Max Raabe

De flesta sångerna i vår repertoar skrevs av judiska kompositörer och textförfattare under Weimarrepubliken. Många av dem gick under i Tredje riket medan några få lyckades fly till USA via Österrike och Frankrike.

På mina konserter nämner jag alltid tonsättarnas och textförfattarnas namn. Vid den tiden ville man låta dem falla i glömska.

Det är en senkommen och tyst triumf.

Nej, jag ville inte mer än att sprida det citatet. Fundera på det.

Lyssna gärna på hans konsert med i stället för den där meloditramsivalen.

Idag har jag varit på intervju…

Det är ännu lite odefinierat om det var en anställnings- eller konsultintervju, men det känns, för mig, inte så viktigt. 😉

Men det var inte det jag skulle prata om egentligen. Det var tre saker som slog mig när det gäller våra nya beteenden pga teknikutvecklingen.

  1. Jag tänkte svänga förbi affären och fiska upp ett par postpaket när jag ändå är ute och åker. Det ena paketet fick jag en SMS-avisering på, som väl är rätt brukligt numera, men det andra paketet har jag bara pappersavi på. Det kändes … märkligt att vara tvungen att komma ihåg en liten papperslapp i stället för att bara kunna plocka fram avinumret ur telefonen. Jag brukar tycka att det är lite old school att posten använder SMS fortfarande, men pappersavi? Det känns som rena stenåldern!
  2. Jag visste var företaget jag skulle till låg, på ett ungefär. Jag visste dock inte exakt var men jag knappade in adressen i Google maps, slog på GPSen och satellitvy och sen kunde jag se när jag (blå pil) gick i rätt riktning och närmade mig målet (rund röd ring med spets). För några år sen hade jag förmodligen skrivit ut en karta från Eniro eller så ännu tidigare hade jag fått titta på en stadskarta i telefonkatalogen eller liknande. Man vänjer sig fort vid de saker man omger sig med.
  3. Idag var första gången jag såg en typisk slide-presentation där personen som höll den hade kopplat in sin iPad i stället för en laptop. Verkade larvigt smutt. Och jag som tyckte jag var haj-täck när jag styrde min presentation (på laptoppen) från min Androidtelefon!

Jag undrar hur mycket saker som vi idag knappt kan tänka oss som kommer vara fullt normalt och självklart om bara några år.

Nu fildelar jag!

Något jag tycker det pratas alldeles för lite om är att fildelning, aka torrents, aka P2P, har ett fullt legalt användningsområde. Det borde det pratas om mycket mer för det är egentligen mycket mer intressant än de personer som använder tekniken som en slags glorifierad och distribuerad kassettbandspelare.

Det är lite som när kassettbandspelarna själva kom; det går förstås inte att sticka under stol med att det stora flertalet kassettbandspelare användes för att spela in LP-skivor, kopiera andra kassettband eller spela in från radio, men det fanns ändå en kreativ funktion med kassettbandspelarna. Inte minst (men givetvis inte begränsat till) de som kallades portastudio.

I stort sett alla av de som sysslade med musik på hobbynivå på 80- och 90-talet har kommit i kontakt med de här ”All in one”-lösningarna. De var väldigt begränsade med sina fyra ljudspår och ljudkvalitén var bara i de bästa av världar knappt överlevnadsbar med dålig diskant, klart hörbart brus (speciellt om man ping-pongade mycket för att kunna lägga på fler ljudspår) och till och med hörbart svaj men prismässigt var det ett överlägset billigt sätt att kunna dra ihop några demos för att förhoppningsvis kunna kränga sina alster till närmast sörjande eller skicka in till skivbolag för chansen att få ett av de eftertraktade skivkontrakten.

Det ser precis likadant ut idag! Att hävda något annat än att den stora bulken fildelning är illegal är dömt att misslyckas (annat än om man är en retorisk självplågare), men det finns ändå en, som jag ser det, mycket viktigare funktion hos fildelningen som aldrig kommer fram i debatten; möjligheten för vem som helst att nå ut till hela världen utan att det kostar mer än en vanlig privat Internetanslutning.

Så även om jag anser att det är vansinne att övervaka och jaga ett helt folk med beställningsskrivna speciallagar så är det inte det jag är orolig för för egen del. Det sägs att om man har rent mjöl i påsen har man inget att frukta, men det är en ren och skär lögn. Usenet är, till exempel, en annan form av distribuerad informationstjänst på Internet och, precis som kassettbandspelaren och fildelning, har den använts både för laglig och olaglig informationsspridning, något som förstås upphovsrättsindustrin har sina åsikter om. Deras taktik gentemot usenet har varit att tvinga usenetservrarna att ta ansvar för trafiken, men att kräva att någon ska ta ansvar för innehållet av knappt 10 GB rådata per dag är praktiskt omöjligt och som en konsekvens har usenetservrarna tvingats lägga ner ner en efter en och även den lagliga trafiken har därmed försvunnit.

Det som händer nu är att samma taktik används mot torrenttekniken där ISP:er åläggs att ”fixa problemet”, givetvis utan att de som kräver det, upphovsrättsindustrin, tar något som helst ansvar för hur praktiskt möjligt det är eller vilka konsekvenser det kommer få. Det låter enkelt att analysera trafiken och bara stoppa det som är olagligt men saker är sällan så enkla som man först kan tro.

Några frågetecken som omedelbart infinner sig är:

  • Vems ansvar kommer det bli att skapa de sökmönster som ska fånga upp illegalt delat material?
  • Vems ansvar kommer det bli att sökningarna aldrig blir så breda att man får falska träffar, dvs stoppar lagligt material?
  • Hur ska det undvikas att tekniken inte börjar användas på ett oönskat sätt?

Det man borde börja med att fråga sig är GÅR det alls att stoppa fildelning och med stor sannolikhet är svaret på den frågan nej, inte utan att samtidigt förstöra Internet på en fundamental nivå. Den senaste fildelningstekniken, Tribler, drar saker till sin spets genom att bland annat vara helt decentraliserat. Det är en direkt reaktion mot att många ISPer idag blockerar BitTorrent, vilket gör all fildelning, laglig som olaglig, omöjlig.

En mycket viktigare fråga är VILL vi stoppa fildelning? BitTorrent ett oerhört praktiskt och effektivt sätt att ladda ner tex Open Source i form av CD-images för datorinstallationer och för en utomstående går det idag inte att se om det är Slackware 13.37, en Windows 7-image eller filmer som smugglats ut ur en totalitär diktatur som dokumenterar övergrepp på medborgarna som jag tankar. Det enda man kan se är ATT jag fildelar, inte VAD.

Man kan dra en analogi med kassettband eller CD-R även här; när jag står där i affären och tummar på det shrinkwrappade paketet med oinspelat media så går det förstås inte att avgöra på vilket sätt jag tänker använda det. Ska jag använda det för olaglig kopiering av upphovsrättsskyddat material, stoppa det i min gamla kassettporta eller bränna ut den där Slackwareimagen jag just fildelat?

