Journalismens ytterligheter

Via Leo Erlandsson hittar jag två artiklar som på ett tjusigt sätt visar på att även journalisterna kan delas upp i en konservativ och en förändringsbenägen grupp. Först den konservativa journalisten Elisabeth Braw:

För det första: Wikileaks är en privat organisation som har gett sig själv uppdraget att offentliggöra hemligstämplade handlingar av alla de slag, från Wesley Snipes självdeklaration till domstolsärenden och amerikanska Reykjavikambassadens profil av Islands president.

Från Wikipedia:

Helsingborgs Dagblad, (HD), är en morgontidning som utges i Helsingborg. […] Koncernmodern, som är Pukslagaren i Helsingborg AB, ägs till hälften av släkten Ander och till hälften av familjen Sommelius. 2009 erhöll man ett distributionsstöd på 2 miljoner kronor av Presstödsnämnden.

Min fetstil. Så HD är en privat organisation som gett sig själv uppdraget att bedriva journalistik. Varför är DET ok men det INTE är ok att Wikileaks sprider hemligstämplad information, något som annars också vid behov brukar anses ingå i det journalistiska uppdraget.

Jag tror att just våra dagstidningar ska vara väldigt försiktiga med att försöka diskreditera privata organisationer eftersom man lugnt kan säga att de då kackar i eget bo…

Organisationen sticker inte under stol med att den handlar olagligt genom att publicera läckta handlingar. Tvärtom skryter den med det, och ser sig till och med som ett slags journalistisk elitstyrka. Men Assange, Wikileaks presstalesman och dess ansikte utåt, har ingen publicistisk bakgrund.

Det är sorgligt när journalister far med osanning. Sluta med det, det funkar inte på 2000-talet.

Vissa saker bör hemlighållas – i allas intresse, inte för att beslutsfattare tycker om hemlighetsmakeri. Wikileaks porträtterar sig som ett slags profetisk journalistisk organisation som avslöjar vad som händer i maktens korridorer. Men vad den egentligen gör att slänga upp hemliga dokument på nätet utan något slags kontext. Är man inte insatt i Afghanistankriget ser man bara orden i de 92 000 handlingarna, inte sammanhanget.

En kanske mer relevant fråga är vad Assanges verkliga avsikt är. Handlar Wikileaks kanhända mer om att få uppmärksamhet och skapa kaos?

Det är också sorgligt när journalister framstår som direkt okunniga:

The WikiLeaks release of more than 90,000 documents pertaining to the war in Afghanistan is one of the biggest political and war stories of recent years[…]. Three media outlets, the New York Times, the Guardian and Der Spiegel, received the documents weeks in advance and spent that lead time creating significant editorial packages related to the documents.

Wikileaks gör det de är bra på, läcka dokument, sen överlåter de till pressen att göra analysen. Dvs Wikileaks samarbetar med den redan etablerade pressen för att just få den kontext som enbart dokumenten inte ger. Man har alltså redan löst det problemet som Elisabeth pekar på och om hon ens brytt sig om att hålla sig a-jour med händelseförloppet runt Afghanistandokumenten (tex genom att hålla ett öga på bloggosfären) så hade hon vetat det!

Nä, Elisabeth Braw framstår som en ganska sorgligt okunnig journalist med en föråldrad vy på samhället, då är det roligare att läsa Aron Lunds analys:

Är det inte så här det alltid börjar? Med att politiker i USA och EU, möjligen Thomas Bodström, identifierar ett svalt och skuggigt hörn av medborgarnas privatliv i vilket de inte har insyn?
I våras släppte Wikileaks en hemlig rapport om sig själva, författad två år tidigare av amerikanska arméns kontraspionage. Pentagon hade redan då börjat undersöka hur man skulle stoppa organisationen.
Material som väl kommit ut på internet kan inte åter göras hemligt. Den mest verkningsfulla metoden för att skada Wikileaks och liknande organisationer är därför, konstaterar rapporten, att ”identifiera, avslöja, avskeda, åtala och agera juridiskt mot nuvarande eller tidigare insiders, läckor eller uppgiftslämnare”.
Sagt och gjort. Nu hotas underrättelseanalytikern Bradley Manning, som misstänks ligga bakom Afghanistanläckan, av 52 års fängelse. Så statueras exempel.

Läst, satt sig in i och förstått vad det handlar om. Guldstjärna i min bok. Slutklämmen förtjänar ytterligare en stjärna, för den sätter fingret precis på den ömmande punkten:

Den anarki det förebådar har onekligen sina sidor. Allt borde ju inte vara offentligt. Wikileaks och liknande projekt kan inte bara användas för att sticka hål på militärpropaganda, utan också för att röja legitima stats- och företagshemligheter, eller avslöja oskyldiga människors privatliv.
Men det är det valet vi ställs inför: att antingen acceptera den totala transparensen, eller låta ökande övervakning koka ner yttrandefriheten och anonymiteten till en de nationella lagstiftningarnas minsta gemensamma nämnare.
Och då blir valet enkelt: vi borde ta ett djupt andetag, vifta bort vulkanröken, och följa islänningarna in i framtiden.

Precis så, för alternativet, att den moderna tekniken bara ska användas för att makthavarna ska kunna övervaka folket medans folket återigen blir okunnigt om vad som händer i maktens korridorer, är en skrämmande tanke. Då rör vi oss väldigt snabbt mot ett Orwellskt samhälle där den lilla människans enda trygghet är att hålla en låg profil och göra minsta möjliga väsen av sig för att inte riskera något.

Pingat på Intressant.