Den kontroversiella filmen Life of Brian

Ibland är det intressant att titta i backspegeln och i gårkväll råkade jag göra det trots att jag egentligen planerat att göra annat. Jag tittade på lite blandade gamla Monty Pythonklipp på YouTube när jag snubblade på den här debatten om Life of Brian och jag insåg att jag har aldrig sett den förut. Jag har hört Python-gänget berätta om den och hört den nämnas i andra sammanhang, men jag har faktiskt inte sett den själv. Så jag gjorde det. Det var intressant att få en inblick i hur kontroversiell filmen faktiskt var när det begav sig.

Det var förvisso intressant även ur andra aspekter, tex hur folk klädde sig på 70-talet (något jag återigen nästan helt lyckats förtränga innan de här klippen påminde mig) men även hur mycket långsammare TV var rent berättarmässigt på den tiden vilket också gav de som talade större möjlighet att förklara sig. Men det var inte det jag skulle skriva om. 😀

De som kritiserar filmen (från andra klippet och framåt, första klippet är en intervju med John Cleese och Michael Palin) är Malcolm Muggeridge och Mervyn Stockwood och speciellt Malcolm tycker jag var väldigt intressant att lyssna på. Tyvärr fastnade båda herrarna väldigt mycket i slutscenen som de ansåg vanhelgade denna nyckelhändelse i kristendomen för jag hade gärna hört dem analysera mer av resten av filmen i stället för att hänga upp sig (pun not intended) på korsfästelsescenen.

Vad som framför allt faschinerar mig är den generationsklyfta som blir så tydlig i diskussionen. Det är så väldigt tydligt att den äldre generationen inte ifrågasätter religionens plats i samhället medans John och Michael egentligen inte ifrågasätter religionen i sig utan snarare det traditionella tolkningsföreträdet. Det märks tex väldigt tydligt när John beskriver hur förbannad han blev på den tillrättalagda kristendom han korvstoppades med som ung i stället för att ha fått chansen att själv upptäcka religionen och dess historiska betydelse, vilket han i stället gjorde först i och med den research de gjorde i samband med att manuset skrevs.

Malcolm går till och med så långt att han hävdar våran civilisation grundlades tack vare Jesus:

Remember that that story of the incarnation was what our whole civilisation began with. Remember that it has inspired every great artist, every great writer, every great composer, every great builder, every great architect. To celebrate that marvelous thing.

Idag låter det påståendet fullständigt absurt, förmodligen, förmodar jag, även för alla religiösa utom möjligen de mest fanatiskt bokstavstroende, men på den tiden var det en odiskutabel sanning för många. Kyrkan var en del av samhället på ett mycket mera påtagligt sätt förr, tex var det först 1991 som folkbokföringen i skatteverkets regi ersatte kyrkobokföringen och mantalsskrivningen i Sverige och det var inte förräns 2000 som kyrka och stat skildes åt. I Norge har inte kyrka och stat skilts åt förräns i år och i England har denna process inte ens påbörjats (å andra sidan skildes kyrka och stat åt redan 1809 i Finland).

Det är bra med ett samhälle i förändring, det är bra med utveckling och nyskapande, att ifrågasätta gamla sanningar och skapa nya osv. Ibland behöver man dock ett kulturellt drivankare, en referenspunkt för att faktiskt inse vilken förändring som ändå pågår och hur långt vi rört oss i en eller annan riktning, annars slutar man snart se förändringens kraft på ungefär samma sätt som man egentligen bara känner hur ett plan rör sig när det startar, landar eller möjligen byter kurs. När man bara passivt följer med i samhällets förändringar märker man inte av dess rörelse, för att verkligen märka den behöver man en fast referenspunkt, som tex det här TV-avsnittet, som man kan jämföra med.

Man får nog säga att vi har kommit långt och att samhället har utvecklats väldigt mycket sen 1979 när den, idag, rätt harmlösa Life of Brian ansågs gränsa till att vara direkt hädisk. Idag är det snarare Pythongängets kvinnosyn som kan uppröra en del, något som nog ingen ens funderade över när det begav sig. Samtidigt undrar jag ibland om samhället inte tappade bort en del positiva värden när religionen som institution dekonstruerades, men det är en diskussion som skulle kunna (över)fylla en alldeles egen blogpost…

Men 70-talets klädmode, det är jag nog bara tacksam för att det försvann. 😉