Dagens sorgligaste läsning

Emelie skriver om sin mor och det är en svidande kritik mot hur samhället behandlar de svaga:

Någon gång på senhösten 2005 var hon hos en läkare som i journalen antecknade ”Akromegali?”. Akromegali är en ovanlig sjukdom, men som enkelt testas med ett vanligt blodprov. Denna läkare tog dock inga blodprover på min mor, vilket skulle visa sig ha katastrofala följder för hennes resterande liv.
Min mamma blev sjukare och sjukare, och började se verkligt konstig ut. Men det var först i november 2006 som en läkare verkligen reagerade på detta. Antagligen räddade hon min mammas liv. Efter det här gick allt fort. Min mor blev genast sjukskriven, mängder med tester och magnetröntgen togs. Och det visade ju sig att min mamma hade detta ”Akromegali?” som en läkare ett år tidigare underlåtit att testa henne för.
[…]
Min mors livskvalitet har sänkts på så många plan. Hon kan inte gå ordentligt. Hon kan inte ta de vanliga höstturerna ut i skogen och plocka kantareller. Det är slut med allt sånt. Hon kan inte läsa böcker ordentligt. Och som min mamma älskade att läsa böcker. Jag vet ingen som malde böcker som hon. Hon kräks i tid och otid. För ett tag sedan fick hon plötslig yrsel och kunde inte ta sig ur sängen. Men hon måste ju kissa. Så hur gjorde hon då? Jo, hon ålade sig hela vägen till badrummet. Hur skulle du känna om det här var ditt liv? Jag får grav ångest bara vid tanken på det.
[…]
Effekterna av hennes sjukdom är, på grund av den där läkarens underlåtenhet att ta ett ynka litet blodprov i tid, kroniska.
[…]
Någon vecka eller så passerar. I början av augusti ringer handläggaren från Försäkringskassan. Hon har ett besked. Min mor blir utförsäkrad. Helt. Detta meddelades alltså via telefon.

Det här är en extremt kort sammanfattning av en lång, känslomässig och sorglig historia som börjar med att en läkare missar att ta ett blodprov som kunde sparat denna kvinna kroniska handikapp som gör henne oförmögen att någonsin arbeta igen, som fortsätter med att Försäkringskassan, trots läkarutlåtande om motsatsen, anser att hon borde kunna arbeta och som slutar med att hon måste sälja sin bostadsrätt för att kunna få försörjningsstöd (det som förr kallades socialbidrag).

Vi har idag ett internationellt sett väldigt högt skattetryck som rättfärdigas med att vi påstås ha ett av världens bästa sociala skyddsnät, men det skyddsnätet har sedan länge stora brister. Kroniskt sjuka och handikappade lever idag i en verklighet där deras framtid bestäms av Försäkringskassans handläggare och Statens krav på besparingar leder till ett bidragslotteri med allvarliga konsekvenser för de som råkar dra nitlotten.

Emelie avslutar med orden:

Det är som skojfriska personer säger, enda giltiga skälet till frånvaro är egen begravning. Det är vad Alliansen säger också. Men de skojar inte.

Detta är Sverige 2010, under borgerligt styre. För mig är inte detta vilket val som helst. Det handlar inte om abstrakta plånboksfrågor eller ens rena ideologiska ståndpunkter egentligen. Det handlar om en människa och hennes rätt till värdighet.

Tyvärr är det här ett tomt hopp, för som jag redan skrivit om så har båda blocken ungefär samma politik på det här området eftersom man utgår från samma utredningar. Det finns dock en utredning genomförd av Tor Larsson som har en mer relevant analys av problemen, men:

Av förklarliga skäl förbigicks Tor Larssons rapport och många andra med tystnad från politiskt håll. Detta är knappast förvånande med tanke på att om förklaringen stämmer så är det ju politikerna som orsakat den höga sjukfrånvaron och det är ju dumt att erkänna för då kan man ju inte vinna nästa val.

Och eftersom politiker bevisligen inte kan erkänna när de haft fel eftersom det kan äventyra de heliga opinionssiffrorna så föredrar de att sopa problemet under mattan och låta andra ta smällen. Hoppet att det skulle bli bättre med de röd-gröna är mao ett falskt hopp, tragiskt nog.

Det är helt enkelt förjävligt, men jag kan inte för mitt liv komma på ett sätt hur det här ska kunna bli bättre så länge vi fortsätter ha samma jävla broilerpolitiker som lever ett skyddat liv i sin pseudovärld med taktikutspel, intriger och maktkamper. Politik ska handla om livet och samhället, den bör föras av medborgarna för medborgarna men idag är det en dokusåpa som inte har någon reell koppling till verkligheten. Det hade väl varit ok om inte örådets galna beslut och intriger påverkade vår vardag, men sorgligt nog gör det ju det och vi får ett samhälle där medborgare förvandlas till resurser eller brickor i ett spel och det blir viktigare att lyssna på lobbyister och självutnämnda experter än på väljarna själva.

Och media har sedan länge snuttifierat nyheterna till den grad att varken substans eller analys längre finns, den kritiska granskningen har i stort sett upphört och det enda media gör är att repetera det de får höra som lydiga papegojor, oavsett hur uppåt väggarna det de säger egentligen är. Skandaler och sensationer säljer, men allt som blivit vardag är gårdagens nyheter och inte längre intressant att ta upp. Därför lider folk i tysthet, personer som fallit igenom skyddsnätet och som inte längre får hjälp att klara sig gör inga rubriker. De är för många, det är för vanligt och därför inget som säljer.

Då blir det såhär och jag tror inte det kommer bli någon större skillnad oavsett om det blir Mona eller Fredrik som bildar regering. Tvärt om så tror jag att det kommer bli värre, speciellt när offentlighetsprincipen urholkas och yttrandefriheten beskärs för då blir det ännu svårare att föra de svagas talan.

Det är ännu en orsak till att det är så viktigt att Internet fortsätter vara ocensurerat och okontrollerat, det är den största möjligheten för de svaga i samhället att kunna komma till tals och tillsammans kunna arbeta för rätten till ett drägligt liv och rätten för att deras frågor ska synas i debatten. Tystnar debatten på nätet så tystnar den förmodligen totalt.

Pingat på Intressant.

UPPDATERAT: Läs även vad Emil Isberg skriver samt Emils, Klara Tovhults och Malin Ahnbergs Newsmillartikel om försäkringskassan.