Så varför är det så viktigt att bevara Internet fritt…?

Kanske för att annars skulle det inte uppstå såna här galenskaper?

Eller ja, folk skulle nog fortfarande göra dem (jag har sett en del galna hemgjorda saker på VHS när det begav sig) men de skulle ju inte få nån vidare spridning om vi jämför med den spridning saker får tex via YouTube idag.

Varje minut laddas 48 TIMMAR videos upp till YouTube, det motsvarar 240 000 långfilmer i veckan. Att upphovsrättsindustrin jobbar i lite lätt motvind när de försöker stoppa upphovsrättsbrott på Internet kan man ju förstå när man inser hur otroligt mycket information som hela tiden flödar fritt på nätet, att de försöker flytta över problemet på IT-företag är därför kanske inte så konstigt men att bara blockera, förfölja och straffa har, efter mer än 10 år sen, haft, om möjligt, marginell effekt medans YouTube (som givetvis drabbats av problematiken de med) har kommit på någon form av fungerande kompromiss:

Man TYCKER ju att när det finns såna exempel på hur gratis faktiskt går att göra pengar på att nån borde tänka till och gräva ner stridsyxan. Tycker man, då. Fat chance. Problemet är att branschen inte är beredda att anpassa sig till en förändrad värld. I stället ser vi hur beslutet att inte ta upp The Pirate Bay-målet i Högsta domstolen, trots att det finns intresse för ett prejudikat, har lett till att Antipiratbyrån burnar loss med skrikande däck och tänker dra bortemot 150 fildelningstjänster till domstol och Monique Wadsted tar till brösttoner och räds inte ens att ge sig på ett politiskt parti. Det är förmodligen unikt i svensk historia om hon verkligen gör allvar av det. Det är inte utan att jag undrar hur nära Brokep träffar i sin kritik. Hela TPB-cirkusen stinker. Brottsrubriceringarna känns otroligt krystade, straffen är absurt höga och så tar inte HD upp det? Reeeally…?

Konflikten är ett faktum. På ena sidan står en föråldrad industri som inte förstår sig på Internet men som inte har nåt emot att hindra teknikutvecklingen i sina förtvivlade försök att behålla kontrollen och på andra sidan står allmänheten som för varje ny generation allt mer tar Internet och informationsdelning som en självklarhet och som har allt mindre förståelse för statens och upphovsindustrins överreaktioner.

Det är mao upplagt för en rätt långlivad och troligen hetsig konflikt där ingen av sidorna kommer ge sig frivilligt, så det är nog bäst att passa på att njuta av Internet så mycket som möjligt medans det går för ingen vet hur länge det kommer få finnas kvar i någon form av öppen och fri inkarnation.

Förmodligen är alla vi som vill behålla Internet fritt bara en samling terrorister hela högen. Tja. Då få vi väl vara det. Informationsterrorister kanske? Låter väl inte så tokigt?

Som ett första led i mina handlingar som informationsterrorist så tänker jag lägga upp min PGP-nyckel här på bloggen. Så om någon vill ha tag på mig så blir det möjligt att göra så utan att riskera att blanda in FRA i ett oönskat gruppsamtal.

UPDATE:

Och bara för att jag hann posta så snubblade jag över den här videon som var fan ännu galnare! Garanterat ingen Hollywoodprodukt, inte.

Finns en hel hög kreativt nonsens här. Bara att vältra sig i kulturellt kaos! 😀

Too late to apologize – en politisk remix

Vad får man när man tar en hitlåt…

…och remixar den med en av de mest oroväckande politiska utvecklingarna vi sett i USA på länge?

Ett fantastiskt starkt (och väldigt välgjort) inlägg i debatten!

God jul, vare sig ni förtjänar det eller ej!

Det finns alltid nåt att skriva om som är, kommer bli eller riskerar att möjligen bli superdåligt och de dåliga nyheterna verkar stå som spön i backen mest jämt nuförtiden. Dock, trots att snön fullständigt lyser med sin frånvaro så skulle jag ändå vilja fokusera på det vi har framför oss; Kalle Ankas julafton!