Det är klart, ur upphovsrättsindustrins synvinkel är det enkelt. Stoppa den illegala fildelningen oavsett vad som krävs! För dem är det enkelt, de vill bara ha bort illegal fildelning och de skiter fullkomligt i vilka konsekvenser det får för IT-industrin, för mänskliga rättigheter eller för samhället i stort.

Det är vi andra, vi medborgare som måste bestämma om medicinen är värre än sjukdomen den förmodas bota. Även om jag personligen inte skulle sakna illegal fildelning om den på något magiskt sätt försvann i morgon är det just konsekvenserna av upphovsrättsindustrins legala nukes from orbit som oroar mig. De ingrepp som behövs i infrastrukturen för att effektivt komma åt fildelare (i stället för dagens rena turträffar) innebär en massiv demontering av personlig frihet och demokratiska rättigheter att George Orwell skulle bli avundsjuk.

Men det är något som upphovsrättsindustrin, ärligt talat, skiter i.

UPPDATERING:

EU-domstolen har gått ut och sagt att:

EU-domstolen konstaterar att upphovsrätten och rätten till privat kommunikation inte kan skyddas samtidigt på nätet, och att den senare helt enkelt har företräde. EU-domstolens utslag är därmed ett stort bakslag för upphovsrättsindustrin, som nu mött ett av de största hindren i sin väg att försöka kontrollera nätet.

Det var väl fanemig på tiden att nån kopplade in hjärnan och tänkte till nere i Bryssel! Bra uttalande.

När teknikutvecklingen tutar för omkörning…

Läste ett nödrop från fotograf Ola Lejonborn som beklagar sig över att osnutna ungdomar tar jobben från fotograferna.

Den digitala bilden har blivit allas egendom och kunskap. Nya fototidningar vräker ut ”yrkesknepen” och fotograforganisationerna är vidöppna för amatörer som vill söka sin lycka. Samhället som inte gör ett skit för oss som råkat hamna i kläm och blivit offer för utslagning när vi blir äldre har samtidigt gett nya generationer bildredaktörer har ett hav av billig arbetskraft att ösa ur.
[…]
En vansinnig utslagning helt utan respekt för erfarenhet, skicklighet, bildsinne, yrkesheder, prislistor, arbetstider, avtal, organisations- eller branschpraxis. Mobiltelefoner som gör på platsen fotografering av olyckor till ”jag råkade vara där och tjäna in min mobiltelefon” tillfälles bilder.

Å ena sidan förstår jag givetvis hans frustration; han har ägnat årtioenden åt att förfina sin teknik, investera i utrustning och skapa sig en kundbas som gör att han kan leva på sitt kunnande, men å andra sidan, tja. Teknikutvecklingen går framåt och det är ofrånkomligt att den kommer att slå mot vissa grupper. Men faktum är att även inom Olas bransch har det redan hänt mer än en gång och hade det inte varit för teknikutvecklingen hade han nog inte kunnat försörja sig på sitt fotograferande så länge som han gjort.

En gång i tiden gick man till fotografen för att få sitt foto taget. Kamera var långt ifrån allmän egendom utan ville man ha ett foto av sig själv fick man ta sig till fotografen där fotot togs under väldigt ordnade former och slutartider som hanterade om sekunder (eller minuter) i stället för hundradelar. Film på den tiden var, med dagens mått mätt, väldigt ljusokänslig så det var inte ovanligt att man stöttade modellens huvud med ett stativ för att undvika små ofrivilliga rörelser som gjorde att bilden blev suddig. Fotograferande var ett oerhört komplicerat hantverk där filmen dessutom bestod av glasplåtar som man var tvungen att hantera med stor försiktighet för att de inte skulle gå sönder. Det var inget som glada hobbyister kunde ägna sig åt och att över huvud taget ta evenemangsbilder var en omöjlighet helt enkelt för att utrustningen var för otymplig och primitiv.

Så småningom förfinades förstås tekniken och fotograferandet blev inte bara portabelt utan dessutom något som blev så enkelt att alla kunde ta de familjebilder som man tidigare fick gå till fotografen för att ta. Den gamla tidens fotograf blev överflödig och, precis som Ola, var det många som tvingades inse att ekonomin gått ur verksamheten och många konkurrerades ut. Tyvärr blev vi samtidigt av med mycket kulturhistoria eftersom alla dessa glasplåtar fotograferna samlat på sig var otympliga och känsliga så många slängdes helt enkelt när verksamheten lades ner medans medans andra stuvades undan på vindar eller förråd där de antingen förföll pga ålder, tappades och gick sönder eller slängdes av yngre släktingar när ”Farfars gamla skit åkte på tippen”.

Vi fick alltså de portabla småbildskamerorna i stället! Såna som Ola säkert avverkat ett flertal av genom åren och vars existens hela hans yrkesverksamma liv varit beroende av. Idag kör säkert Ola, precis som alla andra, digitalt i stället, vilket har en upplösning som överlägsen den gamla vanliga 35 mm-filmen (det fanns film med bättre upplösning, men då handlade det om rätt dyr process och dyr utrustning med) och som ger helt nya, fantastiska möjligheter att efterbehandla bilderna. Något man bara kunde drömma om på den analoga filmens tid.

Men precis som när stillbildskamerorna med film gjorde tidigare pappersfilm och glasplåtar föråldrade så har förstås digitaltekniken också inneburit att tekniken förfinats, förbättrats och, inte minst, blivit billigare. Idag kostar det inget att fotografera (mer än kamerakostnaden) och det gör att i stället för att man använde upp kanske en, eller ett fåtal, filmrullar kan folk idag bränna hundratals, tusentals, bilder på semestern och, som det brukar heta, med övning kommer färdighet. De flesta människor blir förmodligen idag fotograferade fler gånger under en enda semester än vad ens de mest avbildade blev fotograferade under hela sin livstid i fotografins barndom!

Det är klart att fler idag blir bättre fotografer än vad som var normalt förr när varje bildruta kostade att fotografera och framkalla och de flesta därför försökte hushålla med filmen. Det är klart att de allt mindre, enklare och bättre kamerorna som folk bär med sig (inte minst i mobiltelefonerna) ökar chansen för att det blir en amatör i stället för ett proffs som råkar vara på rätt plats vid rätt tid. Det är klart att när marknaden förändras på en fundamental nivå så kommer vissa klara av att anpassa sig och kunna göra en kosing medans andra inte fixar det och i stället kommer konkurreras ut.

Vi ser det här på alla områden som handlar om information; de manuella kartoteken har ersatts av sökbara databaser, allt färre köper CD eller DVD utan laddar ner (legalt eller illegalt), miniräknare har ersatts av datorer och mobiltelefoner, telefonkataloger hamnar allt oftare direkt i pappersåtervinningen utan att öppnas en enda gång, amatörer gör filminspelningar med utrustning som kostar en spottstyver jämfört med för bara 10 år sen och redigerar på en billig hemmadator, e-böckerna tar sakta allt mer av marknaden och efterfrågan på tryckta böcker minskar osv osv osv. Vi ser det här på marknad efter marknad och det kommer inte stanna vid information.

