Göteborrrrrrg!

Jag har gjort misstaget att köra bil till Göteborg. Eller rättare sagt, jag gjorde misstaget att köra bil I Göteborg. Gör inte det.

Att köra bil till Göteborg är enkelt; ta dig till E6an & följ den (i alla fall om du kommer söderifrån). Om du råkar hamna i Malmö gör du en U-sväng och försöker igen. Trivialt. Sen kommer du in i själva Göteborg, grattis. Ingenting du provat innan, inte ens Malmö i rusningstrafik, kan förbereda dig för att köra i Göteborg, det går inte! Stadens vägplanering ger en viss känsla av dysfunktionalitet, milt vansinne eller tom direkt ondskefullhet. Den är dessutom inte GPS-kompatibel.

Det började nästan omedelbart; GPSen indikerar ”Sväng av höger!” och jag svänger av höger. Ett steg för tidigt. Ingen fara, GPSen indikerade ETA 12:55 innan jag kom in i Göteborg och jag skulle inte vara hos kunden förräns 14:00 så det är gott om tid. Visst, det blev nån minut extra pga felkörningen, men vad gör väl det? Alla jag känner som kört bil i Göteborg har vittnat om att det är en utmaning att köra där (en har tom fått en lättare form av PTS och vägrar köra dit igen ens under mordhot) så jag har tagit till rejält med marginaler för att hinna till kunden i tid ändå.

Nästa avfart bommar jag så jag kommer av ett steg försent och ETA ökar till 13:05. Ingen panik, ingen panik, det här ordnar sig. Lite senare när jag ska höger så tar verkligen avfarten mig höger … och sen under leden och ut på vänstersidan, 180 grader fel jämfört vart jag ska! ETA ökar till 13:15 och det sansade lugnet med en känsla av ett lustigt äventyr i den stora staden byts sakta ut mot ett något högre blodtryck och en ökande irritation.

Nu tänds dessutom lampan som varnar för att bensinen håller på att ta slut. Planen att ta mig till kunden på den bensin som finns kvar så jag sen i lugn och ro kan leta upp en mack och tanka inför hemresan börjar se ut som att den kommer att grusas för att undvika soppatorsk mitt i trafikkaoset men med en sakta ökande ETA är det sista jag vill göra att stanna och tanka, så jag hoppas på att jag ska hitta rätt i tid och klara mig.

Till slut närmar jag mig kunden och det enda jag behöver lyckas med är att ta mig av den huvudled jag är på innan jag hamnar på bron … över vattnet … som jag givetvis hamnade på …… jag kan se kundens byggnad när jag passerar över vattnet utan möjlighet att stanna eller vända. Så nära och ändå så ouppnåeligt. Det är bara att försöka göra en U-sväng på andra sidan och ta sig tillbaka upp på bron, fast åt andra hållet. What could possibly go wrong?

Att göra en U-sväng och komma tillbaka visar sig vara lite lätt hopplöst. GPSen verkar ha bestämt sig för att mina tidigare bevis på förmågan att följa rekommendationerna är så usla att den väljer en något längre omväg för att helt undvika bron. Denna något längre omväg ökar ETAn från nånstans runt 13:20-13:30 till 14:30! Vid det här laget är stämningen i bilen något upprörd och det enda som hindrar mig att slänga ut telefon#¤&$&£%¤# genom fönstret är att jag inser att jag inte har någon annan form av navigeringshjälpmedel tillgängligt och även en förvirrad GPS är bättre än ingen GPS.

Så jag försöker hitta tillbaka över bron på egen hand för att se om GPSen besinnar sig på andra sidan. Det är lite som att försöka trä en tråd i en nål. Som sitter i en symaskin. På full gas. På nåt jädra vänster lyckas jag missa broeländet gång på gång på gång och till slut lyser inte bara lampan som varnar för att tanken håller på att ta slut, nålen börjar puffa upp kudden för att gå och lägga sig och sova mot ändstoppet. Jag skrinlägger därför planerna på att ta mig tillbaka upp på bron och börjar leta efter en bensinmack.

Jag har sett en bensinmack tidigare i mina försök att träffa nålsögat så jag svänger tillbaka i den riktningen och ser skylten en ganska lång bit bort, så jag skippar avfarten som är närmast och tänker ”det borde komma en till lite längre fram”. Det gjorde det inte, så U-sväng igen, tillbaka, tråckla sig in i sörjan och gissa sig fram till bensinmacken och fram till första, bästa bensinpump. Väl där noterar jag att tanklocket inte öppnar sig som det ska. No worries, gammal bil, det händer ibland. Det är ellåset som kärvar lite så det enda som krävs är att man öppnar en lucka i bagagerummet, stoppar in handen och lirkar upp spärren inifrån. Eller så enkelt var det i alla fall innan vi satte in en hundbur i bilen.

Att lyfta ut hundburen är inte direkt plan A, för den är tung och formbyggd för utrymmet så även om jag förmodligen kan få ut den utan att repa vare sig den eller bilen för illa så är det nog ganska osannolikt att jag får tillbaka den igen utan hjälp. I alla fall inte utan att det blir repor både här och där under processen, alltså ger jag mig på att försöka nå spärren utan att plocka ur buren. Jag når … nästan.

Så där står jag. På en Shellmack i Göteborg med kroppen i en 45-gradig lutning för att ta spjärn med benen för att pressa in vänsterhanden i den för lilla springan mellan bur och bagageutrymme och när jag börjar fundera på om jag kommer komma loss igen för egen kraft så känner jag den lilla metallkanten med fingertopparna näääästan inom räckhåll! Med skosulorna halkandes på lite löst grus som låg på asfalten lyckas jag precis nå fram så jag får grepp nog att dra bak spärren så jag sen kan öppna tanklocket och tanka bilfan.

Medans jag ser hur bensinautomaten glatt räkna upp ockerbeloppet den kommer belasta mitt plastkort med så ringer jag min kontaktperson för att berätta att jag riskerar att bli lite sen och kanske få lite tips på hur i … man navigerar i det Escherinspirerade vägnät som någon, vars mentala stabilitet lämnar något att önska, har planerat. Telefonsvarare. Jaja, jag försöker ge mig på bron igen men hittar å andra sidan en Moské i stället. En vacker byggnad, men ingenting som är till någon direkt hjälp i min nuvarande situation.

Tack och lov ringer min kontakt tillbaka till mig och ger mig två oerhört värdefulla tips: ”Följ skyltarna mot Hisingen, sväng sen av mot Frihamnen”. Klockrent. De sista kilometrarna klarar faktiskt GPSen att leda mig rätt och för de sista metrarna hittar jag en informationstavla som enkelt, begripligt och helt icke-elektroniskt kan informera mig var gästparkeringen ligger. Jag kom fram ca 13:30, trots allt. En halvtimme efter den ursprungliga ETAn som hade hållit utmärkt ända tills jag lämnade civilisationen och gav mig in i det som i folkmun kallas ”Göteborg” men som i stället borde heta något lämpligare. Förmodligen på ett språk mer lämpat för grova eder och förbannelser.

Sen var det dags för intervju och vid det här laget hade jag lyckats lugna ner mig så mycket igen att jag kunde ge ett sansat och intelligent intryck i stället för att utstöta primalskrik och svära ondskefulla eder över stadsplanerare och vägverk. Eskapaden nämndes till och med lite lustfyllt under intervjuen i en stämning av ”hoppsan, så det kan gå”.

Efter intervjun tänkte jag passa på att ta mig till Bauhaus för lite småinköp, det gäller att passa på när man är i närheten tänkte jag. Jag kom fram till en rondell och precis som många andra rondeller så fanns det en sån där liten ”bonusfil” precis innan rondellen för folk som vill svänga höger så man slipper in och gröta i själva rondellen utan smidigt och utan väjplikt kan svänga höger utan att vänta.

Eller rättare sagt, i civiliserade trakter hade den där lilla svängfilen PRECIS innan rondellen varit en sån gräddfil. I Göteborg är det en ”Haha, lurad!”-fil som ledde mig ner på ännu en flerfilig monsterväg som drog iväg mig nån annanstans och GPSen meddelade återigen ”Finding new route”. Då såg jag en sån där grön skylt med sträckad ram som det stod ”E6” på. Där kände jag att jag hade fått nog av Göteborg för den dagen, så jag sa som Cartman:

Resten av resan var, som sig bör, händelselös med begriplig skyltning och lättnavigerade vägar.

Igår hörde kunden för övrigt av sig. Det positiva är att jag fick uppdraget. Det negativa är att det innebär att jag kommer få köra mer bil i den förbannade staden! Fast nu har jag i alla fall trumf på hand: ”Hisingen”, ”Frihamnen”.

Bring it on, stadelände!

Ett försök till liberal syn på samvetsfrihet

Ni har säkert inte missat snacket om samvetsfrihet, att barnmorskor ska slippa utföra aborter om det strider mot deras religiösa övertygelse? Det här har stört mig ett tag, men jag har inte kunnat sätta fingret riktigt på varför. För ett par dagar sen kom jag på varför. Låt oss dela upp hela soppan i flera delar:

Friheten att få utbilda sig till barnmorska.

Att hindra folk från att utbilda sig om man uppfyller grundkraven bör rimligtvis ses som diskriminering, så att tex ta det säkra före det osäkra och tex vägra anta religiösa för att undvika att få in abortmotståndare är knappast en rimlig åtgärd. Dessutom behöver man inte vara religiös för att vara abortmotståndare (eller vara abortmotståndare för att man är religiös), så inget bra försök till lösning alls.

Friheten att få ha en åsikt.

Jag tycker att resonemanget att en människa blir till vid befruktningsögonblicket är befängd. Det som blir till är en potentiell människa, men under ganska lång tid är det vi pratar om bara en klump celler utan speciellt mänskliga drag (mer än rent genetiskt) som inte kan överleva på egen hand. Vi pratar om en gråzon där man kan sätta gränsen ”individ” ganska godtyckligt, men den generella koncensusen verkar ändå ligga nånstans runt tidsspannet där ett för tidigt fött barn idag kan räddas. Visserligen med intensivvård och med risk för livslång funktionsnedsättning, men ändå…

Att sätta gränsen vid ”sperma möter ägg” är dock, vill jag påstå, en ganska extrem syn på graviditeten som rimmar illa med dagens kunskaper om fortplantningsprocessen, men vi har religionsfrihet och även en sån åsikt bör därför rimligtvis respekteras. Även om man givetvis också bör ha rätten att anse att den är fel. 😉

Friheten att slippa utföra aborter.

Det är här det blir kortslutning för mig. Det finns inget som tvingar någon till att bli barnmorska, eller läkare. Det finns inget som tvingar någon (som bor i Sverige) till att vara religiös, även om det kan finnas ett socialt eller kulturellt tryck mot individen att bli det. Följaktligen finns det inget tvång mot någon att göra aborter, det är fullt frivilligt! Det är visserligen en frihet som kan ha konsekvenser, but life’s a bitch.

Now, låt oss nu titta på en av stämningarna:

Det andra fallet gäller en barnmorska i Jönköpings län som av religiösa skäl inte vill utföra aborter har stämt landstinget efter att ha nekats anställning.

Vill vara barnmorska, är religiös, vill slippa utföra aborter. Check. De två första är friheter som ingen bör förvägras enligt ovan, men det tredje är inte en frihet! Det är en personlig preferens som framförs som ett krav och då landstinget inte är beredd att acceptera det kravet så erbjuds ingen anställning.

Låt oss nu titta på det här från arbetsgivarens synvinkel:

Man har ett behov av en barnmorska och man hittar en lämplig kandidat. Denna kandidat råkar vara religiös? So? Dels har vi religionsfrihet i landet och dels behöver inte religiositet vara ett hinder i yrket, i vissa fall kan det tom tänkas vara en styrka om man tex får in en religiös patient (you never know). Kandidaten vägrar dock utföra aborter, detta är förstås ett potentiellt problem. Landstingets uppdrag handlar inte om att erbjuda anställningar utan att tillgodose patienternas behov! Precis som vilken annan arbetsgivare som helst så handlar det om att försöka hitta de mest lämpliga personerna att anställa för att kunna genomföra verksamheten.

Det är så klart så att det är sällsynt med perfekta matchningar och att majoriteten av alla anställningar blir en kompromiss (från båda hållen), men i rollen som barnmorska ingår normalt idag, i Sverige, att genomföra aborter! Det är klart att arbetsgivaren kan acceptera att ta in en anställd som saknar vissa kvalifikationer för att övriga anställda täcker upp den saknade kompetensen, men det måste rimligtvis arbetsgivaren vara den mest lämplade att besluta! Således, klart landstinget kan välja att anställa en barnmorska som inte vill utföra aborter om man ser att det är möjligt utan att verksamheten äventyras.

Samvetsfrihet handlar därför inte om den religiösa personens frihet att få slippa utföra aborter (för den friheten har alla medborgare i Sverige) utan att personen ska få göra såna personliga val utan att behöva ta konsekvenserna av sitt eget handlande! Ett bättre namn vore därför konsekvensfrihet och denna konsekvensfrihet hotar att gå ut över landstingets frihet, som arbetsgivare, att välja den personal man tror är mest lämpad för sin verksamhet!

Det enda jag kan se i begreppet samvetsfrihet är därmed ynkedom, ynkedomen att inte själv vilja stå för sina egna val och personliga övertygelse. Om man inte kan hantera konsekvensen av sitt eget handlande utan i stället försöker lasta över det resulterande problemet på en annan part, hur lite är då ens övertygelse egentligen värd?