Zen och konsten att kvantifiera feminism – Intermission

Det här är en direkt fortsättning på min förra post, Zen och konsten att kvantifiera feminism – Ciffhanger, och för er som inte orkar läsa hela den kommer här TL;DR-versionen:

Emma och jag retorikstångas ibland och då och då händer det att det uppstår nya tankar från de små skärmytslingarna. Av någon orsak lyckades vi för några dagar sen komma in på feminism och jämlikhet (igen) och bland annat (inte igen) hur ett västligt matriarkat skulle ha påverkat historiens gång (läs: inte alls). Vidare diskussioner (tex om hur kvinnliga chefer på papperet är jämlika män men i verkligheten ofta får stå ut med ganska pissiga attityder) fick mig att dra vissa associationer till Zen och konsten att sköta en motorcykel och hur Pirsig delar upp begreppet kvalitet i square (intellektuell) och hip (konstnärlig) kvalitet, men när det begav sig var jag för trött för att faktiskt kunna koppla den halv-Nelson som behövdes för att få ihop det på slutet så det är alltså de associationerna jag nu försöker sortera upp genom att skriva om dem.

Janis Joplin, Vikingarna och Crystal Waters var med på ett hörn också.

Så vad har nu zenbuddistiskt motorcykelunderhåll med kvantiserbar feminism att göra? Egentligen inte så mycket, eller ja, inte så mycket i den här texten i alla fall. Pirsigs bok har inte så mycket att göra med vare sig motorcyklar eller zenbuddism heller, vilket är därför han inleder boken med:

However, it should in no way be associated with that great body of factual information relating to orthodox Zen Buddhist practice. It’s not very factual on motorcycles, either.

Pirsigs bok är egentligen mer en berättelse om hur han i ett tidigare liv (nej, inte biologiskt utan snarare metaforiskt tidigare) ägnade mycket energi åt att försöka definiera vad kvalitet är och han använder bland annat zenbuddism och motorcykelunderhåll kanske både som exempel och referenspunkter i den beskrivningen.

Kvalitet. Allting kan ha kvalitet. Bra kvalitet, dålig kvalitet, undermålig kvalitet, fantastisk kvalitet, mycket kvalitet för pengarna osv. Kvantiserbar kvalitet är enklast. En hammare bör vara stryktålig nog att klara av de krafter som den utsätts för när man bankar med den, det är lätt att förstå, men om du frågar en van snickare så kommer du nog få svaret att förutom att vara hållbar måste en hammare ha mer svårkvantiserbara kvalitéer med, saker som att den ska vara skön att hålla i, ha en bra balans och tyngd som gör det lätt att slå i spik.

Hammaren på bilden hade ingen kvalitet att tala om, oavsett utifrån vilket perspektiv man studerar den. Den var alldeles för lätt vilket dels gjorde att det krävde många slag att slå i en spik och dessutom gjorde bristen på vikt den så obalanserad att det även var lätt att kröka spiken av misstag så den var inte speciellt hip. Som om inte det var nog var den dessutom alldeles för vek: när jag försökte dra ur en spik som verkligen hade satt sig så vann spiken så den var inte speciellt square heller…

Den enda kvalitet hammaren i fråga hade(!) var att den var bra att ha när jag förlagt alla mina andra hammare.

Så vad i herrans namn har detta med kvantifierbar feminism att göra?!

Kvalitet på det liv du lever. Livskvalitet.

”What moves the Greek warrior to deeds of heroism,” Kitto comments, ”is not a sense of duty as we understand it…duty towards others: it is rather duty towards himself. He strives after that which we translate `virtue’ but is in Greek areté, `excellence’ — we shall have much to say about areté. It runs through Greek life.”
There, Phædrus thinks, is a definition of Quality that had existed a thousand years before the dialecticians ever thought to put it to word-traps. Anyone who cannot understand this meaning without logical definiens and definendum and differentia is either lying or so out of touch with the common lot of humanity as to be unworthy of receiving any reply whatsoever. Phædrus is fascinated too by the description of the motive of ”duty toward self ” which is an almost exact translation of the Sanskrit word dharma, sometimes described as the ”one” of the Hindus. Can the dharma of the Hindus and the ”virtue” of the ancient Greeks be identical?
Then Phædrus feels a tugging to read the passage again, and he does so and then — what’s this?! — ”That which we translate `virtue ‘ but is in Greek `excellence.”‘
Lightning hits!
Quality! Virtue! Dharma! That is what the Sophists were teaching! Not ethical relativism. Not pristine ”virtue.” But areté. Excellence. Dharma! Before the Church of Reason. Before substance. Before form. Before mind and matter. Before dialectic itself. Quality had been absolute.

Feminism handlar om livskvalitet. Feminism är inte unik om att handla om livskvalitet, många andra -ismer har också som mål att öka livskvalitén, men låt oss begränsa oss till feminismen. Den ursprungliga feminismen är enkel att begripa sig på och därmed lätt att acceptera. Lagen ska vara lika för alla, kvinnor ska inbegripas i begreppet ”Allmän rösträtt”, kvinnor ska ha samma möjligheter och rättigheter att göra karriär osv osv osv.

Det här är feminism när den är ”square”, eller för att sätta ett svenskt ord på det, det handlar helt enkelt om rättvisa. Det är rättvisan, likheten inför lagen, som gör att kvinnor numera kan bli tex chefer, helt enkelt för att könet, enligt lag, inte ska avgöra ifall du får eller inte får bli chef. Rättvisan står dock totalt handfallen mot attityder, ”när en manlig chef är bestämd, men en kvinnlig är översittare” så är hela den verktygslåda vi idag har i form av disktrimineringslagar etc mer eller mindre värdelös, för även om man kan klämma åt en person, eller en organisation, för att denne/denna är diskriminerande så finns de här attityderna så spritt i samhället att det är lite whack-a-mole att försöka bekämpa diskriminering ett pundhuvud i taget.

Problemet är att för det mesta är det den verktygslådan som står till buds och, som det heter, om allt man har är en hammare så tenderar allting att se ut som en spik. En speciellt populär hammare när det är politikerna som tar fram verktygslådan är kvoteringshammaren. Den visar på beslutsamhet och handlingskraft och utlovar att med ett enda slag utrota orättvisor och utjämna orättvisor. Nu senast är det EU som börjat vifta vilt:

I sommar börjar EU-kommissionär Vivane Reding skriva lagtext för att komma tillrätta med jämställdheten i näringslivets toppskikt.”Bristen på kvinnor i toppbefattningar i näringslivet skadar Europas konkurrenskraft och hämmar den ekonomiska tillväxten”

Jag tror inte ett skit på att könsbalansen i styrelserna skulle påverka tillväxten och, ärligt talat, tillväxtsmässigt har Sverige fallit från 4:e till 11:e plats internationellt sett sen 70-talet, så om det kan påstås finnas någon form av relevant koppling mellan könsbalans och tillväxt så är det inte direkt meriterande för kvinnors närvaro i styrelserummen.

Det Vivane nu hotar med är kvoteringskrav för att höja andelen kvinnor i styrelserna från dagens 13.7% till 40%. Att det redan går åt rätt håll mtp att siffran för 2010 var 11.8% skiter hon i, det går för långsamt så det är dags att ta fram stora hammaren och tvinga alla företag med 250 anställda eller mer att kvotera in mer kvinnor i styrelsen. För Sveriges del innebär det att 0.09% av alla företag i landet kommer tvingas kvotera in fler kvinnor.

Vi tar det igen. Av en miljon, trettiosex tusen sjuhundraåttiosju företag i Sverige skulle alltså niohundrafyrtiofem, eller noll komma noll nio procent av alla företag, tvingas kvotera in fler kvinnor i styrelsen. Detta skulle alltså, påstår Vivane Reding, höja vår tillväxt.

Förutom orimligheten i hur kvotering skulle kunna ha någon noterbar påverkan på tillväxten finns det en annan aspekt i det här med. Att kvotera på kön innebär bara att man inför mängdlära som tvingande egenskap i styrelsebildandet, det kommer knappast påverka rutinerna i hur en styrelse tillsätts mer än högst ytligt eller, för den delen, hur styrelsen i sig fungerar. För att citera Emma igen (från förra posten):

Jag förstår liksom inte förväntningen att en chef skulle vara annorlunda pga kön, när själva egenskaperna för att vara chef handlar om helt andra saker. Typiskt skapad skillnad mellan kön, där det handlar om ambition och talang.

Jag tar mig här friheten att citera Niclas Lindsted som jag tycker sammanfattade det alldeles utmärkt i tre tweets:

Att säga att män kvoterar in män är inte en rättvis beskrivning av verkligheten. Personer kvoterar in kompisar. Som det alltid har varit. Problemet är att eftersom männen har majoritet i många styrelser blir det status quo. Men folk kommer alltid ”kvotera” in kompisar. Det enda som kommer förändras av kvotering är att orättvisan blir jämställd. Men fortfarande orättvis.

Det här är mao bara hallonsafträttvisa och symbolhandlingar. Att lagar och regler påverkar samhällets normer högst marginellt syns tex på att den illegala fildelningen i Sverige ligger på en jämn nivå och att vi ser en ökning av missbruket av tunga droger trots allt hårdare lagar på båda områdena. Om det gick att förbjuda bort attityder och oönskade beteenden borde vi internationellt sett vara ett av de länder som tex har minst problem med drogmissbruk. I verkligheten är situationen snarare det direkt motsatta och den allt mer bombastiska narkotikapolitiken ökar bara misären för de som missbrukar.

Vi har numera ett samhälle där vi på papperet är (så gott som) jämlika. Lagen gör inte (noterbar) skillnad på kön, religion, hudfärg, ursprung, handikapp etc, ändå kan förmodligen tex en stor del av alla invandrare vittna om att polisen behandlar dem annorlunda jämfört med hur de behandlar ”svennar”. Denna typ av diskrepans genomsyrar samhället, diskrepansen mellan regler och attityd. När vi tar på oss square-glasögonen och betraktar världen som rationell och kontrollerbar med lagar och regler så är vi blinda för hip-perspektivet och oavsett hur jämlika vi är på papperet kommer samhället alltid fortsätta vara ojämlikt hur mycket vi plockar fram våra regelhammare och hamrar på problemet.

Men visst har lagförändringarna haft effekt! Kvinnlig rösträtt, slopandet av omyndigförklarandet vid giftemål, lika arvsrätt osv, allt är steg mot en ökad livskvalitet för kvinnor. En indikation på att det även går att närma sig problemet från hip-hållet är de individer som lyckas leva sitt liv på egna villkor trots för tiden förtryckande regler och normer, ett sådant exempel på det är Anne Lister.

Anne Lister levde mellan 1791-1840 och lyckades med att inte bara ha manliga intressen och livsval, som tex att hon drev en kolgruva på sina ägor, hon var dessutom (mer eller mindre öppet) homosexuell. Homosexualitet var på den här tiden olagligt med fängelse på straffskalan, men bara mellan män! Jag förmodar att man helt enkelt inte ens funderade på möjligheten att kvinnor skulle kunna vara homosexuella…

Det finns förstås fler exempel på personer som levt otraditionsenligt och på tvärs med normer och regler, men det får räcka så. Jag hävdar därför att det finns ett hip och square även när det gäller livskvalitet, precis som Pirsig skriver om kvalitet (återigen citat i repris):

He was seeing two worlds, simultaneously. On the intellectual side, the square side, he saw now that Quality was a cleavage term. What every intellectual analyst looks for. You take your analytic knife, put the point directly on the term Quality and just tap, not hard, gently, and the whole world splits, cleaves, right in two…hip and square, classic and romantic, technological and humanistic…and the split is clean.

Jag har dock lite av ett dilemma med vad jag vill kalla den andra sidan. Om ena sidan är regler, vad är den andra sidan? Attityder? Attityderna gentemot Anne Lister var ofta inte nådiga, pga hennes livsstil och lesbiska sexualitet kallades hon ofta öknamn som tex ”Gentleman Jack”. Frihet? Kanske, men en frihet som inte är befäst i lag är väldigt osäker och kan inte tas för given. Samtidigt kanske är det så man ska se förhållandet mellan hip och square i det här fallet; friheten är hip och kommer ofta från de livsval vi gör och hur duktiga vi är på självförverkligande, square är det regelverk som garanterar att vi har rätt att göra våra egna val och garanterar att samhället aldrig (aktivt) kommer sabotera dem. Frihet är troligen den bästa svenska etikett jag kan ersätta hip med, så det får bli det.

Just våra möjligheter att genomföra våra egna livsval ännu en nyckelpunkt. Det finns tex en tendens till att rasism och arbetslöshet går hand i hand vilket jag allt mer har börjat se som att ju mer otrygg vår egen livssituation är, dess mer intoleranta blir vi mot andra och motsatsen; ju mer trygga och tillfreds vi känner oss, dess mer toleranta och accepterande kan vi kosta på oss att vara mot omgivningen. Har man ingen möjlighet att påverka sitt eget liv och tvingas in i en roll man själv inte är tillfreds med minskar troligen intresset av att förstå, acceptera och verka för att andra ska kunna göra avvikande livsval. Samtidigt är det i de individuella valen som den riktiga jämlikheten finns, att, likt Lister, bryta mot traditionella mönster blir inte jämlikt, eller livskvalitet, på riktigt förräns omgivningen kan acceptera det.

För många är också normen inte heller ett fängelse utan en trygghet. Om man aldrig fått veta att det finns alternativ (eller att alternativen är öppna för dem själva) och det står klart för var och en vad som förväntas av dem så kommer de flesta falla in i ledet och anpassa sig efter normen, även om det innebär att gå emot sina egna drömmar. Om normen ändras, tex att kvinnor också ska ha rätt till karriär och arbete, så kommer de flesta anpassa sig och det skapas en ny norm som alla förväntas anpassa sig till och de som avviker, vare sig om det handlar om att hänga kvar i en föråldrad norm eller att inte passa in vare sig i den gamla eller nya normen, kommer fortfarande vara missanpassade. Så länge det finns en norm som alla förväntas följa så finns det ett fängelse som en del känner sig inlåsta i.

He brought out the knife and excised the one word that created the entire angering effect of that sentence. The word was ”just.” Why should Quality be just what you like? Why should ”what you like” be ”just”? What did ”just” mean in this case? When separated out like this for independent examination it became apparent that ”just” in this case really didn’t mean a damn thing. It was a purely pejorative term, whose logical contribution to the sentence was nil. Now, with that word removed, the sentence became ”Quality is what you like,” and its meaning was entirely changed. It had become an innocuous truism.
He wondered why that statement had angered him so much in the first place. It had seemed so natural. Why had it taken so long to see that what it really said was ”What you like is bad, or at least inconsequential.” What was behind this smug presumption that what pleased you was bad, or at least unimportant in comparison to other things? It seemed the quintessence of the squareness he was fighting. Little children were trained not to do ”just what they liked” but — but what? — Of course! What others liked. And which others? Parents, teachers, supervisors, policemen, judges, officials, kings, dictators. All authorities. When you are trained to despise ”just what you like” then, of course, you become a much more obedient servant of others…a good slave. When you learn not to do ”just what you like” then the System loves you.

Ofta när feminism och jämlikhet diskuteras, speciellt om det är i politiska sammanhang, reduceras det till att handla om löneklyftor, vem som lägger ner mest tid i hemmen, vem som tar mest ansvar för barnen, hur kvotering i olika situationer ska bryta dödläget osv. Det är förstås viktiga frågor, men genom att man fastnar i den typen av hallonsafträttvisa så innebär det i praktiken bara att målet för feminism tenderar att decimeras och trivialiseras tills att målet för kvinnor är att uppnå samma livsstil som män. Genom det skapas det nya normer som ersätter de gamla och det traditionella fängelse kvinnor undflyr ersätts bara av ett nytt. Det är olyckligt med tanke på att den normen skulle må väldigt bra att ifrågasättas mer i sin tur.

Det var inte meningen, men det blir ännu en post helt enkelt för att det här ämnet inte fick plats ens i två postningar, så jag får sätta punkt här och fortsätta i nästa post…