Slentrianets idéfängelse

När jag gick i skolan hade jag tråkigt. Likt väldigt många andra som led sig igenom skolåren så fick jag höra att det var mig det var fel på, att jag saknade disciplin men jag lyckades ändå ta mig igenom både grundskola och gymnasie med halvdana betyg (periodvis bokstavligt talat sovandes). Efter att ha jobbat några år och insett att arbetsmarknaden krävde universitetsstudier för alla intressanta jobb skrapade jag även ihop ett antal spridda poäng men lämnade även efter mig flera halvt avslutade kurser som det aldrig blev av att jag tog tag i, helt enkelt för att jag tappade intresset.

Det här är symptomatiskt för mig, ge mig något som intresserar mig eller som jag känner ett ansvar för och jag gör klart det på nolltid, säg att jag måste göra nånting och det tar en halv evighet och görs utan entusiasm. På sätt och vis kan man säga att jag fastnade mentalt lite i 6-årsåldern och helt enkelt vägrade att helt acceptera samhällets krav, när samhället ställde orimliga krav revolterade jag och ansågs därmed vara oansvarig. Det var inte en bra egenhet i ett samhälle som fortfarande kan påstås ha varit i de sista skälvande åren av det industriella samhället och det är definitivt inte en bra egenhet i ett post-industriellt samhälle där de flesta institutioner fortfarande kräver ett fyrkantigt tänkande men där den sociala förändringen inte riktigt längre får plats i mallen.

Jag har tidigare många gånger uttalat mig kritiskt mot skolan just för att jag anser att den lider av ”One size fit none”-syndromet eller, om man ska vara snällare, ”Av medelmåttor för medelmåttor”. Skolan är generellt dålig på att anpassa sig efter individen (eller samhällsförändringarna i stort) utan det är i stället individen som ska anpassa sig efter skolan. Många påstår dock att det pågår förändringar och att det har blivit bättre, samtidigt känner jag en del som jobbar (i ett fall jobbade) i skolan och deras bild är att så inte alls är fallet. Lägg sen till att jag, i och med Piratpartiet, lärt känna flera personer som fortfarande går i skolan och som den vägen kompletterar min bild av den så vill jag ändå påstå att det jag hör om dagens skola tyvärr stämmer alldeles för bra med det jag själv upplevde. Man trycker fortfarande igenom runda klossar genom ett fyrkantigt hål.

Idag såg jag följande video och det blev lite av en aha-upplevelse:

Vi har helt enkelt ett skriande allvarligt systemfel i dagens samhälle där vi (eller i alla fall de som styr) fortfarande inbillar sig att vi lever i ett industrisamhälle. Valrörelsen är förstås ett utmärkt tecken på detta där man hela tiden pratade om jobb eller, i brist på jobb, sysselsättning. För 20-30 år sen hade 4% arbetslöshet ansetts vara ett misslyckande, idag är arbetslöshet på en bit över 4% norm men våra politiker har fortfarande samma retorik som de hade när klyschan ”Det som är bra för Ericsson är bra för Sverige” fortfarande var aktuell, men det var förra århundradet. Då kunde vi fortfarande påstå med visst fog att vi levde i ett industrisamhälle, men tecknena på att den eran var på väg att ta slut har varit många.

När vi nu lever i en verklighet där tillverkningsindustrin till stor del lämnat landet så blir förstås utmaningen vad vi ska leva på i stället (länk till SVT play, finns kvar till 16 Januari 2011), men också att även i tanken lämna industrisamhället bakom oss. Idag finns framtiden bland småföretagen men retoriken låter fortfarande som om vi levde på 80-talet där de säkra jobben fanns hos storföretagen. Alexander Bard höll en föreläsning, ”Det nya digitala klassamhället”, där han visionerar om hur utvecklingen kommer påverka oss men även hur vi måste vara beredda att anpassa oss till förändringarna. En mycket bra föreläsning där han tex gav ett lysande exempel på hur våran världsbild är föråldrad och baserad på ett storskaligt, industriellt tankesätt.

När vi talar om historiska tidsåldrar för våran civilisation använder vi ord som stenålder, bronsålder, järnålder etc. Det är begrepp baserade i en idévärld som utgår från tillverkning, de material vi använt oss av genom historien och de revolutioner som denna värld upplevt. Det var adekvat för en värld som fanns då, men den världen har i princip försvunnit och allt fler av oss (för att inte tala om kommande generationer) kommer arbeta med information och kommunikationer.

För DEN världen är inte materialen speciellt betydelsefulla utan i stället är det kanske dags att titta på de revolutioner som kommunikationen upplevt; tal, skrift, tryckpress, Internet. Dessa revolutioner har alla inneburit kompletta förändringar för hela vårat samhälle och Internet är inget undantag. Internet förändrar inte bara nationerna, det förändrar nationernas funktion och suddar ut gränserna mellan nationer, mellan kontinenter och mellan I-land och U-land för Internet sprider kunskap och kontaktnät.

Trots detta lever många av oss i en verklighet som slentrianmässigt utgår från industriella värderingar.

• Vi ser fortfarande allting som produktion och konsumtion och sen tvingar vi in tjänstesektorn i det tänket med hjälp av vaselin och slägga. En tjänst är inte en kvantitativ enhet som tex en transistorradio eller en ångmaskin, det är dags att vi lämnar styckeförsäljningstänket bakom oss och en gång för alla fattar att data inte ”går sönder” av att användas.
• Vi pratar fortfarande om sysselsättning som ett självändamål trots att det blir allt mer uppenbart att det helt enkelt inte går att skapa jobb för alla. Det betyder inte att alla inte kommer kunna hitta nåt att göra, eller tom tjäna pengar på vad de gör, men det är dags att lämna storebrorsmentaliteten bakom oss och inse att staten inte vet bäst. Hur ska staten tex kunna inse att det kan finnas en nisch för en smart tjej i Gävle att sälja smycken över Internet?
• Skolan ”producerar” elever som industrin tillverkar produkter utan att ta hänsyn till individens förmåga, men eftersom alla är individer så lär vi oss olika fort, vissa tar längre tid på sig att förstå något (och riskerar därför att halka efter) medans andra inser omedelbart (och riskerar i stället att bli uttråkade). Ändå ska alla studera i samma takt och det är dessutom närvaroplikt på lektionerna.
• Vi får fortfarande betalt för antalet timmar vi befinner oss på jobbet men alla som har en fullgod fungerande samling hjärnceller inser givetvis att så fort vi inte pratar om löpande band-arbeten eller liknande tillverkningsindustri där individen inte själv bestämmer takten så finns det inte längre någon direkt koppling mellan hur många timmar vi är på jobbet och hur mycket vi får gjort.

(Kul anekdot; När jag berättade för sambon vad jag skrev om så sa jag ”Tänk om du i stället för att vara tvungen att vara på jobbet 40 timmar i veckan i stället fick en lista på alla saker du skulle vara klar med…” varpå hon avbröt mig och sa ”…så skulle jag vara klar mycket tidigare!” och så är det nog för många. Ändå baseras i princip samtliga jobb fortfarande på kvantifierbara tidsenheter som i många fall blivit praktiskt taget irrelevanta.)

Listan över föråldrade tankesätt kan göras snudd på oändlig men kontentan är att vi försöker använda 1800-talslösningar på 2000-talets samhälle och det funkar inte! Det funkade allt mer kasst på slutet av 1900-talet och det är direkt kontraproduktivt på 2000-talet. Detta är vårat slentrianmässiga idéfängelse och ju längre vi håller fast i det, dess större kommer våra problem att anpassa oss till en föränderlig verklighet bli.

Pingat på Intressant.