Det där med namninsamlingar online…

…jag börjar befara att de kanske har passerat sitt bäst före-datum nu. Jag får små mail om diverse namninsamlingar som de tycker jag ska skriva under och ibland är det faktiskt bra saker som jag tycker är värt att få mitt namn på listan, ibland är det saker som, tja, kanske egentligen är bra men inte så pass motiverande att jag faktiskt orkar fixa det direkt (och sen glömmer jag ofta bort det) och ibland handlar det om ämnen som jag faktiskt inte bryr mig ett skit om.

Idag var nog första gången jag fick ett sånt upprop där jag faktiskt inte alls håller med utan till och med tycker att det var ett misstag att dra igång uppropet. Det handlar om att NBC nu tydligen ska göra nån slags dokusåpeskräp med nån slags militärvinkling vid namn ”Stars earn stripes” och man är tydligen upprörd över att serien får krig att se kul ut, eller nåt.

Även om jag håller med om att konceptet verkar rätt oaptitligt så tycker jag ändå man går för långt här. Betyder det att det i framtiden inte kommer vara ok att göra fler Rambo-liknande filmer? Visserligen anser jag att det redan finns för många Rambofilmer i världen som det är (en hade varit för många), men jag behöver ju faktiskt inte titta på dem. Om inte Rambo är ok, vad är ok? Saving private Ryan? Band of brothers? Lord of war? M*A*S*H? Iron sky? Das Boot?

Var går gränsen? Och kanske ännu viktigare, vem ska avgöra var gränsen går? Hur ska man undvika att sån här typ av moraliserande kontroll inte slår över och blir någon form av censur av oliktänkare eller andra ”obekväma” element, tex som Saudiarabien som försöker stoppa nya toppdomäner som innehåller orden ”gay” och ”wine” eftersom man anser att det är ”ämnen som skadar den allmänna ordningen och moralen och som är förbjudna inom ett antal religioner och kulturer”.

Det här är en form av censur. Faktiskt. Ska man inte ha censur så innebär det att man kommer att få höra och se saker som man förmodligen gärna hade sluppit att få se, men det kommer liksom med paketet att har man ett fritt informationsutbyte i samhället så kommer man inte gilla allt som sprids. I gengäld har du all rätt i världen att vräka ur dig saker som andra kanske inte går igång på, men då får de väl helt enkelt låta bli att ta del av det.

”I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it”
— Evelyn Beatrice Hall

Jag tror inte jag är beredd att dö för NBCs rätt att sprida skitprogram, men jag tycker ändå att de faktiskt ska ha rätt att göra det. Precis som jag anser att det är i min fulla rätt att låta bli att glo på skiten.

Vem är ”Marknaden”?

För länge sen, nästan evigheter sedan räknat i Internettid, så skrev jag ett inlägg där jag sågade den så kallade dokumentären Glödlampskonspirationen. Jag säger ”så kallade” eftersom det journalistiska arbetet bakom dokumentären var, err, på en nivå som jag personligen skulle tycka var helt adekvat för en inlämningsuppgift i grundskolan men knappast nåt som en journalist med någon slags heder borde sätta sitt namn på.

Kommentarsfältet har dock varit högst underhållande och jag fick lite oväntat ett par eftersläntrade kommentarer så sent som igår och idag och den kommentaren jag fick idag berörde ett ämne jag länge funderat på att skriva om. Det här bloginlägget är mao inte ett direkt svar på den kommentaren utan snarare så får man se kommentaren som en katalysator för ett bloginlägg som länge legat och gnagt i bakhuvudet på mig.

Kommentaren lyder:

Men ska marknaden få bestämma över skrivare fritt, när vi av förklariga skäl har förbud mot t.ex. skitdåliga bilar som förstör miljön?

Släng på en fet pant (eller straffskatt) på bläckstråleskrivare och lagstifta om krav på t.ex. fem års garanti eller att konsumenten måste skriva under “jag har förstått att patronjävlarna torkar hela tiden” för att få köpa bläckstråleskrivare, så kommer laserskrivare bli folkskrivare. Win-win…

Intressant tanke, men vad, eller vem, är ”marknaden”?

Ofta när ”marknaden” och ”kapitalism” kommer på tal så låter det som att man tror att det är entiteter som har ett eget liv, alternativt att det sitter ett litet fåtal människor och kontrollerar hela marknaden, varje liten aspekt av den. Jag tror det är fel, eller i alla fall att det inte är riktigt så enkelt.

Jag har haft ”fördelen” att se båda sidorna och från ett tillverkarperspektiv ser marknaden rätt annorlunda ut. Det brukar ibland lite skämtsamt sägas att det finns pris, prestanda samt pålitlighet och att man för varje given produkt bara kan välja två av dem. Jag samarbetar med en firma i Florida som bygger motorstyrsystem till elbilar för folk som konverterar gamla bensin- och dieseldrivna bilar till eldrift och vi valt att fokusera på prestanda och pålitlighet snarare än pris, just för att det inte är roligt att bygga billigt skit samt att det segmentet ändå är totalt överfyllt av främst kinesiska tillverkare som håller priser som resten av världen har svårt att mäta sig med.

Problemet med att prioritera prestanda och pålitlighet är att få är intresserade att betala vad det kostar. Vi får ofta höra att våra produkter är kick ass, state of the art etc, men det går inte att betala räkningarna med beröm och i slutänden väljer ändå de flesta nåt billigare som, tyvärr, inte helt sällan packar ihop efter några år, speciellt om de vill ha prestanda men inte betala för det. Många vet detta, men de köper ändå de billiga produkterna just för att det blir för dyrt annars ochså hoppas de att just de ska ha turen att få ett exemplar som håller.

Tyvärr är det inte ovanligt att den där billiga prytteln faktiskt var precis så bra som de betalade för, dvs inte alls, och hela skiten går upp i rök allt från omedelbart till, om man har tur, efter ett par år. Många av de där tillverkarna är otroligt dåliga på att bry sig om saker som garantier och det slutar ofta att man får betala hela priset (eller med lite ”tur”, ett något rabatterat om man klagar tillräckligt mycket) för en ny enhet och om det tog emot att gräva djupt i plånboken första gången så tar det tydligen emot ännu mer andra gången när man redan förlorat en stor hög pengar. I slutänden betalar de här stackarna mer för skitprylar än de skulle gjort om de hade betalat för kvalitet första gången, men det är väldigt lönsamt för de som inte har några skrupler att lura sina kunder. Eller lura och lura…

Alla (eller i alla fall de flesta) VET att det är billigt skit utan några vettiga garantier och ett minimum av kvalitet, men ändå finns det de som fortsätter köpa de här prylarna just för att de är så mycket billigare. Det är alltså helt analogt med marknaden för billiga bläckstråleskrivare; alla VET att det är skitprylar som inte håller i längden, men det låga priset gör att folk ändå snålar och köper de där billiga sakerna och så hoppas man hellre på att det är tillräckligt bra tillräckligt länge för att vara värt det.

Så skulle regler mot dåliga skrivare i stil med de lagar och regler vi har mot dåliga bilar hjälpa? Till att börja med får man nog fundera över om reglerna på bilmarknaden faktiskt är nåt att ha. Min erfarenhet är att det är väldigt blandat på den fronten och att vi går mot allt mer detaljstyrning vilket ger allt mindre nytta och i stället orsakar allt mer skada. För att ta några exempel:

  • Bilbälteslagen har definitivt räddat många liv. Att folk sitter fastspända i bilen i stället för att fara runt som mjölsäckar i kupén vid en kollision i hastigheter snabbare än en rask promenad har definitivt räddat många liv och hindrat många från att bli handikappade för livet. På samma sätt har kravet på vinterdäck minskat bilarnas bromssträcka vintertid och därmed lett till att många olyckor helt undvikits.
  • Kravet på katalysator är mer ett tveeggat svärd. Det som är bra med katalysatorn är förstås att den hjälper till att förbränna bränslerester mm i avgaserna, men det som är dåligt är att lagen inte specificerar vad som ska uppnås utan vilken teknik som ska användas. Det gör att alternativa tekniker blir utelåsta från marknaden och jag vet att det experimenterades med alternativa avgasreningsmetoder på 80-talet som alltså inte blev lagliga från och med -89 oavsett hur bra respektive dåliga de än var. Om de alternativa metoderna var bra nog jämfört med katalysatorn minns jag tyvärr inte (det är, trots allt, några år sedan), men just pga hur lagen är utformad kommer vi inte heller att få veta det eller få se nya alternativ för avgasrening…
  • Kraven på ABS och andra aktiva styrsystem är mer tveksamma. Dels syns det inte alls samma typ av enorma positiva påverkan på statistiken som tex bilbälten och krockzoner haft och dels har det lett till en inlåsning där biltillverkarna har större möjlighet att utnyttja en monopolställning då det ofta är svårt att hitta alternativ till dyra originalreservdelar. ABS-kravet (och, som det ser ut nu, allt fler krav på nya liknande system) gör alltså att konsumenterna tvingas att betala överpriser för att laga bilen om systemet/n pajar.
  • Heltypsgodkännandet (även kallat helbilsgodkännandet) är definitivt ett utmärkt exempel på där reglering av marknaden gör mer skada än nytta. I korthet innebär det att du inte får förändra nånting på din bil över huvud taget såvida de förändringar du vill göra har blivit typgodkända. Exempelvis om man vill styla sin bil får man bara göra det med tex kjolar etc som har blivit typgodkända och att byta motor till något annat än en exakt likadan är i princip kört. Det är inte heller tillåtet att på något sätt förbättra sin bil, även om det är uppenbart att en förändring faktiskt gör bilen bättre ur tex ett säkerhets- eller miljöperspektiv.

Alla de här exemplena på lagar är förstås införda med argumenten att det ökar säkerheten, är bra för miljön eller liknande, men de har samtidigt lett till att det idag i Sverige är väldigt svårt att serva, laga eller modifiera sin bil. Det kanske kan ses som en skitsak, men det innebär också att den do it yourself-aktivitet som vi idag kan se i tex USA där folk bygger om sina bilar till elbilar är i princip helt icke-existerande inom EU. Samma regler som alltså är till för att, med politiska styrmedel, tvinga marknaden till att förbättra sig har samtidigt lett till en marknad som stagnerat och där monopolsituationen förstärkts, till nackdel för konsumenten eller, som i det här fallet, för miljön.

Så vad, eller vem, är marknaden?

Jag vill påstå att marknaden egentligen inte är någon, eller något, utan snarare är beröringspunkten, själva snittet, mellan producent och konsument och den, eller de, som dominerar marknaden beror väldigt mycket på hur aktiva de olika aktörerna är och vilka mål de har. I många fall blir det också svårt att skilja på orsak och verkan och där samverkande krafter i princip flyter ihop till en oöverbrickbar trend. Det finns dock en trend som är väldigt tydlig och det är att många producenter anpassat sig för att möta konsumenternas krav på låga priser och ibland säljer sina produkter till förlust för att i stället ta igen det på reservdelar, tillbehör eller förbrukningsartiklar.

Men vem bär egentligen skulden för det här? Producenter som gör allt de kan för att pressa priserna även om det innebär att produkterna blir undermåliga, konsumenter som premierar undermåliga produkter genom att köpa det billigaste (eller i alla fall bland de billigare) produkterna för att spara pengar eller politiker som förmodligen menar väl men vars handlingar och beslut ofta orsakar mer skada än nytta i längden?

Både skuldfrågan och vägen till en fungerande lösning är komplex. Det finns gott om exempel på där producenter valt att konkurrera med annat än pris, tex genom kravmärkt och/eller ekologisk mat, men det kräver att tillräckligt många konsumenter hänger på så det inte blir ekonomiskt självmord att göra en sån produktionsförändring. Det finns också exempel på där konsumenttryck har lett till att producenterna tvingats ta ett större ansvar, tex när ett opinionstryck fick McDonalds att sluta med sina styrenförpackningar, och sen har vi förstås en del politiska beslut som tvingat fram förbättringar på olika områden, tex krav på innehållsförteckningar på paketerad mat.

Jag tror det viktigaste är dock att man inte behandlar ”marknaden” som ”de där andra”, oavsett vilken sida man hör till. Vare sig man säger att ”det är marknadens fel” och menar att det är producenterna som gör fel genom att sälja billigt skit utan kvalitet eller ”marknaden kräver att vi gör såhär” och menar att det är konsumenternas val som gör att man måste producera skit så innebär det att man abdikerar sitt ansvar. Genom att inte ta sitt personliga ansvar för sin del av marknaden, vare sig man agerar som konsument eller producent (eller politiker), så innebär det att man öppnar för särintressen (tex genom att göra lobbying för skapandet av konstlade monopol framgångsrikt) och resursslöseri (tex genom att premiera att det produceras/konsumeras skit med pessimal livslängd).

Vill man ha en förändring, vad det än gäller, så får man helt enkelt kavla upp ärmarna och göra nåt åt det. Att bara kräva att någon annan ska lösa problemet innebär att man lämnar walk-over till särintressen och godtycke och det kommer knappast leda till en lösning man gillar.

Så vem är marknaden?

Du är marknaden. Axla ditt ansvar.

Fri underhållning: Shearer

Slut på semestern, dags för musik när man ska pendla till jobbet eller när man måste skärma av sig från andras telefonsamtal eller spontanmöten och då får det gärna ylas på lite med gitarrer och ha sig. Då passar den tyska gruppen Shearer bra som är klassificerade som ”rock, alternative, punkrock, independent, guitarrock”. Inte fel alls.

Shearer, så vitt jag kunnat begripa mha Google translate, består av fyra killar som kommer från Berlin. De gör musik som får mig att associera till energin och riffen som Green Day brukar leverera, det är tungt, tight och apbra, helt enkelt. Senaste albumet Monument har en hel del jävligt bra spår som tex Day’s end, What I want isn’t you, Pirate anthem, ja och så finns det en ballad med om man är lagd åt det hållet. 😉

De två mellanalbumen heter Eve och Adam, två album som tydligen hör ihop mtp att de är släppta med bara 3 dagars mellanrum samt att albumet Adam har en, err, intressant remix av omslaget på Eve. De albumen är inte kattskit de heller utan innehåller en del riktig röjmusik som tex Change, Ordinary girl, Cause I feel, Overstock mm. Även det första albumet, Makin-A-Munson, har en del höjdare som tex Pirates, Dummy, Out of the dark och Say my name för att ta några exempel.

Jag hade egentligen tänkt skriva om ett helt annat band idag, men deras slogan ”NO DRM – NO COPY PROTECTION – NO BULLSHIT” gav dem en gräddfil i prioriteringsordningen. Skön stil, helt enkelt. Bara att ladda ner och headbanga eller kanske supporta dem genom att köpa en tröja eller ett av albumen på plast om man är old school!

En sammanställning av all fri underhållning jag recenserat hittar du här.

Close but no rabbit

Läste för ett tag sen att Bryan Adams ondgjort sig över fildelningen i en intervu i Aftonbladet och jag måste säga att hans argument når helt nya höjder på krystningsskalan. Han säger att han funderar på att inte göra fler album för att han inte är säker på att någon skulle lyssna? Wtf?

Även om jag gör det så är jag inte säker på att någon skulle lyssna. Men jag menar inte att dissa mig själv utan det gäller alla artister. Människor gillar att lyssna på musik i sin Ipods. Det är inte samma som det brukade vara.

Nä, det är klart. När jag var tonåring brukade inte folk lyssna på musiken i sin iPod, snarare brukade många lyssna på sin favoritmusik i sin bärbara bandspelare. Jag avverkade själv flera billiga noname-bandspelare made in China innan jag köpte en begagnad state of the art Sony Walkman DD, en synnerligen välbyggd liten bandspelare som inte svajade ens om man behövde spurta för att hinna med bussen. Jag har ingen aning om hur många batterier jag körde slut på, men jag vet att det inte tog lång tid innan jag skaffade mig laddbara batterier eftersom batterikostnaden annars blev ofantlig pga de där bärbara  bandarna.

Jag är inte riktigt säker på vilken bild Adams försöker lura på Aftonbladetläsaren om hur verkligheten såg ut innan Internet och iPod, men den stämmer i vilket fall inte ett dugg med min erfarenhet. Den pre-Internet-era jag växte upp i hade en utbredd privat kopiering av musik eftersom det var standard att man spelade in polarnas LPs (och CDs när det kom) på band, kopierade band, gjorde blandband och lyssnade på banden överallt; i bilen, på bussen, på tåget, i skolan (på rasterna), på jobbet, ja, var det nu fanns en portabel eller stationär ljudutrustning.

Bryan Adams började sin musikkarriär 1978, dvs bara ett år innan Sony släppte sin första Walkman. Hela Adams framgångsrika karriär har alltså samexisterat med portabel musik och privat kopiering av hans musik. Påståendet att det inte är ”som förr” håller alltså inte riktigt, i alla fall inte om han med ”förr” menade hans mest framgångsrika period, 80-talet. Men sen kryper det då fram, det det egentligen handlar om:

– Jag tycker folk ska få ­betalt för sin musik. Jag tror inte på att musik ska vara gratis. Om du går in i en ­butik och tar en chokladkaka så skulle de jaga efter dig. Vad är skillnaden?

Där har vi det. Adams anser att musik inte ska vara gratis av princip och så drar han den gamla uttjatade (och felaktiga) parallellen till stöld. Problemet är att när tekniken gör gamla tekniker och distributionsformer obsoleta så måste marknaden anpassa sig, annars är inte marknaden fri och vi skapar monopolsituationer som är mer skadliga än förändringen.

Det sorgliga är att Bryan Adams sitter lite i samma sits som Trent Reznor befann sig i men trots att han borde ha samma möjligheter att dra nytta av sitt kändisskap samtidigt som han slår sig lös från skivindustrins monopolfälla så verkar poletten fastna halvvägs och han ser bara försämring där många andra artister ser möjligheter i stället.

Close but no rabbit. Andraplatsen ger ingen kaka.

Så varför väljer inte Bryan Adams att göra som Trent Reznor då? Tja. Ärligt talat känner jag fan inte en jävel som fortfarande lyssnar på Bryan Adams (mer än hans gamla 80-talshits av rent nostalgiska skäl) och skulle jag gissa så är det kanske inte direkt nån jättekö till hans konserter heller. Inte som förr i alla fall.

Det är förmodligen så att hitmaskinen Adams inte har så mycket att komma med längre, men det är i såna fall knappast pga iPod och fildelning. Vi var många som lyssnade på hans musik i våra Walkmans på 80-talet och även fast jag kände många som hade i alla fall några av hans låtar på nåt kassettband när det begav sig så var det väldigt få som faktiskt hade nåt av hans album på LP eller CD. Det hade ju alltid nån annan och i värsta fall kunde man ju kopiera någon annans kassettkopia.

Bryan Adams är hopplöst förknippad med 80-talet men precis som den portabla lilla bandspelaren som käkade batterier på löpande band så har hans storhetstid helt enkelt passerats. Att han försöker skylla det på iPod och Internet håller inte eftersom det var samma typ av gratis spridning som skapade hans framgångar på 80-talet.

Men det är väl som vanligt, det är lättare att skylla på någon annan, eller något annat, än att acceptera att felet ligge hos en själv. Surt sa räven om rönnbären…

Statuera exempel!

Ingen kan väl vid det här laget ha missat nyheten att polisen slog till mot Åsöskolan och hämtade ”ett antal ungdomar till förhör”. Det låter väldigt affärsmässigt och lugnt, men det jag hört från ”andra sidan” är mer i stil med hur ”Erik” beskriver det: att polisen kom till skolan och ganska bryskt tvingade med dem till förhör.

Det går förstås att rationalisera polisens beteende med att man vill komma till rätta med knarkproblemen och att ändamålen därför helgar medlen, men det jag känner mig orolig för är hur detta riskerar att erodera allmänhetens förtroende för polisen.

Minns ni Göteborgskravallerna? Jag har pratat med personer som antingen var där eller som har vänner som var på plats när poliser och demonstranter drabbade samman eller som råkade vara på Schillerska gymnasiet när polisen stormade och föste samman alla de kunde hitta. Många av dem är fortfarande arga på det som hände, besvikna på att inte en enda polis fälldes av alla de som anmäldes och flera av dem bär fortfarande på minnen från händelsen som gör att det för dem är svårt att släppa det som hände för över tio år sen. Det är svenska samhällsmedborgare ”mitt i livet” som fortfarande är starkt kritiska till hur samhället agerade och som en konsekvens har svårt att tro på att polisen är ”på deras sida”.

En person är fortfarande rädd för hästar pga att denne råkade ut för den ridande polisen, en annan person får panikkänslor i stora folksamlingar, gemensamt för alla de jag talat med om Göteborgskravallerna är att ingen längre känner sig trygg med poliser. Det här är inte våldsamma människor, det här är människor som var på plats i Göteborg för att demonstrera (ovåldsamt), inte för att kasta sten eller vandalisera, men de drabbades ändå av polisens våldsamma insatser.

När jag läser om tillslaget mot Åsöskolan och hur polisen ganska bryskt samlade ihop ungdomar för att bli förhörda på polisstationen så är det deprimerande tydligt att man återigen totalt misslyckas med att se de drabbade som samhällsmedborgare med rättigheter och i och med denna blindhet ännu en gång gör sitt bästa för att skapa en ny generation ungdomar som växer upp med en djupt rotad misstänksamhet att rättsväsendet inte är på deras sida.

Hur många av de som drabbades på Åsöskolan kommer associera polisen med övervåld? Hur många av dem kommer känna en knut i magen varje gång de i framtiden ser en polis på gatorna eller måste kontakta polisen av någon orsak (kanske bara för en så enkel sak som att skaffa ett nytt pass)? Hur många av dem kommer att dra sig för att hjälpa polisen genom att ringa och tipsa om saker de ser bara för att det gör för ont i mellangärdet bara av tanken att lyfta telefonen och ringa den förhatliga myndigheten som kan vända upp och ner på en oskyldig persons liv till synes helt godtyckligt?

När man statuerar exempel bör man vara väldigt noga med att det är rätt exempel man statuerar. I Sverige har myndigheterna de senaste åren tagit allt mindre hänsyn till de långsiktiga effekterna av sitt handlande.

Medborgare är laglydiga och ser till samhällets bästa när de känner att samhället är rättvist och behandlar dem med respekt, samhället består och är beroende av sina medborgare och du kan aldrig tvinga en medborgare att bli laglydig med hot om våld. Det enda man skapar på det sättet är ögontjänare som ser till att de håller rätt fasad utåt och när medborgarna inte längre känner att samhället tar deras parti kommer medborgarna inte längre ha någon orsak att se till något annat än sin egen personliga vinning.

Dagens utveckling med poliser som slår till med ett minimum av smidighet och som vill ha allt större möjligheter att övervaka oskyldigas privatliv kommer inte leda till ett säkrare samhälle, det kommer leda till en allt djupare konflikt mellan samhället och dess medborgare och det är en konflikt som på sikt bara har förlorare.

 

Brev till Avaaz: Reaction on your poll about the Peter Sunde plea

Skickat till info@avaaz.org & avaaz@avaaz.org


Hello

I’ve previously been very impressed with your work and has signed a few of your petitions in the past. So far I’ve always felt that your work has been for the best of human kind when it comes to freedom, free speech and so on. Then I came across this:

http://www.s-info.se/region/show_news.asp?id=120&news=16919

Can you take one minute to let us know if you support Avaaz featuring the following member-generated petition?

Petition: Grant Peter Sunde’s (of The Pirate Bay) plea for pardon
A few days ago, Peter “Brokep” Sunde – the former media spokesperson of The Pirate Bay – sent a formal plea for pardon to the Swedish Administration. This is a procedure where you can get a judicial sentencing undone by the political administration in exceptional circumstances. On April 17, 2009, a verdict was handed down that led the world to blank stares of disbelief, then furious anger. The two operators of The Pirate Bay, its media spokesperson, and a fourth unrelated person were sentenced to one year in jail each and damages that, by now, well exceed 10 million euros. This was essentially a declaration of war against an entire generation. The case was appealed and lost, and the Supreme Court denied to hear the case, to everybody’s surprise except the establishment’s. This Petition is to make the Swedish government grant Peter’s Plea for pardon.
What do you think of this petition?

— I support Avaaz providing people the opportunity to sign this petition
— I think Avaaz should remove this petition
— I’m not sure

Your input will be kept confidential, and will help ensure that this new initiative reflects the views of the whole Avaaz community.

Ok, I only have one question:

WHAT THE FUCK ARE YOU DOING!?

It’s ok, it happens to us all that we have bad days and so on, but this must be a combination of a serious brain fart, the mother of all hangovers and something you shouldn’t have eaten, because, seriously:

Avaaz has just launched a new tool to allow any Avaaz member to instantly start their own petitions. But we’re a democratic community of more than 14 million people, and will only support petitions that our community agrees are not offensive, inflammatory or otherwise objectionable.

”Not offensive”? ”Inflammatory”? ”Otherwise objectonable”? I thought the whole POINT with Avaaz was to take up questions and protest against things that some people would prefer to see buried six feet under, and now you’re starting to sound like a mini-Murdoch that worries about your reputation being stained by the muck you help throw around? How will anyone be able to take you guys serious again if you don’t cancel this idiocy immediately and apologize?

I won’t, that’s for sure. And it’s not because it’s a petition about Peter Sunde, it’s because it’s your own reputation that’s in jeopardy. What’s the next petition you will ”democratically” remove because it’s considered ”offensive, inflammatory or otherwise objectionable”?

If you wanna be trustworthy you can’t just talk the talk, you’ve gotta walk the walk too. Right now you guys are stumbling and that worries me. A lot.

Regards

Martin Persson

Flyktingar, åk hem…

Jag är inte mycket för att zappa runt på TV, men ibland händer det av rent misstag. Idag var en sån dag. Jag hade turen att dra en vinstlott när jag zappade till programmet Flyktingar, åk hem. Programmet är ett socialt experiment där sex australienare får ett smakprov på vad de flyktingar som tar sig till Australien får uppleva, både när de försöker fly från sitt land till en ny trygghet och hur de behandlas, eller snarare hanteras, när de kommer fram.

I programmet ger vissa av de sex deltagarna uttryck för åsikter som påminner väldigt mycket om klassiska SD-klyschor, som tex ”Vi borde lösa problemen där de kommer ifrån i stället för att de ska komma hit”, ”Om de inte har papper ska de kastas ut”, ”De kommer bara för att leva på våra bidrag” och så vidare. Det framkommer rätt snabbt i programmet att situationen kanske inte är riktigt så enkel som många tror och om de två kommande avsnitten håller samma klass som det som gick i kväll så kommer det bli både intressant och tankeväckande.

Jag önskar att alla som har högljudda åsikter om massinvandring etc såg den här serien, som en slags ”Flyktingproblematik för dummies”. Det kommer inte göra någon till expert men det kanske kan ge lite mer förståelse för varför ”skicka hem dem” inte riktigt är en fungerande lösning…

Att invandringsfrågan är en av de frågor som Piratpartiet nu bestämt sig för att titta närmare på är bra. Det är fan inte klokt hur vi behandlar människor enbart baserat på deras ursprung.

Mail to the MEPs – Please don’t kill the future

I’ve just sent this e-mail to all the MEPs (se Ricks post to get the addresses) about my concerns over ACTA and the EU-politics regarding the Internet in general. It would be interesting to know if anyone will take the time to read it, but, well, I guess actually being part of the protest is the important thing here…


Hello.

My name is Martin Persson. This last half year I’ve quit my day job and started working as a software specialist contractor. Two months ago I learned Android and wrote my first app for a smartphone. Last week I learned C# and .NET so I could write a Windows program that updates the software in computerised carburettors for two stroke engines.

All these things have been possible because of one thing only; the Internet as we know it.

When I was young I studied at the university. Not only do I no longer work within the field I studied, the knowledge is long since ago obsolete anyway. Yet, despite not having taken one single relevant course at the university in the field where I now work as a specialist, I am successful enough to make a living.

Once more these things have one thing in common; the Internet as we know it.

Back in the 90’s I and some friends founded a company that were among the first to explore the possibilities with e-commerce. We were so early we had to help the banks develop systems to make it possible for the customers to pay for what they ordered over the net. Most of my career has been about developing new technology and exploring new possibilities, for this I use the Internet daily to compare products, search information, communicate with others in the same situation on online forums and educate myself about new technologies.

A third time the lowest common denominator is the Internet as we know it.

My career wouldn’t be possible without the Internet and I’m not alone. The success of Linux, for example, is a direct result of the existence of the Internet and the possibility to freely share information over it. If ACTA had been in power back in the early 90’s Linux would not have existed and a lot of things we today take for granted wouldn’t exist or would look very different. Things like Android smart phones, modern TVs and digital VCR’s, most super computers in the world, Japanese high speed rail, robotic systems for milking cows, CERN and even Google, Amazon and Facebook.

ACTA, SOPA, PIPA, CISPA and other ideas about regulating, locking down and censoring the Internet will grind innovation to a halt and effectively kill the next wave of technology, exactly like it would’ve killed Linux 20 years ago. There’s no way of saying what companies won’t be founded or what innovations won’t be invented, but it will mean it will be harder for me to get contracts, it will definitely hit the EU economically in a negative way, it will be harder to found new companies around new innovations and it will, sadly, not even help the obsolete industry (more than possibly very briefly) that is doing its best to break the Internet in a vain attempt to stay in business.

My experience is that the cutting edge ideas almost exclusively happen in small companies or organisations operated by a handful of people obsessed by a vision. Most (if not all) of these companies depend on the Internet for searching and sharing information, buying and selling products, marketing, finding business partners and so on. You have the power to make it tremendously harder for these companies by clamping down on the Internet, but it’s also within your grasp to encourage innovation and entrepreneurship by protecting the Internet. You can start with voting against ACTA.

Please don’t kill the future.

Regards

Martin Persson
Sweden

Fri underhållning: Sekshun 8

Nånting som det verkar bli ont om när musiker gör en kreativ burnout helt otyglat är normal musik. Det verkar bli mycket konstiga takter, experimentella synthinsatser, triphop-progressive-ska-funk-elektrotango och andra galenskaper när det inte finns en manager som håller i tyglarna. Missförstå mig rätt, jag älskar experimentell musik och tycker att vanlig radioskval med deprimerande få undantag placerar sig nånstans mellan sömnpiller och akut tandvärk, men det finns ändå tillfällen då en platta med vanlig jämrans rock (eller pop) utan massa konstiga påhitt är det bästa doktorn kan ordinera. Då är det förstås lite motigt att de typer av ”vanlig” musik som i normala fall, i mediamaffians värld, finns sjutton på dussinet av verkar vara en akut bristvara i den alternativa världen. Speciellt om den ska vara bra med…

Av ren tur råkade jag idag på gruppen Sekshun 8, en amerikansk hårdrocksgrupp som levererar tunggung i vanlig jämrans 4/4 med tunga gitarriff och taktfasta trummor. Inga märkligheter eller usvängningar, bara ett genuint musikaliskt hantverk med klassisk rocksättning: gitarr, bas trummor och sång.

Min association var främst till Sator (tex låten Watch the burn) och Extreme (tex Three blocks), en polare associerade mer till Megadeth och Primus men det finns även andra influenser som tex sista låten, Father, som får i alla fall mig att tänka på Marilyn Manson…

Det här albumet är helt enkelt fullpackat med jävligt bra tunggung och den enda kritiken jag kan komma på är att jag tycker produktionen är lite trist. Den är inte dålig eller så, men det hade lätt gått att få mer klös i låtarna med en bättre mix/mastring. Å andra sidan är det redan så pass mycket klös i låtarna att det är svårt att sitta still! Bra skit, helt enkelt.

En sammanställning av all fri underhållning jag recenserat hittar du här.

Fri underhållning: The Nuri

The Nuri är inte direkt den mest lättillgängliga musiken jag hittat, men det var den första fria musik jag råkade på som fick mig att haja till och inse att bara för att det är fritt behöver det inte vara sekunda varor. The Nuri är ett tyskt band som skapar progressiv rock på avancerad nivå, väl i klass med Dream Theater, Pin up went down och andra mer kända(?) band.

Första låten jag hörde av dem var Masquerade från deras album med samma titel och sen var det liksom kört. Brutalt skön synthinledning, snygga taktbyten, bra gitarrmangel, tung grund från bas och trummor och bra sångerska på det. Det är helt enkelt svårt att hitta bättre progressiv rock!

Andra personliga favoriter från samma album är Left back in a box (femtakt är fina grejor, speciellt när man får det att svänga), Time is now och Reality circus (fullt normal fyrtakt minsann).

Deras andra album, Music box, är inte riktigt lika full med komplicerade taktbyten och andra vildheter så om man inte redan är van vid avancerad progressiv rock (eller annan lite mer experimentell musik) är det kanske en bättre introduktion till The Nuri. Inledningsspåret Descent är symfoniskt, melodiöst och en mäktig inledning följt av tyngre, mer traditionellt gitarrmanglande i låten Life on Jupiter. Vissa mer progressiva inslag finns även på Music box, tex låten Lost in trees, men över lag tycker jag Music box är ”snällare” och mer poppigt melodisk än Masquerade. Å andra sidan är jag lite skadad vad gäller experimentell musik så det är inte helt otänkbart att andra med mer, err, ”normal” musiksmak tycker att även Music box är väldigt experimentell och utmanande. 😉

Över lag har The Nuri lyckats göra två väldigt starka album utan några bottennapp. Musiken är välskriven, alla medlemmarna briljerar på sina instrument och produktionen är otroligt välgjord med ett tight, tydligt ljud som gör det lätt att höra alla detaljer även i de mest gitarrmanglande partierna, nog så viktigt. Jag brukar vara väldigt petig med min musik, men när det gäller The Nuri har jag faktiskt inte kunnat hitta nånting att anmärka på.

Förbannat bra musik helt enkelt! Rekommenderas varmt!

En sammanställning av all fri underhållning jag recenserat hittar du här.

%d bloggare gillar detta: