Johan Pehrson, mannen som vill förbjuda ditt privatliv!

För knappt 1.5 år sen skrev Oscar Swartz:

Allt fler löper risk att få hela sitt liv beslagtaget på ett sätt som aldrig förr. Det borde lagstiftare sätta stopp för. I stället presenteras förslag som går i motsattriktning. Kloke Nicklas Lundblad rasar med passion. Frågam är bara när Johan Pehrson (fp) kommer att föreslå krypteringsförbud i Sverige.

På frågan om inte datalagringsdirektivet riskerar att bli tandlöst pga möjligheten att kryptera och anonymisera trafiken svarar Johan Pehrson såhär:

– Man kan inte avskriva detta. Kryptering är bra men frågan är om det ska kunna användas i de fall man tillhandahåller allmänna telefontjänster. Jag säger inte att vi ska titta på en sådan lagstiftning nu, men vi måste följa den utvecklingen noga för teknisk utveckling kommer alltid att ställa nya utmaningar, säger Johan Pehrson.

Man blir fan mörkrädd…

Jörgen Städje förringar kritiken

Det är inte bara politiker som verkar tycka det är ok att förringa motståndarna med argument som försöker förlöjliga kritiken till banala nivåer. Jag har redan skrivit om hur Johan Linander verkar ha missat hela poängen (antingen pga okunskap eller i ett försök att förlöjliga kritikerna) när han twittrade:

Klart att avlyssning innebär en integritetskränkning. Men åter igen, DLD rör överhuvudtaget inte teleavlyssning.

Nu sällar sig tydligen Jörgen Städje till de som lite nedlåtande försöker klappa opinionen på huvudet och förklara att det där vet nog de vuxna bättre än du lille vän:

Att FRA skulle ägna sig åt att spana på ungdomar som piratkopierar film är sannolikt destabiliserande desinformation. Ingen i signalspaningsverksamheten är intresserad av larviga småungar.

Sen fortsätter han att förklara hur mycket bättre allt hade blivit med mer övervakning:

Det viktiga är att man kan knipa de terrorister som skaffat fem ton ammoniumnitrat för senare bruk i centrala Stockholm, eller de terrorceller som planerar att massmörda misshagliga tidningsredaktioner. Det är bara att beklaga att norska myndigheter inte hade bättre information i fallet Breivik.

Om jag tyckte att IDG var en tramstidning innan så blev det fan inte bättre av det här. Att inte en tidning reagerar på vilken attack både FRA-lagen och datalagringsdirektivet är på tex meddelarskyddet skrämmer mig.

Det verkar som att här i Sverige har det blivit poppis att lira Breivik-kortet för att försvara ökad övervakning medans Jens Stoltenberg, Norges statsminister, i stället reagerade med de här orden:

Midt i alt det tragiske er jeg stolt av å bo i et land som har maktet å stå oppreist i en kritisk tid.
Jeg er imponert over hvor mye verdighet, omsorg og fasthet jeg har møtt.

Vi er et lite land, men vi er et stolt folk.

Vi er fortsatt rystet av det som traff oss, men vi gir aldri opp våre verdier.

Vårt svar er mer demokrati, mer åpenhet og mer humanitet. Men aldri naivitet.

Ingen har sagt det finere enn AUF-jenta som ble intervjuet av CNN:
”Om én mann kan vise så mye hat, tenk hvor mye kjærlighet vi alle kan vise sammen.”

Det är lite beklämmande att Norge, trots detta, har valt att införa datalagringsdirektivet, men de gjorde det ändå mer öppet och ärligt efter en 9,5 timmar lång debatt där flera ledamöter dessutom valde att rösta efter egen övertygelse i stället för efter partigränserna. Det är förstås ändå ett bakslag för demokratin även där, men förhoppningsvis innebär det här ändå att debatten i Norge kommer fortgå pga att det verkar råda ett politiskt klimat som är mer rörligt än det svenska skyttegravskriget.

Stoltenbergs tal är, trots detta, fortfarande sant; man försvarar inte en demokrati genom att decimera den, man försvarar och stärker en demokrati genom att utöka den så den inkluderar fler av medborgarna i stället för färre. Genom att misstänkliggöra och marginalisera personer skapar vi bara fler terrorister och orsakar en ostoppbar våldsspiral. Ska vi hindra att det uppstår fler Breivik så rör vi oss som samhälle just nu åt fel håll.

