Close but no rabbit
2012/07/25 6 kommentarer
Läste för ett tag sen att Bryan Adams ondgjort sig över fildelningen i en intervu i Aftonbladet och jag måste säga att hans argument når helt nya höjder på krystningsskalan. Han säger att han funderar på att inte göra fler album för att han inte är säker på att någon skulle lyssna? Wtf?
Även om jag gör det så är jag inte säker på att någon skulle lyssna. Men jag menar inte att dissa mig själv utan det gäller alla artister. Människor gillar att lyssna på musik i sin Ipods. Det är inte samma som det brukade vara.
Nä, det är klart. När jag var tonåring brukade inte folk lyssna på musiken i sin iPod, snarare brukade många lyssna på sin favoritmusik i sin bärbara bandspelare. Jag avverkade själv flera billiga noname-bandspelare made in China innan jag köpte en begagnad state of the art Sony Walkman DD, en synnerligen välbyggd liten bandspelare som inte svajade ens om man behövde spurta för att hinna med bussen. Jag har ingen aning om hur många batterier jag körde slut på, men jag vet att det inte tog lång tid innan jag skaffade mig laddbara batterier eftersom batterikostnaden annars blev ofantlig pga de där bärbara bandarna.
Jag är inte riktigt säker på vilken bild Adams försöker lura på Aftonbladetläsaren om hur verkligheten såg ut innan Internet och iPod, men den stämmer i vilket fall inte ett dugg med min erfarenhet. Den pre-Internet-era jag växte upp i hade en utbredd privat kopiering av musik eftersom det var standard att man spelade in polarnas LPs (och CDs när det kom) på band, kopierade band, gjorde blandband och lyssnade på banden överallt; i bilen, på bussen, på tåget, i skolan (på rasterna), på jobbet, ja, var det nu fanns en portabel eller stationär ljudutrustning.
Bryan Adams började sin musikkarriär 1978, dvs bara ett år innan Sony släppte sin första Walkman. Hela Adams framgångsrika karriär har alltså samexisterat med portabel musik och privat kopiering av hans musik. Påståendet att det inte är ”som förr” håller alltså inte riktigt, i alla fall inte om han med ”förr” menade hans mest framgångsrika period, 80-talet. Men sen kryper det då fram, det det egentligen handlar om:
– Jag tycker folk ska få betalt för sin musik. Jag tror inte på att musik ska vara gratis. Om du går in i en butik och tar en chokladkaka så skulle de jaga efter dig. Vad är skillnaden?
Där har vi det. Adams anser att musik inte ska vara gratis av princip och så drar han den gamla uttjatade (och felaktiga) parallellen till stöld. Problemet är att när tekniken gör gamla tekniker och distributionsformer obsoleta så måste marknaden anpassa sig, annars är inte marknaden fri och vi skapar monopolsituationer som är mer skadliga än förändringen.
Det sorgliga är att Bryan Adams sitter lite i samma sits som Trent Reznor befann sig i men trots att han borde ha samma möjligheter att dra nytta av sitt kändisskap samtidigt som han slår sig lös från skivindustrins monopolfälla så verkar poletten fastna halvvägs och han ser bara försämring där många andra artister ser möjligheter i stället.
Close but no rabbit. Andraplatsen ger ingen kaka.
Så varför väljer inte Bryan Adams att göra som Trent Reznor då? Tja. Ärligt talat känner jag fan inte en jävel som fortfarande lyssnar på Bryan Adams (mer än hans gamla 80-talshits av rent nostalgiska skäl) och skulle jag gissa så är det kanske inte direkt nån jättekö till hans konserter heller. Inte som förr i alla fall.
Det är förmodligen så att hitmaskinen Adams inte har så mycket att komma med längre, men det är i såna fall knappast pga iPod och fildelning. Vi var många som lyssnade på hans musik i våra Walkmans på 80-talet och även fast jag kände många som hade i alla fall några av hans låtar på nåt kassettband när det begav sig så var det väldigt få som faktiskt hade nåt av hans album på LP eller CD. Det hade ju alltid nån annan och i värsta fall kunde man ju kopiera någon annans kassettkopia.
Bryan Adams är hopplöst förknippad med 80-talet men precis som den portabla lilla bandspelaren som käkade batterier på löpande band så har hans storhetstid helt enkelt passerats. Att han försöker skylla det på iPod och Internet håller inte eftersom det var samma typ av gratis spridning som skapade hans framgångar på 80-talet.
Men det är väl som vanligt, det är lättare att skylla på någon annan, eller något annat, än att acceptera att felet ligge hos en själv. Surt sa räven om rönnbären…
Full Mental Straightjacket 
+1
Dessutom så nämner han, har jag för mej, att folk nu kan köpa enstaka låtar på ett album, genom t.ex iTunes el. Spotify, utan att köpa hela albumet vilket oxo han tycker är nestligt. Snacka om att vara emot sina fans 🙂
En teori: Adams kan mena något helt annat, nämligen att förr i tiden köpte man (eller kopierade) en LP, och lyssnade igenom den. En gång, två gånger, tio gånger, hundra gånger.
