Jag är inte arbetslös, jag är anställningsbefriad! – Och nu då?

Det här är det femte och sista inlägget i en löst sammanhängande serie. Det har, av flera skäl, varit det jobbigaste inlägget att skriva, därmed att det dröjt ett tag innan jag publicerat det.

De fyra första inläggen kan du läsa här:
Jag är inte arbetslös, jag är anställningsbefriad! – Prolog
Jag är inte arbetslös, jag är anställningsbefriad! – Att arbeta för att överleva
Jag är inte arbetslös, jag är anställningsbefriad! – Stress
Jag är inte arbetslös, jag är anställningsbefriad! – Den oflexibla arbetsgivaren

Läste för ett tag sen att man kommit fram till att otrygga anställningar förkortar livet. Jag tänker kasta bullshitkortet på det.

Eller ja, jag är övertygad om att otrygghet påverkar våran hälsa, det finns forskning som definitivt visar på ett samband mellan negativ (dvs långvarig) stress och sämre allmänhälsa vilket i sin tur förkortar vår livslängd, just den biten tänker jag inte argumentera emot, utan det är den koppling artikeln gör att ”Den otrygghet som det kan innebära att vara tillfälligt anställd kan leda till att folk dör i förtid, visar en tysk studie.”. Tyvärr bemödar SvD sig inte att ange en källa (som vanligt) men jag undrar om den tyska studien verkligen påstår att tillfällig anställning verkligen är en otrygg anställning eller om de snarare kopplar en generell otrygghet när det gäller försörjningen till hälsopåverkan. Jag tror nämligen snarare att det är det sistnämnda som gäller.

Jag tror det mest nedbrytande för många inte nödvändigtvis är att inte ha en fulltidstjänst att gå till varenda eviga dag utan hur samhället behandlar de som inte har det och därmed inte följer samhällsnormen. Många gör våld på sig för att anpassa sig efter den normen (eller hur man uppfattar att normen är) och jag tror att de som har såna där spännande ålderskriser har det just för att de (som ett resultat av detta kända tvång) inte är lyckliga. Om de hade kul och trivdes med det de gjorde skulle de väl inte ha nåt skäl till att krisa?

Personligen hade jag inte tid att ha en 30-årskris för just då hände det för mycket positivt i mitt liv; jag trivdes med mitt jobb och livet över lag utvecklades i en väldigt positiv riktning, när 40-årsstecket kom brakandes kändes det mer som att jag hade drabbats av en livsmässig stiltje och även om jag insåg att det EGENTLIGEN inte är nån större skillnad mellan åren före och efter 40-årsstrecket så blev det ändå nån form av symbol. ”Och nu då?” Jag kände att jag behövde fundera på att hitta på nåt nytt.

När man har en så kallad ”tryggad situation” har man också lite av ett fängelse som begränsar ens valmöjligheter och för många ser det förmodligen omöjligt ut att ta sig ur det. I stället biter de ihop och ”gör sin plikt”. Det är då man brakar rakt in i en ålderskris och ur den kommer man nog inte förräns man resignerar, revolterar eller mutar sig själv till tystnad med en cab, MC eller någon annan sån där grej som egentligen inte löser problemet men förhoppningsvis bedövar känslorna. Efter det är det ju inte så lång tid kvar innan man kan ta fram muckarkammen och börja terrorisera omgivningen med vilda drömmar om vad man ska hitta på när man blir pensionerad.

När det kommer till ånger inför döden finns det en inofficiell topp 5-lista sammanställd av en sjuksköterska:

1. Jag önskar att jag hade haft mod att leva det liv jag ville leva, inte det som andra förväntade sig.
2. Jag önskar att jag hade jobbat mindre.
3. Jag önskar att jag hade vågat visa mina känslor mer.
4. Jag önskar att jag hade bibehållit kontakten med mina vänner.
5. Jag önskar att jag hade vågat låta mig själv vara lyckligare.

För mig är det nog punkt 1 och 5 som är katalysatorerna. Jag vill helt enkelt hinna göra saker som inte nödvändigtvis är sånt som roar arbetsgivare. Det betyder att jag behöver ja lite mer fritid för att hinna de sakerna med, dvs jag behövde göra nåt åt punkt 2.

Det jag gjort när jag tidigare sökt jobb är att undvika såna där jobbannonser som i exemplet till höger. Jobb som pratar om många bollar, stresstålig eller andra typiska buzzwords kan vara ok, men när det börjar närma sig bingo så är det imo dags att dra öronen åt sig. Jag har definitivt inget emot att ta i när det behövs osv, men vissa arbetsgivare är såna där att om man ger dem lillfingret så rycker de åt sig handen, armen, större delen av bröstkorgen och, tja, ungefär allt man ger dem.

Jag känner att jag har haft tillräckligt att göra med den typen av arbetsgivare för att det ska räcka och bli över för resten av mitt liv. JOBBA lär jag nog däremot göra så länge jag orkar, men jag vill göra det lite mer på mina villkor, lite mer ge och ta där även jag som person och det faktum att jag har ett liv utanför jobbet respekteras. Deprimerande många arbetsgivare idag har svårt att förstå denna inställning utan kräver en lojalitet som känns som att den gränsar till livegenskap och det gör att jag just nu försöker kombinera min önskan att köra mer långsiktiga projekt (som kanske eller kanske inte blir lukrativa på lång sikt) med att gå in som underkonsult på lämpliga uppdrag, uppdrag som kan vara antingen fulltid eller långtid men helst inte båda på en gång.

Det intressanta är att jag ser tendenser till att andra genomgår liknande utveckling. Många i min omgivning har antingen redan provat det här eller funderar på att det vore ett sätt att få en bättre balans mellan arbetsliv och fritid (eller egna projekt) som passar dem bättre än den gamla industrinormen och jag tror att det här är en samhällstend vi kommer se mer av. Industrialismen är död sen många år tillbaka och allt fler börjar inse att de gamla industrialismnormerna faktiskt passar rätt illa idag. Det är inte så de flesta av oss jobbar längre och det finns en allt starkare önskan att den förändrade arbetsrollen även ska slå igenom i den privata vardagen.

Jag är övertygad om att om bara några år kommer en stor del av befolkningen inte längre ha ett arbetsliv som är styrt av klockan, hur detta kommer påverka företagshiearkier, verksamhetsfokus och andra organisatoriska detaljer kan vi nog bara ana oss till än så länge, men jag tror inte för ett ögonblick att det kommer resultera till en utbredd massdöd eller drastiskt förkortad livslängd i samhället. Däremot tror jag att det är dags att även staten börjar ompröva gamla sanningar och tex börjar omstrukturera bidrags- och ersättningssystemen så de bättre reflekterar verkligheten där 40-timmarsveckan passar allt sämre som samhällsnorm. Jag tror också att systemet måste reformeras så att fler vågar pröva sina vingar utan att man, som idag, tappar i princip allt socialt skydd när man vågar gå mot strömmen. Samhället måste bli bättre på att inte bara acceptera utan även uppmuntra folks kreativitet och våghalsighet för det är samtidigt hos alla dessa individer med de små idéerna som utvecklingspotentialen är som störst!

Det är klart att ekonomin blir ett större orosmoment när man inte har överlåtit försörjningsbördan till en annan part mot att man gett upp en stor del av sin självständighet och det är också klart att alla inte kommer vara beredda, eller kapabla, att axla ett större personligt ansvar för att samtidigt få den potentiella större friheten. Strikt talat har jag bara axlat det ansvaret ganska kort tid men jag märker redan att det är en helt annan grej att tex hantera sin personliga ekonomi när man inte längre är ”garanterad” ett fast kassaflöde som förutsägbart tickar in på kontot varje månad.

Så kommer det här gå vägen? Jävligt bra fråga. 🙂

Jag hoppas det för jag tror att ha mer ansvar för ens egen situation också gör en person lyckligare, i alla fall så länge som det inte blir överväldigande.

Ett stort problem i Sverige är att samhällsstrukturen är uppbyggd på ett sätt som gör det för lätt att abdikera det personliga ansvaret. Först för att ”någon annan” tar hand om barnens skolgång (både ur föräldrars och barns synvinkel) vilket leder till en självförstärkning i form av att man till slut förväntar sig att skolan ska ta hand om uppfostran och uppväxt och att det blir skolans fel när det blir gnissel i maskineriet. Sen fortsätter det på den vägen med att det är fel på samhället när man inte kan få jobb, man inte klarar sig på bidrag (om man tex går arbetslös) och att man aldrig ser sitt personliga ansvar för sin situation. När saker inte funkar så rycker man på axlarna och allting mer komplicerat än att välja mellan ekologisk eller icke-ekologisk bacon i kyldisken orkar man till slut inte ta tag i. Precis som muskler som inte får jobba så förslappas våran vilja att ta ansvar när vi inte gör det tills vi hellre flyr än faktiskt står på oss även när det gäller våra egna liv.

Nu ska det här förstås inte tas som att jag vill avveckla samhällets ansvar och att personer som tex drabbas av kroniska, eller dödliga, sjukdomar får skylla sig själva. Tvärt om tror jag på att ett samhälle måste kunna kombinera att ta hand om sina medborgare samtidigt som det ändå uppmuntrar de enskilda människorna att våga sticka ut och vara annorlunda. Att tillåta att folk växer och utvecklas utanför normen och tar ansvar för sitt liv och sin situation utan att skylla på att det är samhällets fel när allting inte går som ett väloljat klockspel.

Så jag försöker ta tillbaka mitt personliga ansvar för att inte bli en av de som, när respiratorn gör sitt bästa för att ge mig några minuter till, bittert ångrar att jag inte gjorde nåt meningsfullt med mitt liv. Jag försöker ta ansvar för mitt liv, men jag har faktiskt inte en aning om ifall jag kommer klara det. Däri ligger utmaningen.

Just nu jobbar jag i ett projekt som förhoppningsvis kommer bära frukt 2013. Jag håller jag på att sätta mig in i hur en, för mig, helt ny microcontroller funkar och håller på att bestämma vilken funktioner de olika pinnarna ska ha för att det ska fungera både på en hård- och mjukvarunivå. Det är sånt jag är bra på och tycker är kul; att jobba med mjukvara på en nivå som ligger väldigt tätt hårdvarulagret och där man måste kunna tillräckligt mycket hårdvara för att kunna vara med och dra upp riktlinjerna för att vara säker på att det inte blir några otäcka gotchas som ställer till problem som komplicerar mjukvaran i onödan eller till och med riskerar att göra det omöjligt att lösa problemen.

Dilemmat är just tidsramen; även om det här börjar betala sig i 2013, som vi hoppas på, så har jag ett helt år att finansiera innan vi når dit. Det är sånt som är någon annans problem när man är anställd, men det som blir ens personliga ansvar när man inte är det längre.

Så vill jag ha sagt att alla mangrant måste kliva in hos chefen och säga upp sig för att inte bara vara en liten lort? Givetvis inte, men jag önskar att fler faktiskt funderade över lite mer långsiktiga mål i stället för att bara köra på som vanligt tills man en dag upptäcker att man lirat sista kulan i livsflippret och sitter där och ångrar sig över vad man gjorde, eller kanske snarare inte gjorde.

Insikten av att man bara har ett liv är brysk. För många kommer den insikten först när det är försent, för andra inser man det när det är försent för en närstående. För mig kom insikten när en vän till mig gick bort i cancer. Han drabbades av en av de värre sorternas cancer som vanligtvis bara drabbar rökare, som icke-rökare och aktiv idrottare var sannolikheten att drabbas så låg att den var försumbar men ibland följer inte livet statistiska utfall…

Han skrev dessa kloka ord ganska exakt en månad innan han dog, alldeles för ung:

Jag har den senaste tid fått beröm för att jag har en del egenskaper som tydligen är nyttiga. Det har varit i olika sammanhang. Det känns som att människor vill att jag ska veta det innan jag lämnar jordelivet. Men få sådana signaler har kommit från människor som jag jobbat ihop med eller haft som chefer i mina ordinarie jobb. I så fall har det nästan aldrig rört sig om mina ordinarie sysselsättningar, bara saker som jag gjort ändå eller vid sidan av jobbet.

För att undvika missförstånd. Jag har under många år haft ett ”vid sidan av jobb” på LiU. Jag har fått väldigt mycket bekräftelse därifrån från olika håll, men LiU-jobbet har aldrig varit mitt ”ordinarie” jobb.

