Förmågan att be om ursäkt med stil

För en knapp månad sen kritiserade Sean Paul Kelley Wikileaks för de faror de utsatte människor för i och med de dokument de publicerade:

Look, on balance, I like what Assange is doing, but let’s not fool ourselves in thinking that everything Wikileaks, or Assange does is an unadulterated public good. It’s not. And it’s a shame that we have to rely on a brazen self-promoter like Assange to fill the vacuum the Versailles media has created.

Idag har han ändrat uppfattning i och med att det framkommit att Pentagon haft chansen att vara med och stryka känslig information, men i stället ägnat sig åt att försöka svärta ner Assange och Wikileaks med lögner och halvsanningar:

Do you see what happened there? Schmitt, wanting to side with his Pentagon friends, publicly suggested that Assange was lying when he claimed that he offered to allow the Government to suggest redcations, even as Schmitt himself acknowledged that ”Assange wrote that WikiLeaks would consider recommendations made by the International Security Assistance Force ‘on the identification of innocents for this material if it is willing to provide reviewers’,” an offer Schmitt says he conveyed to the White House. In other words, Schmitt defended the Pentagon’s denials that Assange made this offer even as he himself described the very events which proved Assange was telling the truth. At the very least, WikiLeaks clearly indicated its willingness to have government officials review the documents and make recommendations about redactions — something those officials refused to do.

På detta reagerade Sean Paul Kelley med följande text:

I’ve found in life that when I am wrong the best thing to do is just come right out and admit it.

Here goes: I was wrong. Wikileaks, based on the evidence that the DoD has presented, did its level best to work with the DoD to redact any names that might harm innocent Afghans. The Pentagon not only lied about it, but has even refused to cooperate going forward:
[…]
The blood, if there is to be any, is on the Pentagon’s hands. It’s that simple.

Svenska politiker, se och lär. Man KAN ha fel, men man måste ha det med stil om det ska funka och inte tex motvilligt släppa en halvhjärtad pudel en vecka för sent. Att öppet kunna erkänna att man haft fel så det verkligen känns som att man menar det innebär dels att man hela tiden är beredd att ompröva sina egna åsikter samt att man har ryggrad nog att våga stå för det av egen kraft och inte när det krävs för att situationen annars blir direkt löjeväckande.

Sean Paul Kelley har uppenbarligen den ryggrad som krävs. Hatten av för det.