Denna svenska högtidstradition som förmodligen sträcker sig förbi till och med vikingatiden och som inte den mest envetne massinvandring, massförstörelse av upphovsrätten eller ens bögarna kommer kunna ta ifrån oss och som är självaste orsaken till att mänskligheten någonsin kunde bosätta sig på dessa livsfientliga breddgrader och upprätthålla en civilisation (sort of)! Låtom oss hylla den med en stämningsfull sång som passar högtiden.

Och med detta lovar jag att vara tillbaka i mellandagarna och tex skriva vidare på min lilla blogserie om att vara anställningsbefriad och kanske försöka slutföra nåt av alla de utkast som bara blivit liggande men som ändå konstant påpekar att de väldigt gärna skulle vilja bli färdigställda.

Ät gott och skit i eventuella förhastade nyårslöften och annat trams. Det är ju nästan ett år sen nu, det måste väl alla redan ha glömt? Nu är det jul, då ska man lägga på sig så man klarar det bistra januariklimatet. Passa på i år, nästa år kan det vara försent!

Spotify – en misslyckad affärsmodell?

Idag annonserade Spotify att:

Nya användare kan i sex månader använda gratistjänsten precis som i dag. Men därefter går det bara att lyssna i tio timmar per månad – en halvering jämfört med nuvarande gräns – och varje låt kan bara spelas fem gånger.

Jaha. Det där måste vara det mest korkade jag hört från Spotify på länge, eller som Twittraren elmindreda uttryckte det:

Spotify says they’re going to encourage music piracy. That’s nice of them.

Jag tror det ligger en hel del i det, fast det blir förstås inte så enkelt eller uppenbart. Det jag tror kommer hända är (ungefär i den här ordningen):

• En del kommer pynta upp som Spotify vill och bli direktbetalande kunder (i stället för att betala genom reklam), ett fåtal lyssnar så lite att de inte kommer påverkas av begränsningarna men väldigt många kommer sluta använda tjänsten.
• När användandet av Spotify minskar så kommer det leda till en kortsiktig vinst (något lägre intäkter men markant lägre omkostnader pga större andel direktbetalande användare) men på lång sikt öppnar det för att andra alternativ.
• Pga att allt färre använder Spotify kommer färre personer skicka Spotify-URLar till varandra. Detta kommer leda till att färre startar programmet (och inte orkar installera det igen när de installerar om eller byter dator) vilket förstås leder till en ond cirkel med allt färre lyssnare.
• Spotify kommer bli marginaliserade och antingen bli en liten tjänst för de som av olika orsaker hänger kvar i sociala grupperingar där det hänger kvar eller så kommer företaget gå i konkurs och Spotify (och alla dina playlists) kommer försvinna.
• Enligt upphovsrättsindustrin kommer det vara de elaka kundernas fel att det här skedde. Man kommer skylla på allt utom de riktiga orsakerna och vi kommer få se politiker som hugger på betet och jamar med de stora katterna.

Så varför gör nu Spotify det här och, framför allt, varför gör de det först nu i stället för från början? Min gissning är att de är jävligt medvetna om att det här riskerar att bli början till slutet och att de kämpat med näbbar och klor bakom scenen för att undvika det här i det längsta. Tyvärr sitter de i en omöjlig situation där kunderna kritiserar dem för att vara dyra och att för lite pengar går till artisterna medans skivbolagen kräver allt större avkastning för musiken som spelas. Ekvationen går helt enkelt inte ihop. Torrentfreak skriver bra om det här:

A few days ago we reported that Lady Gaga earned a measly $167 for more than a million plays on the music streaming service, Spotify. According to new information received from music industry insiders, it turns out that Spotify isn’t ripping off the artists, the labels are.

However, it turns out that this might not be the fault of Spotify’s business model, but rather the involvement of some of the major labels in the project. As reported before, Sony BMG bought 5.8% of Spotify for 2,935 Euros, Universal Music got 4.8% for 2,446 Euros, Warner Music paid 1,957 Euros for 3.8% and EMI pocketed 1.9% for an investment of 980 Euros.

TorrentFreak has heard from various sources that independent distributors can get deals of at least $0.03 per play with Spotify. This adds up to a pay day of $30,000 instead of $167 for a million plays, which suddenly sounds like an altogether better deal.

En skillnad på nästan 180 ggr beroende på vilket bolag man som artist lierat sig med. Jardenberg gör en egen uträkning och kommer fram till att av hans 99:-/månaden når bara ca en femma fram till artisterna. Markant bättre, men det är förstås svårt att veta om man ska lita mest på Torrentfreak eller Jardenberg. Oavsett vilket är det kanske inte så konstigt att flera artister valt att dra tillbaka sin musik från Spotify eftersom det är deras enda möjliga sätt att protestera. Det var ett visst rabalder för några år sen när Magnus Uggla till exempel gick ut och sa:

Jag blir hellre våldtagen av Pirate Bay än rövknullad av Hasse Breitholtz och Sony Music och kommer därför att lyfta alla mina låtar från Spotify i väntan på en hederlig nättjänst.

Hårda ord, men uppenbarligen anser Magnus Uggla att Spotify numera är ”en hederlig nättjänst” för all(?) hans musik finns där, på Spotify. 20 album, varav några iofs verkar vara best of eller samlingsalbum. Man får hoppas att Uggla fick bra betalt för att rätta in sig i ledet.

Så hur blev det såhär? Jo, för att big four en gång i tiden satte hårt mot hårt mot Spotify och i omgångar hotade med att dra tillbaka sin musik från tjänsten vilket i slutändan ledde till att Spotify erbjöd skivbolagen att köpa billiga andelar i Spotify. En lösning som allt mer ter sig som den gamla klassiska kommentaren om att pinka på sig: Det värmer gott i början, men…

Problemet är att den gamla upphovsrättsindustrin inte har insett att partyt är över. Den gamla eran när oligopolsituationen garanterade höga vinster på omsättningen, upphovsrättsbranschen var lyx, flärd, kokainsträngar och nuppa småflickor som hasade ner brallorna för en biljett till partyt kommer aldrig mera tillbaka. Branschen måste ha varit medvetna om att sötebrödsdagarna var över men likt heroinister på jakt efter nästa fix förtränger hur destruktiva de är mot sig själva och andra ignorerade upphovsrättsindustrin utvecklingen och valde konflikt i stället för att tvingas anpassa sig.

For the major labels, it’s over. It’s fucking over. You’re going to burn to the fucking ground, and we’re all going to dance around the fire. And it’s your own fault. Surely, somewhere deep inside, you had to know this day was coming, right? Your very industry is founded on an unfair business model of owning art you didn’t create in exchange for the services you provide. It’s rigged so that you win every time – even if the artist does well, you do ten times better. It was able to exist because you controlled the distribution, but now that’s back in the hands of the people, and you let the ball drop when you could have evolved.

I used to reject the wishy-washy ”music should be free!” mantra of online music thieves. I knew too much about the intricacies and economics of it, of the rock-and-a-hard-place situation many artists were in with their labels. I thought there were plenty of new ways to sell music that would be fair to all parties involved. But I no longer believe that, because the squabbling, backwards, greedy, ownership-obsessed major labels will never let it happen, and that’s more clear to me now than ever. So maybe music has to be free. Maybe taking the money out of music is the only way to get money back into it. Maybe it’s time to abandon the notion of the rock star – of music as a route to fame and fortune. The best music was always made by people who weren’t in it for the money, anyway.

Det skrev Demonbaby 24:e oktober 2007, dagen efter Oink hade stängts ner av upphovsrättsindustrin. Det gäller än och artikeln (som är otroligt läsvärd) avslutas med fyra råd (jag citerar bara delar av de två första) hur man ska få slut på den här idiotin:

1. Stop buying music from major labels. Period. The only way to force change is to hit the labels where it hurts – their profits. The major labels are like Terry Schiavo right now – they’re on life support, drooling in a coma, while white-haired guys in suits try and change the laws to keep them alive. But any rational person can see that it’s too late, and it’s time to pull out the feeding tube. In this case, the feeding tube is your money.

2. Support artists directly. If a band you like is stuck on a major label, there are tons of ways you can support them without actually buying their CD. Tell everyone you know about them – start a fansite if you’re really passionate. Go to their shows when they’re in town, and buy t-shirts and other merchandise. Here’s a little secret: Anything a band sells that does not have music on it is outside the reach of the record label, and monetarily supports the artist more than buying a CD ever would. T-shirts, posters, hats, keychains, stickers, etc.

Det är förmodligen så man ska se på Spotify; det är ytterligare en livsuppehållande åtgärd för en industri som egentligen borde få somna in för gott. Det kommer heta att det är piratkopierarnas fel, man kommer skylla på ungefär allt som går att skylla på för att försöka skyla de egentliga orsakerna; en trasig och förlegad upphovsrätt och fullständigt föråldrade affärsmodeller inom upphovsrättsindustrin. Jag hoppades i det längsta att Spotify skulle fungera som ett ”klister”, en övergångsmodell för en omodern industri, men det höll inte så länge trots allt. Jag skrev för ett drygt år sen att:

På sätt och vis är Spotify ett kompatibilitetsinterface mellan det gamla och det nya, konsumentinterfacet (själva klientmjukvaran) aspirerar på att vara anpassat till dagens IT-kultur med streaming av godtyckligt antal sånger för en fast månadskostnad eller reklaminslag, men samtidigt har betalningsmodellen mot skivbolag/artister fortfarande en fot kvar i 1900-talets verklighet. Att den här modellen inte kommer hålla i längden är förmodligen självklart för alla som är del av IT-generationen, men än så länge funkar det även om det fortfarande uppstår en del dissonanser p.g.a. kulturinkompatibilitet.

Spotifys affärsmodell är väldigt rätt, en Internetbaserad tjänst som ger dig ett musikbibliotek som är många gånger större än det du själv orkar sortera och indexera på egen hand, men det hjälper inte när de samtidigt tvingas hålla en obsolet och döende dinosaurie vid liv. Utan den dödvikten tror jag att Spotify hade varit markant mer framgångsrik, artisterna hade definitivt fått markant mer betalt och mycket av dagens kritik hade aldrig ens uppstått men med dagens beslut kommer kritikerna knappast bli tystare.

Jag räknar kallt med att vi kommer få höra många Spotify-kritiker nu slå sig för bröstet och stolt utbrista ”Jag hade rätt!”.

Och det hade de.

Läs även Anna Troberg, Johanna Julén, Christian Engström, Svensson, Alltid Rött Alltid Rätt, Kulturbloggen

Remixkultur som politiskt verktyg

Ibland händer det att TV-inslag hamnar på YouTube pga att de har något extra som gör att någon tycker att det är värt att sprida vidare, I just det här fallet har en av de intervjuade en ganska, errr, karismatisk personlighet som nog får sägas sticker ut lite från mängden, vilket får klippet att snabbt spridas som ett virus över Internet.

Flera anser att klippet är så underhållande att det är värt att förbättra, de flesta klippen är dock rätt taffligt gjorda men The Gregory Brothers gav sig på klippet och skapade en välproducerad auto-tune-sång av den. Voilà! Instant viral!

Instant remixkultur. CBS intervjuade senare Antoine Dodson (som även fått en egen Wikipediasida) om hans plötsliga Internetkändisskap och om hur låten i fråga nu säljs på iTunes vilket gett honom en möjlighet att förbättra situationen för hans familj.

Internet är fantastiskt. 🙂

När uppnår ett alster verkshöjd?

Upphovsrätt bygger på idén att den person som har skapat ett verk av en viss verkshöjd också ska ha ensamrätt att bestämma hur detta verk får användas. Upphovsrätten kan skyddas genom bestämmelser om straff för den som utan upphovsmannens medgivande nyttjar verket. Lagstiftning eller praxis kan också medge skadestånd till upphovsmannen och förbud för annan att nyttja verket.

”Ett verk av en viss verkshöjd”, håll den formuleringen i minnet när du tittar på den här youtubevideon.

Och såhär är det faktiskt rätt ofta när det kommer till populärmusik, ett utmärkt exempel är tex Kents Kärleken väntar och Visages gamla hit Fade to grey.

Just de två låtarna är så lika varandra så att den danska DJ:n Morten Trøst gjort en remix.

Och just för att populärmusiken tenderar att försöka hålla sig inom samma mall för högsta igenkänningsfaktor så blir det förstås också väldigt lätt att visa hur stereotyp den därmed blir.

Det här är inget unikt för 2000-talet utan är något som alltid förekommit. Ta tex den helyllesvenska dansstilen hambo som var populär för sisådär 100 år sen. Det är (med väldigt få undantag) otroligt lätt att remixa låtar i hambotakt till att skapa helt nya verk just för att de har en gemensam grund, men när så mycket musik bevisligen delar så mycket grundläggande struktur, har de verkligen verkshöjd?