Det Linander, Stävje m.fl. förespråkar är inte försvar. Det är kapitulation.

Copyright math

Democrazy

Det finns en kategori kultur som befinner sig i ett upphovsrättsligt limbo, det är de så kallade ”orphan works”. Hela den problematiken har uppstått pga att upphovsrättstiden kontinuerligt höjts vilket idag lett till att emellanåt när de som har upphovsrätten dör (eller förlag, filmbolag etc går i konkurs) så blir det ibland omöjligt, eller i alla fall extremt komplicerat, att reda ut vem som egentligen har upphovsrätten till ett verk och verket blir ett så kallat orphan work, ett övergivet verk.

Det här är speciellt ett stort problem när det gäller gamla filmer eller foton eftersom kemin sakta bryts ner, vilket på sikt kan förstöra materialet till en nivå så det inte längre går att restaurera. Det är inte helt ovanligt att man väljer att inte restaurera verk vars upphovsrätt är oklar eftersom man efteråt ändå inte vågar visa verket för allmänheten, helt enkelt för att om det senare dyker upp en upphovsrättsman och gör anspråk på verket så kan det leda till krav på ersättning retroaktivt, vilket alltså leder till att oersättliga delar av vår historia går förlorade för all framtid!

Därför har man, både i USA och Europa, försökt lösa det här dilemmat med ny lagstiftning som ska göra det möjligt för allmänheten att ta del av dessa ”förlorade” verk så att delar av vår historia inte fortsätter sitta fast i detta juridiska vacuum. Det finns dock en stark motvilja från upphovsrättshåll att tillåta den här lagen helt enkelt för att en massa fri, förhållandevis modern kultur anses riskera att inkräkta på, tja, helt krasst deras möjligheter att tjäna stålar på den andel som upphovsrättsindustrin har kontroll över.

I EU har i dagarna därför ett sådant förslag precis röstats ner med rösterna 14-12. Det i sig är inte speciellt förvånande egentligen, det som däremot förvånar lite är att det bara fanns 23 röstberättigande närvarande vid omröstningen!

EU. We put the crazy in democracy!

Att aldrig riktigt hinna allt det där man vill

Jag slits hela tiden mellan alla mina dåliga samveten, alla dessa saker jag borde hinna med. Det är knappast unikt för mig, men det är ändå min vardag.

Det är lite orättvist att våra politiker jobbar heltid med att demontera integriteten och demokratin pga okunskap. Det ger dem ett försprång som är svårt att hinna ikapp och för oss som försöker hänga med i svängarna på fritiden känns det som att man hela tiden helt oförberedd blir tagen på sängen.

Det vore mycket enklare om politikerna faktiskt gjorde sitt jobb och styrde landet med folkets bästa för ögonen för egentligen har jag inte tid. Jag är inte ett politikerämne, inte minst för att jag egentligen inte är speciellt intresserad. Egentligen ska jag ägna mig åt sånt jag är bra på, för det är ju så dagens samhälle fungerar; vi är alla specialiserade på ett område för att vi gemensamt ska kunna dra nytta av denna individuella specialisering. Ur ett samhällsoptimalt perspektiv borde jag tex ägna min tid åt hårdvarunära mjukvaruutveckling…

Dagens politiker förstör denna synergieffekt mellan specialiserade individer. Genom att bevisligen vara totalt olämpliga för sin position tvingar de vanliga medborgare att offra tid på att försöka lösa de problem som denna gallopperande inkompetens orsakar. Det tar tid och kraft från personer vars kompetens och innovationskraft annars kunde hjälpa landet i form av entrepenörsskap och utveckling av affärsområden och produkter vilket skulle leda till tex större kassaflöde till staten vilket, i sin tur, hade hjälpt oss lösa reella problem i stället för att jaga hjärnspöken.

Den politiska utvecklingen mot allt mer övervakning i Sverige leder i stället till två saker som var för sig påverkar landets framtid extremt negativt:

  1. Övervakning stjäl resurser som i stället kunde utnyttjats för att öka välstånd och produktivitet.
  2. Övervakning skapar ett misstroendesamhälle där folk blir försiktiga i stället för innovativa.

Den dagen våra beslutsfattare börjar agera för landets bästa igen kommer jag gladeligen återgå till att mer eller mindre skita i vad de sysslar med för jag har egentligen varken tid eller intresse, men så länge de beter sig som maktfullkomliga politruker så är det min medborgerliga plikt att bidra till att kasta grus i maskineriet.

Även om jag, ärligt talat, helst slapp.

Till detta var ingen nödd och tvungen.

Så har då justitieutskottet glatt välsignat datalagringsdirektivet med ett minimum av motstånd i form av vänstern och miljöpartiet. Efter FRA-debaklet och dess maktfullkomliga genomtvingande så är mitt förtroende för våra folkvalda noll och intet så jag förväntade mig inget annat. Johan Linander twittrade att han känner sig som biskop Brask som ett försvar för sitt handlande. Jag tycker mest det är ynkligt.

Varför måste direktivet då införas? För att det gynnar samhället och gör det säkrare? Det går inte att visa på någon sådan positiv effekt. Vi löper tvärt emot en stor risk att det blir tvärt om och trots att många uttryckt stor oro för de negativa effekter datalagringsdirektivet kan ha på samhället verkar inte många av våra politiker vara intresserade av att skydda den enskildes frihet. Fullständigt idiotiskt.

Det är lite deprimerande hur man i stället försöker försvara sig med att man är tvungnen, att det är ju inte avlyssning (”bara” insamling av all metainformation, ni vet det där som Facebook får kritik för att de sysslar med) och trots att samtliga ungdomsförbund unisont kritiserar direktivet så ser det just nu ut som om moderpartierna är beredda att köra över ungdomsförbunden ännu en gång och fortsätta uppbyggandet av en polisstat. Erich Honecker hade blivit grön av avund.

Jag kan inte se det som något annat än ett gigantualt misstag att man väljer att slå dövörat till, för ungdomsförbunden har definitivt lite mer koll på det där med IT eftersom de växt upp med det och de, um, något mindre insatta politikerna i riksdagen skulle kanske må bra av att låta ”sina egna” ungdomar hjälpa dem att sätta sig in i frågan.

Johan Linander själv försvarade sig tex med:

Klart att avlyssning innebär en integritetskränkning. Men åter igen, DLD rör överhuvudtaget inte teleavlyssning.

Det är beklämmande tydligt att Linander inte ens begripit problematiken om det är det han tror protesterna handlar om.

Sista ordet är inte sagt och demonstrationer planeras den 17/3. Vi får väl se om det blir en återupprepning av 2008 eller om politikerna tar sitt förnuft till fånga den här gången.

Jag tycker inte att jämförelsen med biskop Brask känns riktigt passande, jag tycker snarare att det är dags att damma av en annan historisk person. En person som för drygt 70 år sen var, precis som våra nuvarande riksdagspolitiker nu är, delaktig i att demontera en demokrati. Vidkun Quisling.

Kony 2012

Se den här filmen!

Jag skiter i att den är lång, se den ändå!

Det är pga det här som nätet måste skyddas från censur, kontroll eller annan typ av moderering. Det är inte konstigt att de som sitter på maktpositioner idag är skiträdda eftersom Internet utmanar deras ”självklara” makt, men i valet mellan deras bekvämlighet och mänsklighetens bästa kan vi inte ta nån hänsyn till att det kan bli lite luftgropar i maktens korridorer.

Debatten om den illegala fildelningen är en halmgubbe. Det handlar om vår framtid. Det handlar om att Joseph Kony fått operera relativt ostört i 25 år, kidnappat över 100.000 barn och tvingat dem till att bli barnsoldater/horor. Det har fått fortgå år efter år för att det inte funnits något incitamen för andra regeringar att göra nåt åt det eftersom ingen utomstående brydde sig (eller visste) om vad som hände i Afrika.

Tack vare Internet vet vi nu vad som händer även i den mest avlägsna avkrok i världen. Tack vare Internet kan vi organisera oss och sätta press på makthavare och företag för att tvinga dem att sluta bete sig som svin. Självklart är det obekvämt och självklart är många i ledande positioner oroliga för denna förändring, men vi kan inte låta makthavarnas rädsla komma ivägen för ett bättre samhälle, ett rättvisare samhälle, ett samhälle där folket, faktiskt, har möjlighet att göra sig hörda och tvinga makthavare att göra sitt jobb.

hjälp till att arbeta för att Internet ska förbli en game changer. För allas skull.

Careful what you wish for…

Lego har otur när de tänker

I normala fall brukar jag försöka hålla mig ifrån all form av feministrelaterat tjafsande, men det beror egentligen mest på att feministdiskussionerna vanligtvis är ockuperade av radikal- och antifeminister som i jämförelse får ett råkurr i dagissandlådan att att framstå som lika välordnat som en japansk teceremoni. Det är lite synd att fåntrattar och proffstryckare snor det mesta av strålkastarljuset för de har en tendens till att överrösta de lite mer nyanserade personerna som faktiskt försöker resonera som vuxna människor om jämlikhet (vare sig de kallar sig feminister eller inte) i stället för att banka en blå eller rosa plastspade i huvudet på varandra.

Dock, även om jag ibland önskar att vi kunde skeppa kvoteringsförespråkare och de mest vilt vevande genusgalningarna till S:t Helena för slutförvaring så går det samtidigt inte att sticka under stol med att även om vi numera får anses vara (mer) lika inför lagen (än förr) så finns det fortfarande mycket attityder kvar i samhället att bearbeta. Personligen är jag av övertygelsen att den här typen av förändring måste få ta tid att hända (just attityder är svåra saker att förändra som kräver långsiktighet) och att den bästa insats man kan göra för att dra sitt strå till stacken är att själv bryta mot normen.

Min morfar gjorde på sin tid något väldigt unikt och radikalt, han körde barnvagnen på söndagspromenaderna! Det hände att folk tyckte synd om honom för att de trodde att hans fru var okapabel att själv köra barnvagnen, dessa blev ofta väldigt förvirrade när han förklarade att han frivilligt tog hand om barnvagnen för att han tyckte om att köra den, inte för att mormor på något sätt var invalid. Chockerande radikalt för den tidens samhälle.

Det har gått framåt sen dess även om det finns en hel del attityder och normer kvar att ta hand om och även om jag, som sagt, anser att det nog är ett arbete vi får acceptera kommer ta några generationer till att klara av så ursäktar det ändå inte hur trångsynta och stereotypa dumheter som helst. Just gamla tiders syn på könsroller tycker jag faktiskt mår bäst av att stanna kvar i historiens bakvatten.

En av de värsta legonerdar jag träffat var tjej. Hon är, precis som jag, vuxen nu men även om det var lite ovanligt var det ändå inte jätteunikt förr med tjejer som gillade lego. Hur skulle det ha blivit om hon växt upp idag? Hade hon blivit nerdigt teknikintresserad om hon hade fått rosa Friends-lego där tex figuren Stephanies presentation på Legos hemsida bland annat kan berätta att ”Jag skulle aldrig: glömma mina vänners födelsedagar eller bränna mina cupcakes.”

Men FÖR I HELVETE Lego? Det geniala med Lego var ju för sjutton att man hade ett fåtal generella bitar som kunde bli ungefär vad som helst. Det var det som var så häftigt med Lego och var orsaken till att jag spenderade mer tid med Lego än någon annan leksak. När började ni balla ur såhär illa? Kan vi se en parallell med Disney här att när ursprungsfiguren dör så börjar ett förfall som sakta förvandlar ett fantastiskt företag till en ren vinstmaskin som kannibaliserar sig själv, och sin grundidé, inifrån tills kärnan är så rutten att man till slut inte längre kan dölja den pågående rötan för utomstående?

Det känns onekligen så. Jag kan bara hoppas att föräldrar tar ton och bojkottar er tills ni antingen skärper er eller konkar.

Som, som det brukar heta, för barnens skull.

It’s a dog’s life…

Det här var bara för sött. 🙂

Med tanke på att vi har fyra hundar här hemma är det en jädra tur att vi inte har ett piano. Fast det kanske bara funkar med Beaglar…?

 

%d bloggare gillar detta: