Alltså, skyll fan inte på de som ändå försökte!

Fick ett mail från en i bekantskapskretsen som löd:

Betr Piratpartiet så har de varit i stort sett osynliga i valrörelsen. Jag såg någon enstaka affisch i <X-stad>, det var allt. Jo, jag vet det där med SVT, etc, men det gällde även FI och de har ändå synts väldigt mycket. Mycket fler affischer. annonser och även torgmöten. Men det är möjligt att PP hade torgmöten, bara att jag inte uppmärksammade detta.

Jag blev lite upprörd så jag skrev ett svar som uttrycker precis vad jag tycker om att det skulle vara PPs eget fel:

---

PP har tyvärr osynliggjorts mer eller mindre i system, tex i SVTs partiledardebatt med riksdagspartier(!) inför EU-valet så fick Schyman sitta med i försnacket trots att Fi varken sitter i riksdagen eller hade platser i EU men PP fick inte vara med vare sig i debatten eller försnacket trots närvaro i Bryssel. Många inom media har dessutom blandat ihop frågorna så det som debatterats har varit riksdagsfrågor, inte EU-frågor.

Emma har skrivit en mycket bra text om det.

SvD har också i princip helt ignorerat PP, trots att PP haft två MEPs på plats i Bryssel och där PP varit ett av de främsta partierna vad gäller att faktiskt driva de frågor de lovat att de skulle driva. De har också varit bäst på att kommunicera tillbaka till väljarna vad som pågår i Bryssel, både CE och Amelia har bloggat regelbundet och CEs ”högra hand”, HAX, har en av de mest produktiva politiska bloggarna i Sverige där han i princip dagligen skrivit om pågående ärenden etc i parlamentet. Inget av detta har fångats upp av media, utan de vänder sig till Stockholm när de vill ställa frågor om EU.

Nu EFTER valet vill tex SVT plötsligt ha en intervju med Anna Troberg (helt jävla otroligt, de borde skämmas!), men innan valet var hon i praktiken en Persona non grata. Och tro inte att hon suttit i ett glastorn och väntat på en inbjudan, hon har varit på SVT och verkligen slagits för att PP skulle granskas på samma villkor som övriga partier med representanter i Bryssel, men SVT (eller media generellt sett) har verkligen ansträngt sig för att slippa plocka in PP över huvud taget i debatten. Media över lag i Sverige har knappt skrivit om EU, det är som att media Sverige fortfarande inte fattat att vi är med i EU och att det är i EU som alla tunga beslut tas. Public service ska vara en oberoende motpol mot privatägna medier och borde DEFINITIVT ha på sin karta att granska makten i EU, men det vi har nu är ett skämt. Lägg ner skiten.

Så varför har inte PP synts så mycket? Tja, förutom ett kontinuerligt styvmoderligt hanterande av pressen (vilket jag inte begriper, pressen, om någon, borde väl kämpa för yttrandefrihet och offentlig insyn i politiken!?) så hade PP en valbudget på 1.5 miljoner, en bråkdel jämfört med de flesta andra partier. Feministiskt initiativ hade förmodligen en valbudget som var något lägre (har inte hittat siffror), men dels fick Fi, speciellt Schyman, mycket mer medial bevakning och de fick även gratis PR, tex genom massa stjärnor som tex släppte en samlingsskiva för Fi.

Kunde PP gjort en bättre valrörelse? Säkert, man kan alltid bli bättre, men det är svårt att motverka en massmedial frånvaro med affischer så fan vet om det hade gjort så stor skillnad och till syvende och sist är det, faktiskt, väljarens ansvar att ta reda på vilket parti som representerar denne bäst. Om medborgarna inte klarar av att göra medvetna val utan kräver att bli skedmatade med extrasötad politisk propaganda för att sen göra ett val baserat på floskler så är det ett samhällsproblem, inte ett partiproblem.

Så nej, det här är FAN inte PPs fel, för PP försökte verkligen och körde så det rykte ända in i kaklet! Valresultatet är pga att vi har ett så totalt värdelöst politiskt klimat i det här landet med:

• Inkompetenta media som glömt bort att det är deras uppdrag att kritiskt granska våra politiker.
• Storpartier som förlorade sin ideologi förra århundradet och som bara slåss för maktposition av princip snarare än för att man faktiskt har visioner.
• Väljare som lägger mer tid på att läsa tester och jämförelser när de köper en ny mobiltelefon än de gör på att sätta sig in i politiska frågor.

Jag ser inte det här som en förlust för PP, jag ser det här som en demokratisk tragedi för Sverige och speciellt media förtjänar en klapp på ryggen för väl utfört arbete. En hård klapp på ryggen. Med ett järnrör, trademark SD.

Sverige har fått precis de representanter de förtjänar. Jag hoppas alla är jävligt nöjda med att SD och Fi nu tar plats i parlamentet.

Uppdatering: Enligt min humla är inne på samma tankar. Läsvärt.

Plötsligt besök i trädgården

En av de saker jag gillar med att bo på landet, långt från höghus och stadstrafik, är att naturen verkligen alltid är närvarande. Idag fick vi tex besök i trädgården.

Han har legat där, mitt på vår gräsmatta, rätt länge nu. Det är väl mysigt att ligga i solen och gotta sig och tydligen tyckte han att han kände sig rätt trygg för han vågade tom ta sig en liten tupplur där han låg,

Landet. 🙂

Men jag behöver verkligen en ny kamera, jag får numera färgbrus i bilderna även när jag fotar i direkt solljus. Så dålig var den inte från början… 😦

Nå, jag ville inget viktigt egentligen, så ni kan återgå till att prata rasism, EU-politik, mellis eller vad ni nu pratade om innan jag störde. Carry on!

Update!

När bocken hade sovit färdigt ställde han sig upp och då såg vi att det inte var en, utan två bockar! Söta kompisar. Tyvärr fick jag bara bild på ena (den andra stod dold så man bara såg rumpan), men såhär vackra är de när de står upp:

Det här är mycket roligare än att skriva om trist politik. Jag kanske skulle börja skriva mer om vad som händer här hemma? Det är definitivt mer konstruktivt än vad de där tölparna sitter och beslutar i Stockholm i alla fall. 😛

En programmerares vardag…

…eller ”Eclipse borde förmodligen tas ut och skjutas på en bakgård en regnig natt och liket borde förses med blyvikter och dumpas i Marianergraven”

Jag skriver en hel del embeddedkod, det är sånt jag, av någon orsak, har en fallenhet för. Min målmiljö brukar handla om KB när resten av världen gärna slänger sig med MB, GB, TB eller tom (om man jobbar på Google i alla fall) EB. Ett A4 innehåller ca 1-2 KB och när jag programmerar pratar vi tex om RAM-storlekar som motsvarar några ark A4 när den dator du sitter vid just nu har RAM som motsvarar några tiotals bokhyllor med pärmar.

Det ställer en del krav på utvecklingsverktyg och en av de saker jag ofta använder är ett speciellt interface som gör att man kan ansluta sig rakt in på CPUn via en så kallad JTAG och se (eller i alla fall göra avancerade gissningar om) vad som händer i verkligheten när kod spårar ur. Alla som utvecklar på tillräckligt låg nivå måste i praktiken använda den här typen av verktyg, för även en vanlig PC/Mac har ett kort ögonblick i början när man slår på den (inte slår på den pga att den råkade formattera om hela ditt dokument utan slår till strömmen, alltså) då den är komplett ovetande om sin omgivning och inte vet hur man kommunicerar med hårddisken, nätverket, kan visa saker på skärmen eller ta tangentbordsdata.

När man är på de nivåerna måste man alltså ha specialverktyg och för att man ska kunna jobba effektivt kräver det att man inte bara har en JTAG utan även att allting samarbetar smidigt i en så kallad IDE (Integrated Development Environment) som hjälper dig att se exakt vilken rad kod CPUn exekverar och vad som går på tok. En sån utvecklingsmiljö är Eclipse. Jag ska berätta lite om Eclipse.

Eclipse är ett enormt monster skrivet i Java och en av de riktigt balla sakerna med Eclipse är att man kan använda sig av plugins för att utöka funktionaliteten. Det finns tex en plugin som gör det möjligt att ansluta till en GDB-server (Gnu DeBugger); ett fristående program som kommunicerar med din JTAG, så att man kan ladda ner ny kod i CPUn, köra den och spåra vad som händer. Problemet med Eclipse är att pluginsystemet har fler repositories (ställen att ladda ”pluggarna från”) än Beatrice Ask har ogenomtänkta idéer om nya lagförslag så att hitta rätt repo innebär ofta att man går googla tills man hittar en howto som beskriver precis hur man gör … om man kör en äldre version av Eclipse.

Alltså får man improvisera och experimentera tills man lyckas banka in de olika pluggarna tills de sitter fast hjälpligt. Det är lite som en action-scen i en tecknad film där det läcker vatten ur ett rör, så den tecknade figuren stoppar fingret i hålet och då börjar det läcka nån annanstans i stället. Då stoppar den tecknade figuren in ett finger i det hålet, varpå det kommer vatten någon annanstans! Då stoppar den tecknade figuren in en tå, varpå det läcker nån annanstans, ny del av figuren stoppas in nånstans varpå det läcker på ett nytt ställe och situationen upprepar sig tills den tecknade figuren står i en synnerligen absurt komisk ställning men det inte läcker någonstans alls. Tills det börjar spruta vatten ur öronen…

Lite så är det att installera plugins i Eclipse: Du installerar plugin A och B. Det funkar. Sen installerar du plugin C, då slutar plugin A att funka plus att Eclipse nukar dina inställningar, rakar din katt samt sprider rykten om att du är pedofil. För att råda bot på detta avinstallerar du plugin C, men då börjar plugin B att måla hakkors i badrummet och plugin A tipsar polisen om att du smugglar knark.

I ett desperat försök att få ordning på allting avinstallerar du plugin A och B samt återinstallerar dem igen, men då har de bumpat versionerna så att de inte längre är kompatibla och du måste installera om hela Eclipse, vilket får din dator att sjunga ”And aaaaiiiaaaa will always love yoouuuuuuuiioouuuuu….” samtidigt som den sätter eld på din hårddisk och skickar ett mail i ditt namn till Hells Angels där det ser ut som om du kallar dem för fjollor och bögar.

När du till slut får alla pluggar att funka som du vill (eller i alla fall tillräckligt bra för att du inte ska orka bråka mer) kommer nästa problem; att få Eclipse att fatta vilken kompilator du vill använda! Embedded är lite speciellt här eftersom det finns massor av olika arkitekturer (AVR, ARM, MIPS, PIC, SuperH etc etc etc) och varje arkitektur behöver (minst) en speciell uppsättning kompilatorer, länkare och andra verktyg. För att göra saken ännu roligare finns det GNU toolkit, IAR, Clang osv, så på nåt sätt måste du berätta för Eclipse vilken uppsättning av dessa verktyg du har. I Eclipse kan du välja mellan olika grundval (Cross GCC, Gnu autotool toolchain, Linux GCC, Cygwin GCC etc etc etc) och det är inte helt uppenbart vilket val som är rätt.

Ungefär såhär tenderar det att fungera:
– Jag: Ok, jag provar toolchainval A och pathen till verktygen är X.
– Eclipse: Jag hittar inte includefilerna.
– Jag: Includefilerna ligger på patharna Y och Z.
– Eclipse: Ok, jag kan inte bygga pga <reason 1>.
– Jag: Ok, då provar jag toolchainval B.
– Eclipse: Jag hittar inga verktyg.
– Jag: De ligger på pathen X.
– Eclipse: Jag hittar inte includefilerna.
– Jag: Includefilerna ligger på patharna Y och Z.
– Eclipse: Ok, jag kan inte bygga pga <reason 2>.
– Jag: Ok, då provar jag toolchainval C.
– Eclipse: Jag hittar inga verktyg.
– Jag: De ligger på pathen X.
– Eclipse: Jag hittar inte includefilerna och du får inte addera egna pathar. Pilutta dig!
– Jag: Ok, då provar jag toolchainval D.
– Eclipse: Jag hittar inga verktyg.
– Jag: De ligger på pathen X.
– Eclipse: Jag hittar inte includefilerna.
– Jag: Includefilerna ligger på patharna Y och Z.
– Eclipse: Ok, jag kan inte bygga pga <reason 3>.
Iterera in absurdum.

När du äntligen lyckats bygga koden och ansluta till JTAGgen kommer nästa problem; du måste få Eclipse och JTAGgen att snacka. Jag ska bespara er detaljerna, men låt oss säga att Eclipse numera klarar av att bygga koden korrekt, ladda ner binären via JTAG samt köra den! En gång. Sen uppstår massa roliga fel som slutar med att CPUn gör exception error (CPU-snack för ”Hörrö Gösta, det sket sig stor tid! Skärp dig!”) tills jag startar om GDB-servern. Detta måste jag göra varje fucking gång!

Så varför försöker jag inte fixa det då? Jo, för att just nu funkar allting och jag är livrädd för att om jag petar på nånting i inställningarna kommer Eclipse säga ”Hej. Du måste vara ny här. Vill du utveckla lite Java-kod med mig?”. Glömde jag nämna att Eclipse egentligen är en miljö för Javautveckling och att även möjligheten att utveckla i andra språk är plugins…? En annan sak Eclipse har plugins för är kopplingar till Subversion och GIT. Do you feel lucky, punk?

Jag fick allt det här att funka alldeles utmärkt förra året, den gången fick jag det tom att funka så bra att jag inte behövde starta om GDB-servern! Eftersom det funkade så bra så tänkte jag att jag skulle spara configgen så jag slapp göra om allting nästa gång. Eclipse lägger en mapp som heter ”.settings” i varje projektfolder där Eclipse sparar sin config, smidigt! Utom, då, för kompileringsverktyg, debuggerinställningar och alla de där andra sakerna som tar några dagar att reda ut för att Eclipse är så förbannat uppfuckad.

Exakt var Eclipse sparar den configgen vete fan men även om jag visste det skulle det nog inte hjälpa så mycket för när min dator gav upp (moderkortet kastade in handduken) och jag fick installera om allting (OS, Eclipse, you name it) så hade Eclipse ”utvecklats” så att ingenting längre såg ut som det gjorde tidigare, vilket gjorde att den howto jag följde förra gången inte längre var till någon som helst hjälp. Hade jag sparat configfilerna och försökt mata Eclipse med den hade Eclipse nog inte längre nöjt sig med att raka katten…

När Eclipse verkligen funkar är den guld, problemet är bara att sannolikheten att man får Eclipse att funka 100% perfekt på alla områden samtidigt är ungefär lika stor som att alla de som måste gå och prata i den vita porslinstelefonen hinner dit i tid samt att ingen missar målet när denne kaskadspyr våldsamt på en klassfest i gymnasiet där någon har en snäll morbror som försett festen med fri sprit i tillräcklig kvantitet för att alkoholförgifta en mindre håla i övre Norrland.

I nästa projekt ska jag prova en annan IDE. Jag har väldigt svårt att tänka mig att det kan bli sämre.

Look is everything…

Snubblade på den här videon när jag satt och frukostsurfade och blev helt faschinerad. Inte över sminkarbetet i sig (även om det var rätt imponerande) utan min egen reaktion mot de personer som figurerar i videon. Titta på videon och fundera på dina egna reaktioner och hur mycket vi påverkas av personers utseende när vi bedömer någon.

Hur många har du själv slentrianmässigt sorterat in i ett fack utan att egentligen ha en aning om vem det är du bedömer?

Food for thought.

Öppet brev till DN

Normalt sett brukar jag tycka att DN håller en hyfsad svansföring, men ibland har även solen fläckar. I början av mars publicerade tex Hanne Kjöller en artikel som, tja…

Jag skickade följande mail till Hanne Kjöller och Peter Wolodarski (som är ansvarig utgivare på DN), vi får väl se om jag får något svar.

Kommentarsfältet är rätt intressant med, inte mycket medhåll Hanne får…

---

To: hanne.kjoller@dn.se, peter.wolodarski@dn.se
Subject: Angående artikeln ”Någon som har sett Anna?”

Hej,

Jag är besviken för jag hade förväntat mig bättre av DN, en tidning som jag trots allt vanligtvis tycker håller en bra kvalitet.

Bäst säger nog Kjell Häglund det:

Om vi tittar på Christian Engström, eftersom det är hans kommunikationsbrist som Hanne Kjöller hånar i DN, så bloggar han djupt och frekvent, debatterar på Europortalen, skriver produktiva pressmeddelanden och twittrar konstant om vad han gör, och gör för skillnad; om vad som är på gång och hur han förhåller sig till aktuella frågor.

Men okej, Hanne Kjöller glömde kanske sociala medier i sin lilla studie? Nja, hör här bara, vad hon lite senare i artikeln nogsamt noterar om den likaledes högaktive Christofer Fjellner (M): ”Han bloggar och twittrar med en imponerande frenesi” så att ”de väljare som röstat på honom hela tiden får tillbaka uppgifter om vad han gör, vad som är på gång och hur han förhåller sig politiskt till de frågor som är i luften”. Medan Christian Engström, påstår alltså Kjöller, bara har ”presterat en debattartikel i Dala-Demokraten”.

Ni kanske ska läsa artikeln i sin helhet:
http://www.idg.se/2.1085/1.551317

Ni kan även läsa CEs egen blog:
http://christianengstrom.wordpress.com/

Eller hans främste vapendragares, HAX, blog:
http://henrikalexandersson.blogspot.se/

Eller Amelias:
https://ameliaandersdotter.eu/

Sen tycker jag, ärligt talat, att ni borde publicera en ursäkt för det här gränsar tamejfan till förtal.

MVH

/Martin

Ett av många skäl till varför Netflix aldrig kommer ersätta illegal fildelning

Rättvisa? Var god dröj…

En ny rapport som släpptes i dagarna indikerar att det är ungefär lika vanligt att män utsätts för våld inom relationen som att kvinnor drabbas.

More men (11%) than women (8%) reported exposure to physical assault in the past year, while more women reported exposure to sexual coercion.

Helt förvånad är jag faktiskt inte. Det ska givetvis poängteras att det fortfarande är främst män som utdelar det grövre våldet, men tendensen att alls utöva våld är alltså mer ”jämlikt” än vad många förmodligen tror. Gunilla Krantz:

– Jag tror att både män och kvinnor underrapporterar sin utsatthet för våld i relationer. Det förekommer oftare än vad man vill medge. När det handlar om könsskillnaden visar tidigare studier att män inte vill konfrontera att de blir slagna. De förnekar, förminskar eller skrattar oftare bort misshandeln. Det pågår en större allmän samhällsdiskussion om mäns våld mot kvinnor, vilket är viktigt då det faktiskt är ett reellt folkhälsoproblem. Det gör det kanske lättare för kvinnor att söka hjälp och det är mer känt om vart man kan vända sig, men jag tror att vi behöver lyfta problemet bland både kvinnor och män, säger hon.

Ja. Tack. Äntligen. Kön är egentligen ganska irrelevant i sammanhanget; alla män är inte utövare, alla kvinnor är inte offer. De flesta av oss är vanliga, hyggliga människor som faktiskt inte tycker om att slåss. Fokusera på de som, faktiskt, tar till våld (oavsett kön) och låt oss andra vara oskyldiga tills motsatsen bevisats utan att insinuera att man skulle vara kollektivt skyldig bara för att det dinglar en kuk mellan låren.

Jag tycker visserligen att arbetet de så kallade kvinnohusen utför är viktigt och hedervärt, men jag önskar att de var institutioner som var öppna för alla som behöver hjälp, inte bara för kvinnor. Men, tja, debattklimatet är ju vad det är. Därför tycker jag att det är otroligt skönt att det kommer fram en mer nyanserad bild, något som Genusfolket tydligen inte uppskattar:

Viktigast i sammanhanget är att prata om vad vi menar för slags våld. Att likställa örfilar med brutna armar, eller systematiskt våld med enskilda situationer leder knappast till någon slutsats värd namnet. Vid närmare läsning framgår det också tydligt att ingenting i studien tyder på annat än att kvinnor som vanligt är överrepresenterade bland dem som utsätts för det sexuella våldet och det grova våldet.
[…]
Om något pekar studien åt det redan kända: mäns våld mot kvinnor är fortfarande det allvarliga problemet, men det är tydligt att undantag finns.

Samma trötta övergeneraliserade bild av kvinnor som offer och män som förövare. Visserligen förnekar man inte möjligheten att kvinnors våld mot män är vanligare än man kanske tidigare trott, men det bagatelliseras som ”att undantag finns” och att det inte går att ”likställa örfilar med brutna armar”.

Såååå, kvinnors våld mot män är alltså mer ok (eller kanske snarare mindre förkastligt) helt enkelt för att de, generellt sett, inte har samma fysiska styrka och därmed möjlighet att tillfoga allvarlig skada? Betyder det att så länge männen bara örfilar kvinnorna eller bara orsakar lättare blåmärken så är det våldet också bara ett irrelevant undantag?

Skulle inte tro det, va? Män är ju förövarna! Män ska bära ett kollektivt ok och ta på sig arvssynden för att de har det testosteronstinneorsakande, våldsbenägna XY-kromosomparet och ingen forskningsrapport i världen verkar kunna tvätta bort den bilden i vissa personers ögon.

Genusvetenskap är en akademisk disciplin som huvudsakligen fokuserar på att kartlägga och analysera vilken roll kön och genus spelar i samhället. Även frågor om sexualitet, klass, etnicitet eller andra typer av maktförhållanden kan studeras inom ämnet men det är vad man brukar kalla ”genusperspektivet” som är den gemensamma nämnaren.

Varandes en författare för en blog döpt efter en akademisk disciplin kanske man ska vara beredd att ta till sig akademisk kutym och faktiskt omvärdera tidigare dogmer som ansetts som självklara när det kommer nya fakta som ställer saker på ända snarare än att avfärda dessa nya rön som (jag citerar) ”Sådant trams!”?

Integritetsvandalism, sardines och uppgivenhet…

Jag borde säkert ha skrivit om sardines. Jag borde säkert protestera högre mot övervakningsstaten som rullas ut. Jag borde säkert … väldigt mycket, men det känns så totalt meningslöst att fortsätta skrika.

Därför är det tacksamt att andra orkar. Kjell Häglund orkade. Det är med en uppgiven, frustrerad, ja direkt förbannad ton, men han orkade. Läs det, det är riktigt, riktigt bra och jag skriver under varenda ord.

Amen.

Själv känner jag mig allt mer uppgiven och i ett samhälle där till och med sysadmins ska kunna tvingas agera spioner mot sina egna arbetsgivare (hur nu det ska funka när samma personer ofta får skriva på NDAs som förbjuder dem att just sprida information till extern part återstår att se) så finns det bara två saker man kan göra om man har minsta jädra ryggrad kvar i ett land infekterat av en politisk elit som lider av total brist på genuint intresse för vad som är bäst för samhället och utvecklingen:

1. Lämna branschen.
2. Lämna landet.

Jag är inte, av olika orsaker, beredd att lämna landet så konsekvensen blir att jag just nu aktivt försöker hitta en annan primär inkomstkälla än IT så att jag kan ha IT som en sidosyssla eller hobby jag kan avveckla om så krävs.

Jag vet, tyvärr, att jag inte är ensam och dessutom, hur många multinationella företag kommer tex ha kvar någon IT-avdelning i Sverige om de vet om att den är bemannad av potentiella Quislingar? Vad detta kommer innebära för Sverige rent ekonomiskt kan vi bara spekulera i, men det lär knappast vara positivt i längden. Kjell skriver:

Sverige var en gång världens mest spännande it-land. När industrisamhället hade börjat tappa fart stod en ny, hyperkreativ världselit av visionära ingenjörer och entreprenörer redo att kugga i.

Var. Gången tid. Förlorad tid. En chans sumpad pga Bodström, Persson, Ask, Reinfeld och alla andra glada oförstående Integritetsvandaler.

Om du är en entrepenör som har ditt sikte inställt på att göra karriär genom att bygga upp ett nytt företag inom IT så har jag bara ett råd att ge:

Fly.

Varför ska man bry sig om kyrkovalet?

Kyrkovalet är lite av det ”bortglömda valet” i Sverige med ett deltagande som nätt och jämt hankar sig över 10%. Det är kanske inte så konstigt mtp att få i Sverige är aktivt troende kristna som tar sig till gudstjänster etc, då känns kyrkovalet ganska ointressant.

Så varför ska man bry sig om kyrkovalet? Enkelt; för att SD gör det. Såhär skriver de på sin hemsida:

Kyrkovalet är ett viktigt för oss! Sverigedemokraterna behövs i Svenska Kyrkan. Oavsett om man betecknar sig som kristen, agnostiker eller ateist fyller Svenska Kyrkan en viktig funktion i det svenska samhället.

Jag anser att svenska kyrkan har en roll att fylla i sverige, så långt är jag med, men jag anser dels att denna roll inte ska vara reserverad för kristen tro (jag är övertygad om att samma stöd som kristna känner från sin religion känner judar, muslimer etc från sina religioner) och dels inte att SD hör hemma i en kristen kyrka som rimligtvis bör vara öppen för alla kristna, oavsett etnicitet.

Därför anser jag att det är viktigt att bry sig om kyrkovalet, oavsett vad man själv tror (eller inte tror) på. Så vad ska man rösta på när det sitter samma gamla torra partier i kyrkofullmäktige som i resten av den stofiliserade politiken?

Tja, man kan väl singla slant enligt principen ”Allt är bättre än SD” eller så kan man titta på de två intressanta undantagen som finns. Först Frimodig kyrka:

Deras första argument räcker egentligen för mig för att göra dem intressanta:

Frimodig kyrka vill att Svenska kyrkan skall styras utan inblandning av de politiska partierna. Bara så kan kyrkan fatta oberoende beslut utifrån sin bekännelse.

På Wikipedia kan man även läsa:

En viktig fråga för gruppen är att Svenska kyrkan ska avpolitiseras och att valen skall genomföras som i andra kyrkor utan inblandning av politiska partier. Frimodig kyrka anser att Svenska kyrkan inte har mandat utifrån Bibeln och Jesu egen undervisning att viga enkönade par, samt att Svenska kyrkan bör lämna ifrån sig vigselrätten. Kyrkan skall, menar de, stå för välsignelse, glädje, högtid och kyrkbröllop medan samhället skall stå för myndighetsutövning. Andra viktiga frågor för dem är bland annat byggandet av levande församlingar, betoning på gudstjänst, mission och diakoni, knyta kontakter med växande församlingar och kyrkor runt om i Sverige och världen, friare församlingstillhörighet och att stiften skall återfå arbetsgivaransvaret för prästerna.

Jag är väl inte helt såld på det där att man bara var tvungen att peta på ”enkönade par”, men å andra sidan håller jag definitivt med om deras åsikt att kyrka och stat ska separeras vidare än redan har skett, så det känns ändå som ett vettigt alternativ imo.

Det andra intressanta undantaget är Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan (eller kortare, POSK):

Från Wikipedia:

Viktiga gemensamma frågor är avpolitiseringen av Svenska kyrkan, gudstjänsten i centrum och möjlighet att få vara förtroendevald i vilken församling man vill och i förlängningen också tillhöra vilken församling man vill. POSK vill också minska kostnaderna för Svenska kyrkans stora organisation och ändra valsystemet, från direkta val på alla nivåer, som det är nu, till direkta val på församlingsnivå och indirekt till övriga nivåer. Inom gruppen råder frihet för de enskilda förtroendevalda att rösta efter egen övertygelse, efter att detta är förankrat i den egna gruppen.

Det som jag tycker gör POSK lite mer intressant än Frimodig kyrka är framför allt de här punkterna i deras program:

Mångfald – en möjlighet

POSK vill

• verka för respekt, förståelse och möten mellan olika traditioner – mångfalden är en rikedom
• att det ekumeniska arbetet, dvs samarbetet mellan kyrkor och samfund, drivs vidare med kraft
• att alla, oavsett sexuell läggning, bemöts med respekt och välkomnas i Svenska kyrkan och i POSK
• respektera både dem som anser att äktenskap borde vara reserverat för relationen mellan en man och en kvinna och dem som omfattar den nya synen på äktenskapet – det viktigaste är att visa omsorg om de människor som berörs
• att det skall vara en självklarhet att det finns diakoner, präster och biskopar av båda könen i Svenska kyrkan
• motverka all särbehandling på grund av kön

För religionsfrihetens, och mänskliga rättigheters, skull så kommer jag lägga min röst mot SD i kyrkovalet på söndag. Rösta mot SD du också.

Piratpartiet girar babord?

Som en del kanske märkt har jag inte skrivit så mycket här på sistone. Det beror främst på att jag har lite för mycket att göra men även på att jag inte riktigt vet vad jag vill skriva om sen mitt engagemang i Piratpartiet rasat från relativt försumbart till mer eller mindre icke-existerande, så pass att jag inte ens brydde mig om att förnya mitt medlemsskap längre. Således känner jag inte riktigt att det är min grej att lägga mig i vad Piratpartiet tänker driva för politik, men idag blev skrivklådan lite för påtaglig för att jag ska kunna låta bli att kommentera i alla fall.

Det började med att jag fick en länk till Jonathan Rieder Lundkvists blog där han förklarar varför Piratpartiet inte borde demonstrera med nätverket 4 September. Min första reaktion var att redan namnet lät som revival av 60-talets vänsterrörelser så jag var bara tvungen att ta reda på mer vad det var för nätverk och hittade ett mötesprotokoll från ett stormöte. Mmm. Stormöten. Vänstervibbarna jazzar vidare, min gamla uppväxt inom SSU drabbades av akut Déjà vu!

I mötesprotokollet kan man se att följande organisationer varit representerade:

• Piratpartiet
• Ung Pirat
• Sveriges Fredsråd
• Svenska Fredskommitten
• Folket i Bild
• Iraksolidaritet
• SEKO (ett fackförbund inom LO)
• Socialistiska Partiet
• Rättvisepartiet Socialisterna
• Ung Vänster
• Sveriges Kommunistiska Parti
• Kommunistiska Partiet (tidigare kända som KPML(r)…)
• Arbetarmakt (revolutionärt socialistiskt trotskistisk organisation, say no more…)

samt en del andra organisationer vars förkortningar jag inte lyckades uttyda, inte ens med hjälp av Staffan Betnér (men han klippte några jag inte hade en aning om vad de var för några). Nå, många av de här organisationerna har jag inget emot och eftersom jag inte längre är medlem i Piratpartiet så känner jag inte heller att det är min uppgift att avgöra vilka andra organisationer Piratpartiet samarbetar med, men jag noterar att det är en synnerligen skarp vänsterkantring här. Riktigt stor humor blir det dock när man läser punkt 4 i protokollet:

4. Program för demonstrationen
Samordningsgruppen redogör för förslag på artister; sångaren Mikael Wiehe, rapparen Behrang Miri och en feministisk sambaorkester.

Mikael Wiehe behöver väl ingen närmare presentation, men om ni mot förmodan inte hört talas om karln så tycker jag att Wikipedia sammanfattar det rätt bra med: ”Mikael Christian Wiehe, […] är en svensk musiker, sångare, textförfattare och kompositör. Wiehes texter, […] kan uppdelas i politiska och personliga. De politiska präglas av vänsterextrem retorik. Wiehe var en förgrundsfigur för den svenska vänsterinriktade musikrörelsen under 1970-talet.” Vänsterkantringen tilltar.

Behrang Miri är en, för mig, ny stjärna jag inte hört talas om innan och lite snabb googling gav inget klart besked (förutom att han var personen bakom det så kallade Tintin-gate, då) så vad gäller hans politiska hemvist får jag nog lämna walk-over.

Och så en feministisk sambaorkester. En. Feministisk. Sambaorkester. Nä, jag har ingen direkt åsikt om feminister rent generellt (mer än att jag anser att feminism inte hör hemma i partipolitik) men en feministisk sambaorkester…? Alltså? Va? Vad jag vet kan det förstås vara en liberal feministisk sambaorkester så jag tror jag lämnar walk-over på de med med avseende på var de står politiskt, men alltså… En feministisk sambaorkester? Det är möjligt att jag är lättroad eller har konstig humor men, som de säger på andra sidan pölen, ”You can’t make this stuff up!”

Som jag konstaterade ovan; eftersom jag inte längre är medlem i partiet så anser jag inte att jag har något mandat att faktiskt försöka påverka partiets politiska inriktning, men det här är inte första gången jag ser vad jag bara kan tolka som en synnerligen ogenerad flirt vänsterut.

That’s ok, not my problem etc, men det är kanske dags att släppa det där snacket om att man är blockoberoende och satsar på en neutral vågmästarroll i riksdagen? Det är kanske dags att öppet erkänna att svenska Piratpartiet inte längre är blockneutrala utan har glidit allt mer vänsterut de senaste åren?

Ärlighet varar längst och allt det där, ni vet…