Det beteendet har i vart fall inte jag kvar; nu har jag 20-25 G musik i min telefon och jag kan identifiera artisten på ungefär hälften utan att tjuvkika när jag blandar. Säg ”Iron Maiden” och jag kan räkna upp varje låt på varje skiva i utgivningsordning och har dessutom en minnesbild av varje låts melodier, rytmer och texter. Säg ”Amaranthe” och jag har ett vagt begrepp om deras sound, och det är allt.
Det var det jag tolkade in i hans oro för att folk kanske inte vill lyssna på hans album längre. I så fall är den lilla bittra ranten på slutet egentligen ganska löst relaterad till resten. Men jag kan ju ha helt fel, det har hänt förr. 🙂
Men det är ju inte heller nåt nytt. Visst hände det att man spelade in hela album på kassetterna, men många spelade ju bara in de bra spåren och hoppade de dåliga och så hade man ju alla de där blandbanden där man i princip aldrig spelade in två spår från samma artist på rad just för att man ville ha lite variation. Sen kom CD-växlarna som kunde spela shuffle från 3, 6 eller tiotals CDs och då blev ju albumordningen totalt irrelevant och så fanns förstås de som köpte ”professionella” blandningar (Mr Music någon?) eller helt enkelt lyssnade på radio.
Ja visst hände det att man lyssnade på hela album, men för min egen del var det album som Marillions Misplaced childhood (denna klassiker!), Mike Oldfields olika album med ett enda långt 20-25 minuter spår på A_sidan, Jethro Tulls temaalbum eller liknande. Aldrig Bryan Adams. Adams gjorde egentligen aldrig album, han gjorde hits som bara råkade hamna på samma album tillsammans med en del utfyllnadsspår (precis som de flesta artister), men det var ju inte riktigt så att Adams album hade någon röd tråd som höll dem samman.
Händer det mer sällan att man lyssnar på ett helt album idag? Förmodligen, men det är i såna fall mer för att tekniken idag är mer anpassningsbar och att det är enklare för människor att själva kontrollera hur de vill lyssna på musiken. Det är helt enkelt en ökad frihet och större bekvämlighet. Att gnälla över det känns lite som att tycka att det är för enkelt att tända i ett rum nu när fotogenlampor ersatts med elektriskt ljus… 😉
Just precis, det är precis som förr, det som skiljer är möjligen ett dygn? Kanske låter det konstigt, men på 80-talet och debatten kring kasettbanden så kom en undersökning som kom fram till att tiden för full marknadspenetration var 3 dygn. Alltså, det tog tre dygn från skivsläpp till att alla som ville ha låten hade den, till stor del genom inspelning på kasettband. Idag ligger den tiden någonstans kring drygt ett dygn.
Vad som också är precis som förr, är att det största hotet mot en artist inte är frågan om hur denne skall få betalt, nä det största hotet består i att förbli okänd eller helt sonika bli bortglömd och en föredetting. Bryan tillhör de senare. Saker o ting är alltså i stora drag som de alltid har varit.
Det jag menade och som jag tror Adams menar är att förr så köpte folk hela album. Idag köper folk bara enstaka låtar eftersom dom kan göra det via tekniken. Det gick inte på samma enkla sätt förr. Då var du tvungen att köpa mixplattor. / Mikke
Brorsan är 65 idag 1960 eller möjligen 61 köpte jag den första singelplattan i den därmed påbörjade skiv och cd samling han fortsatt köper dag ut och dag in i paket efter paket från säljare runtom i världen… Varför… lite ekorre, kan jag tänka efter ha frågat och fått svar som ändå kräver mer eller mindre djuplodat tolkande… ni borde undra hur allt får plats i ett vardagsrum och en fem meter lång korridor därtill och venylens singel i kartong i garderober och LP-na i hans sovrum… till det kommer att han lirat över till dat-kasetter allt i venyl han sålt från sig under åren för ganska bra slantar, sedan venyl blivit mode igen i den ”känslokalla” digitala eran många tycks uppleva sig bo i… har hört han kalkylera med tre mansåldrar av liv för att lyssna i genom det hela från början tillslut… slutsatsen blir ju överslagsmässigt att han inte lyssnar riktigt på låtarna såsom folk gör mest… ”uppslagsverk”, bara blir svaret till den som undrar… ”lyssnandets sinnesförmåga är alltför underskattat i den värld med så mycket synpunkter, vinklar, vittnesmål… och allt vad ögats geometriska begripligheterna heter även om man tar till som låter med öronens förståelse redan i mammas mage… man fattar varför det över Platon Akademi lär ha stått skrivet, att ”hit kommer ingen in som inte kan geometri”… i Uppsala lär gubben Thorgils fått inpräntat, att ”tänka fritt är stort men rätt större”…
Idag är väl den historiskt juridiska situationen den, att den som äger upphovsrätten också äger rätt att bestämma vad han vill göra med den… i princip rätt, ja, rättsligt betraktat… men hur historien om hur vi människor slagits om vem som hittade på vad… framgår det ju klart, att slaget om rätt lagstiftning inte vunnits av den som argumenterat för vad som är rättvist, rättfärdigt eller rättrådigt från fall till fall, utan av den som inte föll med vapnen i hand… och att de som inte föll i samtliga fall står på sin rätt med hjälp av satellitdirigerade drönare med rätt slagkraftig rätt-färd i riktning och laster att övermaktens summa av laster konstant kring att upphovet inte inte konstant ifrågasätt…
Det finns många väderkvarnar här i världen…