även för att många inom Piratpartiet har blivit politiker ”mot sin vilja”, dvs att man valt att engagera sig politiskt inte främst för att man varit politiskt intresserad utan för att försöka stoppa den nuvarande utvecklingen mot en övervakningsstat med en allt mer krympande integritet.

På inkomstsidan ser det vid en första anblick också ut som förväntat mellan blocken.

Borgarna ligger högre än vänsterblocket i samtliga årsgrupper, men även där blir läget annorlunda när man bryter ner det per parti.

Socialdemokrater och moderater är de som ofelbart drar in mest pengar och de ligger på en så gott som delad förstaplats! Övriga partier beter sig lite mer som de höger- respektive vänsterpartier de är förutom, återigen, SD. Riktigt roligt blir det om man tittar på högsta inkomsten per parti.

Inte nog med att socialdemokrater i medeltal tjänar lika bra som moderater, de drar dessutom in storslam och placerar sig högst i hela tre av åldersgrupperna! Av de fem kandidaterna med fetast inkomst är tre socialdemokrater och bara plats nummer tre (FP) och fem (M) hamnar på högerkanten. Övriga partier på vänsterkanten, V, FI och MP, placerar sig däremot på mer förväntade jumboplatser tillsammans med, återigen, SD.

Ska man försöka sammanställa det här på ett hyfsat överskådligt sätt så ser läget alltså ut såhär.

Återigen ser vi en blockskillnad som stämmer överens med den traditionella vänster-höger-politiken men även denna gång förändras bilden när statistiken delas upp på de individuella partierna.

Jag har lagt till hur stor andel av kandidaterna som har en inkomst som är högre än 500.000 och 800.000 kronor per år och över lag visar den här sammanställningen ganska bra hur pass lika Socialdemokraterna är de borgerliga partierna, speciellt då Moderaterna. Det är uppenbart att det lönar sig att vara stor inom Svensk politik och att både S och M har gjort liknande taktiska val för att nå dit.

• Socialdemokraterna må påstå sig vara ett vänsterparti, men de lever inte som de lär utan beter sig i mångt och mycket allt mer som ett borgerligt parti.
• Socialdemokraterna och Moderaterna är idag två partier som drivs av människor från samma socialklass vilket givetvis påverkar den politik som drivs.
• Socialdemokrater och moderater dominerar blocken tack vare sin stora del av väljarbasen.
• Småpartierna i riksdagen som rättar in sig i blockleden och därmed blir stödpartier till S och M vinner möjligen på det på kort sikt, men på lång sikt urholkar detta partiernas trovärdighet (tex integritetsfrågan för V och MP samt kärnkraftsfrågan för C).
• Pga att stödpartierna dels förlorar trovärdighet men även för att de blir mer osynliga när blockpolitik prioriteras så får de allt svårare att locka till sig väljare.
• Pga en allt mer sviktande väljarbas kommer stödpartierna få allt svårare att nyrekrytera politiker och medelåldern kryper uppåt vilket på sikt kommer leda till en ond spiral mot ett ännu svagare stöd.
• Sverige går mot ett tvåpartisystem, likt det i USA med två högerval där lydpartierna riskeras att åka ur riksdagen ett efter ett.
• Många väljare kommer allt mer känna att det inte finns ett parti för dem (tex borgerliga kärnkraftsmotståndare) och kommer leta efter alternativ utanför dagens riksdagspartier.
• FI och SD kommer, om de tar sig över 4%-spärren, ganska omgående rätta in sig på vänster- respektive högerkanten och kommer därmed inte förändra politiken med än möjligen i vissa, specifika frågor.

Vad jag skulle vilja se i svensk politik vore en revitalisering. Några saker som skulle kunna åstadkomma det vore tex.

• Lydpartierna bryter sönder blockpolitiken och vågar skapa sig en egen identitet igen.
• Piratpartiet kommer in och orsakar därmed en ”fri politisk radikal” som öppnar upp för förändringar där partier, eller enskilda personer, vågar stå för sina åsikter och därmed bryta med dagens skyttegravspolitik.

Personligen tror jag inte att det första kan hända om inte det andra händer, så för att över huvud taget få till en förändring i svensk politik krävs det att Piratpartiet tar sig över 4%-spärren. Så länge som svensk politik domineras av S och M så kommer det aldrig hända något mer revolutionerande än småförändringar av skattesatser och omorganisationer av myndigheter. Den skillnad som finns mellan blocken finns idag bara bland lydpartierna och de är idag så marginaliserade att de på egen hand inte längre klarar av att påverka svensk politik nämnvärt.

Så även om ditt hjärta finns hos något av våra nuvarande riksdagspartier så är det bästa du kan göra ändå att rösta på PP för att i och med det lösa upp dagens dödläge och därmed, på sikt, vitalisera svensk politik för att vi förhoppningsvis återigen ska nå en situation där vi har ett antal riksdagspartier med individuella profiler och hjärtefrågor. Om PP inte kommer in i riksdagen kommer vi få se en fortsatt färd mot en allt mer cementerad blockpolitik som sakta förvandlar Sverige till en nation som hade alla möjligheter men som tappade bort dem för att politikerna var mer upptagna med att ägna sig åt föråldrad retorik än att försöka leda Sverige in i framtiden.

Det är, bokstavligt talat, ditt val.

Pingat på Intressant.

Bloggsfären nu i färg!

Jag brukar följa statistiken på Politometern för att dels se hur jag själv ligger till (jo tack, det knallar och går) och även hur Piratpartiet klarar sig gentemot andra partier, men det är svårt att få en vettig överblick så jag hackade ihop ett litet script som läste ut allt data från Politometern och skapade en lite mer överskådlig graf över läget. Såhär ser läget ut idag (klicka på bilden för full upplösning):

Det här är alltså statistik över de 1500 största bloggarna där X-grafen är hur många av de översta bloggarna som räknats in. Längst till vänster syns bara HAX blog, så han får 100% alldeles själv, och längst till höger visas alla 1500 bloggarna. X-skalan är logaritmisk för att annars blev det svårt att se detaljerna när det bara är ett fåtal bloggar som räknas med medans det blev rätt trist under 100 eftersom det inte händer så mycket för varje ny blog som tillkommer. Dessutom är det ju en så vacker lila färg där till vänster så det gör ju inget att det blir mycket av den. 😉

De slutsatser man kan dra är att när det gäller den absoluta toppen så dominerar Piratpartiet rätt kraftigt, men sen kommer vänsterflanken rätt hårt och även om allianspartierna har flest bloggar bland de 1500 så är det först en bra bit ner på listan (nånstans runt 200-300 eller så) som alliansen kommer ikapp och, faktiskt, går om. Totalt sett så har PP ”bara” ca 10% av alla bloggarna, men jag tycker ändå att det är rätt ok med tanke på hur pass väl ett enda och ganska litet parti ändå lyckas placera sig i listan. Fast totalt sett är sossarna de som definitivt har flest sympatisörer, av 1500 bloggar är 307 Socialdemokrater. Hårt, men så är det.

Personligen blev jag dock väldigt glad av att se hur patetiskt liten närvaro Fi, SD och KD har. Det kan de gott fortsätta med. 😉

Pingat på Intressant.

Ännu ett elbilsprojekt läggs ner

En sista video av en el-Cooper straxt innan den hämtades upp för att skrotas, bara ca ett år gammal. Orsaken till att den skrotas?

Asked if BMW’s competitors were proceeding in the wrong direction with the push to go electric, he said some companies were heavily subsidising their electric cars (after subsidies, Nissan’s Leaf will still cost €29,000 in Ireland). “What we offer for sale has to make money for us. The MINI e would cost too much to produce.”

Klart den kostar mycket att bygga när man bara bygger några hundra exemplar, det vet alla att prototyper kostar. Samtidigt måste man börja någonstans, någon gång för att kunna byta teknik, men biltillverkarna verkar vara oerhört motvilliga till att våga ta steget och därmed står vi och stampar i oljeberoendet med alla dess nackdelar. Men BMW har även ett positivt besked:

The company will now proceed with an electric car for its Megacity range, due around 2013. Bruch said this was where the expertise gained from the electric MINI project would go. “That will be the focus now. We know now that we will have to start from the beginning with that new range. The MINI e was a conversion and we realise that we have to start with a completely new platform.”

Problemet är bara att det här har bilindustrin sagt om och om igen samtidigt som hobbyisterna i decennier visat att elbilskonceptet fungerar och fungerar bra. En av mina favoriter är nog denna:

Red Beastie byggdes i mitten av 90-talet med dåtidens teknik. Drivkällan är vanliga blybatterier, en batterityp som egentligen är oerhört opraktisk för elbilar och ändå fick bilen fullt acceptabla prestanda liksom många andra hobbyisters skapelser. Räckvidden är förstås lite av en Akilleshäl, men det är fullt möjligt att komma en bra bit över 20 mil på en laddning med modern teknik, och då pratar vi fortfarande hobbyister som konverterar existerande bilar i sitt garage.

Det är inte heller så att elbilar på något sätt skulle sakna prestanda, vilket annars är en klassisk myt.

Ändå pratas det om och om igen att elbilen kommer, snart, men det slutar hela tiden med att biltillverkarna backar i sista stund.

Detta trots att elbilar är miljövänliga, högst vanebildande och det sakta byggs upp en efterfrågan. Jag har själv åkt i ett par elfordon (SJ:s gamla kära eltåg oräknat) och känslan av att färdas fram i ett fordon som inte har ett gigantualt järnblock som låter som en brunstig tjur vid full gas ger definitivt mersmak och jag är knappast ensam om att tycka så.

Jag såg för ett tag sen en RAV4-EV som var till salu begagnad i Sverige. Det var en USA-import som hade rullat rätt många mil, men ändå låg prislappen på en kvarts miljon.

En kvarts miljon! För en ~10 år gammal bil som rullat femsiffrigt antal mil! I USA finns det förhållandevis många RAV4-EV:s kvar (några hundra) men även där säljs RAV4-EV:s för fånigt mycket dollar (de gånger de alls säljs). Här i Sverige är det mer sannolikt att få tag på gamla Renault Clio Electrique, en ganska osexig, 10-15 år gammal, elbil med dåliga prestanda och kass räckvidd och ändå kan ett exemplar i bra skick och friska batterier lätt kosta över 70.000:-! Det finns mao en rätt stor efterfrågan, men ändå är tillverkarna inte intresserade. Varför?

Det har främst att göra med elbilens nackdelar:

• Man kan ladda den hemma utan behov av en stor och komplicerad infrastruktur
• Servicebehovet är minimalt och handlar mest om bromsbyte och påfyllnad av spolarvätska
• Livslängden är i princip obegränsad med ytterst få slitagedelar

Pingat på Intressant.

Peanut Gallery: Googles patent

Idag verkar man kunna få patent på vad som helst, exempelvis containrar fyllda med datorer. Eller varför inte helt omodifierade grisar?

Det finns mycket bra skäl till varför Piratpartiet anser att dagens patentsystem inte funkar.

Kaxig

Idag sa Emma:

vi är inte kaxiga tillräckligt ofta kan jag tycka, och vi är de enda i princip som har grund för att vara det 😀

Jag håller med. Vi säger det inte tillräckligt ofta, men Piratpartiet är ju faktiskt bäst! Med det motstånd vi har så är det svårt att vara nåt annat. Minns det. 😉

Bilden har jag skamlöst kopierat. Så det så.

Dystopier och meningen med livet

I förrgår skrev jag en dystopi som tydligen många tyckte var väldigt stark. Jag var rädd för att den skulle kännas för krystad och overklig, men tydligen var min oro obefogad utan den lyckade uppenbarligen med det jag ville, beröra folk känslomässigt och visa på en, som jag ser det, fullt möjlig utveckling. Igår skrev Unni Drougge skrivit en annan dystopi, men en som ligger mycket nämare i tiden än min framtidsberättelse eftersom hennes utspelar sig i nutid i det vittrande folkhemmet.

Och det sorgligaste av allting är att de bästa lösningarna aldrig får bli politiska lösningar. En sådan lösning vore att erbjuda medborgarna fri tid. Tid att tänka, tid att vara kreativ, tid för kärlek och gemenskap, tid för samtal och möten. Löner är ju bara ett sätt att fördela det som produceras. Därför är arbetslöshet absurt i en tid när en del av befolkningen arbetar ihjäl sig (ofta med ganska onödiga arbetsuppgifter) för att få vara kvar i medelklassghettot medan andra straffas ekonomiskt och socialt för att de inte släpps in på arbetsmarknaden.

