Korrekt beteende i hengården
2012/02/26 11 kommentarer
Det finns en ny ”rörelse” som kräver att det ska införas ett könlöst pronomen i svenskan som ska användas i mesta möjliga mån i stället för han eller hon för att inte exkludera transsexuella eller andra personer som inte har en stark, traditionell könstillhörighet. Det pronomen de vill införa är ordet ”hen” och det, förmodligen, mest idiotiska argument jag hört för att förlöjliga motståndarna mot detta ord är att motståndet mot ordet ”hen” beror på att de som inte gillar ordet gör det för att de inte klarar av att acceptera tanken på något annat än heteronormen.
Snacka om att generalisera och ringakta de med avvikande åsikter för att passa sin egen agenda. Det är nog dags för no bullshit-skylten igen.
Att någon inte håller med i en viss bestämd sakfråga behöver inte nödvändigtvis vara för att personen i fråga är emot alla dina åsikter eller det du står för. Att kategoriskt bunta samman alla meningsmotståndare till en gemensam grupp som man sen tillskriver lite lätt bestialiska åsikter är dock ett garanterat framgångsrecept för att skrämma bort personer som annars skulle kunna tänkas vara nyttiga allierade.
Personligen kunde jag inte skita mer i vilken sexualitet andra har (förutsatt, förstås, att jag själv inte har en mer intim relation till personen i fråga) utan mitt motstånd mot begreppet ”hen” är rent språkligt. Ordet är, ärligt talat, strykfult, jag har svårt att tänka mig att anamma uttrycket utan bättre skäl än de jag sett hittills och kommer definitivt inte anamma det som det (miss)brukas idag. Det är inte konstigare än att jag i princip aldrig använder ordet ”dom” i skrift, trots att det numera är språkligt korrekt att göra, utan fortfarande föredrar ”de” respektive ”dem” då jag tycker att det är estetiskt mer tilltalande i skrift (dvs så länge de används grammatiskt korrekt, då…).
Det finns dessutom redan könlösa pronomen i många språk och svenskan är inget undantag. De flesta är nog medvetna om att engelskan har sitt ”he, she, it” så har svenskan, faktiskt, också maskulint, feminint och könlöst pronomen: han, hon, den/det/de. Egentligen är det mest en vanegrej; det är inte ovanligt att man skriver om tex djur i könsneutral form, tex ”Titta på den där hunden, den är jätteduktig!”, och det sker redan i exempelvis jobbannonser, ”Personen vi söker ska…”.
De enda orsakerna jag kan se till att ”uppfinna” ett nytt könlöst pronomen i stil med ”hen” för att poängtera frånvaro av könstillhörighet är:
- Man vill göra ett politiskt korrekthet-grej av det och försöker skapa en PK-situation där folk kryper ur brallorna för att visa att de minsann är duktiga PK-ister som minsann aldrig skulle få för sig att trampa någon medmänniska på tårna.
- Man tyckte grammatiken i svenskaundervisningen var så astrist, eller onödig, att man helt enkelt inte vet bättre.
Ingen av situationerna ter sig, för mig, direkt smickrande för de som förespråkar denna politiskt korrekta styggelse, speciellt som de språkliga verktygen redan finns för att uppnå samma mål. Jag försöker ofta skriva könlöst i mina texter (men dagsformen varierar, mycket pga svårt fall av ohejdad vana) men jag försöker göra det utan att misshandla språket på ett onödigt drastiskt sätt och det ska till mycket synnerliga skäl för att jag ens ska överväga att introducera ett fjärde könsdefinierande pronomen i svenskan (välkomna att ge argument för detta i kommentarsfältet).
Kan vi relatera till djur (som bevisligen också har kön) med den/det/de i de fall där man inte vet eller av annan orsak inte vill relatera till djurets kön så verkar det konstigt om inte samma pronomen kan appliceras på människor. Det är möjligt att det kan finnas en viss form av motstånd pga formuleringsmässig ovana, men det motståndet lär knappast bli mindre av att man försöker införa ett helt nytt ord i språket.
Det finns dock ett skäl som jag kan se, och kan tänka mig att stödja, till att introducera ett nytt könsdefinierande pronomen och det är för att täcka de av oss som inte platsar inom någon av kategorierna han/hon men det är inte så jag sett ”hen” användas. Normalt sett används ”hen” kategoriskt som en synonym till ”den”, där alltså ”den” är språkligt korrekt och begreppet ”hen”, eller åtminstone användningen av ordet, är en bastard som borde tas ut och skjutas.
Ska ”hen” över huvud taget introduceras i svenskan så bör det mao användas som en bestämd könsform för att indikera de som, av olika orsaker, inte kan anses representeras av vare sig han eller hon, ens när det är en viss specifik individ man talar om. Personer som av fysiska eller psykiska orsaker inte kan anses vara antingen ”han” eller ”hon” utan hör till en tredje kategori kön.
Då ska dock begreppet reserveras för den kategorin individer, precis som begreppet ”han” respektive ”hon” är reserverat för respektive könskategori och dagens slentrianmässiga användning bör rimligtvis upphöra som en konsekvens av detta.
”Hengården”, fick mig att skratta 🙂
Jag har någon gång själv använt ”hen” som en shorthand för ”han/henne”. man kan ju iofs skriva ”denne”. Det lite lustiga är ju att ”hen” på något sätt är mer ”genus” än ”denne”, som i mina öron är mer neutralt.
Jag vet inte om jag uppfattat dig rätt, men det du skriver om ”hen” i slutet borde väl gälla de som vill bli omnämnda som sådana, snarare än de som har en ”otydlig” könstillhörighet? Vill någon bli refererad till ”hen” så går det väl bra. Men, då blir du ju, som du verkar mena, bara ytterligare ett genus.
Det stora problemet med ”hen”, är ju att en hel del verkar använda det normativt, exempelvis på könsdagis eller vad det nu kallas. Detta bygger ju på en tro på simpel språklig determinism (ex. Sapir-Whorf), att föreställningar formas i hög grad av språket, och särskilt då av grammatiken. I så fall skulle talare av språk utan genus (ex finska) var de mest jämställda etc. Det är nonsens. Med risk för att låta lite kategorisk, är inte detta typiskt svensk kulturkritisk ”reform”? jfr ”lokalvårdare – städare”.
Kön är svårt, av många skäl. Inte minst för att en person som, tex, rent biologiskt är 100% man fortfarande mentalt kan se sig som kvinna (eller som något odefinierat) och då blir det förstås svårt att kalla personen ”man” utan att göra ett visst våld på dennes identitet.
Så ja, i alla fall delvis anser jag att man i såna fall blir tvungen att respektera individens egen vilja att bli kallad han, hon eller hen. Undantag kan behöva göras av rent medicinska skäl eftersom vissa sjukdomar är direkt relaterade till det fysiska könet och det blir kanske lite knepigt rent medicinskt att behandla en person för prostataproblem samtidigt som könsbegreppet ”hon” används. 😉
Det förekommer ju även att personer anser att de är födda till ”fel” (i brist på bättre ord) kön och då anser jag att detta ska respekteras så även om en person har klara maskulina eller feminina drag bör man ta hänsyn till individens självbild och välja det pronomen som de anser passar dem bäst.
Vill man, av någon orsak, undvika att tillge en viss position eller roll en könstillhörighet så vill jag, som sagt, hävda att språket redan har de nödvändiga verktygen för det, men talar man om en specifik individ så bör denne kunna få en korrekt könstillhörighet (eftersom kön är del av individen) och där ser jag förvisso en direkt nytta av en definition som inte tvingar in en individ i en fördefinierad roll som inte passar denne. Är ”hen” ett bra verktyg för det? Kanske. Jag håller gärna möjligheten öppen i alla fall.
Det jag främst är kritisk mot är det slentrianmässiga användandet av ”hen” som synonym för ”den” då det imo inte tillför något av substans till språket.
Alla om bor i Björkhagen liksom jag ljuger. Non sens är väl nära nog att påstå; att föreställningar inte formas av tron på språkligt ”simpla” uttryck som ”språklig determinism”, även om tecknen på en sådan tro inte är identiskt lika med ”tron” eller ens med raka motsatsen. Det menar jag både ock… i akt och mening..
Men ”kulturarbetare” är i min gamla värld som hantverkare inte en eufemism utan bara ett politisk över-tyg-ande överkast som bara döljer utsikten för Rut och Rots utveckling av en mer hensklig värld. .
Jag håller med, ”hen” är inte snyggt. Jag har ett par gånger konstruerat ordet ”hennom” när jag velat peka på en person som antingen varit så anonym att det inte funnits tecken på vad han/hon var (och vid ett tillfälle om en god vän som var mitt i processen att byta kön).
Fixeringen vid könstillhörighet i språket känns som ett sidospår från mycket viktigare saker. Det borde finnas allvarligare problem att fokusera på i jämställdhetssammanhang. Det här borde inte få ta tid och energi från andra ämnen.
Jag har också provat att använda tex ”henom” för att undvika könsbestämd artikel men jag känner mig inte bekväm med det eftersom jag tycker det pajar flytet och skapar ett onödigt fokus på det faktum att jag nästan vrider min grammatik ur led i ett försök att vara politiskt korrekt. Genom att försöka ta bort fokus på kön så blir resultatet snarare det motsatta; man skapar ett onödigt fokus på kön på ett sätt som riskerar att ta fokus på det ämne man egentligen vill behandla.
Jag har flera gånger helt formulerat om meningar i tex blogposter för att över huvud taget slippa använda könsbestämmande pronomen, men det händer också att jag SKITER i det och skriver som jag vill. Javisst, man kan se ”han” som ett utslag av patriarkatets maktstrukturer och whatever, eller så låter man bli, ser det som ett utslag av språklig kutym och slentrianism och försöker läsa det jag menar i stället. 😉
Äsch …. Jag tänker och tänker men kommer ändå inte på nåt. Tror det finns viktigare problem här i världen. För närvarande slakten i Hom, Syrien t.ex.
Fast man kan ju inte skita i småfrågorna för att det finns värre frågor också. Svårt att tex säga åt någon som är diskriminerad att dennes problem är ointressanta för att folk dör av svält i Afrika och det är viktigare att ta hand om.
Men jo, jag vet. Det känns ibland som att vi tjafsar om petitesser här i Sverige när man ser tweetsen om vad som pågår i Arabvärlden, speciellt Syrien, just nu…
I finskan finns ordet ”hän” som närmast kan sägas vara ”hen”. I Finland görs ingen skillnad mellan ”han” och ”hon” då inte de orden finns. I min vardagsfinska så använder jag ”se” som närmast betyder ”den”, också om människor. Kanske inte är helt korrekt att använde ”den” om min kusin.
Pingback: Debattklimatförändringar // Skivad lime
Fasligt vad vi blev många i snacket här då. Eftersom som jag, likt någon annan sagt, gärna hellre använder hen i stället för att täcka upp alla varianter av en eller annan eller tredje kommer jag fortsätta att öva mig på det… precis som det tog lite tid att lära sig säga du istället för ni om magistern och fröken (som var fru) och slog knut på tungan då och då… för man ville ju vara rätt på nått sätt… detta sagt, för att just också försvara ett viss mått av PK i denna sak … och debatten om PK är ju också en konstig sak att hänga läpp för med så här många ord…
… och blöjornas satir och satirens politiska värde… nä, jag bejakar nog denna mängd av allas viktiga och angelägenheter i alla fall..
Ja, Syrien, ja. Tänk familjen som driver min post och tobaksbutik, är Syrianer… mamma, pappa och och sex vuxna barn, alla utom en födda i Syrien men uppvuxna i Sverige, De är kristna och menar att de som sådana aldrig haft det bättre än under Assads styre. Deras släktingar märker inget av massmördandet där de lever i landet och ser oroligt på framtidens eventuellt mindre minoritetstoleranta regimskifte… jag drar inga slutsatser, på demses vittnesmål, tänker bara hur långt ifrån och samtidigt nära barrikaderna vi är… å en hel dag meddelades det bara att vi fått en tronarvinge på tur…
Pingback: Zen och konsten att kvantifiera feminism – Conclusion | Full Mental Straightjacket