Zen och konsten att kvantifiera feminism – Conclusion

Det verkar vara poppis för pirater att prata feminism just nu så jag tar väl och postar min avslutande del om kvantiserbar feminism. Det är en direkt fortsättning på mina tidigare poster Zen och konsten att kvantifiera feminism – Ciffhanger & Zen och konsten att kvantifiera feminism – Intermission och för er som inte orkar läsa båda de kommer här TL;DR-versionen:

Emma och jag retorikstångas ibland och då och då händer det att det uppstår nya tankar från de små skärmytslingarna. Av någon orsak lyckades vi för några dagar sen komma in på feminism och jämlikhet (igen) och bland annat (inte igen) hur ett västligt matriarkat skulle ha påverkat historiens gång (läs: inte alls). Vidare diskussioner (tex om hur kvinnliga chefer på papperet är jämlika män men i verkligheten ofta får stå ut med ganska pissiga attityder) fick mig att dra vissa associationer till Zen och konsten att sköta en motorcykel och hur Pirsig delar upp begreppet kvalitet i square (intellektuell) och hip (konstnärlig) kvalitet, men när det begav sig var jag för trött för att faktiskt kunna koppla den halv-Nelson som behövdes för att få ihop det på slutet så det är alltså de associationerna jag nu försöker sortera upp genom att skriva om dem.

Janis Joplin, Vikingarna och Crystal Waters var med på ett hörn också.

Enligt Pirsig är kvalitet tudelat; det finns den fysiska, ofta lättkvantiserbara, kvaliten som är lätt att begripa sig på och så finns det den upplevda kvaliten som är mycket jobbigare eftersom den inte är lika lättdefinierad och dessutom ger utrymme för ett massa subjektivt tyckande. Kvalitet går som en skiljelinje mellan dessa båda; föremål som håller en hög kvalitet är inte bara fysiskt tåliga tingestar utan ger även en ”skön” känsla när de används. Saknas en aspekt av detta talar man ofta om dålig kvalitet, oavsett vilken aspekt som saknas.

Applicerar vi detta på livskvalitet som någon slags lös definition på vad som garanterar en människa ett lyckligt och trivsamt liv så ser man även där att livskvaliten kan delas upp i Hip och Square, i något kvantiserbart och något mer odefinierbart, subjektivt. Feminismen, som fått agera någon slags katalysator i de här funderingarna, har traditionellt sett fokuserat på Square, på att människor, enligt lag, ska ha samma rättigheter och möjligheter, men Anne Lister fick agera exempel på att man kan förbättra sin livskvalitet även genom att förbättra sin ”hippa” livskvalitet, trots frånvaro av de jämställdhetslagar som vi i Sverige idag nog mer eller mindre tar för givet.

Anna påpekade att jag inte nämnt en viktig sak vad gäller Lister:

Ho! Q skriver om Anne Lister!
Hon hade dock ärvt en del pengar som gjorde det möjligt att bryta regler lite som hon vill.

Och det är ju helt rätt! När jag skrev om Lister så tänkte jag att det kanske inte var så viktigt att påpeka det, men det slog mig lite senare att visserligen visar Lister att det är möjligt att förbättra sin livskvalitet även om man är förtryckt av rådande lagar och regler men det är inte en möjlighet som är öppen för alla!

Det är därför alla dessa frihets-ismer av nödvändighet måste börja med att angripa systemfelet först och per definition måste vara square, tråkiga och snusförnuftiga för att ge alla möjligheten att bryta med normer och traditioner. Först när man garanterat, genom lag, så enkla saker som tex att en kvinna har rätt att bära långbyxor utan att riskera att straffas som man över huvud taget kan börja adressera attityder och normer.

Problemen verkar uppstå när man vant sig vid att bära regelverksglasögon och det inte längre finns så mycket att ändra bland alla lagar och regler. Arbetarrörelsen hade flera enkla, rationella mål när det begav sig. Åtta timmars arbetsdag, två veckors semester, allmän skola osv, enkla saker som var lätta att motivera och som var ett snabbt sätt att ge så många som möjligt ett drägligare liv så snabbt som möjligt. Sen verkar det där med åtta timmars arbetsdag blivit nån slags helig graal och alla skulle sysselsättas, den allmänna skolan, som från början var en quick-n-dirty fix för att motarbeta den utbredda analfabetismen, blev till någon slags helig ko och alternativ möts med väldigt stor misstänksamhet och motstånd. Den reaktionära arbetarrörelsen blev konservativ, på gränsen till bakåtsträvande.

Jag upplever att många feminister ter sig lika vilsna idag och vad som jag verkligen tycker är trist är att se alla som hävdar att ”det händer ju inget”! Rekordet i korkade, oupplysta uttalanden är nog den person som till och med hävdade att det inte hänt nånting på jämlikhetsfronten på 40 år! Det är lite facepalm på den åsikten. För 40 år sen hade vi tex ca 20% kvinnor i riksdagen, idag har vi ca 45% och kvinnliga politiker är fullt normal vardag. För 40 år sen var redan en kvinna i en bolagsstyrelse unikt, idag är runt 25% av ledamötena kvinnor och andelen styrelser som har åtminstone en invald kvinna är nästan 90%. Av de nya ledamöter som väljs in till bolagsstyrelser är nästan 40% kvinnor och eftersom alla ledamöter som idag går i pension bara är män så kommer vi se en fortsatt ökning av andelen kvinnor i bolagsstyrelser som en naturlig konsekvens av detta.

Kampen om den rättvisa, kvantifierbara, jämlikheten mellan könen är egentligen redan vunnen och det svenska samhället rör sig allt snabbare mot en rimligare balans på allt fler områden, ett exempel på det är att där det tagit svenska börsbolag knappt 10 år att gå från 6,1% till 23,8% kvinnor i styrelserna (mellan 2002-2010) tog det riksdagen ca 40 år att uppnå samma sak (mellan 1936-1976)!

Den frihetliga jämlikheten släpar däremot efter. Det finns väldigt mycket attityder och perspektiv som bromsar utvecklingen, ofta i form av små oansenliga händelser som man kanske inte tänker på. Föreställ er tex att ni har lämnat in bilen på service (ni som inte har bil får väl tänka er en dator inlämnad på reparation eller annat typiskt ”manligt” teknologiskt), ni kommer till kundmottagningen och får snacka med den kille som har hand om betalning och utlämning. Du ställer en del ingående frågor om vad som har gjorts och killen bakom disken säger ”Oj, det vet jag inte, men jag kan hämta teknikern!”.

När killen kommer tillbaka så är det med en ung kvinna klädd i skitig overall och spår av motorolja och annat bilrelaterat guck på underarmarna. De flesta människor kommer bli överraskade när man ställs inför den typen av oväntad situation, att det finns en viss risk för fågelholkssituation är mao bara mänskligt, men det intressanta är hur du reagerar sen!

Kommer du:

  1. Stänga fågelholken innan flyttfåglarna hälsar på och försöka agera världsvant och naturligt?
  2. Uttrycka din överraskning verbalt, gärna med bedyrande att du tycker det är tufft av henne att våga välja ett killyrke trots att hon är tjej?
  3. Vända dig till killen bakom disken för att det känns ”konstigt” att prata teknik med en tjej?

Om du vet med dig att du kommer reagera enligt 1 är det väl bara att gratulera. Du försöker faktiskt aktivt brottas med dina egna förutfattade meningar, för det är, trots allt, mänskligt att generalisera eftersom det är så vi överlever. Att aktivt bearbeta förutfattade meningar och generaliseringar, egna eller andras, är det enda sättet att komma till rätta med dem och hjälpa till att göra samhället jämlikare på en individnivå.

Om du hör till kategori 2 så tror du säkert att du slår ett slag för jämlikhet när du uppmuntrar den duktiga tjejen, men fundera på hur det upplevs för henne när den 47:e jävla kunden kommer in och berättar hur duktig hon är som klarar av att skruva i bilar, nåt som killar bara förväntas fixa eftersom de är killar, bär overall och jobbar på en verkstad. Hit hör också de kvinnor som berömmer pappor för att de är duktiga när de tar hand om sina egna barn (Det insinuerar ju att det fortfarande, 2013, är ett självklart mammagöra, var det verkligen så du menade?) eller alla de pappskallar till killar som jag genom åren hört kläcka ur sig ”Jag har inget emot bögar så länge de inte stöter på mig!” (Right, så det är helt ok att den där tjejen du är helt oattraherad av och bara inte står ut med för att ni är oense om precis ALLT kommer fram och tar dig på kuken enbart för att hon är tjej? Nä? Trodde inte det heller…)

Hör du till kategori 3 är du en skitstövel. End discussion.

Många är säkert medvetna om att oavsett vad lagen säger om lika värde etc så är fortfarande inte samhället rättvist och det finns gott om såna här exempel, men då kommer det där med att allt ser ut som en spik när man har en hammare! BANG!

Denna kvantifierbara statistiska jämlikhet har varit rättesnöret så länge att den sällan längre ifrågasätts, 50/50-målet är viktigare än individens eventuella önskemål och ibland får jag känslan av att könet helst ska undertryckas (lite som att det alltid funnits de som ansett att ”avvikande” sexualitet ska undertryckas och gömmas).

Begreppet hen är intressant ur det perspektivet. Eller som Tomas Kronvall skrev i en chat:

Angående hen: jag ser tre huvudsakliga reaktioner.
1. ”Vafan ska vi ha ett sånt ord för?! ”Han” och ”hon” räcker gott!”
2. ”Vettigt att använda på de som faktiskt är könsöverskridande.”
3. ”Jaa! Jag ska använda det som default på alla, såvida de inte specifikt ber om att refereras till som han/hon!”
…och jag kopplar de tre till lite olika inställningar till hur man hanterar kön, rent allmänt. 1 är att ignorera allt som inte passar in i de etablerade kategorierna, 2 är att lyfta fram och ge de som inte passar in ett jämlikt erkännande, och 3 är att underkänna kategorierna som sådana.

Att reaktion 1 totalt missar att kön inte nödvändigtvis är 100% ditten eller datten är, hoppas jag, rätt uppenbart för de flesta, men att tro att man löser några jämställdhetsproblem genom att man genomgående skriver ”hen” så fort man har chansen (gärna med försvaret att det finns andra språk som inte gör skillnad på hon och han)… Mja. Eller som Mark Levengood kommenterade ”hen”:

Finskan har inte han eller hon, bara ”hän” Detta har inte bidragit ett dyft till jämställdhet. Vi finländska män är fortfarande glada tölpar

Det är på väg åt samma håll med jämlikheten som det gick med arbetarrörelsen; en längtan efter mer frihet och möjligheten att leva ett drägligt liv förvandlas sakta till millimeterrättvisa. Det duger liksom inte med samma möjligheter och rättigheter, det ska inte vara jämlikt utan det ska vara LIKA! In till en nästan tragikomisk överdrift där 50/50 blir en påtvingad norm på samma sätt som 8 timmars arbetsdag förvandlats till ett heligt mål som alla ska uppfylla så ska fan varannan blöja bytas och varannan soppåse slängas av mannen, tills döden skiljer oss åt!

En ojämn fördelning är inte nödvändigtvis ett tecken på ojämlikhet på samma sätt som en jämn fördelning inte garanterar jämlikhet. Jämlikhet är inte 50/50 könsfördelning i styrelser eller på nån annan plats i samhället, jämlikhet är inte att mamma och pappa är hemma med barnen exakt lika många dagar, jämlikhet är inte kvantifierbar mängdlära eller statistik på ett papper.

kär vän myntade ikväll begreppet makrobitter. När man är bitter över patriarkatet och kapitalismen och inte enskilda män eller chefer. Vsg.

Det känns ibland som att det råder en myt om att män är så förbannat lyckliga och framgångsrika att det viktigaste som finns är att kvinnor blir precis som män, analogt med detta ska män minsann tvingas ta ut sina pappadagar, annars jävlar, så att allt blir så millimeterjämlikt att individens identitet smetas ut i en sörja av kollektiv extas där alla lever karbonpapperskopior av varandras liv.

Så vad är jämlikhet. Livskvalitet hävdar jag, men då uppstår frågan vad är livskvalitet? Och inte minst, är det en norm som ska avgöra vad som är livskvalitet för just dig, eller vem ska annars avgöra? Vem sätter din norm? Vad är DIN norm, DITT mål?

”Man is the measure of all things.” Yes, that’s what he is saying about Quality. Man is not the source of all things, as the subjective idealists would say. Nor is he the passive observer of all things, as the objective idealists and materialists would say. The Quality which creates the world emerges as a relationship between man and his experience. He is a participant in the creation of all things.

Feminismen, precis som socialismen, har varit historiskt väldigt viktiga verktyg för att ge oss alla möjligheten att kunna forma våra egna liv, de har röjt vägen för individens önskemål genom att få bort systematisk diskriminering av individer baserat på social klass, inkomst, kön etc. Det man aldrig får glömma är dock att politik alltid är square! De är hammare för att bygga regelverk baserat på kvantiserbara storheter, men när regelverket står där är hammare dåliga instrument för att få folk att frivilligt flytta in i den nybyggda framtiden.

