Dystopier och meningen med livet

I förrgår skrev jag en dystopi som tydligen många tyckte var väldigt stark. Jag var rädd för att den skulle kännas för krystad och overklig, men tydligen var min oro obefogad utan den lyckade uppenbarligen med det jag ville, beröra folk känslomässigt och visa på en, som jag ser det, fullt möjlig utveckling. Igår skrev Unni Drougge skrivit en annan dystopi, men en som ligger mycket nämare i tiden än min framtidsberättelse eftersom hennes utspelar sig i nutid i det vittrande folkhemmet.

Och det sorgligaste av allting är att de bästa lösningarna aldrig får bli politiska lösningar. En sådan lösning vore att erbjuda medborgarna fri tid. Tid att tänka, tid att vara kreativ, tid för kärlek och gemenskap, tid för samtal och möten. Löner är ju bara ett sätt att fördela det som produceras. Därför är arbetslöshet absurt i en tid när en del av befolkningen arbetar ihjäl sig (ofta med ganska onödiga arbetsuppgifter) för att få vara kvar i medelklassghettot medan andra straffas ekonomiskt och socialt för att de inte släpps in på arbetsmarknaden.

Och så sitter vi och dör i soffan till underhållning som aldrig får oss att vakna, underhållning som bara bekräftar ännu en gång att lyckan i livet är en trygg och sövande medelklasstillvaro.

Tills vi får cancer, vår partner har träffat en annan och våra barn börjar knarka.

En vän till mig dog för fyra dagar sen i cancer, på tok för ung. Han skrev en dagbok över sin kamp och över de tankar han hade och en mycket bra sak han skrev var:

Jag har den senaste tid fått beröm för att jag har en del egenskaper som tydligen är nyttiga. Det har varit i olika sammanhang. Det känns som att människor vill att jag ska veta det innan jag lämnar jordelivet.

---

Jag funderar på: Om jag hade fått mer beröm under mitt arbetsliv, hade jag då utnyttjat berömmet och sökt mig till verksamheter, där mina egenskaper kommit till mer nytta? Det känns som att jag varit på fel plats så många gånger. Jag har jobbat i fel organisationer med fel saker. Jag har många gånger känt mig ganska misslyckad – suttit av tiden. Jag funderar på om mitt arbetsliv hade blivit roligare om jag lyssnat bättre på signalerna, som jag nog fick även som ung, men inte tog dom till mig.

Sensmoralen från gamlingen är alltså:

Ge varandra beröm!

---

Jag har fått beröm genom åren. Att säga något annat är mycket orättvist. Men har jag lyssnat på berömmet på ett klokt sätt – tagit det till mig? Har jag utnyttjat berömmet på ett bra sätt? Hade jag fått ett roligare arbetsliv om jag tagit till mig av berömmet och styrt mer åt det hållet som berömmet pekade? Med ännu mer beröm hade jag kanske fattat vinken till sist.

Livet är orättvist. Vissa dör alldeles för unga, andra lever tills de hamnar i Guiness rekordbok. Men livet blir också vad man gör det till och jag har själv börjat fundera på vad jag vill och, kanske ännu mer, vad jag inte vill. En sak jag inte vill är att plötsligt inse att benskörhet, promenadkäpp och prostataproblem är vardagsproblem och att jag aldrig gjorde nånting som jag kan se tillbaka på och vara lite stolt över, så jag förmodar att det jag går igenom just nu är lite av en småputtrande, lågintensiv och flegmatisk ålderkris.

Det känns så stereotypt att prata om ålderskris, det är så lätt att man får den där bilden av en medelålders herre som i panik över sitt banala liv, sin begynnande flint och sina hemmakvällar i TV-soffan lämnar sin fru, skaffar en cabbad sportbil och börjar limma på flickor i sin dotters ålder. Men samtidigt, vad ska man göra när man inser att man varit så upptagen med måsten att man aldrig insåg varthän man var på väg och man aldrig lärt sig vara kreativ eller tänka självständigt? Många försöker nog att leva drömmen, inspirerad av TV, film och det vackra folket.

En ekonomiskt hotad medelklass, en detroniserad befolkning som låtit sig styras in i ett konsumtionsvansinne, måste plågas av existentiell tomhet – det står i det finstilta, det de inte läste.

Vanor, och ovanor, är svåra att bryta och därför försöker många givetvis köpa lycka för pengar, det är klart att en sportbil gör en glad! Att rusa fram genom livet och försöka köra ifrån sina demoner! Att glassa fram bakom den mullrande V8:an, det är livet för det har man minsann sett på TV!