Och så sitter vi och dör i soffan till underhållning som aldrig får oss att vakna, underhållning som bara bekräftar ännu en gång att lyckan i livet är en trygg och sövande medelklasstillvaro.

Tills vi får cancer, vår partner har träffat en annan och våra barn börjar knarka.

En vän till mig dog för fyra dagar sen i cancer, på tok för ung. Han skrev en dagbok över sin kamp och över de tankar han hade och en mycket bra sak han skrev var:

Jag har den senaste tid fått beröm för att jag har en del egenskaper som tydligen är nyttiga. Det har varit i olika sammanhang. Det känns som att människor vill att jag ska veta det innan jag lämnar jordelivet.

---

Jag funderar på: Om jag hade fått mer beröm under mitt arbetsliv, hade jag då utnyttjat berömmet och sökt mig till verksamheter, där mina egenskaper kommit till mer nytta? Det känns som att jag varit på fel plats så många gånger. Jag har jobbat i fel organisationer med fel saker. Jag har många gånger känt mig ganska misslyckad – suttit av tiden. Jag funderar på om mitt arbetsliv hade blivit roligare om jag lyssnat bättre på signalerna, som jag nog fick även som ung, men inte tog dom till mig.

Sensmoralen från gamlingen är alltså:

Ge varandra beröm!

---

Jag har fått beröm genom åren. Att säga något annat är mycket orättvist. Men har jag lyssnat på berömmet på ett klokt sätt – tagit det till mig? Har jag utnyttjat berömmet på ett bra sätt? Hade jag fått ett roligare arbetsliv om jag tagit till mig av berömmet och styrt mer åt det hållet som berömmet pekade? Med ännu mer beröm hade jag kanske fattat vinken till sist.

Livet är orättvist. Vissa dör alldeles för unga, andra lever tills de hamnar i Guiness rekordbok. Men livet blir också vad man gör det till och jag har själv börjat fundera på vad jag vill och, kanske ännu mer, vad jag inte vill. En sak jag inte vill är att plötsligt inse att benskörhet, promenadkäpp och prostataproblem är vardagsproblem och att jag aldrig gjorde nånting som jag kan se tillbaka på och vara lite stolt över, så jag förmodar att det jag går igenom just nu är lite av en småputtrande, lågintensiv och flegmatisk ålderkris.

Det känns så stereotypt att prata om ålderskris, det är så lätt att man får den där bilden av en medelålders herre som i panik över sitt banala liv, sin begynnande flint och sina hemmakvällar i TV-soffan lämnar sin fru, skaffar en cabbad sportbil och börjar limma på flickor i sin dotters ålder. Men samtidigt, vad ska man göra när man inser att man varit så upptagen med måsten att man aldrig insåg varthän man var på väg och man aldrig lärt sig vara kreativ eller tänka självständigt? Många försöker nog att leva drömmen, inspirerad av TV, film och det vackra folket.

En ekonomiskt hotad medelklass, en detroniserad befolkning som låtit sig styras in i ett konsumtionsvansinne, måste plågas av existentiell tomhet – det står i det finstilta, det de inte läste.

Vanor, och ovanor, är svåra att bryta och därför försöker många givetvis köpa lycka för pengar, det är klart att en sportbil gör en glad! Att rusa fram genom livet och försöka köra ifrån sina demoner! Att glassa fram bakom den mullrande V8:an, det är livet för det har man minsann sett på TV!

Svenskarna tittar på tv i genomsnitt 2 timmar och 46 minuter om dagen

Två timmar och fyrtiosex minuter! Om dagen! Det är 11.5% av dygnet, nästan en femtedel av vår vakna tid! På ett decennie är det över ett år. Dessa dagliga 166 minuter injicerad underhållning ska alltså göra oss lyckligare och när vi inte skrattar åt ”How I met your mother” på vår nyinköpta 52″ platt-TV så är det det nya köket med induktionshäll, den automatiska robotgräsklipparen eller Roomban (”Du anar inte hur mycket tid jag sparar när jag slipper dammsuga själv!”) som vi mutar oss med för att vardagen ska bli lite mindre grå.