När jämlikhet diskuteras idag handlar det oftast om attityder, dvs hippa värderingar, som tex mitt fiktiva exempel ovan om kvinnliga bilmekaniker. Det är helt rätt att det diskuteras, precis som samma situation där kvinnan är utbytt mot en färgad person (valfritt kön) också måste diskuteras och ju mer det diskuteras, dess mer blir folk tvungna att betrakta sina egna fördomar. Problemet är att hippa egenskaper är egenskaper som är omöjliga att ”ta på” och därmed svåra att sätta ett mått på eller definiera ett mål för och det gör det svårt att hantera vad som är ”rätt” respektive ”fel”. Alltså skyller man hellre på att den förra hammaren var för liten och rotar efter en större hammare i verktygslådan eftersom det är lättkvantifierbart och därmed mer begripligt. Problemet är att en större hammare inte är ett dugg mer effektiv mot attityder.

Det staten och samhället kan göra är att ge oss den lagliga rätten att vara oss själva, men jämlikhet och livskvalitet, verklig jämlikhet och livskvalitet i stället för siffror på ett papper, kan vi aldrig riktigt uppnå förräns vi själva är med och styr våra liv, men innan vi kan ta kontrollen över våra liv och styra det i den riktning vi vill åt måste vi först veta varthän vi vill! Först när vi har ett personligt mål, tar aktiva beslut för att nå dit och efteråt känner att vi uppnått det vi önskar, först då kan våra liv innehålla kvalitet och vi kan, i själva essensen, anses vara jämlika. Precis som Pirsig säger uppstår kvalitet i snittet mellan Hip och Square; det är först när vi har rätten att vara de vi vill vara, utan lagar och regler som begränsar oss, utan attityder och normer (egna eller andras) som går stick i stäv med vår vilja, först då kan vi nå vår fulla potential som fria individer.

Den politiska feministiska rörelsen har spelat ut sin roll när regelerket väl är byggt. Det är därför jag tex anser att Feministiskt Initiativ är en politisk relik som aldrig kan bidra med någon egentlig förändring i Sverige; den försöker slå in öppna dörrar, den försöker använda square mot hip, den har missförstått problemet och försöker applicera fel lösning. Jämlikheten i Sverige är inte perfekt, det finns många orättvisor kvar och det är en lång bit kvar innan det blir helt ”naturligt” med kvinnliga tekniker, färgade politiker eller ensamstående pappor som har vårdnaden för sina barn, men de problem som kvarstår är just såna attitydproblem som aldrig kommer gå att lösa med en större hammare. Ja, man försöker tex genom att ta till kvotering, men vem säger att 50/50 är en optimal lösning i alla situationer? Och om det ska anses vara en optimal lösning, varför ser vi inte motsvarande politik vad gäller vårdnadstvister? Var är våra 50% ensamstående pappor med barn?

Så när är du egentligen, som individ, jämlik? Jag vill påstå att det är när du har möjlighet att, lagligt och attitydmässigt, välja mellan att tex bli bilmekaniker eller hemma med barnen oavsett vilket kön du har, när du blir accepterad som du är oavsett hudfärg, oavsett sexuell preferens, oavsett om du delar denna preferens med 20%, 50% eller 80% av den övriga befolkningen med samma kön, etnicitet eller hur man nu vill dela upp mänskligheten.

Den enda som kan avgöra om du är jämlik är du själv; om du har rätten och möjligheten att leva ditt liv som du vill utan att andra bestämmer hur du ska leva det.

Allt annat är bara siffror på ett papper.

Demokrati: teori och praktik

Inte helt sällan kritiseras den hiearkiska demokratin där den enskilda medborgaren, eller medlemmen i ett parti, får rösta på representanter som förmodas företräda sina väljares intressen. Eftersom det är orimligt med en så pass stor uppsättning representanter att alla kan hitta en som verkligen företräder alla ens egna åsikter så blir röstandet i bästa fall en kompromiss där man gör en avvägning och kommer fram till vilken representant som ändå mest företräder de åsikter man själv har och i sämsta fall blir röstandet en slentrianövning där man egentligen väljer sin representant på allt annat än rationella grunder.

I realiteten finns det, milt sagt, en viss diskrepans mellan det som utlovas i valtider och den politik man i praktiken kommer föra. Ingen politiker blir vald för att man tex vill göra neddragningar eller på annat sätt ställa till vardagen för medborgarna, alltså nämns inte de dåliga nyheterna utan man nöjer sig med att basunera ut de saker man vet har stört chans att resultera i ett bra valresultat. En populistisk röstmaximering.

Eftersom den stora massan medborgare lever rätt likartade liv med ungefär samma typ av vardag innebär det att de också är mottagliga för likartade floskler och eftersom de flesta föredrar att behålla sin trygga, kända vardag utan för stora förändringar så innebär det att partierna sakta rör sig mot rätt likartade budskap, vilket knappast kan bli mycket tydligare än när tex Moderaterna började kalla sig för nya arbetarpartiet.

Resultatet blir att hela den demokratiska processen reduceras till en ritual där folks brist på valfrihet leder till att politiken och resten av samhället tappar kontakten och även om den drivna politiken påverkar folks vardag väldigt starkt så representerar den i allt mindre grad vad folk egentligen tycker och tänker. Samtidigt används denna ritual som legitimitet för att kunna behålla status quo trots de uppenbara bristerna.

Det här är ett samhällsproblem som det talas om alldeles för lite och våra folkvalda föredrar nog att det förblir så eftersom det undergräver deras egen legitimitet.

Inom Piratpartiet har man valt den andra extremen; genom att göra medlemsmötet öppet för alla skippar man alla mellanled och alla kan direkt göra sin röst hörd, både genom att lägga fram egna motioner, yrkande på existerande motioner samt rösta i de två medlemsmöten som genomförs online två gånger om året. Teorin är att eftersom man slipper hiearkin ökar därmed också det demokratiska inflytandet för alla.

I realiteten innebär det att det kräver att varje medlem är beredd att avsätta en rätt ansenlig del av sin fritid för att kunna sätta sig in i frågorna och delta i omröstningarna. I det nu pågående medlemsmötet har jag räknat till 11 propositioner, 4 stadgemotioner, 65 sakpolitiska motioner, 4 övriga motioner samt inte mindre än 356 omröstningar! Om vi säger att det tar 5 minuter att sätta sig in i varje proposition och motion samt 1 minut att bestämma sig för hur man ska rösta i varje omröstning så innebär det att det nuvarande medlemsmötet kräver 13 timmar per medlem. Troligtvis handlar det om betydligt mer tid om man verkligen ska sätta sig in i varje fråga, det gjorde det i alla fall för mig när jag fortfarande bemödade mig att försöka hänga med i medlemsmötena.

Under alla år jag varit med i Piratpartiet har jag nog aldrig sett mer än 200 röster i en enskild votering (antalet röster redovisas alltid), inte ens när Piratpartiet hade över 50000 medlemmar kunde jag notera någon motsvarande ökning av valdeltagandet på medlemsmötena. Resultatet är att en så försvinnande liten andel av medlemmarna deltar att jag är ytterst tveksam till att kalla processen för representativ för medlemmarnas åsikter. Det har framkommit förslag på olika lösningar på problemet men ytterst lite har hänt mer än att presidiet (heder åt dem) har försökt göra situationen så bra som möjligt utifrån de smått omöjliga referensramar de blivit tilldelade, men grundproblemet att deltagandet är högst marginellt kvarstår eftersom den nuvarande direktdemokratiska ordningen verkar vara en helig ko som inte får röras.

Resultatet blir att de som gör sin röst hörd är personer som har gott om fritid eller är beredda att offra den lilla fritid de har på den internpolitiska processen. Det utesluter med stor sannolikhet heltidsarbetande föräldrar, egna företagare (som ofta jobbar betydligt mer än heltid) och andra personer som helt enkelt inte är beredda att offra den lilla paus de har på en denna tidsödande process. De som styr hur tex Piratpartiets breddningsarbete ska fortskrida blir därmed en liten högljudd klick som hävdar att processen är demokratisk trots att valdeltagandet är så lågt att det skulle anses vara katastrofalt i alla rimligt demokratiska sammanhang.

Det här är ett interndemokratiskt problem som många pirater helst sopar under mattan eftersom ett erkännande av att processen inte fungerar vore att erkänna att tex hela det nuvarande partiprogrammet i praktiken tagits fram av en liten elit utan att i realiteten vara sanktionerat av den breda medlemsbasen som man gärna försöker påskina.

Jag har varit medlem i Piratpartiet sen 2006. För ungefär en vecka sen gick mitt medlemsskap ut för att jag helt enkelt inte kände nån mening att förnya det, trots att allt som krävdes var att jag klickade på länken i något av påminnelsemailen eller svarade på nåt av påminnelse-SMSen.

Ett populärt citat som tillskrivits Benjamin Franklin, Albert Einstein och troligen en handfull andra personer är:

The very definition of insanity is to keep doing the same thing over and over again, expecting different results.

Piratpartiets direktdemokratiska medlemsmöten är ett organisatoriskt experiment som havererat, ändå envisas man med att fortsätta med samma modell möte efter möte. På samma sätt som jag innan valet 2006 (2006 och framåt har jag röstat på Piratpartiet) helt enkelt slutade rösta i valen för att jag inte längre ville bidra till att legitimera vår urholkade demokrati så är jag inte längre beredd att via mitt medlemsskap legitimera de åsikter en liten högljudd möteselit röstar igenom genom att utnyttja det faktum att den tidsödande processen i praktiken utestänger en förkrossande majoritet  av medlemmarna från medlemsmötena.

Har ni sett Babylon 5? Minns ni den ödesmättade inledningen till avsnitten i säsong 3 när ungefär allting såg genomeländigt och svart ut?

The Pirate Party was our last, best hope for Freedom and Integrity.

It failed.

Ibland är det svårt att fatta hur mycket verkligheten ändrat sig…

Ibland är det bra att faktiskt reflektera över hur fort utvecklingen går. Varje fönster i bilden ovanför rymmer lika mycket text (80×24 tecken) som hela skärmen på min första riktiga dator, en ABC806. Och det är på en av mina tre skärmar (även om de andra två är mindre). På min ABC608 fanns det givetvis inga som helst möjligheter att ha mer än en skärm och även om det hade funnits hade jag förmodligen inte haft råd i alla fall.

Det är ganska exakt 30 år sen ABC 806 lanserades, det är 30 år som gått från en primärt mekanisk tillvaro där digitalteknik fick nöja sig med att spela andrafiol, våndat sig igenom en digital era där digitaltekniken stod i fokus till ett samhälle där även digitaltekniken förpassats till en bakgrundsroll (om än en viktig sån) där information och sociala medier envetet skjuter bredsida efter bredsida mot gamla sanningar och etablerade maktstrukturer.

Många av alla de konflikter vi ser idag (wikileaks, the pirate bay, arabiska våren, you name it) har sin grund i de där gamla datorerna som i praktiken bara var en låda med kisel dummare än en modern smartphone (till och med dummare än de flesta ”dumbphones”) som fått en moddad TV ditklämd på toppen. Det var då på 80-talet som datorer snabbt blev vanliga utanför laboratorier, universitet och företagens datorhallar och det var då utvecklingen exploderade i alla otänkbara riktningar och vi fick se BBSer, Fidonet, copyparties (som sen blev LAN-parties) osv. Ingen hade nog då ens i sin vildaste fantasi kunnat tänka sig dagens samhälle.

Jag tror det är nyttigt att ibland sätta sig ner och fundera på vad som hänt och vad som händer, inte nödvändigtvis av nostalgiska skäl utan helt enkelt för att skapa sig ett mentalt drivankare för att förstå sin samtid och hur samhället förändras. Hur såg din vardag ut för fem år sen? Tio år sen? 20? 30? Eller till och med 40? De där sista alternativen kan ni som växt upp i IT-samhället ignorera, de finns där för oss som växte upp med en grå Dialog i hallen…

Det är väl egentligen inte så konstigt att det finns de som vill stoppa tillbaka Internet i Pandoras ask.

Ta dig tiden att fundera över hur våra liv har förändrats av den nuvarande teknikutvecklingen, hur en så idag självklar sak som webben skapades av idealister som byggde upp en banbrytande teknik inte för att tjäna pengar utan för att de var drivna av en kreativ klåda och en nyfikenhet att se om det gick. Fundera på vad det skulle innebära om den kreativa klådan och uppfinnarförmågan låstes in och inte tilläts grasera fritt längre. För det är det det innebär när man försöker lägga locket på på den kaotiskt kreativa plats som kallas för Internet.

Tänk dig om locket hade lagts på redan då på 80-talet och vi i stället för våra smartphones och monsterskärmar fortfarande hade haft en grå dialog i hallen.

Orättighetsallianser och hydror…

Ingen har väl missat den lilla kelstunden vissa pirater ofrivilligt har fått ha med den så kallade ”Rättighetsalliansen” senaste veckan?

Bra. Då har ni väl inte heller missat att PP duckade kulan genom att helt enkelt peka vilt, skrika ”Titta där!” och sen snabbt som attan skyffla hela TPB väster- och söderut när alla tittade bort? Bra. De flesta pirater jag pratat med och hört från verkar ha tyckt att det var ett rätt juste partytrick, men det finns förstås alltid de som hyser en avvikande åsikt.

Roligast tycker jag nog PiratpartiSt är som först kritiserar valet att ducka kulan med:

Piratpartiet hade chansen att ta striden för alla oskyldiga människor som hotas av upphovsrättslobbyn, men de valde att inte göra det, de valde att inte stå upp för sin övertygelse. När striden står för dörren så låste de dörren och smet ut bakvägen istället, och istället för att ha ett snabbt möte och göra något, så väntar de med eventuella motåtgärder på nästa styrelsemöte en vecka senare.

Men sen när det blir mothugg i kommentarsfältet och flera andra pirater högst vänligt försöker förklara varför beslutet snarare ska ses som en utmärkt lösning i stället för en flykt så lubbar Johan själv ut genom bakdörren så när jag skulle posta in mitt svar så fick jag bara ett:

Tyvärr är kommentarer avstängda för det här inlägget.

Nå, det är Johans blog och han får förstås själv bestämma om hur han ska hantera situationen när folk ger honom mothugg, men om man inte klarar av att folk har avvikande åsikter som framförs civiliserat och vänligt i ett kommentarsfält så kanske man inte är riktigt rätt person att kräva att diverse andra pirater ska dra fram i legal krutrök och riskera att få ta en stämningskula som kan förfölja dem resten av livet.

Update: Blogkommentarsavstängningen rapporteras ha varit av en övergående natur och sägs ha blivit fixad, se kommentarsfältet nedan. Damn. Då blev jag ju irriterad nog att bryta blogtystnaden helt i onödan…

Här är i alla fall mitt svar till honom som jag alltså inte fick chansen att posta:

Jag tycker Gonte sammanfattade det här bäst i två kommentarer i en chat:

”Varje gång vi säger publikt att vi gett upp, ger vi oss badwill, varje gång vi säger att vi fintat RA ger vi oss goodwill. Vi kan inte styra helt hur media vinklar det, men vi kan påverka genom hur vi själva säger det…”

”Om vi väljer att ta det här revirpissandet publikt, så är det det vi förlorar anhängare på, inte på att TPB flyttat en kabel.”

PP har inte vikt sig. PP har undvikit en riggad situation som hade varit om inte omöjlig så åtminstone mer eller mindre omöjlig att vinna. Situationen var också så riggad att det inte var PP som parti som riskerade att drabbas utan enskilda representanter som hade fått ta smällen som privatpersoner. Vad har hänt de som drabbats av samma situation tidigare? Tja, Fredrik Neij sitter i Laos och hoppas kunna hålla sig undan svensk rättvisa tills hans straff är preskiberat, Gottfrid Svartholm sitter i svenskt häkte och har att se fram emot en liten fängelsevistelse ganska snart och det ser väl inte helt ljust ut för Peter Sunde att kunna undvika fängelsevistelse heller.

Varför ska vi skapa fler martyrer? Vad finns det för poäng att skapa fler prejudikat, androm till varnagel? Nä, jag tycker dagens lösning var elegant. Ord står emot ord, inga domstolsbeslut kommer bevisa något och TPB kommer fortsätta ställa till förtret för upphovsrättsmaffian.

En bra dag om du frågar mig.

Johan hade dock den goda smaken att även om han var besviken på hur PP valde att agera så framförde han ändå sin avvikande åsikt på ett vänligt och nyanserat sätt, det ska han ha en eloge för. Lika vänligt nyanserad var inte signaturen MamPowerMatkowitzc som tex skrev:

Vi diskuterade till och från hur PP skulle komma att agera i frågan. Tidsfristen skulle ju gå ut idag, tisdag.
Om jag ska vara helt ärlig, så var den egentliga frågan inte hur PP’s medlemmar skulle tycka i frågan, utan hur Anna Troberg skulle hantera situationen. Oavsett sina undersåtars åsikter.

I morse kom beskedet att norska och katalanska PP tar över stödet för TPB.
Detta kan ju låta som en positiv lösning eftersom TPB på så sätt lever vidare. Men sanningen är att svenska PP har valt parlamentarismen framför TPB, det fria ordet och fritt internet. De valde villan och lönen, inte idealen.

Åter igen kunde man tänka att här slutar hela frågan, men icke! Nu kommer vi till det värsta av allt vad gäller Anna Troberg, samt några få insatta som inte orkade ta kamp.
I lördags när vi var på demon på Medborgarplatsen förvånades jag av hur vag och intetsägande Anna Trobergs få ord var.

Idag kom förklaringen: Anna Troberg hade ingått ett avtal med SvD att hålla tyst fram till idag, tisdag, om hur man tänkte agera för att SvD skulle få sitt scoop! Ja, ANNA TROBERG INGICK ALLTSÅ EN OHELIG ALLIANS MED HÖGERPRESSEN. Men kallade ändå, på falska grunder, till demo i lördags?!

Ja, jösses. Vad ska man säga? Jag sa ganska mycket i kommentarsfältet i alla fall…

Den här veckan har det joddlats ganska friskt om vad PP borde, eller inte borde, göra, anklagelserna mot de pirater som av vissa ses som svikare har haglat och jag tycker, över lag, att många pirater idag borde skämmas. Nä, inte de som valde att inte ta striden, utan alla de som bara rapat ur sig elaka, onyanserade ord till höger och vänster utan en tanke på hur det kan uppfattas eller vad de begär av andra.

Som tex ovan där man insinuerar att Anna är nån slags diktator som bestämmer och härjar fritt. Beslutet att inte ta striden var ett demokratiskt taget beslut, att hävda något annat är grundlöst förtal som jag inte kan tolka på nåt annat sätt än att det handlar om att såra maximalt.

Den senaste veckan har också kännetecknats av en massa hobbyjurister som hjälpsamt har tolkat lagen (många gånger något frisinnigt) och varit hjälpsamma i sina förslag på hur partiet, och dess representanter, bör agera samt hur försumbart liten risken att det ska gå åt helvete har varit, baserat på… Tja. Nånting. Tro, hopp och goda intentioner?

Det roligaste är nog ändå de som hade den briljanta planen att man skulle bilda ett aktiebolag som skulle drifta TPB och så kunde upphovsrättsmaffian stämma bolaget i konkurs så mycket de ville. Det är en roande tanke, men tyvärr så fungerar inte riktigt verkliheten så och det finns ingen absolut immunitet för de som driver ett företag, inte ens om det är ett aktiebolag. Jag gjorde något som det verkar ha rått en skriande brist på i diskussionerna, jag kollade upp fakta, och det visade sig att dessa fakta inte riktigt var i samklang med de vilda planer som en del personer målade upp i sina visioner. Det här var det svar när jag frågade en person som, av en händelse, råkar vara insatt i just bolagsjuridik:

Ett ABs styrelse är ansvarig för ABts handlingar. Ansvaret är PERSONLIGT och SOLIDARISKT. Att det är solidariskt innebär att man kan välja att gå på en enskild styrelseledamot, som sedan får försöka få ut en del från övriga ledamöter, sk regressrätt.

På en direkt fråga:

Dvs begår ett aktiebolag handlingar som en utomstående anser är brottsliga så kan denne dra igång en process mot enskilda styrelsemedlemmar eftersom de är ansvariga för bolagets verksamhet?

så fick jag det glasklara svaret:

Ja.

Ingen tvekan där, inte.

Dvs Rättighetsalliansen hade mycket väl kunnat använda precis samma taktik mot ett aktiebolag; gått rakt på enskilda styrelsemedlemmar och hotat dem personligen med stämning. När man tänker efter så är det inte så konstigt heller, om ett AB gav absolut immunitet så skulle tex ryska maffian helt enkelt bara slänga upp ett AB i Sverige och sen stå där med sin bolagsimmunitet och vinkat vänligt till polisen. 50 papp är rätt billigt för att bli immun mot stämningar.

Mao, det spelar egentligen ingen som helst roll hur mycket man anser att det TPB idag ägnar sig åt är lagligt eller hur den organisation man representerar ser ut, dras det till rätten så finns det bara en sak som spelar någon som helst roll och det är hur rätten kommer döma. Det är det enda som kommer spela nån roll för de som riskerar att få ta smällen och är det nånting vi kan lära oss av TPB-spektaklet så är det att man nog inte ska räkna med någon större pragmatisk klarsynthet när utslaget faller i den här typen av domar.

Därför är jag övertygad att PP har gjort rätt som duckade kulan. Det är möjligt att det hade gått att få rätt i domstol, men även om domstolen hade gått på PPs och TPBs linje så hade det tagit månader, kanske år, att vinna och under tiden hade valet 2014 kommit och gått och energi och resurser som borde ha lagts på det hade slösats bort i domstolen i stället. Oavsett hur det gått med stämningen hade hela situationen varit en lose-lose för partiet.

Jag kan inte se dagens lösning som något annat än win i jämförelse. Fast om folk fortsätter tjafsa om det i stället för att acceptera att saken är utagerad och att styrelse mfl har gjort precis det de har fått mandat för att göra, dvs styra, så går det nog utmärkt att få även dagens lösning till en lose-situation om man verkligen vill.

Inget är så demoraliserande som internt tjafs så om det är det man vill uppnå: Keep doing what you’re doing, you’re doing great! Rättighetsalliansen är tacksamma för att du drar ditt lilla strå till stacken!

The Gandi effect?

Uppdatering: Ulf Malmros bad officiellt om ursäkt för sin attack på Anna!

(sorry, ingen direktlänk eftersom han har skyddat twitterkonto)

Hej Anna. Jag gjorde fel som kallade dig dumma saker istället för att argumentera. Det ber jag om ursäkt för. Lunch i vår?

Därmed tycker jag att saken är utagerad vad gäller Ulf. Alla går vi apskit på saker och ting ibland, det är sånt som händer. Det relevanta är om vi har ryggrad nog att be om ursäkt efteråt. Det har bevisligen Ulf. Det ska han ha cred för!


Sju producenter och regissörer skrev i dagarna en väldigt upprörd artikel. Första vilda påståendet lyder:

Senast i oktober i år bekräftade finländska Högsta domstolen att Pirate Bay ska blockeras i Finland. Här i Sverige fortsätter den illegala verksamheten som om inget hänt.

Sverige har länge varit ett näste för olika pirattjänster. Det är ingen slump att över hälften av världens tio mest populära bittorrenttjänster har haft kopplingar hit. Det är svårigheten att försvara sin upphovsrätt parat med internetleverantörer som är villiga att serva illegala fildelningstjänster som möjliggjort detta.

Lite senare påstås det:

I dag finns det nära 6 miljoner registrerade användare på Pirate Bay. Det är nästan en femtondubbling sedan 2005 då de registrerade användarna var runt 400000.

Artikeln är underskriven av:

  • Anders Birkeland
  • Johan Brisinger
  • Joakim Hansson
  • Tomas Michaelsson
  • Anders Nilsson
  • Kjell Sundvall
  • Fredrik Wikström Nicastro

Det är rätt fantastiskt att man kan vara så fortsatt blind för teknikutvecklingen. Trots att TPB blockeras i ett antal länder, trots att flera siter tagits ner mer eller mindre våldsamt (tex den lätt bizarra historien runt Megaload) så har alltså fildelningen ökat snarare än minskat. Så i ett desperat försök att mana till handlingskraft så uppmanar man till mer av verkningslösa åtgärder för att … vadå? Framstå som ännu mer inkompetenta och imporenta?

Efter den artikeln gick regissören Ulf Malmros fullständigt apskit via Twitter och sa bland annat ”Vilken rutten liten människa Anna Troberg från Piratpartiet är.” Nyanserat och fint från kulturens gräddfil, minsann. Detta plockades sen upp av socialdemokraten Tommy Rådberg (känd från…. errr, hm, hm, tja… Ge mig en vecka, jag kanske kommer på nåt…) som igår i bloggform skrev bland annat:

Som organiserad socialdemokrat tänker jag använda exakt samma ord som Ulf Malmros.

Vilken rutten liten människa Anna Troberg från Piratpartiet är

Jag är stolt över att socialdemokraterna har fullbordat Bod(s)trömsamhället. Politikerna har gjort sitt och nu skall rättsapparaten göra sitt. Och här brister rättsapparaten som artikeln ovan handlar om.

Om rättsapparaten inte gör sitt jobb finns bara för mig som enskild människa – hatet.

Tommy Rådberg är kristen. Jag kan min Karl-Bertil Jonsson och finner att det kristna budskap som är en essentiell del av sagan om K-B fullständigt saknas i Tommys framtoning. Det är inte bara det oförställda hatet, det är inte bara att han inte skäms för att återupprepa, och ställa sig bakom Annas förmodade ruttenhet, det är även att han bevisligen har väldigt låga tankar om hela sin medmänsklighet när han deklamerar att han är stolt över Socialdemokraternas skuld i skapandet av det allt mer Orwellska samhälle vi idag lever i.

Men både originalartikeln, Malmros hysteriska bärsärkagång på Twitter och Tommys retoriska klavertramp i blogformat visar på en trend som blir allt mer tydlig; upphovsrättsbeivrarna har idag inte längre några relevanta argument att föra fram.

  • Varför ska fildelningen dödas? ”Därför!”
  • ”Varför ska dagens marknadsmodell för kultur bibehållas i en värld där den inte längre är relevant eftersom teknikutvecklingen sprungit ifrån den?” ”Därför!”
  • ”Varför är ni inte beredda att göra som många andra gjort och anpassa er och i stället utnyttja den nya tekniken för att nå ut till fler?” ”Därför!”

Det handlar om en priviligierad kulturadel som i allt snabbare takt ser sin makt och sina privilegier försvinna. De slåss inte för en bibehållen kultur, de slåss för att de vill ha fortsatta privilegier och, därmed som en konsekvens, förvägra de ofrälse samma möjligheter. Inget annat.

”First they ignore you, then they ridicule you, then they fight you, then you win.”
— Gandi

Tyvärr innebär samma åtgärder som ska hålla liv i en allt mer arkan marknadsmodell att IT-industrin drabbas av collateral damage (i brist på en bättre svensk term) och jag tror att det är dags för mig att inte bara läsa innehållsförteckningen på den mat jag köper för att undvika vissa tillsatser som jag misstänker kan vara skadliga för min kropp, det är nog även dags att börja läsa innehållsförteckningen på den kultur jag tar del av för att undvika vissa producenter, regissörer mm som är skadliga för min professionella verksamhet som IT-snubbe.

Jag kan börja med att undvika alla verk som de där sju artikelförfattarna + Malmros varit inblandande i. Tommy behöver jag inte ens fundera över, det finns liksom inte en chans i helvetet att sossarna får min röst inom överskådlig tid med tanke på vad de redan ställt till med innan alliansen tog över och fortsatte det arbete sossar med stödpartier redan påbörjat.

Fast främst hoppas jag på en Gandi-effekt; att vi kanske snart kan komma ur den här IT-medeltiden och på allvar bli ett IT-samhälle i stället för ett industrisamhälle som i mångt och mycket fortfarande ser IT som ett hjälpmedel i stället för basen för vår framtid. För allvarligt talat, förr eller senare kommer jorden bli uppdelad i två klasser; IT-I-länder respektive IT-U-länder och det kommer inte bli kul för de som, genom en Ludditisk hållning gentemot IT, hamnar på efterkälken.

Den kontroversiella filmen Life of Brian

Ibland är det intressant att titta i backspegeln och i gårkväll råkade jag göra det trots att jag egentligen planerat att göra annat. Jag tittade på lite blandade gamla Monty Pythonklipp på YouTube när jag snubblade på den här debatten om Life of Brian och jag insåg att jag har aldrig sett den förut. Jag har hört Python-gänget berätta om den och hört den nämnas i andra sammanhang, men jag har faktiskt inte sett den själv. Så jag gjorde det. Det var intressant att få en inblick i hur kontroversiell filmen faktiskt var när det begav sig.

Det var förvisso intressant även ur andra aspekter, tex hur folk klädde sig på 70-talet (något jag återigen nästan helt lyckats förtränga innan de här klippen påminde mig) men även hur mycket långsammare TV var rent berättarmässigt på den tiden vilket också gav de som talade större möjlighet att förklara sig. Men det var inte det jag skulle skriva om. 😀

De som kritiserar filmen (från andra klippet och framåt, första klippet är en intervju med John Cleese och Michael Palin) är Malcolm Muggeridge och Mervyn Stockwood och speciellt Malcolm tycker jag var väldigt intressant att lyssna på. Tyvärr fastnade båda herrarna väldigt mycket i slutscenen som de ansåg vanhelgade denna nyckelhändelse i kristendomen för jag hade gärna hört dem analysera mer av resten av filmen i stället för att hänga upp sig (pun not intended) på korsfästelsescenen.

Vad som framför allt faschinerar mig är den generationsklyfta som blir så tydlig i diskussionen. Det är så väldigt tydligt att den äldre generationen inte ifrågasätter religionens plats i samhället medans John och Michael egentligen inte ifrågasätter religionen i sig utan snarare det traditionella tolkningsföreträdet. Det märks tex väldigt tydligt när John beskriver hur förbannad han blev på den tillrättalagda kristendom han korvstoppades med som ung i stället för att ha fått chansen att själv upptäcka religionen och dess historiska betydelse, vilket han i stället gjorde först i och med den research de gjorde i samband med att manuset skrevs.

Malcolm går till och med så långt att han hävdar våran civilisation grundlades tack vare Jesus:

Remember that that story of the incarnation was what our whole civilisation began with. Remember that it has inspired every great artist, every great writer, every great composer, every great builder, every great architect. To celebrate that marvelous thing.

Idag låter det påståendet fullständigt absurt, förmodligen, förmodar jag, även för alla religiösa utom möjligen de mest fanatiskt bokstavstroende, men på den tiden var det en odiskutabel sanning för många. Kyrkan var en del av samhället på ett mycket mera påtagligt sätt förr, tex var det först 1991 som folkbokföringen i skatteverkets regi ersatte kyrkobokföringen och mantalsskrivningen i Sverige och det var inte förräns 2000 som kyrka och stat skildes åt. I Norge har inte kyrka och stat skilts åt förräns i år och i England har denna process inte ens påbörjats (å andra sidan skildes kyrka och stat åt redan 1809 i Finland).

Det är bra med ett samhälle i förändring, det är bra med utveckling och nyskapande, att ifrågasätta gamla sanningar och skapa nya osv. Ibland behöver man dock ett kulturellt drivankare, en referenspunkt för att faktiskt inse vilken förändring som ändå pågår och hur långt vi rört oss i en eller annan riktning, annars slutar man snart se förändringens kraft på ungefär samma sätt som man egentligen bara känner hur ett plan rör sig när det startar, landar eller möjligen byter kurs. När man bara passivt följer med i samhällets förändringar märker man inte av dess rörelse, för att verkligen märka den behöver man en fast referenspunkt, som tex det här TV-avsnittet, som man kan jämföra med.

Man får nog säga att vi har kommit långt och att samhället har utvecklats väldigt mycket sen 1979 när den, idag, rätt harmlösa Life of Brian ansågs gränsa till att vara direkt hädisk. Idag är det snarare Pythongängets kvinnosyn som kan uppröra en del, något som nog ingen ens funderade över när det begav sig. Samtidigt undrar jag ibland om samhället inte tappade bort en del positiva värden när religionen som institution dekonstruerades, men det är en diskussion som skulle kunna (över)fylla en alldeles egen blogpost…

Men 70-talets klädmode, det är jag nog bara tacksam för att det försvann. 😉

Polisen och alla vi andra

Idag hade jag en kort tweetkonversation med YB Eskilstuna som är ett konto som sköts av poliserna David och Jonathan från Eskilstuna, jag förmodar att det var David jag twittrade med eftersom han avslutade flera tweets med /D. 😉

När ni läser den här texten vill jag att ni håller en sak i åtanke: Den här texten kommer inte vara objektiv eller rättvis, för folks uppfattning av vad ”polisen” står för är varken objektiv eller rättvis. Jag försöker inte ”bestialisera” eller skuldbelägga polisen, jag försöker bara peka på varför många (rätt eller orätt) har tappat förtroende för polis- och/eller rättsväsendet.

Det började med att David twittrade:

Ni som ”varnar” medtrafikanter för poliskontroll, tänk på att rattfyllerister, narkomaner, körkortslösa, efterlysta mfl kör bil. Värt? /D

Principiellt håller jag med.Samtidigt finns det ofta en orsak till att folk är ”olydiga” vilket jag försökte belysa genom att vända på Davids tweet:

. @YB_Eskilstuna När polisen ser vanligt folk som pot kriminella gnm ökad övervakning skapas vi-de känsla där man varnar för polisen. Värt?

Jag fick ett sakligt och bra svar tillbaka:

@Qeruiem Skilj på arbete mot kriminella och trafiksäkerhetsarbete. Två helt olika saker med olika syften och angreppssätt. /D

Det tog mig två tweets att svara på det!

@YB_Eskilstuna Den attityd jag ser ute i samhället är att väldigt få ser den skillnaden. De flesta ser ”polis” som en homogen myndighet.

@YB_Eskilstuna Imo kommer detta i kombination med det eroderade förtroendet hos ungdomar bli ett gigantualt samhällsproblem om några år.

Det svar jag fick var återigen utmärkt:

@Qeruiem Vi måste bli ännu bättre på att förklara och kommunicera. Detta är ett sätt av många. Förtroende hos allmän betyder oerhört mkt! /D

Absolut! Fantastiskt viktigt! Men där nånstans blev 140 tecken-tweets så otympligt att jag bad att få formulera mig lite mer genomtänkt blogledes och därför sitter jag nu här och skriver!


Vi lever idag i ett samhälle där rättsväsendet har utvecklats från att kungen bestämde lagarna (och eftersom han regerade som Guds representant gick detta inte att ifrågasätta) till att lagen idag (i teorin i alla fall) utgår från det allmänna rättsmedvetandet, dvs vanligt folks känsla för vad som är rätt respektive fel. En historisk person som är värd att titta lite närmare på är tex Friedrich Carl von Savigny:

I Savignys lära finns en dubbel ansats som är en del av förklaringen till att han kunnat ses som vetenskaplig föregångsman av personer med vitt skilda vetenskapsuppfattningar. Genom att betona en hos “folket” rådande rättsuppfattning i stället för Guds, förnuftets eller statens lag, öppnades vägen för ett mer empiriskt inriktat rättsstudium.

Eller enklare; folks respekt för lagen grundar sig på att folk accepterar den. För triviala saker är det enkelt, att det finns en rättslig konsekvens för att man går runt och slår ihjäl folk eller snor deras ägodelar är ganska ickekontroversiellt men när brotten blir mer komplicerade och inte har samma genuina stöd eller när man upplever att rättsväsendet inte behandlar alla lika så börjar förtroendet att erodera.

Låt mig ge några exempel på händelser som lämnat tydliga spår hos vänner och bekanta:

Ravekommissionen:

Såhär på en lekmannanivå utan att själv ha drabbats av deras verksamhet känns bildandet av Ravekommissionen som ett fantastiskt exempel i moralism baserat på en absurd narkotikalagstiftning och en ännu mer absurd lag om dansförbud. Man tycker att tidigare generationer som upplevt hur den tidens äldre generation ondgjorde sig över den farliga jazzen skulle ha kunnat se likheterna och visat mer förståelse för den yngre generationens kulturyttringar, men icke.

Flera personer har berättat om poliser som utan urskiljning gett sig på både oskyldiga och skyldiga. I bästa fall har personer som bara tänkt ha kul fått stämningen ruinerad, i värsta fall har de släpats med och tvingats göra ett drogtest eller tom kastats i häkte bara för att de råkade vara på fel plats vid fel tillfälle.

Men här kommer det värsta: Hälften av de arresterade hade aldrig tidigare varit i kontakt med polisen. Detta innebär att polisens gjort brottslingar av människor som inte tidigare varit till besvär för någon annan. Detta genom usel prioritering och orimliga lagar.

Söker man på ”Ravekommissionen” på nätet är det ingen vacker bild man får upp. Det är många drabbade personer som drabbats och till och med personer som dör pga absurditeten i att man satt polisen att jaga folk som bara vill ha kul.

Av de som tappat förtroendet för polisens agerande pga ravekommissionen är de flesta idag förmodligen runt 35-40 år, många har varken glömt eller förlåtit. Ingen polis har, så vitt jag vet, fått ta ansvar för det våld de utfört i tjänsten och Ravekommissionen fortsätter att trakassera vanligt folk som är ute och festar.

Göteborgskravallerna:

Flera i min vän- och bekantskapskrets var i Göteborg och demonstrerade. Jag vet att flera av dem inte deltog i våldsamma kravaller (vilket inte ska tolkas som att jag vet att de andra deltog, jag har helt enkelt ingen aning), men de drabbades ändå av polisens aktioner, inte minst vid tillslagen mot Hvitfeldtska och Schillerska gymnasiet. Flera har berättat att de väcktes synnerligen bryskt och släpades ut innan de ens hann klä på sig. Anonymt från en som var med:

Jag åkte till göteborg under eutoppmötet 2001 för att dokumentera, och kom hem med en misstro mot svensk polis som aldrig gick över.
Fy fan vad hemskt det var.
Polisbefälet utanför hvitfeldtska som satt på sin häst var asläskig.
”Det kan komma en attack när som helst, då är det bara ner med visiret och rakt framåt”.
Järntorget var oxo typ 60 ridande poliser eller nåt.
Fy fan, det är fortfarande mitt livs värsta upplevelse tror jag. att se polis efter polis på häst rida i rad mot demonstrerande ungdomar.
På riktigt, jag kunde inte vara i gbg efteråt utan att vara rädd jämt. nu är jag väl förvisso inte representativ, men hela mitt liv har liksom varit före och efter det tillfället.

Man skulle kunna tro att det handlade om flyktingar från krigsdrabbade områden, men det är vanliga svenskar som bara ville göra sin röst hörd. Flera lider fortfarande av traumatiska besvär från händelserna, en person vågar tex fortfarande inte, över tio år senare, gå fram till en häst.

Alla har mer eller mindre tappat förtroende för rättsväsendet, inte minst för att de inte fick någon som helst upprättelse i de rättsliga efterspelen, vissa hyser fortfarande agg mot polisen som organisation och det finns tom exempel på personer som blev kriminella som ett resultat av att deras förtroende för rättsväsendet är helt raserat.

I flera år valsade jag runt inom utomparlamentarisk vänsters olika grenar. Ett villebråd utan riktning, ett vilset får som tappat sin flock, proppad med diverse antidepressiva medel men helt avstängd känslomässigt. Jag stal, jag blev anhållen, teg mig genom mina förhör, mopsade mot polisen. Det var jag mot världen. Min empati, det som alltid drivit mitt politiska engagemang, var förlorad. Det jag drevs av var hat. Hat mot det samhälle som bedragit mig, hat mot den värld som förrått mig. Hat mot alla med makt. Hat mot rättsväsendet som begick justitiemord och kom undan med det.