Nästa steg är att allt fler kommer ha en 3D-skrivare hemma så de kan skriva ut enklare föremål, kanske från modeller nedladdade från nätet. Modellerna kommer bli allt mer komplexa och bestå av allt fler olika typer av material osv och jag förväntar mig att vi relativt snart kommer se de första skrivarna som vanligt folk kan köpa som tex kan skriva ut fullt fungerande elektronik. Då kan man plötsligt skriva ut tex en ficklampa eller en mp3-spelare och, tja, vad ska tex Apple göra då?

Det känns förstås grymt och orättvist för Ola och andra som slås ut från sina respektive marknader för att de inte längre kan konkurrera, men hur skulle det annars fungera? Samma teknikutveckling som konkurrerar ut vissa aktörer och stänger vissa marknader skapar samtidigt nya jobb och nya marknader. Det är ett ofrånkomligt resultat av teknikutvecklingen.

Ola fick ett svar från en annan fotograf, Björn Bergman, som bland annat skriver:

Ola, det första som slår mej är ”Varför gör vi inte kofångare till Volvo Amazon längre eller varför tillverkar vi inte SAAB?
Enkelt, det finns inga köpare, det finns ingen marknad! Om du inte tjänar pengar och kan sälja dina tjänster eller dina bilder så finns det ingen marknad till det du gör!
Antingen lägger du ner eller ändrar din produkt och ditt pris.
Den eviga frågan ”Hur ska x få betalt?” har bara det svaret; se till att bli konkurrenskraftig. Se till att hitta en nisch eller en marknad där du kan hävda dig. För att citera Björn igen:
Visst känns det ”knepigt” när ”ungen” tar en kanonbild med en kamera för två tusen kronor, när du och jag har prylar för 150.000:- eller mer runt halsen, vilket jag ser att du har på bilden du bifogat. Verkligheten är tung ibland.
Kan vi inte hänga med och utveckla oss är är det bara att göra som SAAB! Lägg ner!
Adapt or die. Det har aldrig funnits nåt annat svar någonsin i mänsklighetens historia.
Varför skulle nu vara annorlunda?

Hur blir du datorsäker?

Det blir allt tydligare att regeringen inte har några som helst skrupler att fortsätta öka avlyssnandet tills man når, eller passerar(?), nivåerna i forna DDR. Jag tycker det är rätt olustigt, för att uttrycka det milt, för även om jag kanske egentligen inte har något att dölja så är jag inte heller speciellt exhibitionistisk av mig. Jag föredrar att få vara i fred och tror att denna tendens att övervaka folket kommer leda till fler brott, inte färre. Det är också bevisat till leda att all form av insamlad information läcker och det enda som hjälper mot informationsläckor är att inte samla in informationen till att börja med.

Det näst bästa är att se till att även om informationen läcker så bör den vara så oanvändbar som möjligt och det enklaste sättet att göra det är att se till att man håller sina datorer uppsäkrade (så man undviker trojaner och spyware) och genom att se till att så mycket som möjligt av den information man anser vara privat är nödvändigt krypterad. När du kommunicerar med din bank sker det alltid via https och starka krypton, jag tycker faktiskt inte det är mer än rätt att vi även skyddar vårat privatliv på samma sätt.

Jag tycker datorsäkerhet är intressant. Inte intressant som att jag har snöat in på det totalt och försöker bli expert på det, men jag har en hälsosam relation till det och försöker att hålla datorer och lösenord så säkra att de ska agera ett litet större hinder än bara ett litet fartgupp rakt in på mina hårddiskar. Alla system kan förstås alltid bli säkrare och för militära organisationer finns det ofta incitament att dra saker och ting till sin spets, men det är att ta i för privat bruk.

Min erfarenhet, både privat och från att haft säkerhetsansvar i mitt jobb, är att den svagaste länken i princip alltid är användaren, dels hur användaren beter sig och dels vilka lösenord man väljer. Jag tänker inte diskutera farliga beteenden i den här postningen (men läs gärna tex den här artikeln) utan enbart skriva om vettig lösenordhantering.

Just vad gäller lösenord har det kommit många bra råd genom tiderna, men ofta hänger råden med för länge och passerar sitt bäst före-datum. Klassiska råd brukar vara saker som:

  • Använd inte namnet på någon person i familjen
  • Använd inte namnen på husdjuren
  • Använd inte ord som kan hittas i ordböcker

Osv. Ofta föreslog man i stället att man skulle göra lösenord som tex:

  • Använder första (eller andra) bokstaven från varje ord i en mening
  • Blandar siffror och små/stora bokstäver
  • Använder specialtecken

Skitbra råd. För 10-20 år sen. FULLSTÄNDIGT värdelösa, på gränsen till farliga, råd idag!

Så kallade dictionary attacks är idag old school och ofta är det lättare att helt enkelt knäcka korta lösenord med brute force. Dvs, enkelt förklarat, man testar med ”a”, ”b”, ”c”, ”d” osv, sen med ”aa”, ”ab”, ”ac” osv, vidare till ”ba”, ”bb”, ”bc” osv. Man hamrar på tills man tar sig in. Vanligtvis brukar algoritmerna vara lite smartare än så och börjar ofta med populära lösenord först för att öka oddsen, men det handlar fortfarande om att hamra på tills man lyckas i stället för att försöka gissa sig fram.

Så, katastrofala lösenord för 10 år sen var saker som:

  • Majken (min mormors namn)
  • Kenzo (en av våra hundar)
  • Volvo (om man kör en sån)

Hade man minsta lilla koll på en persons privatliv kunde man ofta testa sig fram med såna ord och skrämmande ofta var det framgångsrikt. Just detta fick säkerhetsexperter att föreslå att man skulle blanda små och stora bokstäver, siffror och specialtecken så tex Kenzo blev k3Nso. På den tiden attackerna ofta utfördes av människor eller väldigt enkla algoritmer som baserade sina försök på ordlistor var det väldigt effektivt, idag betyder det att tiden det tar att knäcka lösenordet ökar från nån sekund till sekunder. Knappast mycket att hurra för.

Så hur skriver man ett bra lösenord idag? Det finns bara en sak som rår på brute force och det är längd. Ju längre lösenord eller lösenfraser man tar till, dess fler bittar blir det att få rätt och tiden det tar att knäcka ett lösenord ökar exponentiellt. Som ren bonus blir lösenorden också ofta lättare att komma ihåg, väl så viktigt.

Om vi börjar enkelt och väljer ett slumpmässigt ord och bygger vidare på det så kommer ni förstå hur det funkar:

  • Barbie: ”Your password is very commonly used. It would be cracked almost instantly.”
  • b4rbi3: 8 sekunder
  • Barbie med: 412 år
  • b4rbi3 m3d: 32 år
  • Barbie med en: 147 000 000 år
  • b4rbi3 m3d_en: 122 000 000 år
  • Barbie med en smurf: 18 000 000 000 000 000 000 år.
  • b4rbi3 m3d_en sMurF: 5 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 år

Som ni kan se så är det inte säkert att obfuskering faktiskt alltid är bättre, men däremot är längd alltid en vinnare. Även om det är fullt vanliga ord så gör längden att det blir väldigt svårt att brute force-knäcka meningen och om man kombinerar det med en lite småknasig mening och lite inslängda ”konstiga tecken” så gör man även dictionary attacks svåra att genomföra. Det kan räcka med att byta ut enstaka tecken i vissa ord mot siffror så skyddar man sig oerhört effektivt mot attacker, men primärt är, som sagt, längd.

Den gamla tumregeln att 8 tecken är en bra längd stämmer inte med verkligheten längre! 8 tecken är en piss i havet och en modern dator knäcker ett valfritt sånt lösen på, i bästa fall, några timmar. Ett datorkluster behöver förmodligen bara några minuter eller sekunder för att knäcka det. Jag skulle vilja påstå att idag är 12 tecken minimum och 16 (eller mer) är att rekommendera.

Om du känner att du saknar fantasi för att komma på ett lösenord som inte är väldigt typiskt ”du” (och därmed lättgissat av folk som känner dig) kan du alltid utnyttja en av de tjänster som finns på nätet att slumpmässigt generera någonting som förhoppningsvis är relativt lätt att komma ihǻg. När jag tex bad den siten att generera ett slumpmässigt lösenord så fick jag tillbaka ”Coexist Beluga”, vilket bedömdes att hålla ungefär 10 000 000 000 år om en av dagens skrivbordsdatorer fick i uppgift att knäcka det. Det innebär förstås att även om man dedikerar ett enormt datorkluster så är uppgiften orimlig att lösa inom vår livstid och det är ganska rimligt att anta att säkerheten kommer vara så pass bra att när lösenordet väl kan knäckas så är det ointressant att göra det.

Fast man behöver förstås inte överdriva heller. Välj lösenord som är lätta (men långa) att komma ihåg och som ändå ger så många nollor i den uppskattade tiden det tar att knäcka dem att uppgiften blir lagom orimlig. Målet bör inte vara att göra det omöjligt att komma åt datat utan att det ska vara så svårt och omständigt att knäcka det att det är lättare att gå på dig som person i stället, dvs så du får veta att säkerheten är komprometterad och tex kan skrota dina gamla nycklar och lösenord och byta dem mot nya. Användaren är alltid en svag länk och vettig datorsäkerhet handlar mer om att se till att övriga länkar alltid är starkare. Att göra tex lösenorden oändligt starka är bortkastat så länge som man fortfarande är beroende av den säkerhetsmässigt svaga användaren.

Att veta när säkerheten är knäckt är minst lika viktigt som att investera i säkerhet till att börja med. Att tro att ett system är säkert utan att vara medveten om att tex ett lösenord är knäckt, eller kan knäckas utan större besvär, är en farligare osäkerhet än att inte ha någon säkerhet alls!

Jag är inte arbetslös, jag är anställningsbefriad! – Och nu då?

Det här är det femte och sista inlägget i en löst sammanhängande serie. Det har, av flera skäl, varit det jobbigaste inlägget att skriva, därmed att det dröjt ett tag innan jag publicerat det.

De fyra första inläggen kan du läsa här:
Jag är inte arbetslös, jag är anställningsbefriad! – Prolog
Jag är inte arbetslös, jag är anställningsbefriad! – Att arbeta för att överleva
Jag är inte arbetslös, jag är anställningsbefriad! – Stress
Jag är inte arbetslös, jag är anställningsbefriad! – Den oflexibla arbetsgivaren

Läste för ett tag sen att man kommit fram till att otrygga anställningar förkortar livet. Jag tänker kasta bullshitkortet på det.

Eller ja, jag är övertygad om att otrygghet påverkar våran hälsa, det finns forskning som definitivt visar på ett samband mellan negativ (dvs långvarig) stress och sämre allmänhälsa vilket i sin tur förkortar vår livslängd, just den biten tänker jag inte argumentera emot, utan det är den koppling artikeln gör att ”Den otrygghet som det kan innebära att vara tillfälligt anställd kan leda till att folk dör i förtid, visar en tysk studie.”. Tyvärr bemödar SvD sig inte att ange en källa (som vanligt) men jag undrar om den tyska studien verkligen påstår att tillfällig anställning verkligen är en otrygg anställning eller om de snarare kopplar en generell otrygghet när det gäller försörjningen till hälsopåverkan. Jag tror nämligen snarare att det är det sistnämnda som gäller.

Jag tror det mest nedbrytande för många inte nödvändigtvis är att inte ha en fulltidstjänst att gå till varenda eviga dag utan hur samhället behandlar de som inte har det och därmed inte följer samhällsnormen. Många gör våld på sig för att anpassa sig efter den normen (eller hur man uppfattar att normen är) och jag tror att de som har såna där spännande ålderskriser har det just för att de (som ett resultat av detta kända tvång) inte är lyckliga. Om de hade kul och trivdes med det de gjorde skulle de väl inte ha nåt skäl till att krisa?

Personligen hade jag inte tid att ha en 30-årskris för just då hände det för mycket positivt i mitt liv; jag trivdes med mitt jobb och livet över lag utvecklades i en väldigt positiv riktning, när 40-årsstecket kom brakandes kändes det mer som att jag hade drabbats av en livsmässig stiltje och även om jag insåg att det EGENTLIGEN inte är nån större skillnad mellan åren före och efter 40-årsstrecket så blev det ändå nån form av symbol. ”Och nu då?” Jag kände att jag behövde fundera på att hitta på nåt nytt.

När man har en så kallad ”tryggad situation” har man också lite av ett fängelse som begränsar ens valmöjligheter och för många ser det förmodligen omöjligt ut att ta sig ur det. I stället biter de ihop och ”gör sin plikt”. Det är då man brakar rakt in i en ålderskris och ur den kommer man nog inte förräns man resignerar, revolterar eller mutar sig själv till tystnad med en cab, MC eller någon annan sån där grej som egentligen inte löser problemet men förhoppningsvis bedövar känslorna. Efter det är det ju inte så lång tid kvar innan man kan ta fram muckarkammen och börja terrorisera omgivningen med vilda drömmar om vad man ska hitta på när man blir pensionerad.

När det kommer till ånger inför döden finns det en inofficiell topp 5-lista sammanställd av en sjuksköterska:

  1. Jag önskar att jag hade haft mod att leva det liv jag ville leva, inte det som andra förväntade sig.
  2. Jag önskar att jag hade jobbat mindre.
  3. Jag önskar att jag hade vågat visa mina känslor mer.
  4. Jag önskar att jag hade bibehållit kontakten med mina vänner.
  5. Jag önskar att jag hade vågat låta mig själv vara lyckligare.

För mig är det nog punkt 1 och 5 som är katalysatorerna. Jag vill helt enkelt hinna göra saker som inte nödvändigtvis är sånt som roar arbetsgivare. Det betyder att jag behöver ja lite mer fritid för att hinna de sakerna med, dvs jag behövde göra nåt åt punkt 2.

Det jag gjort när jag tidigare sökt jobb är att undvika såna där jobbannonser som i exemplet till höger. Jobb som pratar om många bollar, stresstålig eller andra typiska buzzwords kan vara ok, men när det börjar närma sig bingo så är det imo dags att dra öronen åt sig. Jag har definitivt inget emot att ta i när det behövs osv, men vissa arbetsgivare är såna där att om man ger dem lillfingret så rycker de åt sig handen, armen, större delen av bröstkorgen och, tja, ungefär allt man ger dem.

Jag känner att jag har haft tillräckligt att göra med den typen av arbetsgivare för att det ska räcka och bli över för resten av mitt liv. JOBBA lär jag nog däremot göra så länge jag orkar, men jag vill göra det lite mer på mina villkor, lite mer ge och ta där även jag som person och det faktum att jag har ett liv utanför jobbet respekteras. Deprimerande många arbetsgivare idag har svårt att förstå denna inställning utan kräver en lojalitet som känns som att den gränsar till livegenskap och det gör att jag just nu försöker kombinera min önskan att köra mer långsiktiga projekt (som kanske eller kanske inte blir lukrativa på lång sikt) med att gå in som underkonsult på lämpliga uppdrag, uppdrag som kan vara antingen fulltid eller långtid men helst inte båda på en gång.

Det intressanta är att jag ser tendenser till att andra genomgår liknande utveckling. Många i min omgivning har antingen redan provat det här eller funderar på att det vore ett sätt att få en bättre balans mellan arbetsliv och fritid (eller egna projekt) som passar dem bättre än den gamla industrinormen och jag tror att det här är en samhällstend vi kommer se mer av. Industrialismen är död sen många år tillbaka och allt fler börjar inse att de gamla industrialismnormerna faktiskt passar rätt illa idag. Det är inte så de flesta av oss jobbar längre och det finns en allt starkare önskan att den förändrade arbetsrollen även ska slå igenom i den privata vardagen.

Jag är övertygad om att om bara några år kommer en stor del av befolkningen inte längre ha ett arbetsliv som är styrt av klockan, hur detta kommer påverka företagshiearkier, verksamhetsfokus och andra organisatoriska detaljer kan vi nog bara ana oss till än så länge, men jag tror inte för ett ögonblick att det kommer resultera till en utbredd massdöd eller drastiskt förkortad livslängd i samhället. Däremot tror jag att det är dags att även staten börjar ompröva gamla sanningar och tex börjar omstrukturera bidrags- och ersättningssystemen så de bättre reflekterar verkligheten där 40-timmarsveckan passar allt sämre som samhällsnorm. Jag tror också att systemet måste reformeras så att fler vågar pröva sina vingar utan att man, som idag, tappar i princip allt socialt skydd när man vågar gå mot strömmen. Samhället måste bli bättre på att inte bara acceptera utan även uppmuntra folks kreativitet och våghalsighet för det är samtidigt hos alla dessa individer med de små idéerna som utvecklingspotentialen är som störst!

Det är klart att ekonomin blir ett större orosmoment när man inte har överlåtit försörjningsbördan till en annan part mot att man gett upp en stor del av sin självständighet och det är också klart att alla inte kommer vara beredda, eller kapabla, att axla ett större personligt ansvar för att samtidigt få den potentiella större friheten. Strikt talat har jag bara axlat det ansvaret ganska kort tid men jag märker redan att det är en helt annan grej att tex hantera sin personliga ekonomi när man inte längre är ”garanterad” ett fast kassaflöde som förutsägbart tickar in på kontot varje månad.

Så kommer det här gå vägen? Jävligt bra fråga. 🙂

Jag hoppas det för jag tror att ha mer ansvar för ens egen situation också gör en person lyckligare, i alla fall så länge som det inte blir överväldigande.

Ett stort problem i Sverige är att samhällsstrukturen är uppbyggd på ett sätt som gör det för lätt att abdikera det personliga ansvaret. Först för att ”någon annan” tar hand om barnens skolgång (både ur föräldrars och barns synvinkel) vilket leder till en självförstärkning i form av att man till slut förväntar sig att skolan ska ta hand om uppfostran och uppväxt och att det blir skolans fel när det blir gnissel i maskineriet. Sen fortsätter det på den vägen med att det är fel på samhället när man inte kan få jobb, man inte klarar sig på bidrag (om man tex går arbetslös) och att man aldrig ser sitt personliga ansvar för sin situation. När saker inte funkar så rycker man på axlarna och allting mer komplicerat än att välja mellan ekologisk eller icke-ekologisk bacon i kyldisken orkar man till slut inte ta tag i. Precis som muskler som inte får jobba så förslappas våran vilja att ta ansvar när vi inte gör det tills vi hellre flyr än faktiskt står på oss även när det gäller våra egna liv.

Nu ska det här förstås inte tas som att jag vill avveckla samhällets ansvar och att personer som tex drabbas av kroniska, eller dödliga, sjukdomar får skylla sig själva. Tvärt om tror jag på att ett samhälle måste kunna kombinera att ta hand om sina medborgare samtidigt som det ändå uppmuntrar de enskilda människorna att våga sticka ut och vara annorlunda. Att tillåta att folk växer och utvecklas utanför normen och tar ansvar för sitt liv och sin situation utan att skylla på att det är samhällets fel när allting inte går som ett väloljat klockspel.

Så jag försöker ta tillbaka mitt personliga ansvar för att inte bli en av de som, när respiratorn gör sitt bästa för att ge mig några minuter till, bittert ångrar att jag inte gjorde nåt meningsfullt med mitt liv. Jag försöker ta ansvar för mitt liv, men jag har faktiskt inte en aning om ifall jag kommer klara det. Däri ligger utmaningen.

Just nu jobbar jag i ett projekt som förhoppningsvis kommer bära frukt 2013. Jag håller jag på att sätta mig in i hur en, för mig, helt ny microcontroller funkar och håller på att bestämma vilken funktioner de olika pinnarna ska ha för att det ska fungera både på en hård- och mjukvarunivå. Det är sånt jag är bra på och tycker är kul; att jobba med mjukvara på en nivå som ligger väldigt tätt hårdvarulagret och där man måste kunna tillräckligt mycket hårdvara för att kunna vara med och dra upp riktlinjerna för att vara säker på att det inte blir några otäcka gotchas som ställer till problem som komplicerar mjukvaran i onödan eller till och med riskerar att göra det omöjligt att lösa problemen.

Dilemmat är just tidsramen; även om det här börjar betala sig i 2013, som vi hoppas på, så har jag ett helt år att finansiera innan vi når dit. Det är sånt som är någon annans problem när man är anställd, men det som blir ens personliga ansvar när man inte är det längre.

Så vill jag ha sagt att alla mangrant måste kliva in hos chefen och säga upp sig för att inte bara vara en liten lort? Givetvis inte, men jag önskar att fler faktiskt funderade över lite mer långsiktiga mål i stället för att bara köra på som vanligt tills man en dag upptäcker att man lirat sista kulan i livsflippret och sitter där och ångrar sig över vad man gjorde, eller kanske snarare inte gjorde.

Insikten av att man bara har ett liv är brysk. För många kommer den insikten först när det är försent, för andra inser man det när det är försent för en närstående. För mig kom insikten när en vän till mig gick bort i cancer. Han drabbades av en av de värre sorternas cancer som vanligtvis bara drabbar rökare, som icke-rökare och aktiv idrottare var sannolikheten att drabbas så låg att den var försumbar men ibland följer inte livet statistiska utfall…

Han skrev dessa kloka ord ganska exakt en månad innan han dog, alldeles för ung:

Jag har den senaste tid fått beröm för att jag har en del egenskaper som tydligen är nyttiga. Det har varit i olika sammanhang. Det känns som att människor vill att jag ska veta det innan jag lämnar jordelivet. Men få sådana signaler har kommit från människor som jag jobbat ihop med eller haft som chefer i mina ordinarie jobb. I så fall har det nästan aldrig rört sig om mina ordinarie sysselsättningar, bara saker som jag gjort ändå eller vid sidan av jobbet.

För att undvika missförstånd. Jag har under många år haft ett ”vid sidan av jobb” på LiU. Jag har fått väldigt mycket bekräftelse därifrån från olika håll, men LiU-jobbet har aldrig varit mitt ”ordinarie” jobb.

Jag funderar på: Om jag hade fått mer beröm under mitt arbetsliv, hade jag då utnyttjat berömmet och sökt mig till verksamheter, där mina egenskaper kommit till mer nytta? Det känns som att jag varit på fel plats så många gånger. Jag har jobbat i fel organisationer med fel saker. Jag har många gånger känt mig ganska misslyckad – suttit av tiden. Jag funderar på om mitt arbetsliv hade blivit roligare om jag lyssnat bättre på signalerna, som jag nog fick även som ung, men inte tog dom till mig.

Sensmoralen från gamlingen är alltså:

Ge varandra beröm!

Ge beröm så ofta som det är befogat. I alla sammanhang – tala om vad som var bra. Ge även beröm till någon som du inte känner, kanske en föredragshållare, som gjort en bra framställning. Glöm inte bort chefen. Han/hon drar skutan varje dag och sprider säkert beröm och annan energi omkring sig, men vem kommer ihåg honom? Var får han sin kraft ifrån? Tala om för honom/henne om han/hon gör något bra. Chefer behöver det lika väl som alla andra – bra och dåliga chefer! Bra chefer för att få bekräftelse på att de gör rätt och dåliga chefer för att få en hint i rätt riktning.

Men ge bara ärligt menat beröm, aldrig som fjäsk eller för att muntra upp någon som har gjort bort sig. När någon gjort bort sig ger man tröst och kanske pekar på något som ändå var bra, ingenting är genomuselt.

Jag har fått beröm genom åren. Att säga något annat är mycket orättvist. Men har jag lyssnat på berömmet på ett klokt sätt – tagit det till mig? Har jag utnyttjat berömmet på ett bra sätt? Hade jag fått ett roligare arbetsliv om jag tagit till mig av berömmet och styrt mer åt det hållet som berömmet pekade? Med ännu mer beröm hade jag kanske fattat vinken till sist.

Nästa sensmoral är:

Ta emot beröm!

När du får beröm (jodå, det får du ibland, du kanske inte märker det), förutsätt att berömmet är äkta. Tro aldrig att någon fejkar beröm, varför skulle någon vilja göra det? Det finns aldrig någon anledning. Tvärt emot tar det oftast emot att ge beröm. Nej, om du får beröm, så är det äkta! Känn på berömmet, njut av det. Fundera på vad det skulle innebära att jobba mer med sådant som du är bra på, dvs som du får beröm för. Hur skulle dagarna se ut då? Skulle du få mer energi i livet?

Det är ofta de enkla sakerna man får beröm för. Dvs saker som du tycker är lätt, det är just det du får beröm för. OK, ibland får man beröm för att man tar i utav h-e och presterar mycket på kort tid, men det är inte den sortens beröm jag tänker på här. (Dom som tar sådant beröm på för stort allvar brukar drabbas av utmattningssyndrom.) Utnyttja detta faktum! Sök dig till arbeten, där du får göra saker som är kul. OK, du har säkert en yrkesutbildning som gör att du är låst till en viss typ av jobb, men vaddå, du kan väl vara lite flexibel. Kanske hitta ett jobba som innebär en mix av flera olika saker, dels det som är roligt och dels det du är utbildad för. Kanske kan du jobba två deltider? Med lite vilja, engagemang och framtidstro kan man hitta lösningar. Minns också att om din arbetsgivare verkligen gillar dig och det du presterar är han säkert villig att vara flexibel. Kanske kan han låta dig gå ner i arbetstid för att prova på något annat, väl medveten om att du kommer att ha mer energi till det gamla jobbet på grund av den energi-kick-back man får att av att jobba med roligare saker (på det nya jobbet).

Nej då, jag har inte haft ett uselt liv. Jag har haft många jobb under åren. En del jobb har varit riktigt roliga och man har längtat till måndagen varje helg, men ofta har jag lika hårt längtat till fredagen… Jag har inte känt att jag har presterat särskilt bra på dom jobben heller. Ganska tidigt började jag stjäla till mig tid för att kunna göra sådant som jag tycker är roligt och därför är hyfsat bra på, det går ju hand i hand. Det har berikat livet till mycket stor del.

Sista moralkakan:

Se till att ha kul! Du har bara ett liv!

Jag har passerat någon form av gräns…

Jag brukar alltid skriva ut elektronikscheman om jag ska läsa dem för typiskt brukar det vara svårt att få överblick på en skärm eftersom man måste zooma in för att kunna se alla detaljer och då ser man ju, förstås, bara en liten bit i taget. Dvs det är så det brukar vara. Inte den här gången.

De två skärmarna till vänster agerar tillsammans som en enda stor skärm med en upplösning på 2048×1280 och ca 28″ storlek. Vid den upplösningen händer uppenbarligen nånting väldigt intressant för plötsligt har jag lättare att få överblick över konstruktionen och signalvägarna på skärmarna än vad jag får på utskriften. Detta trots avbrottet i mitten pga att det är två separata skärmar i stället för en kontinuerlig yta…

En 2560×1440-skärm (eller två) hamnade just nu ännu högre upp på önskelistan än det varit innan! Eller kanske ett helt batteri 1920×1080-skärmar vridna 90 grader! Undra hur många grafikkort man (praktiskt) kan trycka in i en dator…

Fri marknad? Nej tack!

Jag fick en kommentar på min postning ”Vem fan behöver upphovsrättsindustrin?”. Det var signaturen Jakob som skrev:

Du har en affärsidé där som helt klart funkar. Tror du att företagen tjänar mer på att sänka priserna och sälja till fler så borde du prova det.
Starta gärna eget, eller hyr ut företagsidén till någon entreprenör. I en marknadsekonomi så kan du bara tjäna på att producera saker som folk vill ha.

Utgå ifrån att alla människor är giriga, och va girig själv så kommer [en avreglerad] ekonomin klara sig rätt bra :) och du får mer pengar att lägga på vad du nu tycker är viktigt i livet.

Men maximerad vinst är bra, det stärker ekonomin.

Jag önskar också att det hade varit så enkelt, för i såna fall hade ingen behövt bråka, de demonstrationer som idag sker mot tex ACTA hade varit onödiga och det hade varit trivialt att helt enkelt tvinga fram en förändring genom att helt enkelt konkurrera ut de gamla stofilerna. Tyvärr är det inte så lätt för de gamla asen spelar inte schysst och har aldrig gjort det.

Upphosvrättsindustrin är allt annat än en fri marknad och de stora bolagen slår ner på allt, inklusive saker som borde anses vara ”fair use” även om det bara handlar om flickscouter som bara vill dansa Macarena runt lägerelden.

Something is wrong in Diablo Day Camp this year. At the 3 p.m. sing-along in a wooded canyon near Oakland, Calif., 214 Girl Scouts are learning the summer dance craze, the Macarena. Keeping time by slapping their hands across their arms and hips, they jiggle, hop and stomp. They spin, wiggle and shake. They bounce for two minutes. In silence. ”Yesterday, I told them we could be sued if we played the music,” explains Teesie King, camp codirector and a volunteer mom. ”So they decided they’d learn it without the music.” Watching the campers’ mute contortions, King shakes her head. ”It seems so different,” she allows, ”when you do the Macarena in silence.”

I just det fallet backade ASCAP, organisationen som hotade att stämma scouterna, pga protesterna och eftersom de, trots allt, inte hade ett fall som skulle hålla men det visar ändå på hur långt upphovsrättsindustrin kan gå för att ”skydda sina rättigheter”. Denna trend mot allt hårdare tag kommer leda till att även de fall där vi HAR rätt att använda oss av upphovsrättsskyddat material kommer attackeras till en nivå där många helt enkelt kommer avstå att utnyttja dessa rättigheter för att inte riskera att hamna i en uppslitande konflikt.

Man kan ha många åsikter om Courtney Love och att hon tex är allt annat än en renlevnadsmänniska, men hon höll för en drös år sen ett fantastiskt tal om vem som är de egentliga piraterna i upphovsrättsvärlden och hennes sågning av den kreativa ekonomin som tex skivbolagen ägnar sig åt är allt annat än nådig och samtidigt fullständigt briljant. Det här partiet tycker jag är speciellt intressant:

Last November [1999 alltså], a Congressional aide named Mitch Glazier, with the support of the RIAA, added a “technical amendment” to a bill that defined recorded music as “works for hire” under the 1978 Copyright Act.

He did this after all the hearings on the bill were over. By the time artists found out about the change, it was too late. The bill was on its way to the White House for the president’s signature.

That subtle change in copyright law will add billions of dollars to record company bank accounts over the next few years — billions of dollars that rightfully should have been paid to artists. A “work for hire” is now owned in perpetuity by the record company.

[…]

Over the years record companies have tried to put “work for hire” provisions in their contracts, and Mr. Glazier claims that the “work for hire” only “codified” a standard industry practice. But copyright laws didn’t identify sound recordings as being eligible to be called “works for hire,” so those contracts didn’t mean anything. Until now.

[…]

So an assistant substantially altered a major law when he only had the authority to make spelling corrections. That’s not what I learned about how government works in my high school civics class.

Three months later, the RIAA hired Mr. Glazier to become its top lobbyist at a salary that was obviously much greater than the one he had as the spelling corrector guy.

Det jag tycker är intressant är hur slående likt detta är historien om Jim Keyzer:

Brokep utgick först från att det var ett skämt, men ett telefonsamtal till Jim Keyzer bekräftade att han strax efter avslutad utredning slutat hos tagit tjänstledigt från polisen och börjat jobba för Warner Bros.

Det är förstås väldigt svårt att bevisa att polisutredningen inför TPB-målet var ett beställningsverk och att Keyzer fick sin anställning hos Warner Bros som en belöning, men det innebär ändå att det finns goda skäl till att ifrågasätta Keyzers oberoende eftersom anställningen förhandlades parallellt med att han deltog aktivt i utredningsarbetet. Det finns många skäl till att jag anser att det hade varit viktigt att TPB-målet togs upp i HD, det här är ett av dem.

Gitarristen Steve Vai har också skrivit om hur korrupt och girig skivindustrin är samt hur de gladeligen ”vinstmaximerar” på artisternas bekostnad (scrolla ner till ungefär halva sidan). Kort utdrag:

For instance, If you go to Itunes and download a song for $.99, Apple retains about $.34 and the label receives about $.65. Labels then calculate a royalty base price to apply to the artists deal points. Following are some of the deductions:

a. A packaging fee (container cost) of up to, and sometimes more than, 25%. That’s 25% of retail which is $.99 equaling about $.25 (by the way, there is no packaging on a digital download).

b. A 15% deduction for free goods. That’s an additional $.15 or so. (There is usually no free goods with digital downloads unless someone is ripping it from the net.

That leaves a royalty base price of close to $.60 per track that the artists royalty is calculated against. If an artist receives 15 points in their deal (and remember, that’s a very good deal) then he is entitled to aprox. $.09 a track. This is then cut in half because of the “new technology clause” that is incorporated into most deals. The artists royalty is then calced out at $.04-.05 a download and from that, 100% of it is withheld by the label to go towards recoupment of any advances to make the record, advances in general, tour support, radio promotion and other things in some cases.

En som jobbat i och sett skivindistrin inifrån skrev följande fantastiska berättelse om hur absurt världsfrånvänd den är:

There seem to be a lot of reasons why the record companies blew it. One is that they’re really not very smart. They know how to do one thing, which is sell records in a traditional retail environment. From personal experience I can tell you that the big labels are beyond clueless in the digital world – their ideas are out-dated, their methods make no sense, and every decision is hampered by miles and miles of legal tape, copyright restrictions, and corporate interests. Trying to innovate with a major label is like trying to teach your Grandmother how to play Halo 3: frustrating and ultimately futile.

Jag tycker den liknelsen är fantastiskt spot on, jag har försökt lära en 70-åring surfa på nätet. Jag försökte förklara hur man startar en browser och hur man letar sig fram på nätet, hon försökte frenetiskt förstå hur en datormus fungerade och försökte greppa den motoriska kopplingen mellan plastbiten på skrivbordet och den lilla pilikonen på skärmen. Så olika var våra världsuppfattningar trots att vi satt precis bredvid varandra framför samma dator. För att förstå dagens konflikt måste man först ha en sak väldigt klart för sig; upphovsrättsindustrin förstår, fortfarande, inte Internet. De förstår inte hur fri kopiering INTE är ett hot mot deras affärsverksamhet.

De har inte (eller vill inte) förstått att det inte är fildelningen utan deras egna handlingar som är grogrunden för fildelningen! Det gamla systemet baserat på att kontroll av distributionen gav vinstmaximering var korrumperat och själva huvudidén, att sprida kultur, har gått förlorad för många decennier sedan och i stället för att försöka skapa mångfald och konkurrera med  mer, billigare och bättre (något som du, med din marknadsliberala politiska åsikt, borde kunna anamma) så valde man i stället att gå mot en ökad kontroll genom att skapa ett allt starkade oligopol kontrollerat av byråkrater och jurister.

Det har försökts flera gånger genom historien att konkurrera med giganterna för att skapa nånting bättre, precis som du tycker man ska göra. Varje gång har det misslyckats för att spelreglerna gynnar de som har haft kontrollen. Om en fristående aktör blev för framgångsrik så ströp man distributionen.

  • Ingen distribution, ingen försäljning.
  • Ingen försäljning, inga inkomster.
  • Inga inkomster, ekonomiska problem.

Sen antingen köper man upp resterna eller låter de gå i konkurs. Problem solved.

Det handlar om kontroll. Hela upphosvrättsindustrins system går ut på kontroll. Genom att ha järnkontroll på marknaden kan min maximera vinsterna utan att riskera att bli utkonkurrerade. Om det fanns konkurrens skulle inte denna typ av vinstmaximering fungera eftersom i såna fall skulle andra aktörer snabbt ta över och priserna, och därmed vinsterna, skulle snabbt rasa. Därför är kontrollen livsnödvändig för deras marknadsstrategi.

I och med Internet håller man på att förlora kontrollen. När kreatörer och fans kan nå direktkontakt finns det inte längre någon orsak till att mata dessa monopolister med den största biten av kakan och när allt fler artister inser det och agerar därefter vittrar deras imperium allt snabbare sönder. Det är därför man nu försöker dra åt tumskrivarna så mycket man kan genom tex ACTA och andra bombastiska lagar (som kan liknas vid juridiska nukes):

Kontrollen har minskat och därmed också pengarna. Företagen via branschorganisationer har därför arbetat hårt för att lagstifta mot internet och den förlorade kontrollen – men misslyckats.

Det senaste försöket kallas Anti-counterfeiting trade agreement (Acta). Det är det slugaste hittills. Istället för att vara ett lagförslag är det ett avtal, vilket innebär minimal insyn för utomstående.

Med skydd av sekretess har branschföreträdare kunnat träffa politiker från Sverige och hela världen för att förbereda och processa fram ActaA i absolut hemlighet.

Det intressanta är att när nu upphovsrättsindustrin tappar kontrollen över marknaden så ger de sig på alla för att försöka återställa ordningen, inklusive de vars intressen de hävdar att de försöker skydda! Dvs även artisterna själva:

Kontrakten för de deltagande i TV 4:s talangjakt ”The voice” får skarp kritik av Musikerförbundet. Det är Sveriges Radios ”Mitt i musiken” som har tagit del av de kontrakt som är en förutsättning för få vara med i programmet. Enligt SR rör det sig om så kallade ”360-avtal” där skivbolaget – i detta fall Universal – äger såväl musikaliska rättigheter som rättigheterna till kringförsäljningen. I detta fall får skivbolaget även 20 procent av artisternas sidoinkomster.

Jag har aldrig sett någonting i stil med detta förut. Typiskt har det varit så att musiker har gjort i princip ingen som helst vinst på skivförsäljning (ibland tom förlust) utan har försörjt sig primärt på ”kringaktiviteter” som livespelningar, beställningsverk, diverse krims-krams som T-shirts etc. Skivförsäljningen har i praktiken mest varit gratisreklam för tex få fans som går på livespelningar, för att få TV-bolag intresserade etc så man kunnat leva på den verksamheten i stället. Riktigt stora artister har förstås större chanser att förhandla till sig mer lukrativa, eller på andra sätt mer fördelaktiga, avtal (det är ingen slump att många artister startat sina egna skivbolag).

Lyssna på vad tex Trent Reznor (Nine Inch Nails) har att säga om skivbolagen:

Upphovsrättsindustrin har aldrig varit en fri och konkurrensutsatt marknad (i alla fall inte under vår livstid) och nu när den sakta förvandlas till nåt mer fritt och okontrollerbart tack vare Internet så panikar de gamla aktörerna för de har inte en aning om hur de ska överleva. Det handlar inte om att det inte går att överleva som kulturdistributör i en Internet-värld utan för att det är så länge sen de själva var entrepenörer att de har glömt bort hur man anpassar sig och hittar sin marknad.

Motreaktionen är överdriven, bombastisk och rent utsagt farlig för samhället.

Sån där plötslig fundering…

…varför har inte YouTube Flattr-stöd?

Borde vi kanske börja tjata på YouTube att fixa det?

Vem fan behöver upphovsrättsindustrin?

Är det en sak som är tydlig på Internet så är det att just nu pågår en fantastisk utveckling bort från de stora mediagiganterna och till små och mer oberoende bolag. Tex den här rullen som snart släpps.

Typisk Hollywoodrulle när det gäller action, förutom då att förmodligen ingen förväntat sig att Hollywood skulle producera en så bizarrt politiskt icke-korrekt plot, då. Det är för att det inte är Hollywood utan en finsk produktion gjort av ett gäng som kallar sig Blind Spot Pictures och filmen heter Iron Sky. Filmen har en budget på 7.5 miljoner Euro, pengar som man drar in både via crowd funding via Internet och mer traditionella metoder.

Via Magnihasas postning Hotet från Internet kommer ett annat exempel, ett helt kickstarter-finansierat äventyrsspel.

De frågade efter $400.000 och på lite drygt 8 timmar nåddes det målet. När jag skriver det har de passerat dubbla summan och världen kommer alltså få ett splitter nytt äventyrsspel i gammal klassisk anda, finansierat av en trave galningar på Internet som, egentligen helt utan garantier, betalat för grisen i säcken för att de tyckte det lät som en cool idé!

Det blir allt tydligare att ”Hur ska artisterna få betalt?” är en fråga som egentligen betyder ”Hur ska monopolisterna få betalt?” och att de verkliga artisterna, kreatörerna, innovatörerna just nu snabbt hittar oerhört effektiva vägar för att klara sig utan monopolisterna.

Så, really. Vem fan behöver upphovsrättsindustrin?

%d bloggare gillar detta: