95 teser – del 7: Hyperlinks subvert hierarchy.

Pre-Internet var det kutym att respektera hiearkier och i vissa lägen är det fortfarande så. Det krävs tex väldigt mycket för att en anställd ska gå förbi sin egen chef och klaga för chefens chef, lite för att många upplever det som ohyfsat eller illojalt men även för att det kan göra chefen förbannad och resultera i repressalier. Det här kan lätt bli ett jätteproblem där man har en mellanchef som sparkar nedår och mörkar uppåt vilket, om det inte upptäcks i tid, kan riskera hela verksamheten och till och med resultera i konkurs.

Den största styrkan i hiearkier är klarhet och abstraktion; genom att gruppera folk, uppgifter, föremål, djurarter eller vad det nu kan vara så snabbar man upp beslutsprocesser och urval genom att information sållas, kategoriseras och grupperas på ett mer överskådligt sätt. En svetsare behöver tex veta en hel del om metallurgi, vilka svetsgaser, elektroder, svetspinnar, tekniker etc som behövs för att denne ska kunna göra sitt jobb, en inköpare behöver bara veta vilka gaser, elektroder, svetspinnar etc som svetsarna behöver för att göra sitt jobb, personalchefen behöver veta hur många svetsare som behövs för att jobbet ska bli gjort medans VDn knappt behöver veta att företaget har anställt svetsare utan kan ägna sig åt saker som svepande visioner om vartåt företaget ska utvecklas, marknadsstrategier och andra mer abstrakta mål.

Den största nackdelen med hiearkier är egentligen samma sak; det abstraherar information till en nivå där det ibland kan bli svårt att få en uppfattning om detaljerna. Det finns förmodligen hundratusentals siter där du kan köpa en datormus, det finns förmodligen tusentals siter som diskuterar möss, jämför möss, debatterar möss osv men att hitta en site hur du bygger din egen datormus, hur de olika detaljerna ska vara utformade, vilken kemisk sammansättning plastblandningen i skalet ska ha går du förmodligen bet på.

Det är denna informationstekniska oskärpa, denna brist på detaljer som gör det möjligt att mörka information i en hiearkisk struktur och som gör att stora företag anställer personalansvariga vars arbetsuppgift är att vara ledningens och chefernas öra gentemot den vanlige anställde så att denne kan diskutera problem som kanske inte är så lämpligt att diskutera med den närmaste chefen; ett slags accepterat sätt att gå förbi hiearkin utan att bryta hiearkin.

En internetsite är, per definition, hiearkisk på samma sätt som en organisation. Den har en startsida, undersidor, undersidor till undersidorna etc men där en organisations effektivitet lätt rasar som en sten och arbetssituationen snabbt blir orimligt oöverblickbar om folk börjar ”hyperlänka” socialt inom den (genom att tex säljare går direkt på vanliga anställda i stället för att ta den korrekta vägen genom projektledare och avdelningschefer) så ökar effektiviteten i informationssökandet om tex en viss förkortning får en länk till en förklarande sida trots att man samtidigt raserar hiearkin.

Här finns en inbyggd kulturkrock mellan hur det var och hur det är och speciellt i Internets kommersiella barndom (dvs när företagen började hitta ut på Internet och bygga upp sina första hemsidor) var det många som såg detta direktlänkande som ett oskick. Webben hamnade på PR-avdelningens bord och allt för ofta var det plågsamt tydligt att de inte förstod detta nya media. De försökte göra webben till en reklamfolder med väldefinierade sidor (och ibland när HTML inte gjorde som de ville så gjorde vissa företag hela hemsidan i PhotoShop med ”rätt” layout och la sen ut monstruösa bilder som tog en evighet att ladda med dåtidens smala bandbredd) och direktlänkning ansågs ofta förstöra layouten, strukturen, deras informationshiearki och vissa siter gick så långt att de helt enkelt blockerade direktlänkning genom att omdirigera såna accesser till startsidan så att kunden fick den ”korrekta informationsupplevelsen”, vilket ofta innebar att mötas av en förstasida totalt nedlastad med reklam.

De här tendenserna finns fortfarande även om det allt mer blir ett undantag och de flesta siter har idag accepterat att direktlänkning är en nödvändighet för ett välfungerande internet och att det dessutom är en styrka när en kund tex kan peka ut en viss produkt för att tex rekommendera den för andra. Således faller hiearkin på två sätt:

1. Websiters hiearki faller just för att det inte längre är kutym att se en site som en medial upplevelse utan som ett antal oberoende sidor med eget existensberättigande. Startsidan för en fungerande site är idag en introduktion till företaget/organisationen/siten i stället för ett skyltfönster eller en entré och är bara en sida i mängden i stället för toppsidan.
2. Det är inte PR-avdelningen som väljer vilka sidor som är de intressantaste, det är besökarna. Hittar man en intressant sida på en site så länkar man till den specifika sidan, inte till siten i sig, och därmed kommer valet hur en site ska användas ligga hos besökaren, inte hos skaparen.

Där det gamla hiearkiska tänkandet försökte, och misslyckades, styra Internet har vi nu nått en punkt där det omvända sakta börjar ta över. Men det hör snarare hemma hos morgondagens (och dagen efter dets) teser.

Andra som skrivit: En Snel Hest, Maloki, Magnihasa, EnRIz