79 civila åtalades, 70 civila fälldes. 5 poliser åtalades, ingen polis fälldes. Av de som tappade förtroendet för rättsväsendet i Göteborg är de flesta idag mellan 25-40 år gamla, de flesta har troligen inte fått någon professionell hjälp med att bearbeta sina traumatiska upplevelser.

Fildelning:

Någonstans runt 20% av alla svenskar fildelar. Siffran är förstås väldigt osäker, men det handlar ändå om en försvarlig andel av Sveriges befolkning som fildelar och väldigt många fler (tex jag själv) anser inte att det ska vara olagligt och skulle troligen själva fildela om det inte var olagligt. Det gör fildelning till ett ”brott” där det råder total diskrepans mellan lag och rättsmedvetande, dessutom finns det inte någon oberoende undersökning som kunnat visa att det faktiskt finns en korrelation mellan fildelning och minskad försäljning vilket dessutom gör det till ett brott utan offer.

Att en halv miljon av Sveriges befolkning i det läget riskerar att drabbas av fängelse för något som inte upplevs som fel gör att fildelning är en stor orsak till att förtroendet för rättsväsendet eroderat kraftigt de senaste åren. Polisens metoder gör inte direkt att de får guldstjärna heller:

[09:33:01] Rick Falkvinge: Kille som precis blivit raidad ringde mig just.
[09:33:36] Rick Falkvinge: Här i Akalla. Fyra poliser hade tagit sig in nu på morgonen, tagit alla hans datorer, och hållit första förhöret med honom direkt i köket utan att ens låta honom ta på sig kläder. Fyra poliser mot honom.
[09:36:56] Rick Falkvinge: Väckt av fyra poliser, han förhördes i morgonrock utan försvarare eller något sådant
[09:49:59] Rick Falkvinge: misstänkt för upphovsrättsintrång

Problemet här är också att även om man inte är en aktiv fildelare så kan man bli drabbad pga rena indicier. Jag fildelar, som sagt, inte själv men jag är oerhört beroende av mina datorer. Ett sånt här tillslag skulle vara ett personligt helvete eftersom polisen förmodligen skulle följa sitt standardmönster att ta alla datorer som de kan hitta och därmed hela mitt kodrepository, min bugtracker, min bokföring, ja bokstavligt talat skulle polisen bära iväg med mitt levebröd. I och med det skulle även en av mina kunder drabbas direkt pga att de inte längre skulle kunna få några mjukvaruuppdateringar (jag är deras enpersons mjukvaruavdelning).

Såvida jag inte har sån tur att jag ser polisen svänga in framför huset och lyckas gömma min laptop så polisen inte lyckas hitta den så innebär det att min firma är död. Stendöd. Verksamheten kraschad. Troligen körd för all framtid mtp polisens track record när det handlar om att lämna tillbaka utrustning till oskyldigt drabbade (läs: antingen inte alls eller alldeles för sent för att spela nån roll). Förmodligen med enorma följdproblem gentemot tex skatteverket eftersom jag riskerar att min bokföring är borta för alltid. Hur det skulle påverka min ekonomi vill jag helst inte ens tänka på, men det här är en personlig mardröm och ett katastrofscenario som jag inte ser någon enkel metod att skydda mig mot eftersom backup (som jag har) inte hjälper när polisen bär iväg med den med.

De som fälls för fildelning får sitt liv totalt raserat med alla personliga minnen tex i form av semesterfoton, personliga brev, dokument etc förlorade och flera har drabbats av skyhöga böter och skadeståndskrav som det kommer ta många år att betala av, om det alls är möjligt för dem. Flera som drabbas är unga personer på väg in i vuxenlivet och får därmed, milt sagt, en katastrofal start. När man vet att ”alla gör det” men att man var den som drog svarte Petter ter sig knappast rättvisan som speciellt rättvis längre.

Kontenta:

Jag skulle kunna fortsätta dra upp exempelexempel på varför jag upplever att folk inte längre känner att polisen är ”på deras sida”. Nu är det förstås svårt att beskylla ”polisen” som yrkesgrupp för allt det här, vissa personer har drabbats av vissa rötägg och därmed kan inte hela yrkeskåren belastas för det, andra exempel handlar mer om att polisen bara följer de lagar som bestäms i riksdagen.

Båda motargumenten är giltiga (jag sa faktiskt att jag inte kommer vara rättvis!) men problemet är att när du får ditt levebröd beslagtaget, blir nedslagen av en polis i kravallutrustning eller tom blir skjuten så spelar det ingen roll! För de som betraktar händelsen eller drabbas av den är det uniformen som ÄR den som utför det! Det är en uniformerad polis som gör sig skyldig till händelsen! Det är så folk ser, och kommer fortsätta se, det.

Att polisen möter vanligt folk tex på twitter är en bra utveckling, inget snack. Med lite tur betyder det att både poliser och vanligt folk kan se att även ”den andra sidan” är vanliga människor, men det hjälper knappast mot de som känner att de inte kan lita på polisen för att de, eller andra, drabbats av övervåld eller blivit offer för en orimlig lagstiftning som saknar stöd hos den vanlige medborgaren. Som jag ser det måste man ge sig på grundorsakerna och jag kan direkt se två saker som akut måste fixas:

  • Polisen kan inte fortsätta utreda polisen! Det spelar egentligen ingen roll huruvida utredningarna är rättvisa eller ej, men det är inte speciellt förtroendeingivande när en myndighet utreder sig själv och det sker lite för ofta att även när det gäller fall där det är tydligt att vissa poliser agerat fel så utdöms inget straff i slutänden. Även poliser som privat erkänt att vissa personer är rötägg kniper igen officiellt och rötäggen skyddas av en missriktad lojalitet som dels förhindrar att poliser som borde utredas eller tom straffade blir det och dels att civila som skulle få ett reparerat förtroende för rättsväsendet vid en (mer) korrekt utredning inte får det.
  • Lagar som får till konsekvens att de kriminaliserar folk i onödan bör skrivas om radikalt eller tas bort helt! Narkotikalagstiftningen är ett exempel, när lagstiftningen får till orsak att FLER dör pga droger än i länder med liberalare lagstiftning är nånting katastrofalt fel. Fildelningslagarna är ett annat, det är absurt att lagar införts utan att man kan påvisa att det faktiskt finns ett reellt offer för brottet. Över lag känns det som att hela lagboken borde saneras från idiotlagar och ett sätt att lösa det vore att följa Islands och Finlands exempel att helt enkelt låta folket skriva lagen.

Det är möjligt att situationen alltid varit såhär dålig men att det är tack vare Internet som det nu blivit mer allmänt känt hur illa det är ställt, men det är knappast en ursäkt. Oavsett om polisvåldet ökat på senare tid eller om det bara är Internet som gör det mer tydligt så har det ändå lett till att jag upplever att fler unga idag har obefintligt förtroende för rättsväsendet än när jag själv var ung. För att återknyta till David så håller jag fullständigt med honom när han säger att ”Förtroende hos allmän betyder oerhört mkt!”.

Förtroendet hos allmänheten är essentiellt för att Sverige ska fungera som en rättsstat. Problemet är bara att det allmänna förtroendet minskar snabbare än glaciärerna smälter bort.

Polisen och SÄPO ska stoppa våra terrorister!

Så ska då polisen och SÄPO då äntligen få tillgång till FRAs signalspaning så de en gång för alla kan få bukt på den terroristplåga som drabbat landet. Vår balanserade och väl pålästa justitieminister Beatrice Ask meddelar att:

– Det är viktigt att Säkerhetspolisen och Rikskriminalpolisen kan få tillgång till information om utländska förhållanden som inhämtas genom signalspaning, säger justitieminister Beatrice Ask i ett pressmeddelande.

– Därigenom stärks Sveriges förmåga att förebygga och förhindra terrorism och sådan grov gränsöverskridande brottslighet som kan hota väsentliga nationella intressen.

Som ni ser så är det enbart spaning mot utlandet som ska bedrivas, svenskarnas eget privatliv är därmed garanterat att inte kränkas. Tyvärr finns det förstås alltid rötägg i alla organisationer, så för att vara på den säkra sidan kommer här ett förslag på hur den orolige medborgaren kan garantera sig med hängslen om man inte riktigt tror att Asks livrem kommer hålla byxorna på plats. Lösningen heter Tails, eller The Amnesic Incognito Live System, och jag tänkte visa hur ma kan installera det under VirtualBox för att slippa ha en dedikerad maskin för det utan kan fortsätta köra den Windows, Linux eller OSX man är van vid.

I de skärmdumpar som följer har jag installerat VirtualBox i en XP som i sin tur kör i en VirtualBox som går i en Linux, men jag tänkte att fler är familjära med XP (plus att min VirtualBox i Linux är fullständigt nedlusad med olika ”maskiner” så det blir inte så överskådligt då) så XP it is! I en VirtualBox… I en Linux… MEN I ALLA FALL!

Uppdatering! Ola konstaterade i kommentarsfältet att texten utgår från att alla vet vad tex VirtualBox är och om man inte vet det blir det rätt maffigt att förstå vad allting handlar om. Här kommer en kort förklaring för att råda bot på det.

  • VirtualBox: VirtualBox är en mjukvara i vilken man kan köra virtuella maskiner. Det betyder att VirtualBox ”härmar” en PC och dess komponenter på ett sånt sätt att man kan installera ett operativsystem, tex Windows, och köra det precis som man gör på en fysisk dator. Man kan så att säga köra en dator i en dator, vilket är det som gör det möjligt att köra Linux i Windows som i det här fallet.
    Det finns fler typer av mjukvaror som kan köra virtuella maskiner, tex kvm, vmware, xen mm, men VirtualBox är den som jag upplever som mest användbar för såna här saker plus att av alla såna här system jag provat på är VirtualBox den som är lättast att komma igång med.
  • Linux: Alla har säkert hört om Linux, men för att vara på den säkra sidan så kör jag en kort introduktion av Linux med. Linux är ett fritt operativsystem som utvecklas helt öppet över Internet med bidrag både från privatpersoner och företag (tex IBM). Linux är alltså inte ett program (som tex Word) utan själva systemet (som Windows eller OSX som körs på Macintosh).
    Fast ska man vara riktigt petig är Linux bara själva kärnan i ett UNIX-kompatibelt system. UNIX å sin sida… Err, nä, skit i det. Vet ni vad UNIX är så behöver jag inte förklara, vet ni inte vad UNIX är så spelar det nog egentligen ingen roll för den här textens uppgift. Ni kan nog sova gott ändå. 😉
  • Tails: Linux är egentligen bara en liten del av det som behövs för en fungerande dator, men att installera Linux och alla andra saker som behövs är ett otroligt tidsödande arbete så därför finns det distributioner som i princip är sammanställningar av olika mjukvaror som gör att man snabbt och enkelt kan installera ett fungerande Linuxbaserat operativsystem på sin dator utan att vara en IT-expert eller behöva ägna dagar åt det.
    Eftersom Linuxvärlden inte kan komma överens om den optimala sammanställningen finns det ett ANTAL olika distributioner (detta kan vara rätt förvirrande ibland), de flesta av dessa är väldigt generella sammanställningar men vissa är väldigt specialgjorda för en dedikerad uppgift. Tails är en sån specialgjord distribution som alltså har som uppgift att försöka göra dig så anonym som möjligt när du är uppkopplad mot nätet.
  • Live-CD: Normalt sett brukar man bara använda CD (eller DVD) för att installera program från, men en så kallad Live-CD är alltså ett system som körs från själva CD:n. Det har flera fördelar, tex betyder det att man kan låna en dator och köra ett eget system på den utan att behöva förändra hårddisken på den lånade datorn. I Tails fall är fördelen dels det men även att det är svårare att infektera en dator som kör från en Live-CD eftersom man inte kan ändra innehållet på CDn. Får man in virus eller andra otäckheter på sitt system så kommer därför alla såna saker försvinna nästa gång man startar om just för att det inte finns några filer som kan infekteras.
    På senare tid har det dessutom dykt upp Live-USB eftersom USB-stickor är mycket snabbare att köra från än en mekanisk CD-spelare, men det är tekniskt lite stökigare att få till med…
  • TOR: TOR står för The Onion Router som försöker göra din trafik anonym genom att transportera den ”lager på lager” i olika krypterade tunnlar. Man skulle kunna säga att det påminner lite om de där magikerna som lägger en boll i en av tre koppar och sen snabbt försöker lura publiken genom att skyffla runt de tre kopparna väldigt fort så att publiken inte längre ska veta var bollen ligger. Fast sen finns det en större magiker som har stoppat den mindre magikern i en av tre större koppar och skyfflar runt dem i sin tur och sen är det en ÄNNU större magiker som…
    TOR är ingen absolut säkerhet. Det finns en del svagheter i systemet, men det gör det i allla fall väldigt mycket svårare att spåra trafiken just för att den hela tiden skyfflas runt men det är också denna omskyffling som gör systemet långsamt. Den största svagheten är om man surfar mot okrypterade siter (dvs de som börjar med http i stället för https) eller kör tex oskyddad imap (i stället för imaps) i sin mailklient, så tänker man inte på såna saker när man använder TOR ska man nog främst se det som en rökridå snarare än ett skydd.

Hoppas att det här gör resten av inlägget LITE klarare i alla fall…

Börja med att ladda ner och installera VirtualBox, det finns färdigkompilerat för Windows, Linux, OSX och Solaris och är tänkt för precis den här typen av uppgifter. Det är dessutom rätt enkelt att installera och alla som installerat ett program i respektive system borde inte ha några bekymmer med det. Klicka OK, Next och Install på lämpliga ställen och var glad. 🙂

När du är klar med installationen borde du få upp nåt i stil med det här.

Som synes är den vänstra vita ramen (där dina ”maskiner” ska synas) helt tom. Det råder man enklast bot på genom att klicka på ”New”.

Jag har döpt maskinen till Tails så jag kommer ihåg vad det är för nåt men det går att döpa den till precis vad som helst, tex Nisse. Tails är en Linux baserad på Debiandistributionen, därav att jag valt de inställningarna. Det ger VirtualBox lite mera info om vad det är den förväntas köra och kan göra en del antaganden och förändringar baserat på det. Hur mycket det påverkar vet jag faktiskt inte, men det kan inte skada att välja rätt. 😀

Klicka sen Next så kommer du till minnesinställningar.

Virtuella maskiner är precis som ”vanliga” maskiner. Har de för lite minne kommer det gå långsamt att köra men det är lite farligt att bara dra på max eftersom då kommer alla program som körs i värdsystemet (dvs det OS du egentligen kör på din PC) få väldigt ont om minne i stället. Det här kan man dock ändra i efterhand så känner du dig osäker kan det vara smart att lämna värdet på det rekommenderade tills vidare.

Virtuella datorer har virtuella hårddiskar. I praktiken innebär det att det skapas filer på din dator som för den virtuella maskinen ser ut som om det vore äkta, fysiska hårddiskar. Tails är dock designat att boota från CD eller USB-sticka så i praktiken behövs ingen hårddisk så det är egentligen skit samma om man vill ha en hårddisk eller ej. Fördelen med att ha en hårddisk är att man har en lagringsplats som är permanent mellan sessionerna, fast det går att lösa på smartare sätt i VirtualBox när man blir lite mer varm i kläderna.

Eftersom det handlar om virtuella maskiner är det väldigt enkelt att experimentera loss, testa att installera en andra maskin parallellt med den första på ett annorlunda sätt, ta bort installationer igen etc. Det bästa sättet att lära sig är att testa runt lite och eftersom just Tails bootar från en CD kan man inte ha sönder nånting heller hur vilt man än beter sig. Och ja, man kan förstås lägga till eller ta bort en hårddisk i efterhand…

Grattis, du har nu skapat en virtuell maskin i din dator! Du kan nu välja att skapa en till om du känner för det, gå in i inställningar för maskinen och ändra på ”hårdvaran” eller ”slå på strömmen”. Tryck på Start.

VirtualBox kommer poppa upp lite olika dialoger när du börjar köra en ny maskin. De flesta kan du bara klicka i ”Do not show this message again” och vara glad för du kommer inte märka nån skillnad i alla fall, men just den här bör du läsa och förstå. Om du kör ett OS i en virtuell maskin som inte hanterar den virtuella miljön sömlöst (som det så vackert heter) så kommer OSet sno din muspekare och vägra släppa ifrån den. Det kan vara väldigt irriterande om man inte hänger med på vad som händer eftersom det inte finns något uppenbart sätt att sno tillbaka den igen! VirtualBox använder högra ctrl-tangenten (givetvis inställbart) för att man alltid ska kunna återfå kontrollen så det är viktigt att komma ihåg det! Just Tails hanterar dock detta snyggt, så där kommer det bara fungera av sig själv.

Om du inte gjort det innan är det för övrigt hög tid att ladda ner Tails nu. Eftersom du nu håller på att förbereda dig för att köra Tails i en virtuell maskin finns det två sätt att ladda CDn, antingen bränner du en fysisk CD i din brännare på normalt sätt eller så monterar du den iso-fil du laddat ner som en virtuell CD. En fysisk skiva har fördelen att den inte går att infektera med trojaner och annat (men är du så paranoid ska du nog inte köra Tails i en virtuell maskin utan i en dedikerad PC i stället) medans en virtuell CD har fördelen att Tails kommer bli mycket snabbare eftersom man slipper läsa från den långsamma CD-läsaren.

Om du tänker använda en fysisk CD kan du låta dialogen stå kvar på D:, stoppa i skivan och trycka Start. Om du vill använda iso-filen direkt får du trycka på den lilla folderikonen med grön pil och välja iso-filen.

UPPDATERING: I skärmdumpen ovan är det version 0.12.1 av Tails som visas, men det har kommit en ny version, 0.13, eftersom det visat sig att 0.12.1 inte är säker. Ladda mao ner version 0.13 (eller vad det nu är som är senaste versionen) när du laddar ner!

Här har jag markerat ISO-filen i fråga och här syns också det jag talade om innan; att det finns smartare sätt än en virtuell hårddisk om man vill lagra filer mellan sessionerna. S: är min delade folder som alla mina virtuella maskiner delar och som ligger direkt på min fysiska maskin så det är lätt att flytta filer mellan mina olika system. Det är dock lite utanför dagens övning att sätta upp en sån så det får ni lura ut själva. Det är faktiskt inte speciellt svårt, bara pilla runt lite i inställningarna så kommer ni troligen på hur man gör! 😉

Sen är det bara att titta på när ens nya virtuella maskin bootar. En stor fördel att köra två OS på det här sättet, det ena inuti det andra, är att man slipper välja antingen eller. Den klassiska lösningen för att kunna köra Linux och Windows på samma maskin är att man kör så kallad dual boot, dvs att man får välja vilken man vill starta när man slår på strömmen, men det här gör det möjligt att använda båda samtidigt. Väldigt mycket mera praktiskt.

När Tails har startat kommer du mötas av en väldigt enkel inloggningsskärm.

Här kan man välja språk och lite andra nationella inställningar. Tyvärr finns det inte möjlighet att välja svenska mer än vad gäller tangentbordslayoten, men när du valt det trycker du bara Login. Efter ett tag kommer du få upp en varning om att det kan vara ett säkerhetsproblem eftersom du kör i en virtuell maskin.

Om du tex kör Windows i normala fall och du får tex trojaner i din Windows så kan de otäckheterna förstås lyssna av inte bara det du gör i din Windows utan även vad du gör i Tails. Ska man vara riktigt säker ska man förstås köra direkt på en PC utan VirtualBox (helst från en CD som det inte går att ändra datat på heller) men det är ju lite omständigt så för de flesta vill jag påstå att det duger utmärkt att köra det i VirtualBox.

Det är dock värt att hålla i minnet att dina virtuella maskiner aldrig är säkrare än den ”riktiga” datorn. Själv har jag valt att vara lite försiktig med vad jag kör i mitt primära OS och har tex bara installerat flashstöd i en Firefox som sitter väl inkapslad i en virtuell maskin som har hand om sånt där osäkert elände (just Adobe har en lång tradition av att släppa mjukvara med säkerhetsläckor vilket gör att jag inte gärna litar på dem). Det blir lite omständigare att hålla reda på var man vill köra vad men eftersom datorn är mitt arbetsverktyg så vore det en mindre katastrof om min primära Linux blev infekterad eller saboterad!

Säkerhet är ofta en avvägning mellan bekvämlighet och skydd. Var man drar gränsen måste man avgöra själv, men ju viktigare och känsligare data man hanterar, dess mer bör man nog vara beredd på att offra en del bekvämlighet.

Om allt nu funkar som det ska så kommer du till slut få upp en browser som ser ut såhär!

Längst upp i statusraden för Tails finns det en liten ”statuslök”, bara nån cm hög eller så. Så länge den är grön är du uppkopplad mot TOR och allting du gör i Tails (surfar, läser mail, chattar etc) kommer alltså gå över TOR-nätverket och därmed väldigt svårt att spåra eller avlyssna, även för FRA. Det finns förstås aldrig nåt som är 100% omöjligt, men det är i alla fall FÖRBASKAT mycket mera omständigt än om du kör utan TOR. Om du dessutom bara tex uppsöker siter som kör krypterat (dvs att det står https: i stället för http: i URLen) så är det klipp omöjligt för någon utomstående att se vad du gör utan att de infiltrerar antingen din dator eller den site du besöker.

För att försöka åskådliggöra hur stor skillnaden är så använde jag ett program som avlyssnar nätverket för att ge ett exempel på hur trafiken ser ut med och utan TOR. Såhär ser det ut om man surfar till DN med en vanlig browser i Windows.

10.0.2.15 är Windowsdatorn själv, men alla övriga namn som dyker upp här är alltså dels, förstås, DN själva men i övrigt är det ”extrasiter” som lägger till tex annonser och annat på DNs hemsida men även spårar dina surfvanor etc.

Så förutom att tex FRA klart och tydligt kan se exakt vilken site du surfar till (och, om trafiken inte är krypterad, vilken data som skickas) så är det många andra aktörer som tjänar pengar på att kartlägga vad du sysslar med när du är online. Om du nu surfar i Tails i stället och all denna trafik (vilket då alltså inte är begränsat till just surfande) går via TOR så är det här vad en utomstående kan se.

10.0.2.15 är datorn, 10.0.2.255 är en lokal broadcast som råkade slinka med (det är bara lite automatisk administration av mitt lokala nät, inget att bry sig om) men alla övriga IP-nummer är servrar som handhar TOR-nätverket. Det är anonyma servrar som gör sitt bästa att obfuskera allting maximalt för att göra det så svårt som möjligt för en utomstående att klura ut vad som pågår. Nu finns det förstås aldrig någon garanti att någon anonymisering är absolut, men det är väldigt mycket bättre än inget!

Denna obfuskering kommer dock med ett pris, det brukar inte gå så jättefort att koppla upp sig via TOR så det är tex inte direkt nåt man använder för att spela onlinespel eller se på streamad video via. Det är dock användbart för tex folk som bor i diktaturer som vill meddela omvärlden vad som händer och med det övervakningsklimat som sakta växer fram här i väst med loggar och data som sparas i flera år är det kanske inte så himla roligt att lämna efter sig sökhistorik där man googlat på begrepp som kan se väldigt suspekta ut, tex om man vill skriva en blogpost om något känsligt ämne som inte är riktigt politiskt korrekt.

Fast vill man bara SURFA via TOR kan man nöja sig med att installera deras TOR-riggade browser. Det har jag beskrivit hur man gör här.

Zen och konsten att kvantifiera feminism – Intermission

Det här är en direkt fortsättning på min förra post, Zen och konsten att kvantifiera feminism – Ciffhanger, och för er som inte orkar läsa hela den kommer här TL;DR-versionen:

Emma och jag retorikstångas ibland och då och då händer det att det uppstår nya tankar från de små skärmytslingarna. Av någon orsak lyckades vi för några dagar sen komma in på feminism och jämlikhet (igen) och bland annat (inte igen) hur ett västligt matriarkat skulle ha påverkat historiens gång (läs: inte alls). Vidare diskussioner (tex om hur kvinnliga chefer på papperet är jämlika män men i verkligheten ofta får stå ut med ganska pissiga attityder) fick mig att dra vissa associationer till Zen och konsten att sköta en motorcykel och hur Pirsig delar upp begreppet kvalitet i square (intellektuell) och hip (konstnärlig) kvalitet, men när det begav sig var jag för trött för att faktiskt kunna koppla den halv-Nelson som behövdes för att få ihop det på slutet så det är alltså de associationerna jag nu försöker sortera upp genom att skriva om dem.

Janis Joplin, Vikingarna och Crystal Waters var med på ett hörn också.

Så vad har nu zenbuddistiskt motorcykelunderhåll med kvantiserbar feminism att göra? Egentligen inte så mycket, eller ja, inte så mycket i den här texten i alla fall. Pirsigs bok har inte så mycket att göra med vare sig motorcyklar eller zenbuddism heller, vilket är därför han inleder boken med:

However, it should in no way be associated with that great body of factual information relating to orthodox Zen Buddhist practice. It’s not very factual on motorcycles, either.

Pirsigs bok är egentligen mer en berättelse om hur han i ett tidigare liv (nej, inte biologiskt utan snarare metaforiskt tidigare) ägnade mycket energi åt att försöka definiera vad kvalitet är och han använder bland annat zenbuddism och motorcykelunderhåll kanske både som exempel och referenspunkter i den beskrivningen.

Kvalitet. Allting kan ha kvalitet. Bra kvalitet, dålig kvalitet, undermålig kvalitet, fantastisk kvalitet, mycket kvalitet för pengarna osv. Kvantiserbar kvalitet är enklast. En hammare bör vara stryktålig nog att klara av de krafter som den utsätts för när man bankar med den, det är lätt att förstå, men om du frågar en van snickare så kommer du nog få svaret att förutom att vara hållbar måste en hammare ha mer svårkvantiserbara kvalitéer med, saker som att den ska vara skön att hålla i, ha en bra balans och tyngd som gör det lätt att slå i spik.

Hammaren på bilden hade ingen kvalitet att tala om, oavsett utifrån vilket perspektiv man studerar den. Den var alldeles för lätt vilket dels gjorde att det krävde många slag att slå i en spik och dessutom gjorde bristen på vikt den så obalanserad att det även var lätt att kröka spiken av misstag så den var inte speciellt hip. Som om inte det var nog var den dessutom alldeles för vek: när jag försökte dra ur en spik som verkligen hade satt sig så vann spiken så den var inte speciellt square heller…

Den enda kvalitet hammaren i fråga hade(!) var att den var bra att ha när jag förlagt alla mina andra hammare.

Så vad i herrans namn har detta med kvantifierbar feminism att göra?!

Kvalitet på det liv du lever. Livskvalitet.

”What moves the Greek warrior to deeds of heroism,” Kitto comments, ”is not a sense of duty as we understand it…duty towards others: it is rather duty towards himself. He strives after that which we translate `virtue’ but is in Greek areté, `excellence’ — we shall have much to say about areté. It runs through Greek life.”
There, Phædrus thinks, is a definition of Quality that had existed a thousand years before the dialecticians ever thought to put it to word-traps. Anyone who cannot understand this meaning without logical definiens and definendum and differentia is either lying or so out of touch with the common lot of humanity as to be unworthy of receiving any reply whatsoever. Phædrus is fascinated too by the description of the motive of ”duty toward self ” which is an almost exact translation of the Sanskrit word dharma, sometimes described as the ”one” of the Hindus. Can the dharma of the Hindus and the ”virtue” of the ancient Greeks be identical?
Then Phædrus feels a tugging to read the passage again, and he does so and then — what’s this?! — ”That which we translate `virtue ‘ but is in Greek `excellence.”‘
Lightning hits!
Quality! Virtue! Dharma! That is what the Sophists were teaching! Not ethical relativism. Not pristine ”virtue.” But areté. Excellence. Dharma! Before the Church of Reason. Before substance. Before form. Before mind and matter. Before dialectic itself. Quality had been absolute.

Feminism handlar om livskvalitet. Feminism är inte unik om att handla om livskvalitet, många andra -ismer har också som mål att öka livskvalitén, men låt oss begränsa oss till feminismen. Den ursprungliga feminismen är enkel att begripa sig på och därmed lätt att acceptera. Lagen ska vara lika för alla, kvinnor ska inbegripas i begreppet ”Allmän rösträtt”, kvinnor ska ha samma möjligheter och rättigheter att göra karriär osv osv osv.

Det här är feminism när den är ”square”, eller för att sätta ett svenskt ord på det, det handlar helt enkelt om rättvisa. Det är rättvisan, likheten inför lagen, som gör att kvinnor numera kan bli tex chefer, helt enkelt för att könet, enligt lag, inte ska avgöra ifall du får eller inte får bli chef. Rättvisan står dock totalt handfallen mot attityder, ”när en manlig chef är bestämd, men en kvinnlig är översittare” så är hela den verktygslåda vi idag har i form av disktrimineringslagar etc mer eller mindre värdelös, för även om man kan klämma åt en person, eller en organisation, för att denne/denna är diskriminerande så finns de här attityderna så spritt i samhället att det är lite whack-a-mole att försöka bekämpa diskriminering ett pundhuvud i taget.

Problemet är att för det mesta är det den verktygslådan som står till buds och, som det heter, om allt man har är en hammare så tenderar allting att se ut som en spik. En speciellt populär hammare när det är politikerna som tar fram verktygslådan är kvoteringshammaren. Den visar på beslutsamhet och handlingskraft och utlovar att med ett enda slag utrota orättvisor och utjämna orättvisor. Nu senast är det EU som börjat vifta vilt:

I sommar börjar EU-kommissionär Vivane Reding skriva lagtext för att komma tillrätta med jämställdheten i näringslivets toppskikt.”Bristen på kvinnor i toppbefattningar i näringslivet skadar Europas konkurrenskraft och hämmar den ekonomiska tillväxten”

Jag tror inte ett skit på att könsbalansen i styrelserna skulle påverka tillväxten och, ärligt talat, tillväxtsmässigt har Sverige fallit från 4:e till 11:e plats internationellt sett sen 70-talet, så om det kan påstås finnas någon form av relevant koppling mellan könsbalans och tillväxt så är det inte direkt meriterande för kvinnors närvaro i styrelserummen.

Det Vivane nu hotar med är kvoteringskrav för att höja andelen kvinnor i styrelserna från dagens 13.7% till 40%. Att det redan går åt rätt håll mtp att siffran för 2010 var 11.8% skiter hon i, det går för långsamt så det är dags att ta fram stora hammaren och tvinga alla företag med 250 anställda eller mer att kvotera in mer kvinnor i styrelsen. För Sveriges del innebär det att 0.09% av alla företag i landet kommer tvingas kvotera in fler kvinnor.

Vi tar det igen. Av en miljon, trettiosex tusen sjuhundraåttiosju företag i Sverige skulle alltså niohundrafyrtiofem, eller noll komma noll nio procent av alla företag, tvingas kvotera in fler kvinnor i styrelsen. Detta skulle alltså, påstår Vivane Reding, höja vår tillväxt.

Förutom orimligheten i hur kvotering skulle kunna ha någon noterbar påverkan på tillväxten finns det en annan aspekt i det här med. Att kvotera på kön innebär bara att man inför mängdlära som tvingande egenskap i styrelsebildandet, det kommer knappast påverka rutinerna i hur en styrelse tillsätts mer än högst ytligt eller, för den delen, hur styrelsen i sig fungerar. För att citera Emma igen (från förra posten):

Jag förstår liksom inte förväntningen att en chef skulle vara annorlunda pga kön, när själva egenskaperna för att vara chef handlar om helt andra saker. Typiskt skapad skillnad mellan kön, där det handlar om ambition och talang.

Jag tar mig här friheten att citera Niclas Lindsted som jag tycker sammanfattade det alldeles utmärkt i tre tweets:

Att säga att män kvoterar in män är inte en rättvis beskrivning av verkligheten. Personer kvoterar in kompisar. Som det alltid har varit. Problemet är att eftersom männen har majoritet i många styrelser blir det status quo. Men folk kommer alltid ”kvotera” in kompisar. Det enda som kommer förändras av kvotering är att orättvisan blir jämställd. Men fortfarande orättvis.

Det här är mao bara hallonsafträttvisa och symbolhandlingar. Att lagar och regler påverkar samhällets normer högst marginellt syns tex på att den illegala fildelningen i Sverige ligger på en jämn nivå och att vi ser en ökning av missbruket av tunga droger trots allt hårdare lagar på båda områdena. Om det gick att förbjuda bort attityder och oönskade beteenden borde vi internationellt sett vara ett av de länder som tex har minst problem med drogmissbruk. I verkligheten är situationen snarare det direkt motsatta och den allt mer bombastiska narkotikapolitiken ökar bara misären för de som missbrukar.

Vi har numera ett samhälle där vi på papperet är (så gott som) jämlika. Lagen gör inte (noterbar) skillnad på kön, religion, hudfärg, ursprung, handikapp etc, ändå kan förmodligen tex en stor del av alla invandrare vittna om att polisen behandlar dem annorlunda jämfört med hur de behandlar ”svennar”. Denna typ av diskrepans genomsyrar samhället, diskrepansen mellan regler och attityd. När vi tar på oss square-glasögonen och betraktar världen som rationell och kontrollerbar med lagar och regler så är vi blinda för hip-perspektivet och oavsett hur jämlika vi är på papperet kommer samhället alltid fortsätta vara ojämlikt hur mycket vi plockar fram våra regelhammare och hamrar på problemet.

Men visst har lagförändringarna haft effekt! Kvinnlig rösträtt, slopandet av omyndigförklarandet vid giftemål, lika arvsrätt osv, allt är steg mot en ökad livskvalitet för kvinnor. En indikation på att det även går att närma sig problemet från hip-hållet är de individer som lyckas leva sitt liv på egna villkor trots för tiden förtryckande regler och normer, ett sådant exempel på det är Anne Lister.

Anne Lister levde mellan 1791-1840 och lyckades med att inte bara ha manliga intressen och livsval, som tex att hon drev en kolgruva på sina ägor, hon var dessutom (mer eller mindre öppet) homosexuell. Homosexualitet var på den här tiden olagligt med fängelse på straffskalan, men bara mellan män! Jag förmodar att man helt enkelt inte ens funderade på möjligheten att kvinnor skulle kunna vara homosexuella…

Det finns förstås fler exempel på personer som levt otraditionsenligt och på tvärs med normer och regler, men det får räcka så. Jag hävdar därför att det finns ett hip och square även när det gäller livskvalitet, precis som Pirsig skriver om kvalitet (återigen citat i repris):

He was seeing two worlds, simultaneously. On the intellectual side, the square side, he saw now that Quality was a cleavage term. What every intellectual analyst looks for. You take your analytic knife, put the point directly on the term Quality and just tap, not hard, gently, and the whole world splits, cleaves, right in two…hip and square, classic and romantic, technological and humanistic…and the split is clean.

Jag har dock lite av ett dilemma med vad jag vill kalla den andra sidan. Om ena sidan är regler, vad är den andra sidan? Attityder? Attityderna gentemot Anne Lister var ofta inte nådiga, pga hennes livsstil och lesbiska sexualitet kallades hon ofta öknamn som tex ”Gentleman Jack”. Frihet? Kanske, men en frihet som inte är befäst i lag är väldigt osäker och kan inte tas för given. Samtidigt kanske är det så man ska se förhållandet mellan hip och square i det här fallet; friheten är hip och kommer ofta från de livsval vi gör och hur duktiga vi är på självförverkligande, square är det regelverk som garanterar att vi har rätt att göra våra egna val och garanterar att samhället aldrig (aktivt) kommer sabotera dem. Frihet är troligen den bästa svenska etikett jag kan ersätta hip med, så det får bli det.

Just våra möjligheter att genomföra våra egna livsval ännu en nyckelpunkt. Det finns tex en tendens till att rasism och arbetslöshet går hand i hand vilket jag allt mer har börjat se som att ju mer otrygg vår egen livssituation är, dess mer intoleranta blir vi mot andra och motsatsen; ju mer trygga och tillfreds vi känner oss, dess mer toleranta och accepterande kan vi kosta på oss att vara mot omgivningen. Har man ingen möjlighet att påverka sitt eget liv och tvingas in i en roll man själv inte är tillfreds med minskar troligen intresset av att förstå, acceptera och verka för att andra ska kunna göra avvikande livsval. Samtidigt är det i de individuella valen som den riktiga jämlikheten finns, att, likt Lister, bryta mot traditionella mönster blir inte jämlikt, eller livskvalitet, på riktigt förräns omgivningen kan acceptera det.

För många är också normen inte heller ett fängelse utan en trygghet. Om man aldrig fått veta att det finns alternativ (eller att alternativen är öppna för dem själva) och det står klart för var och en vad som förväntas av dem så kommer de flesta falla in i ledet och anpassa sig efter normen, även om det innebär att gå emot sina egna drömmar. Om normen ändras, tex att kvinnor också ska ha rätt till karriär och arbete, så kommer de flesta anpassa sig och det skapas en ny norm som alla förväntas anpassa sig till och de som avviker, vare sig om det handlar om att hänga kvar i en föråldrad norm eller att inte passa in vare sig i den gamla eller nya normen, kommer fortfarande vara missanpassade. Så länge det finns en norm som alla förväntas följa så finns det ett fängelse som en del känner sig inlåsta i.

He brought out the knife and excised the one word that created the entire angering effect of that sentence. The word was ”just.” Why should Quality be just what you like? Why should ”what you like” be ”just”? What did ”just” mean in this case? When separated out like this for independent examination it became apparent that ”just” in this case really didn’t mean a damn thing. It was a purely pejorative term, whose logical contribution to the sentence was nil. Now, with that word removed, the sentence became ”Quality is what you like,” and its meaning was entirely changed. It had become an innocuous truism.
He wondered why that statement had angered him so much in the first place. It had seemed so natural. Why had it taken so long to see that what it really said was ”What you like is bad, or at least inconsequential.” What was behind this smug presumption that what pleased you was bad, or at least unimportant in comparison to other things? It seemed the quintessence of the squareness he was fighting. Little children were trained not to do ”just what they liked” but — but what? — Of course! What others liked. And which others? Parents, teachers, supervisors, policemen, judges, officials, kings, dictators. All authorities. When you are trained to despise ”just what you like” then, of course, you become a much more obedient servant of others…a good slave. When you learn not to do ”just what you like” then the System loves you.

Ofta när feminism och jämlikhet diskuteras, speciellt om det är i politiska sammanhang, reduceras det till att handla om löneklyftor, vem som lägger ner mest tid i hemmen, vem som tar mest ansvar för barnen, hur kvotering i olika situationer ska bryta dödläget osv. Det är förstås viktiga frågor, men genom att man fastnar i den typen av hallonsafträttvisa så innebär det i praktiken bara att målet för feminism tenderar att decimeras och trivialiseras tills att målet för kvinnor är att uppnå samma livsstil som män. Genom det skapas det nya normer som ersätter de gamla och det traditionella fängelse kvinnor undflyr ersätts bara av ett nytt. Det är olyckligt med tanke på att den normen skulle må väldigt bra att ifrågasättas mer i sin tur.

Det var inte meningen, men det blir ännu en post helt enkelt för att det här ämnet inte fick plats ens i två postningar, så jag får sätta punkt här och fortsätta i nästa post

Zen och konsten att kvantifiera feminism – Ciffhanger

Ibland pratar jag med Emma. Vi tenderar att utbyta tankar, diskutera och ibland hänfalla till ganska hårdnackat debatterande! Vi är visserligen båda pirater, men det innebär inte att vi automatiskt alltid är överens om tingens ordning och dessutom är vi båda ganska envisa när vi försöker försvara våra positioner. Jag kan inte minnas att vi någonsin blivit ovänner ens för en tid, men däremot kan det osa både svavel och krutrök när vi stångas som värst. Inte helt sällan slutar det med någon slags syntes som ofta hamnar överraskande långt bort från ursprungspositionerna.

Emma lyckades alldeles utmärkt med att vända upp och ner på vissa av mina åsikter när vi kom in på Oscar Schwartz bok A Brief History of Swedish Sex: How the Nation that Gave Us Free Love Redefined Rape and Declared War on Julian Assange. I korthet handlar boken om hur Sverige gick från att vara extremt sexliberalt till att idag ha utvecklat en absurd överkänslighet mot sexualitet där jag ofta fått känslan av att det gått så långt att rättssäkerhet ersatts av propaganda och godtycke. Emma punkterade dock min rosa ballong angående att allt var fri sex och lavendeldoft förr genom att kontra med:

Tror det handlar om perspektiv – från mitt perspektiv har det aldrig handlat om att jag varit särskilt fri att göra det jag vill, ur ett sexuellt perspektiv, trots att jag växte upp på 70-talet.
Det har ALDRIG handlat om att mitt sexliv inte stigmatiserats eller landat på löpsedlar (representativt) på olika sätt. Och det har ALLTID handlat om vad jag som kvinna kan tillföra sexuellt, sexigt eller utseendemässigt.
[…]
Jag tänker ibland att det är sån ironi liksom, när jag fattar att folk uppfattat det som att ”det var bättre förr” – för det var inte det, för kvinnor generellt sett. Tongångarna var att det BORDE varit bättre, men men… nu sitter vi här med lady-fucking-shave, brazilian waxes och rosa fucking etikett, och jag fattar inte riktigt vad som hände.

Och bara för det drog jag mig till minnes en dokumentär jag sett om hippie-eran där det berättades att Janis Joplin blev en populär ”trofé” (pga sitt kändisskap) och att hennes längtan efter kärlek ofta fick ge vika för fri sex.

Myten om Hippie-eran som en tid av full individuell frihet är nog tyvärr bara en myt och den frihet som uppstod var nog mer en frihet från tidigare normer samtidigt den skapade nya sociala ramar och mönster som i sig blev ett nytt slags fängelse. Det här gav en intressant pusselbit till dagens feminism som jag tidigare saknat; vissa skulle nog hävda att det är typiska patriarkala sociala mönster som helt enkelt transformerades till en ny social kontext och det vore förmodligen svårt att hävda att de skulle ha fel.

Så om hippie-eran i alla fall delvis uppstod på männens villkor, hur skulle ett motsvarande matriarkaliskt samhälle se ut? Kanske som Mosuofolket i norra Kina?

But what makes the Mosuo unique is their practice of zuo hun, or ”walking marriage”. From the age of 13, after being initiated, females may choose to take lovers from men within the tribe, having as many or as few as they please over their lifetime. Male companions are known as axias and spend their days carrying out jobs such as fishing and animal rearing, and visit the women’s homes at night, often secretly; any resulting children are raised by the woman’s family. The father and all adult men are known as ”uncles” – there is no stigma attached to not knowing who a child’s father is.

Låter onekligen exotiskt, as in totalt annorlunda mot hur vi är vana vid att det ”ska” vara. I en annan artikel kan man läsa att:

SPIEGEL ONLINE: What astonished you the most?

Coler: That there is no violence in a matriarchal society. I know that quickly slips into idealization — every human society has its problems. But it simply doesn’t make sense to the Mosuo women to solve conflicts with violence. Because they are in charge, nobody fights. They don’t know feelings of guilt or vengeance — it is simply shameful to fight. They are ashamed if they do and it even can threaten their social standing.

SPIEGEL ONLINE: And when there’s no solution to a problem?

Coler: Either way, there won’t be an altercation. The women decide what happens. Some of them do it more strictly and others in a friendlier way. They are strong women who give clear orders. When a man hasn’t finished a task he’s been given, he is expected to admit it. He is not scolded or punished, but instead he is treated like a little boy who was not up to the task.

Idylliskt. Tyvärr verkar det som att Mosuo-folket kanske inte är så himla annorlunda ändå i slutändan och att sanningen kanske ”förbättrades” lite för att förstärka den exotiska känslan. Skrapar man lite på ytan och börjar läsa något mer nyanserade beskrivningar om Mosuofolket så får man snarare en bild av ett folk där män och kvinnor har uppdelade ansvarsområden på ett sätt som påminner mycket om våra egna förfäder vikingarna:

Den vikingatida kvinnans ställning som husfru innebar att hon var gårdens och hushållets självklara chef. Detta märks på att nyckeln var en av hennes tydligaste symboler. Just nycklar har hittats i många vikingatida kvinnogravar. Långt fram i tiden symboliserade nyckeln makt över hushållet. Detta kan för en modern människa verka som en slags begränsning. Som att kvinnor hade det ansvaret istället för en offentlig makt. Men eftersom gården var själva centrum i den vikingatida människans världsbild ska man inte se det så.

Så hur var det då med att matriarkat är mindre våldsamt? Emma trodde personligen inte ett smack på det utan konstaterade torrt att ett matriarkat lika gärna skulle kunna använda män som kanonmat och intressant nog så verkar den tanken inte vara speciellt långsökt:

Njals saga skrevs på Island under 1200-talet, men bygger på en mycket äldre tradition. Sagan handlar om bråk mellan Gunnar och Njals släkter. Sagan verkar skildra ett manligt samhälle, där männens strider och gräl dominerar historien. Men ser man närmare på berättelsen är männen egentligen nästan som marionetter. Kvinnorna styr händelserna i bakgrunden, men deltar aldrig själva i striderna.

Om vi bortser från den akuta bristen på kanoner på den tiden så verkar det onekligen som att Emma träffade huvudet på spiken där. Nu är det här förvisso en vikingasaga och även om gården, där delar av handlingen utspelar sig, ännu finns så har man inte kunnat visa att tex den mordbrand som förekommer i slutet av sagan faktiskt ägde rum, så tydligen har det inte gått att styrka den historiska sanningshalten i sagan, men så vitt jag kunnat läsa mig till var vikingatidens kvinnor (förhållandevis?) jämställda männen och att sagans kvinnor är med och styr även om de inte är de som strider ter sig mao inte orimligt.

Egentligen är det nog inte så konstigt när man tänker efter, om man tex tittar på de chefer jag haft på olika jobb så har många haft liknande personliga egenskaper helt oberoende om det varit en manlig eller kvinnlig chef, en erfarenhet jag delar med flera andra. Man kan se det på två sätt; antingen som att en person karriärmässigt kommer att välja en väg som passar dennes personlighet eller, lite mer fatalistiskt, att det inte så mycket är en person som väljer en passande roll som att det är rollen som väljer en passande person. Dock, här har Emma ännu en bra poäng:

Jag förstår liksom inte förväntningen att en chef skulle vara annorlunda pga kön, när själva egenskaperna för att vara chef handlar om helt andra saker. Typiskt skapad skillnad mellan kön, där det handlar om ambition och talang.
[…]
Jag tror bara att vi som vanligt, bekräftar när vi ser det som vi upplever som ”sant” och är blinda för när det finns hos andra som inte ska vara så. Hjärnan verkar ha en irriterande ovana av att fungera så. Idiotiska hjärnan. *suckar lite*
[…]
och den inre värderingen som man missar. Som när en manlig chef är bestämd, men en kvinnlig är översittare.

Så det finns en motsägelse här. Kvinnor kan bli chefer, vilket är jämlikt, men även om det säkert inte är så överallt så har jag själv sett den attitydskillnad som Emma pratar om (och även sett platser där den inte förekommit eller åtminstone inte varit lika tydlig), vilket förstås inte är jämlikt. Den enda förklaring som passar in här är att det finns en kvantiserbar (eller, om ni så vill, kvoterbar) form av jämlikhet och en mer ”svårfångad” jämlikhet som handlar mer om skillnader i de attityder som råder gentemot kvinnor och män. Vilken av dem är den jämlikhet vi menar när vi i dagligt tal pratar om jämlikhet? Den ena? Den andra? Båda? Ingen? Eeeeerm, jadu…

Här nånstans tog mina associationer ett kanske inte helt uppenbart logiskt skutt till Zen och konsten att sköta en motorcykel och nånting som först tedde sig som en väldigt långsökt och orelaterad association vägrade riktigt släppa greppet och jag blev tvungen att fundera lite mer på om det möjligen skulle kunna finnas en koppling. Exakt vad boken handlar om är inte alltid helt lätt att förklara eftersom den består av åtminstone tre till synes oberoende trådar som ändå är intimt sammanflätade, men en sak boken försöker göra är att förklara vad kvalitet är.

”A thing exists,” he said, ”if a world without it can’t function normally. If we can show that a world without Quality functions abnormally, then we have shown that Quality exists, whether it’s defined or not.” He thereupon proceeded to subtract Quality from a description of the world as we know it.
The first casualty from such a subtraction, he said, would be the fine arts. If you can’t distinguish between good and bad in the arts they disappear. There’s no point in hanging a painting on the wall when the bare wall looks just as good. There’s no point to symphonies, when scratches from the record or hum from the record player sound just as good.
Poetry would disappear, since it seldom makes sense and has no practical value. And interestingly, comedy would vanish too. No one would understand the jokes, since the difference between humor and no humor is pure Quality.

Jämförelsen fortsätter med att skala bort sport sport, god mat (om mat bara ska mätta, finns det någon orsak att anstränga sig mer än att se se till att vi får i oss alla spårämnen och vitaminer på enklast möjliga sätt?), film, dans, teater, musik osv och det enda som verkligen skulle finnas kvar är strikt mätbara egenskaper som matematik, fysik och logik eftersom det går att kvantifiera och definiera vad som tex är bra respektive dålig matematik.

He was seeing two worlds, simultaneously. On the intellectual side, the square side, he saw now that Quality was a cleavage term. What every intellectual analyst looks for. You take your analytic knife, put the point directly on the term Quality and just tap, not hard, gently, and the whole world splits, cleaves, right in two…hip and square, classic and romantic, technological and humanistic…and the split is clean.
[…]
And yet here was Quality; a tiny, almost unnoticeable fault line; a line of illogic in our concept of the universe; and you tapped it, and the whole universe came apart, so neatly it was almost unbelievable.

Pirsig delar upp kvalitet i ”Hip” och ”Square”. Square är enkelt, square den intellektuella, analytiska sidan, den del där man enkelt kan kvantifiera en situation och ställa upp analytiska begrepp för att definiera vad som är bra respektive dåligt, men hip är den lilla fula ankungen. Kvalitet som är hip är ofta väldigt ogreppbar, något som blir väldigt tydligt när det gäller tex musik.

Musik kan framföras både på hipt och square, jag brukar tex tycka att popmusik framfört av en militärorkester (eller annan form av blåsorkester) blir rätt platt, det spelar ingen roll hur duktiga musikerna är (och de brukar vara duktiga) och ur ett strikt tekniskt perspektiv kan framförandet vara helt klanderfritt, men det blir oftast ändå väldigt platt och stelt med total avsaknad av hiphet. Det saknar känsla vilket gör att de flesta kommer finna framförandet ganska ointressant jämfört med originalet medans andra verkar tycka att det ändå har någon kvalitet som gör att de gärna lyssnar på marschmusik, även när de slaktar någon välkänd poplåt.

Samtidigt kan ett framförande som mer eller mindre helt saknar teknisk briljans ändå ha kvalitéer som gör att folk uppskattar det, tex Portsmouth sinfonia. Lyssna på egen risk!

Av någon orsak har jag märkt att musiker av någon orsak ofta finner Portsmouth sinfonia hysteriskt roliga (och därmed fullt frivilligt lyssnar på dem trots att de är katastrofalt dåliga) medans folk som inte har musikalisk bakgrund inte alltid ser någon poäng, eller därmed någon kvalitet, över huvud taget med de något stokastiskt spridda harmonierna. Nu kan man väl säga att just Portsmouth sinfonia är lite av ett ganska speciellt fall som mest uppskattas av musiknerdar med en viss form av absurd humor, men det hindrar inte att en sång som bryter med all square-kvalitet ändå kan bli en smash hit, som tex Crystal Waters som trots akut falsksång lyckades göra sången Gypsy woman till en dunderhit!

Nej, hon är inte tondöv, hon sjunger högst kompetent på andra inspelningar. Storyn, som jag hört den, påstår att Chrystal Waters slog vad om att hon kunde gå in i studion och sjunga falskt med flit och ändå skapa en hit! Huruvida storyn är sann eller inte har jag inte kunnat verifiera, men låtfan blev en diskoteksplåga så någon form av hip kvalitet måste den ändå anses ha.

Så vad har detta med kvantifierbar feminism att göra?!

Lugn, jag kommer till det … i nästa post. 😉

%d bloggare gillar detta: