Rotlös politik

Lake skrev en rasande kritik mot Centerns partiledning:

Centerpartiet (Annie) lanserade inför stämman 2009 en ”integritetsbalk” i ett försök att visa att man fortfarande stod på medborgarnas sida när det gällde den personliga integriteten. (Svd, min blogg, min blogg2) Men som man ser på innehållet var den minst sagt urvattnad, men beslutat sa i alla fall något.

[…]

Har medlemmarnas beslut INGEN påverkan på ledningen längre?! Trots ett lysande Öppenhetsmanifest inför mandatperioden 2006-2010 så röstade man igenom bland annat FRA-lagen. Efter det har DLD, Ipred och många andra integritetskränkande lagar lags sig som på hög som motbevis framför Centerpartiet. Men sist jag hörde så SA man i alla fall att partiet fortfarande kämpar för den personliga integriteten. Det börjar eka mer och mer ihåligt.

Jag kan bara hålla med. Lake skrev Så kallade ”medlemmar”, på Centerstämman i Åra 2011 som bildtext till bilden ovan och jag tycker det är rätt talande; som att medlemmar är ett kuriosaföremål man håller sig med. En slags exotiska husdjur som visas upp vid storbesök men som sen snabbt stängs in i burarna igen innan de ställer till med något. Jag skrev ett svar som, i vanlig ordning, blev så långt att det får bli en (delvis omarbetad) post. Också.

---

Det fanns en tid då jag trodde på det demokratiska systemet i Sverige. Jag var ung, naiv och politiskt aktiv inom SSU (Jag säger som John Cleese: ”I got better”). Nånstans på vägen insåg jag att politik sedan länge slutat handla om ideologier och i stället bara handlade om att hålla skenet uppe så man fick makten och att ALLT annat, löften, långsiktighet, värderingar, var sekundärt så länge man lyckades med det enda som verkligen betydde nåt; ta över eller behålla makten. Och folk accepterade det.

Inför valen kunde folk bli exalterade och orera vilt om någon symbolisk fråga som drogs fram av partierna så den kunde stötas och blötas i media. Politikerna debatterade i media utan att vika en tum från sina skyttegravar och väljarna beskyllde varandra (och deras respektive parti) för både det ena och det andra, röstade på vilket parti man nu ansåg hade bäst åsikt i vilken fråga det nu var man principröstade om och sen, när partierna glatt bröt vallöftena, ryckte man på axlarna och accepterade det för ”Alla vet ju hur politiker är”.

Jag började rösta blankt i protest mot vad jag ansåg var en förfallen demokrati och förryckta politiker. När blankrösterna började bli pinsamma (och jag började hoppas på att vi blankröstare faktiskt skulle tvinga igenom en förändring) så slutade man redovisa blankrösterna synligt under valnatten och poängen för mig att över huvud taget ta mig till vallokalen försvann.

Så jag började helt enkelt skita i att rösta, för jag såg ingen mening med det. Maktlös kunde jag bara se på när samhället sakta vittrade sönder pga ideologilös kortsiktig och populistisk politik som dessutom sakta började ta allt mer teknikfientliga uttryck när de gamla stofilerna i Riksdagen allt tydligare visade att de inte förstod Internet, att den förändring som Internet stod för förvirrade och skrämde dem och att lobbyister framgångsrikt övertygade dem att den nya tekniken var farlig.

Dvs till 2006 då Piratpartiet dök upp. Piratpartiet var inte perfekt, det var nystartat, rörigt, gav ett bitvis förvirrat och ogenomtänkt intryck men framstod ändå som det enda vettiga alternativet på en i övrigt maktfullkomlig och verklighetsfrånvänd politisk arena som mer och mer blivit ritualer och tom retorik och allt mindre speglade eller ens handlade om det samhälle den förmodades verka i.

Så när alla partier unisont började yla om att de minsann också menade allvar i integritetsfrågorna trodde jag inte längre på löftena. Varför skulle jag? Varje gång det dykt upp en ny fråga, allt från miljöfrågor till feminism, så har partiledarna nästan trampat ner varandra i sin iver att bedyra att de minsann också är såna där som de där andra vad det nu var de var utan att de för ett ögonblick ens fattade vad frågan, vilken den nu råkade vara, egentligen handlade om.

Under hela mitt liv har de visat om och om igen att vallöften aldrig någonsin betyder någonting efter valet och att de alltid väger lättare än luft när rösterna väl är färdigräknade.

FRA-lagen är ett klockrent exempel. Innan 2006 var vänsterblocket drivande och borgarna ylade som stuckna grisar, men efter 2006 var alliansen drivande och vänsterblocket, nu i opposition, protesterade vilt. Det handlar inte om ideologi, det handlar inte om politik, det är bara demokrati på papperet och det enda det handlar om är makt. Makt som våra riksdagspartier lärt sig att de kan missbruka hur som helst eftersom folk traditionellt sett bara knutit handen i fickan och tyst accepterat.

Jag önskar att jag skulle kunna bli upprörd fortfarande. Jag önskar att jag skulle kunna säga att det här var oväntat och upprörande. Det kan jag inte för det var det inte. Det var precis som vanligt. Centern vill vara med och leka med makten och för det är man beredda att bryta alla tidigare löften för när makten hägrar är man beredd att göra vad som helst.

Piratpartiet har sina quirks. Det är en omogen organisation som slåss med en rörig organisation, brist på pengar, brist på erfarenhet och, i vissa frågor, brist på samstämmighet, men det blir hela tiden bättre och det är det enda partiet idag som jag vill påstå faktiskt har en ideologi. Det är ingen svulstig ideologi med grandiosa planer och program, det är en liten enkel ideologi som dock blir ack viktigare. Ideologin att demokrati är viktigt och att vanligt folk förtjänar att tas på allvar.

Jag är en stolt pirat, men jag önskar att jag slapp vara det. Jag önskar att våra folkvalda lyssnade på folket och kunde vara delaktiga i det samhälle de faktiskt är valda för att ta hand om.

Det bästa hade varit att Piratpartiet aldrig hade behövts.