Industrialismens sista offer

Jag har tidigare skrivit om hur dagens arbetsnorm är förödande för de som drabbas. Idag läste jag en blogpost skriven av Michael Abrash som dels handlar om hur han hamnade på Valve men framför allt om hur Valve fungerar (annorlunda) jämfört med hur företag normalt fungerar.

If most of the value is now in the initial creative act, there’s little benefit to traditional hierarchical organization that’s designed to deliver the same thing over and over, making only incremental changes over time. What matters is being first and bootstrapping your product into a positive feedback spiral with a constant stream of creative innovation. Hierarchical management doesn’t help with that, because it bottlenecks innovation through the people at the top of the hierarchy, and there’s no reason to expect that those people would be particularly creative about coming up with new products that are dramatically different from existing ones – quite the opposite, in fact.

(min fetstil)

Huvudet på spiken. Så varifrån kommer då frasen ”traditional hierarchical organization that’s designed to deliver the same thing over and over”? Det var den delen av hans blogpost som verkligen gav mig en sån där WOW-upplevelse! Häng med.

The idea that a 10-person company of 20-somethings in Mesquite, Texas, could get its software on more computers than the largest software company in the world told him that something fundamental had changed about the nature of productivity. When he looked into the history of the organization, he found that hierarchical management had been invented for military purposes, where it was perfectly suited to getting 1,000 men to march over a hill to get shot at. When the Industrial Revolution came along, hierarchical management was again a good fit, since the objective was to treat each person as a component, doing exactly the same thing over and over.

(min fetstil)

När jag läste det här var det med lite av den känslan man får när man lägger den där sista pusselbiten i det pusselbitsformade hålet efter att ha rotat fram den från dammråttorna under soffan där den svepts ner av misstag nån gång när man började på det där enorma pusslet på tusentals bitar. Det bara passade. Perfekt. Klick. Lite på samma sätt som Alexander Bards föreläsning ”Det digitala klassamhället” (som tyvärr inte längre verkar finnas online) gjorde en fantastisk koppling mellan vårat nuvarande samhälle och vår historieskrivning så kan man här se en koppling mellan samhälle och militär.

Det Alexander Bard hävdade var att vi ser våran historia ur det perspektiv som vår omgivning ger oss. Det, för oss, traditionella sättet att se på historien har sina rötter i industrialisationen. Vi pratar om den mänskliga historien ur ett tillverkningsperspektiv; stenålder, bronsålder, järnålder etc men han argumenterade för att idag är inte längre den uppdelningen lika självklar och utifrån ett kommunikationsperspektiv (dagens samhälle är, trots allt, mer fokuserat på kommunikation snarare än massproduktion) borde vi i stället börja se på historien ur ett sådant perspektiv; verbal kommunikation, skriftspråk, telefoni, radio, TV, Internet…

På samma sätt kan man se en koppling mellan militären och det samhälle det verkar i. På samma sätt som samhället utvecklats från självhushåll och småskalig tillverkning av tex verktyg och vapen till ett industrialiserat samhälle med central tillverkning så har militären utvecklats från småskalig hållning av knektar till 1900-talets värnplikt och världskrigens industrialiserade militära apparat där, som sagt, hiearkisk styrning av fotfolket var en direkt nödvändighet, precis som det var en nödvändighet inom dåtidens industrier.

Idag har vi inte värnplikt längre precis som vi knappt har några stora tillverkningsindustrier heller. Det finns ett samband här, sambandet är att den industriella eran i mänsklighetens historia är på väg mot sitt slut och behovet av stora arméer, både av arbetare och värnpliktiga, som blint lyder sina överordade försvinner allt mer. Allting hänger samman och det påverkar alla aspekter av samhället, inte bara tex arbetslivet, politiken eller militären. Allt.

The success of Doom made it obvious that this was no longer the case. There was now little value in doing the same thing even twice; almost all the value was in performing a valuable creative act for the first time. Once Doom had been released, any of thousands of programmers and artists could create something similar (and many did), but none of those had anywhere near the same impact. Similarly, if you’re a programmer, you’re probably perfectly capable of writing Facebook or the Google search engine or Twitter or a browser, and you certainly could churn out Tetris or Angry Birds or Words with Friends or Farmville or any of hundreds of enormously successful programs. There’s little value in doing so, though, and that’s the point – in the Internet age, software has close to zero cost of replication and massive network effects, so there’s a positive feedback spiral that means that the first mover dominates.

(min fetstil, igen)

J. F. C. Fullers bokserie ”Decisive battles of the western world” (2003 års utgåva) börjar:

Wether war is a necessary factor in the evolution of mankind may be disputed, but a fact which cannot be questioned is that, from the earliest records of man to the present age, war has been his dominant preoccupation. There has never been a period in human history alltogether free from war, and seldom one of more than a generation which has not witnessed a major conflict, great wars flow and ebb almost as regularly as the tides.

This becomes more noticeable when a civilization ages and begins to decay, as seemingly is happening to our world-wide industrial civilization. Whereas but a generation or two back war was accepted as an instrument of policy, it has now become policy itself. Today we live in a state of ”wardom” – a condition in which war dominates all other human activities.

(återigen min fetstil)

Industrialismen håller på att ta slut, att tro nåt annat är att leva i förnekelse. Denna kollaps sprider sig som ringar på vattnet och påverkar allt i vår omgivning.

Det leder inte bara till att ungdomar har svårt att få jobb (oavsett Anders Borgs visioner om motsatsen), det leder till att hela konceptet med dagens sysselsättningsmål allt mer förvandlas till en non sequitur. Det är inte längre bara fel svar, det är helt enkelt fel fråga. Arbetare behövdes för att bemanna industrier etc, när allt mer av traditionella manuella arbetsuppgifter i industrin försvinner finns det inte längre ett behov av stora horder av arbetare och full sysselsättning, som vi är vana vid att tala om den, blir en omöjlighet.

Det leder också till att utbildningen allt mer är ute och cyklar. Mycket av skolans grundstruktur är inriktad på att ”producera kugghjul”. Ersättningsbara, väl specificerade reservdelar till produktionsapparaten. På en abstrakt nivå ”producerar” skolan snickare, sköterskor, bilmekaniker, ingenjörer, socionomer osv osv osv. På en tillräckligt abstrakt nivå är man inte längre tex ”Anders Svensson”, man är en utbytbar snickare som kan placeras i en byggapparat som producerar hem på en industriell skala.

Det är förstås inget fel på att vara ett kugghjul i produktionsapparaten, precis som det inte är nåt fel på att vara lantbrukare i ett postindustriellt samhälle, men precis som det idag bara är några få procent av landets befolkning jobbar med jordbruk så är det nog dags att inse att det kommer fortsätta bli allt färre som jobbar inom industrin eller andra traditionella arbeten. Sen mitten av 60-talet har antalet sysselsatta inom jord- och skogsbruk samt fiske minskat från 12% till 2% och under samma period har andelen industriarbetare minskat från 30% till 17%. Ändå inriktar sig skolan fortfarande till stor del att stämpla ut likformad arbetskraft med klara etiketter till en arbetsmarknad som för en sakta tynande tillvaro.

Ett par tänkvärda citat om ni inte har tid att se igenom klippet:

(14:45) ”Jag letar inte efter folk med kunskap, det kan jag köpa i Indien för 18 spänn i timmen. Jag letar inte efter folk med information, det kan jag köpa i Kina för 16 spänn i timmen. Jag letar efter folk med fantasi, det kan jag betala hur mycket som helst för.” Det räcker inte att vi ökar högskoleplatser i Sverige med tiotusen för att vi tror att vi ska konkurrera med kineserna om dom lägger på sexhundratusen. Värdet på kunskap sjunker i världen just nu. Värdet på kunskap, akademisk utbildning, i världen idag är värd 18 spänn i timmen!

(18:10) Och lever vi i en värld som plötsligt kommer explodera i nya idéer, då sjunker värdet på kunskap och ökar värdet på nyskap. Därför att nyskap är min förmåga att ta till mig nya idéer och ny kunskap och det tänker jag nu argumentera att svenskar är dåliga på. Rättare sagt, vi är bättre än många andra västerländska länder men vi är sämre än vad vi tror.

Nu var jag uppe i Umeå nyligen och så var jag och föreläste och så pratade jag om det här, då kom det fram en man efteråt och skämdes, han var alldeles röd i ögonen, och så sa han såhär: ”Ja, jag vet inte om jag törs berätta det här men du kanske kan använda det i dina föreläsningar. Förra året så gav vi bort en bok till alla elever som gick ut sjätte klass. Det var kartboken. Vi tänkte den kan dom ha nytta av hela livet.”

Det är ju kunskap, eller hur? Nä, för världen förändras. Och värdet av att förstå att världen har förändrats är högre än att hålla på att plugga in massa kunskap. Inklusive Tysk grammatik.

Vi har en skola och ett arbetsliv som inte längre speglar dagens samhälle. Våra politiker verkar inte ha insett det än, eller så har de bara stoppat huvudet i sanden, men den nu förda politiken är en politik som leder till katastrof och som Fredrik Härén konstaterar så håller vi på att bli totalt akterseglade när vi kollektivt står och stampar i stället för att försöka anpassa oss till en värld där kunskap snarare är en rörelse än ett mål. Vi har en skola som fortfarande ser inlärning som något statiskt; vi lär oss fakta utantill, verifierar på prov att det fastnat någorlunda och sen kommer vi ut i en verklighet där den kunskapen är fullständigt föråldrad, om inte omedelbart så ganska omgående.

På liknande sätt är det med modern krigsföring. Den industriella eran gjorde modern massproduktion av vapen och ammunition möjlig, med moderna(re) vapen och större kvantitet av vapen och ammunition kan man skaffa sig ett övertag gentemot sin fiende, vilket tex Tyskland med allierade försökte utnyttja under första världskriget genom att starta kriget när man fortfarande hade ett påtagligt industriellt försprång (och jag borde verkligen skriva vidare på uppföljarna till den posten eftersom det är en väldigt intressant del av historien om man vill förstå dagens värld).

Dagens kommunikationsmöjligheter gör att fördelen av tillgången på vapen på industriell skala urholkas när det resulterar i att man samtidigt förlorar ur ett moraliskt perspektiv när användandet kontinuerligt kan rapporteras till utomstående. För 50 år sen hade en totalitär regim enkelt kunnat bomba sina motståndare till grus utan att speciellt många utomstående hade brytt sig, idag får världen fortlöpande veta i realtid att det pågår.

(Klippet ovan visar en av de krypskyttar Syrens regim använder mot sitt eget folk.)

Det regimen i Syrien kan sägas slåss emot är inte bara ett folk som tröttnat på att leva under en totalitär regim utan även mot ett teknikskifte där den gamla samhällsordningen, som gjorts möjlig genom hiearkiska strukturer och industriell organisation, nu möter en mycket lösare och mer agil ordning där det är mycket svårare att peka ut vem motståndaren är och genomföra en framgångsrik attack mot denne. Efter nästan 400 dagar, efter över 13000 döda, över 65000 saknade personer och tusentals torterade ha regimen fortfarande inte lyckats slå ner upproret och få kontroll över landet trots ett förkrossande militärt övertag.

Det är ur det perspektivet man bör se Kinas nationella brandvägg, Irans planer på ett nationellt Internet och även diskussionerna om en EU-brandvägg, ACTA, CISPA, SOPA etc. Det handlar helt enkelt om kontroll. Den kontroll samhället, företag, militären etc har över enskilda personer via hiearkiska strukturer blir allt svårare att upprätthålla när nationsgränser suddas ut och gamla sanningar blir föråldrade. I ett desperat försök att låtsas som att allt är business as usual tar man till allt kraftigare metoder för att försöka upprätthålla ett allt mer omöjligt status quo.

Men att försöka blockera idéer att sprida sig och hindra fri tillgång till information är dömt att misslyckas, helt enkelt pga konsekvenserna av det Fredrik Härén försöker beskriva i sin idéformel:

Idé = p(k+i)

Det formeln försöker beskriva är att alla idéer är ett resultat att man parar samman kunskap med information och detta skapar en ny idé. Multiplicera detta med antalet personer som har tillgång till kunskap och information och du får summan av alla idéer som skapas.

Ju mer kunskap, ju mer information, ju fler personer, dess fler idéer. Genom att fjärma sig från utvecklingen genom att censurera och blockera kunskap och information leder till färre idéer och med färre idéer, ja, då kommer man på efterkälken. Det är alltså inte en hållbar situation.

Det vi borde ha är ledare som försöker förbereda oss inför framtiden. Det vi har är ledare som gör allt för att vi kollektivt ska köra huvudet i sanden och försöka upprätthålla en illusion att allt är som på 60-talet och det bara är en fråga om att härda ut tills nästa rejäla högkonjunktur kommer, för då blir allting bra igen. Men det blir allt mer uppenbart att nästa stora högkonjunktur aldrig kommer. Det blir allt mer uppenbart att den ekonomiska torkan bara fortsätter och sprider sig och om det får fortgå till sin extrem kommer inte illusionen hålla längre, då kommer den falla samman och samhället kommer kollapsa som en ironisk efterapning av Sovjetunionen.

Det kaos och de umbäranden som kommer bli följden kommer å andra sidan vara industrialismens sista offer. Efter det blir vi helt enkelt tvungna att ersätta industrialismen med något nytt. Vare sig vi har hunnit förberedda oss på det eller ej.