Demokrati: teori och praktik

Inte helt sällan kritiseras den hiearkiska demokratin där den enskilda medborgaren, eller medlemmen i ett parti, får rösta på representanter som förmodas företräda sina väljares intressen. Eftersom det är orimligt med en så pass stor uppsättning representanter att alla kan hitta en som verkligen företräder alla ens egna åsikter så blir röstandet i bästa fall en kompromiss där man gör en avvägning och kommer fram till vilken representant som ändå mest företräder de åsikter man själv har och i sämsta fall blir röstandet en slentrianövning där man egentligen väljer sin representant på allt annat än rationella grunder.

I realiteten finns det, milt sagt, en viss diskrepans mellan det som utlovas i valtider och den politik man i praktiken kommer föra. Ingen politiker blir vald för att man tex vill göra neddragningar eller på annat sätt ställa till vardagen för medborgarna, alltså nämns inte de dåliga nyheterna utan man nöjer sig med att basunera ut de saker man vet har stört chans att resultera i ett bra valresultat. En populistisk röstmaximering.

Eftersom den stora massan medborgare lever rätt likartade liv med ungefär samma typ av vardag innebär det att de också är mottagliga för likartade floskler och eftersom de flesta föredrar att behålla sin trygga, kända vardag utan för stora förändringar så innebär det att partierna sakta rör sig mot rätt likartade budskap, vilket knappast kan bli mycket tydligare än när tex Moderaterna började kalla sig för nya arbetarpartiet.

Resultatet blir att hela den demokratiska processen reduceras till en ritual där folks brist på valfrihet leder till att politiken och resten av samhället tappar kontakten och även om den drivna politiken påverkar folks vardag väldigt starkt så representerar den i allt mindre grad vad folk egentligen tycker och tänker. Samtidigt används denna ritual som legitimitet för att kunna behålla status quo trots de uppenbara bristerna.

Det här är ett samhällsproblem som det talas om alldeles för lite och våra folkvalda föredrar nog att det förblir så eftersom det undergräver deras egen legitimitet.

Inom Piratpartiet har man valt den andra extremen; genom att göra medlemsmötet öppet för alla skippar man alla mellanled och alla kan direkt göra sin röst hörd, både genom att lägga fram egna motioner, yrkande på existerande motioner samt rösta i de två medlemsmöten som genomförs online två gånger om året. Teorin är att eftersom man slipper hiearkin ökar därmed också det demokratiska inflytandet för alla.

I realiteten innebär det att det kräver att varje medlem är beredd att avsätta en rätt ansenlig del av sin fritid för att kunna sätta sig in i frågorna och delta i omröstningarna. I det nu pågående medlemsmötet har jag räknat till 11 propositioner, 4 stadgemotioner, 65 sakpolitiska motioner, 4 övriga motioner samt inte mindre än 356 omröstningar! Om vi säger att det tar 5 minuter att sätta sig in i varje proposition och motion samt 1 minut att bestämma sig för hur man ska rösta i varje omröstning så innebär det att det nuvarande medlemsmötet kräver 13 timmar per medlem. Troligtvis handlar det om betydligt mer tid om man verkligen ska sätta sig in i varje fråga, det gjorde det i alla fall för mig när jag fortfarande bemödade mig att försöka hänga med i medlemsmötena.

Under alla år jag varit med i Piratpartiet har jag nog aldrig sett mer än 200 röster i en enskild votering (antalet röster redovisas alltid), inte ens när Piratpartiet hade över 50000 medlemmar kunde jag notera någon motsvarande ökning av valdeltagandet på medlemsmötena. Resultatet är att en så försvinnande liten andel av medlemmarna deltar att jag är ytterst tveksam till att kalla processen för representativ för medlemmarnas åsikter. Det har framkommit förslag på olika lösningar på problemet men ytterst lite har hänt mer än att presidiet (heder åt dem) har försökt göra situationen så bra som möjligt utifrån de smått omöjliga referensramar de blivit tilldelade, men grundproblemet att deltagandet är högst marginellt kvarstår eftersom den nuvarande direktdemokratiska ordningen verkar vara en helig ko som inte får röras.

Resultatet blir att de som gör sin röst hörd är personer som har gott om fritid eller är beredda att offra den lilla fritid de har på den internpolitiska processen. Det utesluter med stor sannolikhet heltidsarbetande föräldrar, egna företagare (som ofta jobbar betydligt mer än heltid) och andra personer som helt enkelt inte är beredda att offra den lilla paus de har på en denna tidsödande process. De som styr hur tex Piratpartiets breddningsarbete ska fortskrida blir därmed en liten högljudd klick som hävdar att processen är demokratisk trots att valdeltagandet är så lågt att det skulle anses vara katastrofalt i alla rimligt demokratiska sammanhang.

Det här är ett interndemokratiskt problem som många pirater helst sopar under mattan eftersom ett erkännande av att processen inte fungerar vore att erkänna att tex hela det nuvarande partiprogrammet i praktiken tagits fram av en liten elit utan att i realiteten vara sanktionerat av den breda medlemsbasen som man gärna försöker påskina.

Jag har varit medlem i Piratpartiet sen 2006. För ungefär en vecka sen gick mitt medlemsskap ut för att jag helt enkelt inte kände nån mening att förnya det, trots att allt som krävdes var att jag klickade på länken i något av påminnelsemailen eller svarade på nåt av påminnelse-SMSen.

Ett populärt citat som tillskrivits Benjamin Franklin, Albert Einstein och troligen en handfull andra personer är:

The very definition of insanity is to keep doing the same thing over and over again, expecting different results.

Piratpartiets direktdemokratiska medlemsmöten är ett organisatoriskt experiment som havererat, ändå envisas man med att fortsätta med samma modell möte efter möte. På samma sätt som jag innan valet 2006 (2006 och framåt har jag röstat på Piratpartiet) helt enkelt slutade rösta i valen för att jag inte längre ville bidra till att legitimera vår urholkade demokrati så är jag inte längre beredd att via mitt medlemsskap legitimera de åsikter en liten högljudd möteselit röstar igenom genom att utnyttja det faktum att den tidsödande processen i praktiken utestänger en förkrossande majoritet  av medlemmarna från medlemsmötena.

Har ni sett Babylon 5? Minns ni den ödesmättade inledningen till avsnitten i säsong 3 när ungefär allting såg genomeländigt och svart ut?

The Pirate Party was our last, best hope for Freedom and Integrity.

It failed.