Svenskarna tittar på tv i genomsnitt 2 timmar och 46 minuter om dagen

Två timmar och fyrtiosex minuter! Om dagen! Det är 11.5% av dygnet, nästan en femtedel av vår vakna tid! På ett decennie är det över ett år. Dessa dagliga 166 minuter injicerad underhållning ska alltså göra oss lyckligare och när vi inte skrattar åt ”How I met your mother” på vår nyinköpta 52″ platt-TV så är det det nya köket med induktionshäll, den automatiska robotgräsklipparen eller Roomban (”Du anar inte hur mycket tid jag sparar när jag slipper dammsuga själv!”) som vi mutar oss med för att vardagen ska bli lite mindre grå.

I believe I can see the future
Cause I repeat the same routine
I think I used to have a purpose
But then again
That might have been a dream
I think I used to have a voice
Now I never make a sound
I just do what I’ve been told
I really don’t want them to come around

En missnöjd medelklass är en farlig politisk kraft. Således gör de etablerade partierna allt för att blidka den. Sålunda erbjuds som vanligt kortsiktiga lösningar för att stimulera det materiella välstånd som täpper till truten på denna nervösa medelklass. Så länge de kan renovera sina kök och tjacka en ny och ännu större plattteve bryr de sig inte shit om vad som händer med det kritiska tänkande som utgör grundvalen för en vital demokrati.

Bröd och skådespel, en klassisk metod att tillfredställa folket så man fick regera i fred, men samma taktik skapar också denna skriande tomhet, denna plastverklighet utan substans och denna kulturella likriktning där ingenting längre sticker ut, chockerar, berör, smakar eller skapar genuina upplevelser längre. Allting är tillrättalagt, vacuumförpackat, pastöriserat och intetsägande. Vi konsumerar och glömmer bort, ingenting består i jakten på någonting nytt.

Riktigt smör, en kulinarisk upplevelse!

Men är en Roomba lycka? Vad hjälper det att vi sparar nån timme eller två i veckan på att en förvuxen motoriserad sopborste skrämmer livet ur katten när tiden rinner bort på ett jobb som för de flesta bara är någonting vi gör för att betala räkningarna?

Nej då, jag har inte haft ett uselt liv. Jag har haft många jobb under åren. En del jobb har varit riktigt roliga och man har längtat till måndagen varje helg, men ofta har jag lika hårt längtat till fredagen… Jag har inte känt att jag har presterat särskilt bra på dom jobben heller. Ganska tidigt började jag stjäla till mig tid för att kunna göra sådant som jag tycker är roligt och därför är hyfsat bra på, det går ju hand i hand. Det har berikat livet till mycket stor del.

Att stjäla till sig tid, det är sånt vi gör när vi inte riktigt trivs eller när vi helst vill göra nånting annat. Som små barn som ”ska bara” så länge som möjligt för att slippa bada eller gå och lägga sig. Man längtar till fredagen för att det är då man får göra nånting kul, och sen när helgen regnar bort och måndagen kommer med strålande sol så är helgen förstörd och det vackra vädret ”bortkastat” för att vi måste jobba. En gång i tiden, när industrin var den dominerande normen, var det rimligt att alla jobbade bestämda tider eftersom man var beroende av varandra för att tex löpande bandet skulle fungera eller för att de handgrepp som krävde mer än en persons insatser kunde genomföras, men varför är det fortfarande normen?

Man måste göra sin plikt här i livet, förstår mamma. Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.

”Ett väl utfört arbete”, vem har tid med det i dagens tidsoptimerade samhälle? Nya produkter måste ut med optimerad time to market så många ägnar sitt liv med att stressa mellan deadlines, sitta i möten som försöker få ihop behovet av mankraft och de obevekliga ledtider med en redan utlovad leveranstid till kunden och när man på något sätt lyckas klara av ett projekt så är det dags att börja om från början, inte sällan inom samma produktsegment och samma, fast förbättrade, prestanda. Och för att garantera att hamsterhjulet fortsätter spinna så designas olika former av svagheter in så att kunden efter en ”lagom” lång tid ska stå där med programvredet i handen, helst perfekt timat med att reservdelsverksamheten för just den modellen hunnit avvecklas.

En kille här i stan har ett eget litet hamburgerhak. Han är egen företagare, gör allt själv, jobbar ca 12 timmar om dagen (lite mindre på helgerna) och hinner i princip aldrig ta semester. Men han älskar sitt jobb för han gör förmodligen stans godaste hamburgare och han vet om det! Där kan vi snacka om inre tillfredsställelse trots att hamburgare knappast är någon rocket-science.

Det är kanske därför Generation Y inte riktigt är beredda att rätta in sig i ledet, de är inte beredda att ha ett hjärndött jobb där man bara betar av 40-timmarsveckorna och drömmer om husvagnssemestern utan vill ha nåt mer än fast jobb och en trygg men lite tråkig medelklasslivsstil.

80-talisterna är också mer öppna med sin egen person. Att inte erkänna sina svagheter är ett gammalt svenskt ideal som inte gäller för 80-talisterna. De är transparenta med både känslor och om vilka de är.
– Generation Y är medvetna om vad de är bra på och är inte särskilt lojala. De kan tänka sig att jobba väldigt hårt, men kan också tänka sig att ta det lugnt, säger Anders Parment.
Det kan ibland reta 40-talisterna.

Det som stressar en person i generation Y är allt hon vill göra med sitt liv och inte hinner med. Och det behöver inte finnas någon överensstämmelse mellan individens mål och organisationens mål. Sådant är hyckleri tycker 80-talisten som vill vidare och inte missa saker.

---

En arbetsgivare bör vara konstruktiv, kreativ och inte auktoritetsstyrd för att locka till sig de unga. En viktig faktor för generation Y är arbetstid. De vill inte jobba för mycket i längden och helst bestämma över sin egen arbetstid både vad gäller när, hur och var.
– 80-talisterna vill ha ett skäl för något, annars förstår de inte anledningen. En bra lön är inte tillräcklig drivkraft för att stanna på ett jobb.

Jag måste vara yngre än jag ser ut för jag känner igen mig allt för väl. När jag växte upp var det självklart att alla skulle skaffa sig utbildning, jobb, göra lumpen (om man var kille), gifta sig och ploppa ut lite avkomma. Att INTE vara beredd att rätta in sig i ledet var fortfarande ganska udda (även om det inte var lika suspekt som det var för mina föräldrars generation) och att jag inte var beredd att följa instruktionsboken till punkt och pricka bortförklarades ofta med ”Jaja, det går nog över”.

Det finns en koppling här, tror jag. Generation Y är nog egentligen inte en biologisk generation, precis som IT-generationen inte är biologisk. Det handlar om värderingar, om kommunikation och om en helt annan världsbild. Vi som växt upp med datorer och spenderat lång tid på nätet, oavsett hur gamla vi var när IT-eran slog igenom, ser inte längre världen med samma ögon som de som är djupt rotade i industrisamhället.

Och varför inte? Vem är det egentligen som bestämmer hur du ska leva? När du rättar in dig i ledet och följer normen så går du med på att någon annan ska bestämma var din mening med livet är, men ”om du spelar efter reglerna, så förlorar du alltid” som Rick Falkvinge har uttryckt det.

Generation Y utmanar helt enkelt gamla traditioner och drivkraften är kommunikation. En konstant, 24/7-kommunikation mellan individer där man inser att man inte är ensam i ett hav av konformitet utan där diversifiering är den rådande trenden. En verklighet där stereotypa mediasanningar och marknadens fokusering på sin kärnverksamhet för att vinstoptimera hotas av denna diversifiering och individens genomslagskraft och där det inte längre nödvändigtvis är en fördel av att vara störst. En utveckling där individen får plats och kollektivet får ge vika!

Tacka fan för att denna nyvunna frihet motarbetas från alla håll och kanter, och det är därför denna frihet är värd att försvara för den har potentialen att ge oss en allt större makt över inte bara vårat eget liv utan även att gemensamt slåss för att slå sönder monokulturen och maktstrukturerna i samhället. Därmed ökar samtidigt potentialen för att individen ska kunna skapa sig en mer meningsfull tillvaro långt borta från industrialismens rektangulära verklighet.

Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.

Men inget säger att ett väl utfört arbete måste ske inom ramar som andra bestämmer åt dig. Däremot vill jag påstå att det inte går att utföra ett bra arbete om man inte känner tillfredsställelse så egentligen borde kanske Karl-Bertil ha sagt ”En inre tillfredsställelse är en förutsättning för ett väl utfört arbete och är den grund varpå samhället vilar”.

Jag tror Generation Y är klokare än vad många påstår. De gör precis det som var min väns råd till alla de som läste hans berättelse om kampen mot cancern:

Se till att ha kul! Du har bara ett liv!

Pingat på Intressant.