I believe I can see the future
Cause I repeat the same routine
I think I used to have a purpose
But then again
That might have been a dream
I think I used to have a voice
Now I never make a sound
I just do what I’ve been told
I really don’t want them to come around

En missnöjd medelklass är en farlig politisk kraft. Således gör de etablerade partierna allt för att blidka den. Sålunda erbjuds som vanligt kortsiktiga lösningar för att stimulera det materiella välstånd som täpper till truten på denna nervösa medelklass. Så länge de kan renovera sina kök och tjacka en ny och ännu större plattteve bryr de sig inte shit om vad som händer med det kritiska tänkande som utgör grundvalen för en vital demokrati.

Bröd och skådespel, en klassisk metod att tillfredställa folket så man fick regera i fred, men samma taktik skapar också denna skriande tomhet, denna plastverklighet utan substans och denna kulturella likriktning där ingenting längre sticker ut, chockerar, berör, smakar eller skapar genuina upplevelser längre. Allting är tillrättalagt, vacuumförpackat, pastöriserat och intetsägande. Vi konsumerar och glömmer bort, ingenting består i jakten på någonting nytt.

Riktigt smör, en kulinarisk upplevelse!

Men är en Roomba lycka? Vad hjälper det att vi sparar nån timme eller två i veckan på att en förvuxen motoriserad sopborste skrämmer livet ur katten när tiden rinner bort på ett jobb som för de flesta bara är någonting vi gör för att betala räkningarna?

Nej då, jag har inte haft ett uselt liv. Jag har haft många jobb under åren. En del jobb har varit riktigt roliga och man har längtat till måndagen varje helg, men ofta har jag lika hårt längtat till fredagen… Jag har inte känt att jag har presterat särskilt bra på dom jobben heller. Ganska tidigt började jag stjäla till mig tid för att kunna göra sådant som jag tycker är roligt och därför är hyfsat bra på, det går ju hand i hand. Det har berikat livet till mycket stor del.

Att stjäla till sig tid, det är sånt vi gör när vi inte riktigt trivs eller när vi helst vill göra nånting annat. Som små barn som ”ska bara” så länge som möjligt för att slippa bada eller gå och lägga sig. Man längtar till fredagen för att det är då man får göra nånting kul, och sen när helgen regnar bort och måndagen kommer med strålande sol så är helgen förstörd och det vackra vädret ”bortkastat” för att vi måste jobba. En gång i tiden, när industrin var den dominerande normen, var det rimligt att alla jobbade bestämda tider eftersom man var beroende av varandra för att tex löpande bandet skulle fungera eller för att de handgrepp som krävde mer än en persons insatser kunde genomföras, men varför är det fortfarande normen?

Man måste göra sin plikt här i livet, förstår mamma. Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.

”Ett väl utfört arbete”, vem har tid med det i dagens tidsoptimerade samhälle? Nya produkter måste ut med optimerad time to market så många ägnar sitt liv med att stressa mellan deadlines, sitta i möten som försöker få ihop behovet av mankraft och de obevekliga ledtider med en redan utlovad leveranstid till kunden och när man på något sätt lyckas klara av ett projekt så är det dags att börja om från början, inte sällan inom samma produktsegment och samma, fast förbättrade, prestanda. Och för att garantera att hamsterhjulet fortsätter spinna så designas olika former av svagheter in så att kunden efter en ”lagom” lång tid ska stå där med programvredet i handen, helst perfekt timat med att reservdelsverksamheten för just den modellen hunnit avvecklas.

En kille här i stan har ett eget litet hamburgerhak. Han är egen företagare, gör allt själv, jobbar ca 12 timmar om dagen (lite mindre på helgerna) och hinner i princip aldrig ta semester. Men han älskar sitt jobb för han gör förmodligen stans godaste hamburgare och han vet om det! Där kan vi snacka om inre tillfredsställelse trots att hamburgare knappast är någon rocket-science.

Det är kanske därför Generation Y inte riktigt är beredda att rätta in sig i ledet, de är inte beredda att ha ett hjärndött jobb där man bara betar av 40-timmarsveckorna och drömmer om husvagnssemestern utan vill ha nåt mer än fast jobb och en trygg men lite tråkig medelklasslivsstil.

80-talisterna är också mer öppna med sin egen person. Att inte erkänna sina svagheter är ett gammalt svenskt ideal som inte gäller för 80-talisterna. De är transparenta med både känslor och om vilka de är.
– Generation Y är medvetna om vad de är bra på och är inte särskilt lojala. De kan tänka sig att jobba väldigt hårt, men kan också tänka sig att ta det lugnt, säger Anders Parment.
Det kan ibland reta 40-talisterna.

Det som stressar en person i generation Y är allt hon vill göra med sitt liv och inte hinner med. Och det behöver inte finnas någon överensstämmelse mellan individens mål och organisationens mål. Sådant är hyckleri tycker 80-talisten som vill vidare och inte missa saker.

---

En arbetsgivare bör vara konstruktiv, kreativ och inte auktoritetsstyrd för att locka till sig de unga. En viktig faktor för generation Y är arbetstid. De vill inte jobba för mycket i längden och helst bestämma över sin egen arbetstid både vad gäller när, hur och var.
– 80-talisterna vill ha ett skäl för något, annars förstår de inte anledningen. En bra lön är inte tillräcklig drivkraft för att stanna på ett jobb.

Jag måste vara yngre än jag ser ut för jag känner igen mig allt för väl. När jag växte upp var det självklart att alla skulle skaffa sig utbildning, jobb, göra lumpen (om man var kille), gifta sig och ploppa ut lite avkomma. Att INTE vara beredd att rätta in sig i ledet var fortfarande ganska udda (även om det inte var lika suspekt som det var för mina föräldrars generation) och att jag inte var beredd att följa instruktionsboken till punkt och pricka bortförklarades ofta med ”Jaja, det går nog över”.

Det finns en koppling här, tror jag. Generation Y är nog egentligen inte en biologisk generation, precis som IT-generationen inte är biologisk. Det handlar om värderingar, om kommunikation och om en helt annan världsbild. Vi som växt upp med datorer och spenderat lång tid på nätet, oavsett hur gamla vi var när IT-eran slog igenom, ser inte längre världen med samma ögon som de som är djupt rotade i industrisamhället.

Och varför inte? Vem är det egentligen som bestämmer hur du ska leva? När du rättar in dig i ledet och följer normen så går du med på att någon annan ska bestämma var din mening med livet är, men ”om du spelar efter reglerna, så förlorar du alltid” som Rick Falkvinge har uttryckt det.

Generation Y utmanar helt enkelt gamla traditioner och drivkraften är kommunikation. En konstant, 24/7-kommunikation mellan individer där man inser att man inte är ensam i ett hav av konformitet utan där diversifiering är den rådande trenden. En verklighet där stereotypa mediasanningar och marknadens fokusering på sin kärnverksamhet för att vinstoptimera hotas av denna diversifiering och individens genomslagskraft och där det inte längre nödvändigtvis är en fördel av att vara störst. En utveckling där individen får plats och kollektivet får ge vika!

Tacka fan för att denna nyvunna frihet motarbetas från alla håll och kanter, och det är därför denna frihet är värd att försvara för den har potentialen att ge oss en allt större makt över inte bara vårat eget liv utan även att gemensamt slåss för att slå sönder monokulturen och maktstrukturerna i samhället. Därmed ökar samtidigt potentialen för att individen ska kunna skapa sig en mer meningsfull tillvaro långt borta från industrialismens rektangulära verklighet.

Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.

Men inget säger att ett väl utfört arbete måste ske inom ramar som andra bestämmer åt dig. Däremot vill jag påstå att det inte går att utföra ett bra arbete om man inte känner tillfredsställelse så egentligen borde kanske Karl-Bertil ha sagt ”En inre tillfredsställelse är en förutsättning för ett väl utfört arbete och är den grund varpå samhället vilar”.

Jag tror Generation Y är klokare än vad många påstår. De gör precis det som var min väns råd till alla de som läste hans berättelse om kampen mot cancern:

Se till att ha kul! Du har bara ett liv!

Pingat på Intressant.

Grattis till bröllopsparet!

Liten sidnot: Jag har egentligen inget emot bröllopsparet som sådant, däremot är jag innerligt trött på stohejet runt det och tycker mest synd om Victoria och resten av kungafamiljen som ska behöva stå ut med mediadrevet hela tiden (Daniel får väl däremot skylla sig själv lite…). Sen ÄR Daniel väldigt lik Boxer-Robert, alldeles för lik för att jag skulle kunna hålla fingrarna borta… 😉