En energilös politik – del 1

Ibland händer det att Aftonbladet faktiskt publicerar nyheter, eller i alla fall information som är intressantare än det vanliga dokusåpedravlet och annan lågnivåretorik. Ett exempel på det var när man kunde läsa att tre av våra tio kärnkraftverk stod still när det samtidigt faktiskt, till slut, blev vinter. Coincidence? Mja, snarare resultatet av en lång och mödosam energipolitik vars största mål har varit att vara så icke-utmanande och politiskt korrekt som det bara går.

Det är väl å andra sidan symptomatiskt med den mesta politik som drivs idag; man försöker att röstmaximera genom att egentligen bara säga bra saker, men det finns en nivå där det går från att försöka vara väljarna till lags till att, för att uttrycka sig drastiskt, bara blir skit av alltihop. Svensk energipolitik har nått dithän idag.

(not: alla grafer är klickbara för större, mer läsbara varianter)

Om man tittar på hur vår energiproduktion ser ut så kan man konstatera att när oljekrisen drabbade oss mellan 1973-83 så var det nog många som var väldigt glada för sveriges kärnkraftsprogram för samtidigt som priset på olja femtonfaldigades så minskade vårat oljebehov till ca hälften jämfört med 1970. Timing.

1985 nådde vår energiproduktion från kärnkraft samma nivå som den minskande mängden energi som genererades från olja, dvs vad gäller all energi vare sig det handlar om el, transporter, industriprocesser etc. Biobränslen och vattenkraft har turats om att ligga på tredjeplats sen 1980 medans övriga energikällor för en rätt stillsam tillvaro i bakgrunden.

En liten detalj i sammanhanget är att när debatten om Barsebäcks nedläggning rasade som värst så yttrade sig Mona Sahlin, som då var något så tjusigt som samhällsbyggnadsminister, i frågan:

Samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin hävdar, bland annat i en debattartikel i Kvällsposten 12 januari, att farhågorna för kraftbrist är obefogade. Hon pekar bland annat på att vi vanligtvis är nettoexportörer av el, och att det därför finns en god marginal att ta ifrån. Dessutom menar hon att det finns en planerad utbyggnad av elproduktion i Sverige motsvarande 20 TWh fram till 2015.

Det där att vi är nettoexportörer av el har det nog varit lite si och så med, men däremot verkar hon haft fog för påståendet att vi byggt ut elproduktionen i Sverige, främst i form av biobränslen. Frågan är om det räcker. Artikeln fortsätter:

Men Arne Österlind är inte lika övertygad.

– Om vi skulle få en vargavinter samtidigt som ett större kraftverk havererar, kan det bli problem, främst i södra Sverige, säger han.Han berättar vidare att när det är kallare än tio minusgrader har Norge inget överflöd av el att exportera till södra Sverige. Eftersom det dessutom ofta är dåligt med vind när det är kallt, finns det sannolikt ingen el att importera från Danmark heller. Då kan det bli problem menar han.

– Sannolikheten att detta kommer att hända är inte stor, men risken är ändå tillräckligt överhängande för att ta det på allvar, säger han.

Sannolikheten kanske inte var stor, men allt eftersom våra kvarvarande kärnkraftverk blir allt äldre så ökar sannolikheten och i år stod alltså tre av tio kärnkraftverk still när det var högst olägligt. Detta kommer bli vår vardag framöver eftersom våra politiker har hållit fast vid ett rätt krampartat Status Quo sen -85 ungefär. Det håller inte längre.

Samtidigt finns det en allmän uppfattning om att kärnkraften är farlig, men hur farlig är kärnkraften egentligen och hur förhåller sig den farligheten gentemot andra former av energi?

Det finns statistik på hur många döda per TWh som olika energiformer orsakar och om man räknar om energiproduktionen till dödssiffror per år så får man snabbt fram att i Sverige står oljan, statistiskt sett, för flest dödsfall per år.

Det här inte direkt en överraskning. Enbart avgaserna från våra fordon skördar fler liv än vad trafikolyckorna gör per år, något det dock pratas väldigt lite om.

Tvåa i den grafen är kolkraft, men det är förmodligen en sanning med modifikation. Siffrorna bygger på världsmedel och speciellt i Kina är siffrorna för kolkraftsrelaterade dödsfall ca 1.7 ggr högre än hela världen tillsammans och nästan 20 ggr högre än i USA. En mer korrekt siffra är nog att utgå för medlet för USA, vilket då skulle ge resultatet till höger i stället.

Notera att skalan är ändrad nästan en faktor 10 så olja syns inte ens längre i grafen, men med medeltalet från USA för döda/TWh pga kol så blir alltså biobränslena en större dödsorsak för Sverige än vad kol är. Det är iofs inte så konstigt med tanke på att vi förbrukar väldigt mycket mer biobränslen än kol, statistiskt sett orsakar kol och biobränslen ungefär lika många dödsfall per TWh.

Så de tre energiformer som alltså orsakar flest dödsfall per TWh är olja, kol och biobränslen! Det här är viktigt att komma ihåg eftersom det visar att bara för att någonting är förnyelsebart och premieras av diverse miljöskäl så betyder det inte att det är ofarligt! Biobränslen är, bokstavligt talat, en skitlösning. Speciellt för våra lungor.

Den fjärde urskiljbara grafen är vattenkraften som ligger noterbart högre än andra energiformer i Sverige, men det är, likt kolkraften, lite missvisande eftersom en dammolycka i Kina, Banqiao, var så oproportionerligt stor att det ökade dödsfall/TWh-statistiken med över en faktor 10!

Det är inte riktigt rättvist för svenska förhållanden och om grafen justeras för att exkludera Banqiao och skalas upp för att bli tydligare ser det i stället ut som till höger.

Här syns tydligt att 1985 började Sverige förbruka naturgas, vilket förstås ledde till dödsfall även det. Naturgas är idag den fjärde mest dödsbringande energiformen trots att den står för en väldigt blygsam del av energiproduktionen, men då ska man samtidigt komma ihåg att för olja handlade det om tusentals och för kol och biobränslen hundratals dödsfall per år. Det ska jämföras med naturgasens ca 50 dödsfall per år.

Naturgas är den säkraste formen av fossilbränslen (4 dödsfall/TWh vilket ska jämföras med biobränslenas 12 dödsfall/TWh och kolets, enligt USA-statistik, 15 dödsfall/TWh). Det är dock fortfarande svårt att se de tre sista pga skalan som krävs för att naturgas ska få plats, men ännu en inskalning löser det problemet.

Risken med dagens kärnkraft och vattenkraft i Sverige ligger på ungefär samma nivå och handlar om ental personer per TWh, en faktor tusen lägre än för olja. Riskerna är med andra ord i princip försumbart jämfört med fossila bränslen och biobränslen.

Dock, även om det idag är så att vatten- och kärnkraft statistiskt sett ligger på femteplats vad gäller antalet dödsfall per år i Sverige så ska man ha i minnet att kärnkraften producerar ca 2-3 ggr mer energi än vattenkraften för samma risknivå. Helt ohotad på sista plats ligger förstås vindkraft, mest för att den mängd TWh som vindkraften står för i Sverige är i princip försumbart.

Nu funderar säkert flera på mitt påstående att vi producerar 2-3 ggr mer kärnkrafts- än vattenkraftsenergi eftersom alla fina pajdiagram och liknande över svensk elenergi brukar visa kärn- och vattenkraft som de två klart dominerande och hyfsat jämnstora ingredienserna i svensk elförsörjning.

Det är helt korrekt, men det beror på att även om vi producerar mer kärnkraftsenergi så tar vi bara tillvara en väldigt liten del. Resten av energin används till att ställa till med högst lokal uppvärmning vilket lett till ett oplanerat men intressant biologiskt experiment utanför våra kärnkraftverk.

Man brukar säga att Sveriges energiförbrukning är fördelad någotsånär jämt över tre delar; bostäder, industri och transporter. Det är egentligen en lögn och vi borde i stället säga att Sveriges energiförbrukning är fördelad någotsånär jämt över fyra delar; bostäder, industri, transporter och lokala fältstudier av hur en global temperaturhöjning kommer påverka Sveriges flora och fauna.

Krasst talat så spolar vi bort ungefär 70% av den tillgängliga energin i våra kärnkraftverk som spillvärme. En fjärdedel av all energi som produceras i landet kastas årligen bort i ett enormt slöseri. Energi som kunde ha tagits bättre tillvara, tex i form av fjärrvärme.

Ågestaverket, en ganska tidig och liten Svensk reaktor, producerade ca 10 MW elektricitet men försåg samtidigt Farsta med 55 MW fjärrvärme under perioden 1964-74 men bortsett från Ågesta är det väldigt tunnsått med kraftvärmekärnkraftverk i Sverige. Det har funnits lösa planer på det men har aldrig realiserats trots att Naturvårdsverket, med viss rätt, befarat att den varma spillvärmen från kärnkraftverken skulle kunna ha negativ påverkan på närmiljön.

Alla dödsfallssiffror ovan bygger på global statistik och de enda som egentligen kan anses vara tillförlitliga är siffrorna för fossila bränslen samt biobränslen. Dödsfall relaterade till vind- vatten- och kärnkraft tenderar att komma väldigt spektakulärt och plötsligt med långa, händelselösa perioder däremellan, vilket gör att osäkerheten är stor. Samtidigt skiljer det tiopotenser mellan de värsta och de bästa energiformerna vilket gör att även enorma katastrofer, som Banqiao, inte ens kommer i närheten av att utjämna den skillnaden.

Problemet är att det är de där stora katastroferna som får uppmärksamhet, vilket förvrider våran uppfattning av fara. De där konstanta farorna som blir vardag underskattar vi ofta medans det är de där rubrikolyckorna som vi minns och, tyvärr, ofta grundar vår uppfattning om fara på. Det är inte vattendammar som brister, kärnkraftverk som exploderar eller flygplan som trillar ner som vi bör oroa oss för, det är den långsamma men ständigt närvarande döden i form av avgaser, fetma, sviktande allmänhälsa mm som är de stora farorna i våra liv och som vi borde fokusera på.

I tell people that if it’s in the news, don’t worry about it. The very definition of ”news” is ”something that hardly ever happens.” It’s when something isn’t in the news, when it’s so common that it’s no longer news — car crashes, domestic violence — that you should start worrying.
— Bruce Schneier

Det finns fyra energiformer som orsakar färre än ett dödsfall per TWh och därmed borde anses vara säkra. Det är solkraft (0.44), vindkraft (0.15), vattenkraft (0.1 om vi bortser från Banqiao) och kärnkraft (0.04). Alla dessa fyra har dessutom gemensamt att de troligen kommer finnas tillgängliga längre än mänsklighetens fortsatta existens så har vi det minsta njure mellan öronen är det rimligtvis de fyra energislagen som vi bör satsa på i framtiden.

Uppföljaren till den här postningen, då jag tänkte skriva mer om just en mer rimlig utveckling på energisidan i Sveriges framtid, kommer vid ett annat, än så länge odefinierat, tillfälle…