Jag funderar på: Om jag hade fått mer beröm under mitt arbetsliv, hade jag då utnyttjat berömmet och sökt mig till verksamheter, där mina egenskaper kommit till mer nytta? Det känns som att jag varit på fel plats så många gånger. Jag har jobbat i fel organisationer med fel saker. Jag har många gånger känt mig ganska misslyckad – suttit av tiden. Jag funderar på om mitt arbetsliv hade blivit roligare om jag lyssnat bättre på signalerna, som jag nog fick även som ung, men inte tog dom till mig.

Sensmoralen från gamlingen är alltså:

Ge varandra beröm!

Ge beröm så ofta som det är befogat. I alla sammanhang – tala om vad som var bra. Ge även beröm till någon som du inte känner, kanske en föredragshållare, som gjort en bra framställning. Glöm inte bort chefen. Han/hon drar skutan varje dag och sprider säkert beröm och annan energi omkring sig, men vem kommer ihåg honom? Var får han sin kraft ifrån? Tala om för honom/henne om han/hon gör något bra. Chefer behöver det lika väl som alla andra – bra och dåliga chefer! Bra chefer för att få bekräftelse på att de gör rätt och dåliga chefer för att få en hint i rätt riktning.

Men ge bara ärligt menat beröm, aldrig som fjäsk eller för att muntra upp någon som har gjort bort sig. När någon gjort bort sig ger man tröst och kanske pekar på något som ändå var bra, ingenting är genomuselt.

Jag har fått beröm genom åren. Att säga något annat är mycket orättvist. Men har jag lyssnat på berömmet på ett klokt sätt – tagit det till mig? Har jag utnyttjat berömmet på ett bra sätt? Hade jag fått ett roligare arbetsliv om jag tagit till mig av berömmet och styrt mer åt det hållet som berömmet pekade? Med ännu mer beröm hade jag kanske fattat vinken till sist.

Nästa sensmoral är:

Ta emot beröm!

När du får beröm (jodå, det får du ibland, du kanske inte märker det), förutsätt att berömmet är äkta. Tro aldrig att någon fejkar beröm, varför skulle någon vilja göra det? Det finns aldrig någon anledning. Tvärt emot tar det oftast emot att ge beröm. Nej, om du får beröm, så är det äkta! Känn på berömmet, njut av det. Fundera på vad det skulle innebära att jobba mer med sådant som du är bra på, dvs som du får beröm för. Hur skulle dagarna se ut då? Skulle du få mer energi i livet?

Det är ofta de enkla sakerna man får beröm för. Dvs saker som du tycker är lätt, det är just det du får beröm för. OK, ibland får man beröm för att man tar i utav h-e och presterar mycket på kort tid, men det är inte den sortens beröm jag tänker på här. (Dom som tar sådant beröm på för stort allvar brukar drabbas av utmattningssyndrom.) Utnyttja detta faktum! Sök dig till arbeten, där du får göra saker som är kul. OK, du har säkert en yrkesutbildning som gör att du är låst till en viss typ av jobb, men vaddå, du kan väl vara lite flexibel. Kanske hitta ett jobba som innebär en mix av flera olika saker, dels det som är roligt och dels det du är utbildad för. Kanske kan du jobba två deltider? Med lite vilja, engagemang och framtidstro kan man hitta lösningar. Minns också att om din arbetsgivare verkligen gillar dig och det du presterar är han säkert villig att vara flexibel. Kanske kan han låta dig gå ner i arbetstid för att prova på något annat, väl medveten om att du kommer att ha mer energi till det gamla jobbet på grund av den energi-kick-back man får att av att jobba med roligare saker (på det nya jobbet).

Nej då, jag har inte haft ett uselt liv. Jag har haft många jobb under åren. En del jobb har varit riktigt roliga och man har längtat till måndagen varje helg, men ofta har jag lika hårt längtat till fredagen… Jag har inte känt att jag har presterat särskilt bra på dom jobben heller. Ganska tidigt började jag stjäla till mig tid för att kunna göra sådant som jag tycker är roligt och därför är hyfsat bra på, det går ju hand i hand. Det har berikat livet till mycket stor del.

Sista moralkakan:

Se till att ha kul! Du har bara ett liv!