Höst

Den här historien skrev jag för ca 10 år sedan och när Kanin startade sitt 2022-projekt så kom jag att tänka på den och grävde fram den ur gömmorna på min hårddisk. Vi var dock rörande överens om att den inte riktigt passade som bidrag till 2022, men när jag nu ändå grävt fram historien bestämde jag mig för att publicera den här i stället.

I vanmakt såg han lågorna sakta sprida sig från rum till rum på övervåningen trots att han envetet fortsatte spola vatten in genom de av värmen sprängda glasrutorna. ”Elsa!” skrek han gång på gång fastän han redan visste att hon var död, måste vara död, kvävd sedan länge av röken. Långt borta på vägen kunde han höra sirenerna nalka sig. ”Försent” tänkte han i förbigående. Som ytterligare ett bevis på hur hopplöst det var bröts plötsligt strömmen för hela gården och vattentrycket sjönk sakta tills det bara kom en liten rännil från slangen som han fortfarande krampaktigt riktade mot huset. ”Elsa!” skrek han en sista gång samtidigt som han sjönk ner på knä. Någon la en hand på hans axel och plötsligt låg han ner. Elsa lutade sig ner över honom.
”Elsa, Elsa! Jag drömde att du var död.”
”Elsa? Drömde du om Elsa?”
För ett ögonblick förstod han inte varför Elsa inte kände igen sitt eget namn, men så i ett ögonblick fick han rätsida på världen och såg att det var Mats som höll i hans axel. Med en rysning ruskade han av sig handen och sa ”Det var inget, glöm det.”
Mats såg frågande ut, men plötsligt spred sig ett roat leende över hans ansikte och ändrade röstläge till en mer feminin ton. ”Vill du hellre bli uppassad av en kvinna?”
”Gör inte sådär! Jag står inte ut med det” nästan skrek han. ”Du vet mycket väl vem Elsa var, det har jag berättat.”
”Förlåt. Det var inte meningen att göra dig upprörd.” Mats väntade ett ögonblick och fortsatte sen obekymrat tala. ”Vill du ha maten här på rummet eller nere hos de andra?”
Han tänkte efter ett tag. ”Jag äter ute på altanen idag, jag vill inte vara inomhus.”
Mats funderade ett tag, var på väg att protestera men lät det sen bero. I stället tog han fram varma kläder och skickade iväg en order om att få altanen skottad samt ett bord och en stol framställd. Slutligen lämnade han rummet för att fortsätta dagens övriga sysslor.
Han tog ner fotografiet av gården och tittade hopbitet på det. ”Jävla Mats.” muttrade han. ”Förbannade jävla hem. Om jag inte vore så orkeslös och inte gården brunnit ner…” Han avslutade aldrig meningen. Det fanns inget mer att säga som inte redan sagts.

Frukosten var god som vanligt och tillsammans med vädret mildrade det hans usla humör något. Han tittade ut över skogsdungen och visste att cirka 7 km fågelvägen stod det numera en helt ny byggnad där hans gamla gård stått. En gård förvaltad i generationer ersatt av betong, automatik och rationalisering. Ingen hade velat ta över den gamla anrika gården och när den brann ner hade han inte råd att låta bygga upp den igen. Ville inte heller. Utan Elsa var det inte värt det. Han funderade på att kalla på Mats och beställa en sup, fast ångrade sig igen. Han orkade inte med Mats nu.

Hjärtrytmen hade lugnat sig igen. Bra, det betydde att gubben sov nu. Bara han inte frös så var det ingen fara. Mats kollade regelbundet temperaturen och förundrades över vad som nyss farit i den gamle mannen. Frukost på altanen? I december? Nåja, han hade i alla fall klätt sig varmt utan att protestera. Om han nu bara kunde komma ur sin olycka och inte älta det om och om igen.
Mats suckade sorgset och fortsatte ner till köket för att hämta den sup som han mycket väl visste att gubben ville ha men inte skulle komma att fråga efter. Akvavit, en dubbel, alltid samma. Det var väl inte helt bra för hans kropp, men om han inte hade större krav än så kunde det vara honom väl förunnat. Mats hade läst hans journal. 87 år gammal, ensamstående sen Elsa gått bort, jobbat hela sitt liv till långt efter pensioneringen. Klart gubben ska ha sin sup.

Han vaknade med ett ryck! Han hade klart och tydligt hört en dörr gå igen nånstans. Yrvaket såg han sig omkring och först efter några sekunder såg han den snaps som stod på det nu avdukade bordet. ”Det måste vara Mats. Satan vad kusligt det är, det är som om han läste mina tankar.” Han tittade länge och fundersamt på glaset och kunde inte riktigt bestämma sig. ”Nå, synd på god sprit att förfaras.” tänkte han och tömde glaset i ett svep. Han kunde känna värmen sprida sig i kroppen och suckade behagfullt.
”Nån dag”, tänkte han. ”Nån dag ska jag gå tvärs genom den där skogsdungen och se vad de gjort med mina ägor.” Han lutade sig tillbaka och njöt av solskenet. ”Fast jag blir inte yngre och en vacker dag kanske jag inte klarar det längre. Nä ta mig fan, jag ska bannemig gå dit idag! Vackert väder är det ju till på köpet!” Han reste sig resolut upp, tog ut riktningen mot berget som låg bakom den plats där gården en gång legat och började promenera.

Mats fick plötsligt en kuslig känsla av att nånting inte stod rätt till. Gubben hade vaknat för ett tag sen, det hade han märkt på andningsfrekvensen, men nu andades han hårt som om han ansträngde sig. Även hjärtat slog märkbart tyngre, inte utmattat utan kraftfullt. Han tog sig så snabbt han kunde till altanen, steg ut och såg den tomma stolen. I samma ögonblick som han såg spåren insåg han vad som pågick och han skyndade omedelbart efter gubben. Han halvsprang försiktigt för att inte gå omkull i halkan medans han följde spåren och efter lite drygt 3 kilometer, nästan halvvägs, hann han ifatt honom.
”Vad gör du? Om du ville se gården kunde vi skjutsat dig dit, det vet du. Snälla, låt oss vända innan du faller och bryter benet eller nåt värre.”
”Men får man då aldrig vara i fred för dig!?”
”Jodå, om det är det du vill ska jag byta med vem du vill i personalen men låt oss vända nu, jag fryser.”
Han skrattade torrt. ”Fryser? Nu skämtar du väl ändå? Skulle du frysa? Nädu, jag tänker minsann inte vända. En gång till ska jag se den mark jag slitit med i hela mitt liv, sen kan ni ta mig tillbaka till det där fängelset.”
Mats suckade inombords och följde efter, hela tiden orolig för att gubben skulle gå omkull och skada sig. Han kunde känna hur han sakta blev allt kallare men han kunde inte riskera att gubben blev liggande ensam i skogen om olyckan var framme.
De fortsatte framåt tillsammans under tystnad. Gubben gick med förvånansvärt spänstiga steg men Mats kände hur hans energi sakta rann iväg och han fick anstränga sig för att hänga med. Till slut glesnade dock träden och de fick en första blick av nu snötäckta fälten. De enda rörelser man kunde se var enstaka helautomatiska jordbruksmaskiner som till synes planlöst rörde sig omkring på gårdsplanen till det enorma komplex i stål och betong som nu hyste både redskap och boskap. Längst ena långväggen hade någon, eller något, målat ”Jordbruksenhet 167E” med kantiga tecken.
”Fy fan så anskrämligt. Det är bannemig värre än jag trodde det skulle vara.”
Gubben stod tyst under flera minuter och försökte utröna var gården en gång hade varit, men trots att han bott här i hela sitt liv och kunde alla landmärken, var alltihop nu så annorlunda att han hade svårt att komma ihåg hur det en gång sett ut. ”Skulle tagit med fotografiet” tänkte han för sig själv.
Till slut hade han sett nog och bestämde sig för att gå hem igen när föreståndaren kom gående från parkeringen. ”Haft en angenäm promenad?”
Han svor till. ”Jävla Mats! Du var tvungen att skvallra förstår jag?” Han stirrade på Mats men fick inget svar.
Föreståndaren gick fram till den nu till synes fastfrusna Mats och sa ”Ja, Mats ja. Stackaren. Han tog ut sig själv totalt när han följde efter dig. När han inte kunde få dig att följa med tillbaka, insåg han att han inte skulle klara av att ta sig tillbaka för egen maskin, så att säga, så då sände han ett meddelande där han berättade var ni var, var ni var på väg samt att han trodde att han skulle kunna garantera din säkerhet hit åtminstone. Uppenarligen gjorde han en korrekt uppskattning av det samt att han inte skulle ha energi nog att kunna ta sig tillbaka igen.” Föreståndaren vände sig plötsligt om och tittade irriterat på gubben ”Han bryr sig om dig! Han är en av våra absolut bästa vårdare och du borde vara tacksam för allt han gör för dig! Faktum är att jag har tittat lite i hans loggar och han lägger inte ner så mycket tid på någon annan som på dig. Egentligen rätt konstigt med tanke på hur du behandlar honom.”
Gubben fnös. ”Det är en jäkla plåtnicklas! Maskiner har inte några känslor och om han nu håller på att fjanta efter mig så förbannat får ni väl programmera om honom, för det gör banemig inte mig gladare att konstant ha honom i hälarna som en annan byracka!”
Föreståndaren skakade på huvudet. ”Mats är unik. De här sakerna är inte längre bara maskiner. Mats är Mats, inte bara en plåtnicklas som du kallar det.”
Han skakade på huvudet. ”Det är fortfarande bara plåt och sladd.” sa han trotsigt.
Föreståndaren skakade trött på huvudet. Han hade haft den här diskussionen förr och var rätt trött på den. ”Nå, ska du vara kvar här länge eller ska vi ge oss av?”
”Vi kan åka för nu har jag sett eländet. Jag tycker inte om det, men det är väl tidens melodi förmodar jag.”
Föreståndaren nickade och tillsammans gav de sig av mot parkeringen. Ungefär halvvägs stannade gubben, vände sig om och frågade ”Men Mats då? Ska han bara stå där?”
”Å, det är ingen fara. Han har stängt av sig och varken ser eller hör just nu. De är på väg med en ny bränslecell åt honom för den som sitter där nu är förstörd. Han ansträngde den för hårt för att den ska gå att återstarta. Det tar ett par timmar innan de hinner hit med en ny.”
Gubben nickade, och mot sin vilja kände han sig faktiskt lite skuldmedveten trots att det bara var en maskin.

Prästen tittade ut över kyrkogården där han satt i julisolen och njöt av sysslolösheten. Han kände att han nog nickat till ett par minuter och han kunde se en ny besökare som måste kommit under hans lilla tupplur. Han log lite när han kände igen hållningen och reste sig upp för att gå bort och hälsa. När han var halvvägs hörde den andra honom, vände sig om och vinkade. Han vinkade tillbaka och hojtade ”Hallå Mats, det var ett tag sen.”
”Ja, det var det. De av mina patienter som är kvar i livet börjar bli få, så det är inte ofta jag får ärenden hit längre.”
”Så han var också en av dina patienter?”
”Ja. Den sista får man nog säga trots att det finns fler i livet.”
”Jahaja. Det var han som var så svår? Som hade mist sin fru i en brand några år innan ni möttes?”
”Ja, det var han. Under de år jag kände honom kom han aldrig över det och jag skulle nog gissa att han aldrig gjorde det efter det heller. Han var inte den typen helt enkelt. Fast jag har inte access till de filerna längre, så jag vet förstås inte.”
”Nå. Vi får hoppas att han fått ro till slut.”
”Det har han nog. Jag fick höra att efter promenaden ägnade han all sin tid åt att sitta på altanen eller i burspråket i allrummet och bara titta ut på naturen. Jag tror han på nåt sätt blev klar med livet den dagen och sen väntade han bara. Det tog ju inte heller så många månader trots att han var frisk och stark.”
”Och du, Mats? Hur är det själv? Ångrar du att du slutade på hemmet och bytte jobb?”
Mats log. ”Inte för en sekund! Jag älskar ungarna på dagis. De ser mig för vem jag är, inte vad jag är.”
Prästen log tillbaka. ”Jo, jag kan nog tänka mig det. De har inte samma förutfattade meningar kan jag tänka.”
Mats skakade bara eftertänksamt på huvudet och skrockade lite. ”Det är nog så.”
”Du Mats, kul att jag fick träffa dig. Vi har saknat ditt sällskap på våra söndagsmiddagar. Varför dyker du inte upp i helgen?”
”Jag vet inte. Jag känner mig utanför. Ni sitter där, berömmer den goda maten, vinet och så sitter jag där rakt upp och ner och ser på. Det känns… Jag vet inte, det känns fel helt enkelt.”
Prästen skämdes plötsligt för att han inte tänkt på det. ”Förlåt, det borde jag ha tänkt på. Men du, kom efter en, två timmar i stället då. Då borde vi hunnit duka av och tagit fram kaffet och kortleken. För kort spelar du väl fortfarande?”
Mats skrattade. ”Ja, det är klart jag gör!”
”Men då så. Kom förbi på söndag klockan halv fem så ska jag se till att vi är klara med maten och att det finns plats vid kortbordet för dig.”
”Jag ska tänka på det. Du, jag hör av mig på torsdag om hur jag gör, men nu måste jag kila. Jag lovade att vara tillbaka om en timme.”
”Gör så. Och hör av dig. Hej.”
Mats körde händerna i fickorna och gav sig raskt av medans han visslade en gammal låt han hört de gamla nynna medans han fortfarande jobbade på hemmet.
Prästen stod kvar och tittade länge efter Mats. Det var få ”plåtnicklas” som blev såna djupa personligheter som Mats, men även om han mött en och annan så var nog Mats den enda han träffat som visslade. Han skrockade lite för sig själv medans han återvände till sin parkbänk i solen.

Spenat och DNA (skrivet 1995-01-19)

I spenat kan ibland ses tidsfenomen förskjutna till den gröna delen av spektrumet. Av forskare ignorerat faktum är att DNA-spiraler kan fås att totalt utbryta i en vansinnig tango om man lyckas med att dubbelparkera dem på handikappmarkerade platser. Detta rekommenderas inte framför Vivo, Rydshallen, Q8 eller mellan klockan nio och februari. Vidare finns taxar bara för att indikera för alla att Gud har en sjuk humor, detta för att man ska vara mer intresserad att komma till himmelen om man kan detektera detta budskap eftersom himlen inte är ett så torrt och fnuttigt ställe som man ibland kan tro med alla dessa harpor och evinnerliga flaxande (detta är för övrigt en myt spridd av hin håle eftersom han också diggar folk med sjuk humor). En liten Japan finns i min klocka och sätter dit och tar bort de där svarta linjerna på min LCD. Han tycker inte om när jag använder stoppuret, för då får han så mycket övertid. Han tog semester en gång och lämnade över ansvaret till sin bror. Då gick klockan sönder. Jag tror inte hans bror var riktigt kvalificerad som klockmaskinist. Jag har tagit bort mittenknappen på min klocka för att göra det lättare för lillen att kunna gå ut och ta en nypa luft ibland, men än så länge har han aldrig gjort det. Jag tror han har torgskräck. Min väckarklocka som jag hade när jag var liten (den var grön) (klockan alltså) gick sönder en gång och när jag öppnade den såg jag att maskinisten (en fluga) var död. Jag fångade en ny maskinist och stoppade in den, men han hade nog inte fått rätt utbildning för efter det gick klockan för fort, ungefär 5 gånger för fort. Jag har slängt den nu, jag tycker i alla fall inte om grönt.

Lisp (skrivet 1995-02-07)

Nerd som skryter: …and when I was six, I started with lisp…

Amy (min dåvarande sambo): I had a lifp when I waf fix af well!

En dag i parken (skrivet 1995-06-14)

Idag när jag gick genom en liten park, som ligger mellan mig och busshållsplatsen, såg jag några hundar som var ute och vallade sin matte. Nånting var dock fel, för hundarna såg väldigt suddiga ut.

Jag kände då på mig att det var dags att putsa glasögonen, men det hjälpte inte, hundarna var fortfarande väldigt suddiga i konturerna. Efter en närmare undersökning av hundarna blev jag dock lugnare, mina ögon har inte blivit sämre.

Det var pudlar.