En annan syn på SDs intåg i riksdagen

Sååååee, vi vet den gängse retoriken; SD är ett populistparti som snor missnöjesröster från övriga partier med sitt förenklade budskap. Right?

Så, nu ska farbror Q berätta vad han hittade när han grävde i valstatistik för enkammarriksdagen, dvs från valet 1970 och framåt. Jag begränsade mig till att bara titta från 1970 och framåt dels för att det blir lite rörigt att försöka lappa ihop statistiken från två- till enkammarriksdagen och dels för att min poäng syns alldeles utmärkt även över den tidsperioden. Tre kommentarer innan vi börjar:

• Graferna är små och svårtydda. Klicka på dem så får du upp större versioner.
• Innan valet 2006 verkar blanka röster ha registrerat som ogiltiga.
• Allt data är avskrivet för hand. Jag har kollat så noga som jag kunnat, men det kan tyvärr fortfarande finnas felaktigheter.

Här är riksdagsvalresultatet som vi brukar se det när det presenteras tex i pressen:

Och här syns det ju tydligt att SD snott röster från de övriga, precis som tex MP gjorde på sin tid (jo, även de började sin bana med att bli beskyllda för att vara ett missnöjesparti men blev sen etablerade och ett ”gammelparti”) och F! försökte sig på nu senast. Det här är, som sagt, den normala retoriken runt SD, ett parti som snott missnöjda väljare från övriga.

Problemet här är att när statistiken presenteras såhär så underkänner man alla de som inte röstat ”på riktigt”, dvs alla de som röstat på alla småpartier som aldrig redovisas, de som röstade blankt eller inte röstade alls.

Börjar man titta på dem så ser man att sanningen är lite mera komplex än så, nämligen:

Här syns plötsligt nånting mycket intressantare, nämligen att långt innan SD ens dök upp på radarn så ökade gruppen som helt enkelt inte ens orkade gå och rösta, vilket åtminstone jag tolkar som att man inte kände att man representerades av något av de tillgängliga partierna. Mellan valen 1985 och 2002 minskade valdeltagandet med 10 procentenheter, vilket får ses som ganska illavarslande.

Att politiker inte funderat på konsekvenser och risker runt detta tycker jag är lite uppseendeväckande, men det är klart, Internet var inte så stort på den tiden så det gick väl att ignorera problemet så länge man inte tappade sin position gentemot övriga partier.

Dock, jag har väldigt svårt att tänka mig att man inte var medveten om förändringen men att man underskattade effekten av det. Well, resultatet kom när det plötsligt dök upp något som sågs som alternativ. Dels bröts den negativa trenden med minskande valdeltagande när NyD dök upp och dels, förstås, när SD plötsligt lyckades komma in i rampljuset, och då ser vi också plötsligt ett drastiskt ökande av valdeltagandet igen, vilket har växt med ca 5 procentenheter sen lågvattenmärket 2002.

But wait, there’s more! Under perioden 1970 till 2014 har antalet röstberättigade samtidigt ökat från ca 5.6 miljoner till 7.3 miljoner! Dvs även om det ser ut som om ”gammelpartierna” krympt på grafen ovan är det ändå så att procentandelarna är ”värda” mer. Så låt oss titta på faktiska siffror i stället.

Första gången jag plottade den här grafen fick jag en liten ”Whoa!”-känsla. Man kan nog utgå från att MP plockat röster från övriga partier (mest Centern verkar det som, vilket kanske inte är helt oväntat), men SD (och F!) verkar faktiskt främst ha motiverat tidigare röstskolkare att släpa sig till vallokalen snarare än att sno missnöjda från övriga partier.

Röstdeltagandet 2006 var ca 82%, 2010 84.6% och 2014 85.8%! Tittar man på korrelationen mellan valdeltagande och SDs framgång så kan man se att ca 79% av väljarna röstade på övriga partier utom SD i valen 2002, 2006 & 2010 men 2014 är ett trendbrott. 2014 röstar bara ca 75% av väljarna på övriga partier (inklusive F!), förmodligen, gissar jag, för att SD då var över 4%-gränsen och alla de som röstat ”taktiskt” på ett annat parti för att inte ”slösa bort sin röst” nu känner sig trygga att släppa ”livbojen” och rösta på SD. Den stora frågan nu är finns det plats för fler nya partier, som tex Medborgerlig Samling? Ja, jag tror det. Det vi kan se på statistiken är dels att det finns en potential att jaga upp folk ur röstskolkarsoffan om de presenteras med ett alternativ de faktiskt känner är värt att gå och rösta på (det är fortfarande ca 4% röstskolkare kvar till toppnoteringen i valdeltagande 1973) och dessutom kan man se både på valet 1991 (NyD) och 2014 (SD) samt även på MPs historia att det, faktiskt, går att plocka röster från ”gammelpartierna” om missnöjet blir stort nog.

Det här styrker mig bara i min uppfattning att SDs framgång skapades av övriga partiers misslyckande. Grunden till det lades dessutom redan på tidigt 80-tal och oförmågan att reagera på ”varningsskottet” NyD. Idag tror jag inte längre att övriga 7 riksdagspartier kan vända trenden, speciellt inte när ”oppositionen” visat med all oönskad tydlighet att man är jävligt bra på att snacka, men nån verkstad blir det ändå inte av allt munväder. Det enda resultatet av det är att missnöjet bland väljarkåren har ökat.

Valet 2018 kommer bli intressant. Jag är övertygad om att SD kommer öka dramatiskt men även att Medborgerlig Samling har en bra startposition för att bli det valets ”bubblare”. Däremot tror jag inte på F!, min gissning är att folk numera är rätt less på identitetspolitik och feministiska positioneringar, så där tror jag mer på en framtid i stil med andra valet för NyD eller Junilistan; Ännu en misslyckad politisk sufflé.