Varför historien alltid är nödvändig för att förstå vår nutid
2012/02/19 3 kommentarer
Historien om USA versus Iran på 10 minuter (lite knappt) och varför Iranska folket knappast kommer se USA som sina befriare…
-
Följ
Följer
Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
Full Mental Straightjacket 
Det där satt ju riktigt bra. Aldrig fel att få information om hur den andra sidan ser på saken. Är rätt trött på den officiella bilden, att araber äter barn, och därför bör matas till krigsindustrin som underhållning.
Mjo. En gång i tiden blev jag erbjuden ett konsultuppdrag i Pakistan. Pakistan är, som säkert många vet, en våldsam oroshärd och timtaxan var förstås därefter. Jag tog mig tiden att göra lite efterforskningar (tex ringa UD och kolla deras åsikt) och det jag fick veta var att det bästa sättet att undvika att bli tex kidnappad eller helt enkelt skjuten på öppen gata var att inte bete sig amerikanskt.
Västerlänningar är illa ansedda i Pakistan men amerikaner är direkt hatade. Som västerlänning ses du som en potentiell inkomstkälla (nån borde ju vara beredd att betala för att få tillbaka dig oskadd) men som amerikan (eller misstagen för att vara amerikan) som kollektivt delskylig till alla de missgärningar USA har begått mot muslimer runt om i världen. Listan är lång och hatet är stort och risken är stor att du blir skjuten på plats utan att få en ärlig chans att försöka övertyga någon om din icke-amerikanskhet.
Sa jag att jag skulle fått personlig livvakt?
Jag tog inte uppdraget.
Apropå; en anekdot till på temat om ”kollektiv” och ”historisk” skuld. Jag var åtta och brorsan snart sex år gamla på sommarvistelse hos far och farmor i Oslo. Farmor bodde i ett villaområde nedom Holmenkollen och jag bror skulle gå ett stycke längs stråket av hus för att handla godis i kiosken en km bort.
Redan under passagen till grannhuset kom det flygande barnahandsstora knalingar runt våra huvuden, en efter en utan att någon träffade. Det var en medelålder kvinna som kom mot oss skrikandes ”drittungar, svenskedritt, gå hjem drittungar”. Barnaminnet mins säkert situationen värre än den var, antagligen var ingen sten riktad för att träffa oss… men vi sprang och tog en lång omväg hem från kiosken och berättade upprört för farmor vad som hänt…
Farmor lugnade oss, inte så att vi den sommaren vågade passera granntomten ensamma, med att det inte var så farligt, kvinnan var sjuk och ledsen för att hennes make blivit skjuten under flykt vid gränsen till Sverige av tyskarna.
Genom alla heroiska historieskrivningar vi killar suger i oss mer eller mindre genom uppväxten har jag burit en tagg att tillhöra ”svikarna” och i umgänget bland norska ungdomskompisar känt mig utanför, något från andra sidan tillhörig, när kriget kom på tal om våra farsors och onklars bedrifter.
Jag berättade om den här skam- el.skuldkänslan för min onkel 1980 ett år innan han avled och han försökte trösta mig med att betänka, ”viss ikke Sverige hållit sig undan kriget, hade faren din og jeg ikke haft et sted att fly till, da hadde du og jeg ikke sutti her!”
Vi är ju olika funtade och kan bli olika berörda, men jag tar åt mig och skäms alltid när jag möter historien i form av norrmän, samer, svarta, indianer, och annan urbefolkning… men konstigt nog inte alls emotionellt med samma klangbotten inför semiter, judar och araber… det kännas lite märkligt, i och för sig