Zen och konsten att kvantifiera feminism – Ciffhanger

Ibland pratar jag med Emma. Vi tenderar att utbyta tankar, diskutera och ibland hänfalla till ganska hårdnackat debatterande! Vi är visserligen båda pirater, men det innebär inte att vi automatiskt alltid är överens om tingens ordning och dessutom är vi båda ganska envisa när vi försöker försvara våra positioner. Jag kan inte minnas att vi någonsin blivit ovänner ens för en tid, men däremot kan det osa både svavel och krutrök när vi stångas som värst. Inte helt sällan slutar det med någon slags syntes som ofta hamnar överraskande långt bort från ursprungspositionerna.

Emma lyckades alldeles utmärkt med att vända upp och ner på vissa av mina åsikter när vi kom in på Oscar Schwartz bok A Brief History of Swedish Sex: How the Nation that Gave Us Free Love Redefined Rape and Declared War on Julian Assange. I korthet handlar boken om hur Sverige gick från att vara extremt sexliberalt till att idag ha utvecklat en absurd överkänslighet mot sexualitet där jag ofta fått känslan av att det gått så långt att rättssäkerhet ersatts av propaganda och godtycke. Emma punkterade dock min rosa ballong angående att allt var fri sex och lavendeldoft förr genom att kontra med:

Tror det handlar om perspektiv – från mitt perspektiv har det aldrig handlat om att jag varit särskilt fri att göra det jag vill, ur ett sexuellt perspektiv, trots att jag växte upp på 70-talet.
Det har ALDRIG handlat om att mitt sexliv inte stigmatiserats eller landat på löpsedlar (representativt) på olika sätt. Och det har ALLTID handlat om vad jag som kvinna kan tillföra sexuellt, sexigt eller utseendemässigt.
[…]
Jag tänker ibland att det är sån ironi liksom, när jag fattar att folk uppfattat det som att ”det var bättre förr” – för det var inte det, för kvinnor generellt sett. Tongångarna var att det BORDE varit bättre, men men… nu sitter vi här med lady-fucking-shave, brazilian waxes och rosa fucking etikett, och jag fattar inte riktigt vad som hände.

Och bara för det drog jag mig till minnes en dokumentär jag sett om hippie-eran där det berättades att Janis Joplin blev en populär ”trofé” (pga sitt kändisskap) och att hennes längtan efter kärlek ofta fick ge vika för fri sex.

Myten om Hippie-eran som en tid av full individuell frihet är nog tyvärr bara en myt och den frihet som uppstod var nog mer en frihet från tidigare normer samtidigt den skapade nya sociala ramar och mönster som i sig blev ett nytt slags fängelse. Det här gav en intressant pusselbit till dagens feminism som jag tidigare saknat; vissa skulle nog hävda att det är typiska patriarkala sociala mönster som helt enkelt transformerades till en ny social kontext och det vore förmodligen svårt att hävda att de skulle ha fel.

Så om hippie-eran i alla fall delvis uppstod på männens villkor, hur skulle ett motsvarande matriarkaliskt samhälle se ut? Kanske som Mosuofolket i norra Kina?

But what makes the Mosuo unique is their practice of zuo hun, or ”walking marriage”. From the age of 13, after being initiated, females may choose to take lovers from men within the tribe, having as many or as few as they please over their lifetime. Male companions are known as axias and spend their days carrying out jobs such as fishing and animal rearing, and visit the women’s homes at night, often secretly; any resulting children are raised by the woman’s family. The father and all adult men are known as ”uncles” – there is no stigma attached to not knowing who a child’s father is.

Låter onekligen exotiskt, as in totalt annorlunda mot hur vi är vana vid att det ”ska” vara. I en annan artikel kan man läsa att:

SPIEGEL ONLINE: What astonished you the most?

Coler: That there is no violence in a matriarchal society. I know that quickly slips into idealization — every human society has its problems. But it simply doesn’t make sense to the Mosuo women to solve conflicts with violence. Because they are in charge, nobody fights. They don’t know feelings of guilt or vengeance — it is simply shameful to fight. They are ashamed if they do and it even can threaten their social standing.

SPIEGEL ONLINE: And when there’s no solution to a problem?

Coler: Either way, there won’t be an altercation. The women decide what happens. Some of them do it more strictly and others in a friendlier way. They are strong women who give clear orders. When a man hasn’t finished a task he’s been given, he is expected to admit it. He is not scolded or punished, but instead he is treated like a little boy who was not up to the task.

Idylliskt. Tyvärr verkar det som att Mosuo-folket kanske inte är så himla annorlunda ändå i slutändan och att sanningen kanske ”förbättrades” lite för att förstärka den exotiska känslan. Skrapar man lite på ytan och börjar läsa något mer nyanserade beskrivningar om Mosuofolket så får man snarare en bild av ett folk där män och kvinnor har uppdelade ansvarsområden på ett sätt som påminner mycket om våra egna förfäder vikingarna:

Den vikingatida kvinnans ställning som husfru innebar att hon var gårdens och hushållets självklara chef. Detta märks på att nyckeln var en av hennes tydligaste symboler. Just nycklar har hittats i många vikingatida kvinnogravar. Långt fram i tiden symboliserade nyckeln makt över hushållet. Detta kan för en modern människa verka som en slags begränsning. Som att kvinnor hade det ansvaret istället för en offentlig makt. Men eftersom gården var själva centrum i den vikingatida människans världsbild ska man inte se det så.

Så hur var det då med att matriarkat är mindre våldsamt? Emma trodde personligen inte ett smack på det utan konstaterade torrt att ett matriarkat lika gärna skulle kunna använda män som kanonmat och intressant nog så verkar den tanken inte vara speciellt långsökt:

Njals saga skrevs på Island under 1200-talet, men bygger på en mycket äldre tradition. Sagan handlar om bråk mellan Gunnar och Njals släkter. Sagan verkar skildra ett manligt samhälle, där männens strider och gräl dominerar historien. Men ser man närmare på berättelsen är männen egentligen nästan som marionetter. Kvinnorna styr händelserna i bakgrunden, men deltar aldrig själva i striderna.

Om vi bortser från den akuta bristen på kanoner på den tiden så verkar det onekligen som att Emma träffade huvudet på spiken där. Nu är det här förvisso en vikingasaga och även om gården, där delar av handlingen utspelar sig, ännu finns så har man inte kunnat visa att tex den mordbrand som förekommer i slutet av sagan faktiskt ägde rum, så tydligen har det inte gått att styrka den historiska sanningshalten i sagan, men så vitt jag kunnat läsa mig till var vikingatidens kvinnor (förhållandevis?) jämställda männen och att sagans kvinnor är med och styr även om de inte är de som strider ter sig mao inte orimligt.

Egentligen är det nog inte så konstigt när man tänker efter, om man tex tittar på de chefer jag haft på olika jobb så har många haft liknande personliga egenskaper helt oberoende om det varit en manlig eller kvinnlig chef, en erfarenhet jag delar med flera andra. Man kan se det på två sätt; antingen som att en person karriärmässigt kommer att välja en väg som passar dennes personlighet eller, lite mer fatalistiskt, att det inte så mycket är en person som väljer en passande roll som att det är rollen som väljer en passande person. Dock, här har Emma ännu en bra poäng:

Jag förstår liksom inte förväntningen att en chef skulle vara annorlunda pga kön, när själva egenskaperna för att vara chef handlar om helt andra saker. Typiskt skapad skillnad mellan kön, där det handlar om ambition och talang.
[…]
Jag tror bara att vi som vanligt, bekräftar när vi ser det som vi upplever som ”sant” och är blinda för när det finns hos andra som inte ska vara så. Hjärnan verkar ha en irriterande ovana av att fungera så. Idiotiska hjärnan. *suckar lite*
[…]
och den inre värderingen som man missar. Som när en manlig chef är bestämd, men en kvinnlig är översittare.

Så det finns en motsägelse här. Kvinnor kan bli chefer, vilket är jämlikt, men även om det säkert inte är så överallt så har jag själv sett den attitydskillnad som Emma pratar om (och även sett platser där den inte förekommit eller åtminstone inte varit lika tydlig), vilket förstås inte är jämlikt. Den enda förklaring som passar in här är att det finns en kvantiserbar (eller, om ni så vill, kvoterbar) form av jämlikhet och en mer ”svårfångad” jämlikhet som handlar mer om skillnader i de attityder som råder gentemot kvinnor och män. Vilken av dem är den jämlikhet vi menar när vi i dagligt tal pratar om jämlikhet? Den ena? Den andra? Båda? Ingen? Eeeeerm, jadu…

Här nånstans tog mina associationer ett kanske inte helt uppenbart logiskt skutt till Zen och konsten att sköta en motorcykel och nånting som först tedde sig som en väldigt långsökt och orelaterad association vägrade riktigt släppa greppet och jag blev tvungen att fundera lite mer på om det möjligen skulle kunna finnas en koppling. Exakt vad boken handlar om är inte alltid helt lätt att förklara eftersom den består av åtminstone tre till synes oberoende trådar som ändå är intimt sammanflätade, men en sak boken försöker göra är att förklara vad kvalitet är.

”A thing exists,” he said, ”if a world without it can’t function normally. If we can show that a world without Quality functions abnormally, then we have shown that Quality exists, whether it’s defined or not.” He thereupon proceeded to subtract Quality from a description of the world as we know it.
The first casualty from such a subtraction, he said, would be the fine arts. If you can’t distinguish between good and bad in the arts they disappear. There’s no point in hanging a painting on the wall when the bare wall looks just as good. There’s no point to symphonies, when scratches from the record or hum from the record player sound just as good.
Poetry would disappear, since it seldom makes sense and has no practical value. And interestingly, comedy would vanish too. No one would understand the jokes, since the difference between humor and no humor is pure Quality.

Jämförelsen fortsätter med att skala bort sport sport, god mat (om mat bara ska mätta, finns det någon orsak att anstränga sig mer än att se se till att vi får i oss alla spårämnen och vitaminer på enklast möjliga sätt?), film, dans, teater, musik osv och det enda som verkligen skulle finnas kvar är strikt mätbara egenskaper som matematik, fysik och logik eftersom det går att kvantifiera och definiera vad som tex är bra respektive dålig matematik.

He was seeing two worlds, simultaneously. On the intellectual side, the square side, he saw now that Quality was a cleavage term. What every intellectual analyst looks for. You take your analytic knife, put the point directly on the term Quality and just tap, not hard, gently, and the whole world splits, cleaves, right in two…hip and square, classic and romantic, technological and humanistic…and the split is clean.
[…]
And yet here was Quality; a tiny, almost unnoticeable fault line; a line of illogic in our concept of the universe; and you tapped it, and the whole universe came apart, so neatly it was almost unbelievable.

Pirsig delar upp kvalitet i ”Hip” och ”Square”. Square är enkelt, square den intellektuella, analytiska sidan, den del där man enkelt kan kvantifiera en situation och ställa upp analytiska begrepp för att definiera vad som är bra respektive dåligt, men hip är den lilla fula ankungen. Kvalitet som är hip är ofta väldigt ogreppbar, något som blir väldigt tydligt när det gäller tex musik.

Musik kan framföras både på hipt och square, jag brukar tex tycka att popmusik framfört av en militärorkester (eller annan form av blåsorkester) blir rätt platt, det spelar ingen roll hur duktiga musikerna är (och de brukar vara duktiga) och ur ett strikt tekniskt perspektiv kan framförandet vara helt klanderfritt, men det blir oftast ändå väldigt platt och stelt med total avsaknad av hiphet. Det saknar känsla vilket gör att de flesta kommer finna framförandet ganska ointressant jämfört med originalet medans andra verkar tycka att det ändå har någon kvalitet som gör att de gärna lyssnar på marschmusik, även när de slaktar någon välkänd poplåt.

Samtidigt kan ett framförande som mer eller mindre helt saknar teknisk briljans ändå ha kvalitéer som gör att folk uppskattar det, tex Portsmouth sinfonia. Lyssna på egen risk!

Av någon orsak har jag märkt att musiker av någon orsak ofta finner Portsmouth sinfonia hysteriskt roliga (och därmed fullt frivilligt lyssnar på dem trots att de är katastrofalt dåliga) medans folk som inte har musikalisk bakgrund inte alltid ser någon poäng, eller därmed någon kvalitet, över huvud taget med de något stokastiskt spridda harmonierna. Nu kan man väl säga att just Portsmouth sinfonia är lite av ett ganska speciellt fall som mest uppskattas av musiknerdar med en viss form av absurd humor, men det hindrar inte att en sång som bryter med all square-kvalitet ändå kan bli en smash hit, som tex Crystal Waters som trots akut falsksång lyckades göra sången Gypsy woman till en dunderhit!

Nej, hon är inte tondöv, hon sjunger högst kompetent på andra inspelningar. Storyn, som jag hört den, påstår att Chrystal Waters slog vad om att hon kunde gå in i studion och sjunga falskt med flit och ändå skapa en hit! Huruvida storyn är sann eller inte har jag inte kunnat verifiera, men låtfan blev en diskoteksplåga så någon form av hip kvalitet måste den ändå anses ha.

Så vad har detta med kvantifierbar feminism att göra?!

Lugn, jag kommer till det … i nästa post. 😉