För att ett alster ska anses vara ett verk måste det ha uppnått verkshöjd. Det innebär att verket ska visa upp originalitet eller individuell särprägel som ett resultat av upphovsmannens personliga skapande. Det är med andra ord upphovsmannens säregna sätt att uttrycka något som skyddas, inte de idéer eller fakta som verket kan innehålla.

Varje gång jag slår på radion och lyssnar på någon av de musikkanaler avregleringen gav oss så känns det i alla fall som att de dagsländor till artister som oftast spelas i princip uppfinner hjul om och om igen (möjligen med lite olika färg eller storlek) och då vet jag inte om jag tycker att det är rimligt att de ska ”ha ensamrätt att bestämma hur detta verk får användas” när originaliteten och personliga prägeln i stort sett uteblivit.

Så hur ska då ett musikaliskt verk låta för att det inte ska råda någon tvekan om att det uppnått verkshöjd? Tja, vad sägs om såhär?

Säga vad man vill om Mike Oldfields timmeslånga epos Amarok, men det uppfyller verkligen kraven på verkshöjd. Det är till och med fullt rimligt att hävda att det överfyller och svämmar över kraven och att även mindre, err, originella verk fortfarande ska anses uppfylla dem. 😉

Så visst anser jag att det är fullt rimligt att musik ska gynnas av upphovsrätt, men just vad gäller populärmusik så känner jag ofta att verkshöjden är tveksam eller till och med obefintlig. Det blir inte heller speciellt konsekvent när upphovsrättsindustrin (naturligtvis) anser att även den mest utstuderade mallproduktion ska anses omfattas av upphovsrätten medans kreativa remixer av existerande verk inte ska det. Det som idag oftast visar sig vara den praktiska skiljelinjen när såna frågor ska avgöras är vilken part i målet som har mest juridiska och ekonomiska resurser snarare än vem som producerat det största kulturella värdet.

Givetvis är det samtidigt väldigt svårt att dra en tydlig gräns mellan ett verk som kan anses uppfylla kraven på originalitet eller individuell särprägel och ett verk som inte gör det, så förmodligen är det rimligt att även de mest banala populäralster anses ha någon form av kvalificerande verkshöjd, men då måste i konsekvensens namn även remixer och derivatverk av dessa verk också anses ha verkshöjd. Det enda som i sådana fall inte uppfyller kraven på verkshöjd är alster som kan anses vara rena plagiat, vilket ter sig ganska rimligt.

Det här har dock en konsekvens och det är att det uppstår en konfliktsituation mellan derivatverk, som rimligtvis måste anses vara fristående verk oavsett om upphovsmannen är uppbackad av en kraftfull upphovsrättsorganisation eller -industri, och originalverkens upphovsrätt som ger upphovsmannen ”ensamrätt att bestämma hur detta verk får användas”. Om man inte accepterar att derivatverk kan ha verkshöjd blir det svårt att motivera varför mallproducerad populärmusik ska omfattas av upphovsrätt men om derivatverk accepteras som självständiga verk med verkshöjd blir det plötsligt omöjligt att garantera upphovsmännen bestämmanderätt över sina verk. I vilket fall som helst innebär det att upphovsrätten inte längre fungerar (om den någonsin gjort det) och att denna dissonans mellan karta och verklighet förmodligen är en bidragande orsak till att upphovsrätten generellt sett inte efterlevs speciellt väl, inte alltid ens av personer som själva är aktiva inom upphovsrättsindustrin…

Sett ur det här perspektivet är det glädjande att se att höra att Storbritanniens premiärminister, David Cameron, idag gått ut och sagt att upphovsrätten måste anpassas till teknikutvecklingen.

Speaking at an event in the East End of London, at which he announced a series of investments by IT giants including Facebook and Google, Mr Cameron said the founders of Google had told the government they could not have started their company in Britain.

‘Fair use’

He said: ”The service they provide depends on taking a snapshot of all the content on the internet at any one time and they feel our copyright system is not as friendly to this sort of innovation as it is in the United States.
[…]
The six month review will look at what the UK can learn from US rules on the use of copyright material without the rights holder’s permission.

