Plötsligt besök i trädgården
2014/05/16 1 kommentar
En av de saker jag gillar med att bo på landet, långt från höghus och stadstrafik, är att naturen verkligen alltid är närvarande. Idag fick vi tex besök i trädgården.
Han har legat där, mitt på vår gräsmatta, rätt länge nu. Det är väl mysigt att ligga i solen och gotta sig och tydligen tyckte han att han kände sig rätt trygg för han vågade tom ta sig en liten tupplur där han låg,
Landet. 🙂
Men jag behöver verkligen en ny kamera, jag får numera färgbrus i bilderna även när jag fotar i direkt solljus. Så dålig var den inte från början… 😦
Nå, jag ville inget viktigt egentligen, så ni kan återgå till att prata rasism, EU-politik, mellis eller vad ni nu pratade om innan jag störde. Carry on!
Update!
När bocken hade sovit färdigt ställde han sig upp och då såg vi att det inte var en, utan två bockar! Söta kompisar. Tyvärr fick jag bara bild på ena (den andra stod dold så man bara såg rumpan), men såhär vackra är de när de står upp:
Det här är mycket roligare än att skriva om trist politik. Jag kanske skulle börja skriva mer om vad som händer här hemma? Det är definitivt mer konstruktivt än vad de där tölparna sitter och beslutar i Stockholm i alla fall. 😛
Full Mental Straightjacket 
Jag har alltid gillat bo på landet när jag gjort det för en eller annan kortare tid. Född å uppvuxen i Tjockhult var storstan förgivettaget. Som byxfickan man inte kände med sig på sig hela tiden.
I mitten av tonåren började man riva i Klarakvarteren där salig mormor höll hov utan moderniteter som varmvatten och badrum i lgh.. Det var vid den tiden jag började bli varse resten av livet i Tjockhult som en utdragen, alltmer intensiv, lång och rastlös byggarbetsplats. Bara dam, buller å bång varhelst jag låg och sov.
Jag skulle själv hamna i den branschen senare upp i åren. Jobbet blev ett med bostaden i en av Tjockhults närmaste förorter en kvarting T-bana från centrum. Bäst så. Nära till det s.k. Nackareservatets urbaniserade parkområde invid Björk hagens gamla, men för 40-talet väl så moderna, punktvis funktionalistiska, höghus. Men det var då det – allt för tidigt miljöanpassat uttänkt.
Med två busslaster nya Tjockhultare varje dag är det klart att de gamla förorterna måste förtätas för att bygget ska va lönt. Vem vill bo på landet mellan södra och norra Tälje om man ändå måste till Tjockhult för att få jobb till att bygga sig en bostad eller tvärtom. Klart att närförorten måste ge oss en känsla av att bo i centrum av innerstadens periferi! Hur ska det annars löna sig för byggdrakar och Tjockhultarnas förtroendevalda?
Mitt i all den här smeten lyser småfåglarna allt oftare med sin frånvaro bland duv- och skatskit bortom kråkornas kvantlydande svenska kraxteorier. Trots detta oväsen söker sig dagligen om morgonen rådjuren, med en å annan skabbräv i hasorna, hit intill husknuten.
Förtätning, javäl! Ingen kan ju längre ha sin bostad på landet, sa vargen och blev stadsbo.