It will also look at removing some of the potential barriers that stand in the way of new internet-based business models, such as the cost of obtaining permission from rights holders and the cost and complexity of enforcing intellectual property rights in the UK and internationally.

It will also look at the interaction between intellectual property and competition law – and how to make it easier for small businesses to protect and exploit their intellectual property.
[…]
The announcement was welcomed by internet freedom campaigners, who said the government had to redress the balance after the controversial Digital Economy Bill, which gives copyright holders the power to block access to websites hosting illegal content.

”It is long overdue. Some of our copyright laws are frankly preposterous,” Jim Killock, of the Open Rights Group, told BBC News.

”The Digital Economy Act left a massive hole of missing user rights like personal copying and parody.

”It’s great to have the opportunity to make the case for modern copyright that works for citizens and artists rather than yesterday’s global publishing monopolies.”

Det här hjälper förstås inte oss i Sverige, i alla fall inte direkt, och det kommer säkert inte lösa alla problemen med dagens upphovsrätt, men det är ändå trevligt när en tongivande politiker talar om upphovsrätt och menar att den måste luckras upp i stället för att stramas åt. Förhoppningsvis ser vi nu en början till en insikt hos våra styrande politiker att man inte kan förbjuda ny teknik den här gången heller…

Pingat på Intressant.

(PS. Tack för länken till Axis of Awesome, mamma)

Protestsångsremix

Att hela vår kultur är en enda remix har jag redan skrivit om och givetvis är inte protestsånger ett undantag från det. En av de mest kända protestsångerna från Vietnamkrigets dagar är Joe McDonalds protestrag:

Med tanke på att USA:s inblandning i Vietnam har många likheter med vad som nu händer i Afghanistan så är det kanske inte så konstigt att även protestsångerna dammas av och får nytt liv:

Remixkultur. Funkar lika bra vad gäller aggressionspolitik som protestsånger!

Spike Jones, geniet med biltutan

Jag har lyssnat rätt mycket på Spike Jones på sistone, jag får såna ryck ibland helt enkelt. Spike Jones är nog egentligen hedenhös enligt många då han blev känd när en skiva fortfarande snurrade i 78 varv/minut och slogs sönder som en kristallvas om man tappade den i golvet. Trots detta finns det faktiskt fullt njutbara(?) inspelningar av hans framfart, både ljud och till och med i bild ibland.

Den förmodligen mest kända är Der Führers face som var en, ärligt talat, jävligt elak nidsång om Hitler:

Gammal fin, Amerikansk årgångspropaganda, minsann. Självaste Disney var även de indragna i propagandaapparaten (fast det vill de inte låtsas om nu, för de filmerna finns inte med i deras ”kompletta” utgåvor) och i en av deras kortfilmer använde de samma låt, om än anpassad till kortfilmen med Kalle Anka.

Men nu skulle det ju handla om Spike Jones och inte Disney och Kalle Anka. Spike Jones underhöll visserligen trupperna under kriget, men han har även gjort mycket annat som tex förvanskat samtida populärmusik, många av hans uppträdanden var lika geniala som totalt uppåt väggarna galna:

Inte ens klassiska verk gick säkra:

Tyvärr bara ljud på den där sista, men Spike Jones mord på Carmen är helt enkelt för bra för att inte vara med. 🙂

Det är kanske inte så förvånande att ”Weird Al” Yankovic är väldigt influerad av just Spike…

För de som inte har nåt emot sisådär 60 år gammal musik utan faktiskt vill höra mer av det här så finns det rätt gott om Spike Jones både på Grooveshark och Spotify.

Cyriak

Det här sorterar väl egentligen inte helt in under musik utan känns mer som kompletta konst(iga?)verk, men, alltså, hur lyckas han?

Att han har livlig fantasi är ju tydligt i alla fall, inte ens i mina mest pårökta fylledrömmar har jag upplevt nåt sånt här. Uhm, tack och lov…

Lite pausmusik – Carmen

Såhär när jag fortfarande är lite off efter valet och samtidigt planerar någon slags framtida blogframtid så kommer här lite trevlig pausmusik: Spike Jones tolkning av Carmen!

Fantastiskt verk. Bilderna är inte så mycket att bry sig om så de kan ni ignorera, men musiken är, ehm, väldigt unik. 🙂