Tänk om Internet inte fanns?

Det kan bli verklighet, i alla fall vad gäller det öppna och transparenta Internet vi vant oss vid.

Idag genomför många organisationer och företag en blackout för att protestera mot SOPA/PIPA, men det är bara de två senaste (men förmodligen de allvarligaste) försöken att censurera Internet. Även om lagen genomförs inom USA och är tänkt att bara verka inom USA så är Internet inte en nationell utan en global angelägenhet och vi i Europa kommer också märka effekten av lagarna, tex vår möjlighet att blogga om känsliga ämnen.

Även i Europa går vi mot en ökad censur och kontroll av Internet och med den nuvarande utvecklingen i Europa, USA och många andra länder så kommer snart en händelse som Arab Spring inte längre vara möjlig att genomföra. Ett av mänsklighetens starkaste verktyg för yttrandefrihet och demorkati kommer göras tandlöst för att gynna vinstintressen och kortsiktiga politiska vinster.

Vad vi kan göra är att påverka EU:s parlamentariker vad gäller censur och andra oroväckande scenarios, tex ACTA. Genomförs ACTA inom EU kommer det ha väldigt otäcka effekteryttrandefrihet och den konstanta och öppna dialog som vi idag kanske tar lite för given på Internet kan snabbt bli historia. EU-parlamentet kommer rösta om ACTA i februari så det är hög tid att berätta för våra ledamöter därnere vad vi tycker.

Nu ser det visserligen ut som att SOPA kommer dras tillbaka, men det är bara en temporär förbättring för dels är PIPA fortfarande på gång att införas och dels kommer tillbakadragandet av SOPA förmodligen bara innebära en tidsfrist. Förmodligen kommer vi se något annat hot torna upp sig i stället.

Alla de här lagarna påstås vara för att stoppa fildelning och andra former av upphovsrättsintrång, men är det något vi kan vara säkra på så är det att de kommer vara rätt verkningslösa. De biverkningar lagarna kommer ha kommer däremot inte vara att leka med…

PS. Ingen tes idag pga protesterna. Blir två i morgon.

The joke’s on you!

Det är nog inte direkt en hemlighet att jag inte hyser något större förtroende för vare sig SD eller KD. Jag anser att partierna på många sätt liknar varandra i det att de är moralistiska, inskränkta och inte tvekar att köra över mänskliga rättigheter om det gagnar deras populistiska åsikter. Likväl så betyder det att det inte kan komma guldkorn även från det hållet och då är det väldigt lätt att man förlöjligar och rackar ner på dessa uttalanden, mest av gammal vana. Det är synd, för även om man generellt sett inte håller med en person så betyder det inte att man inte kan hitta gemensamma värderingar där man är rörande överens.

Första exemplet är Kim Fredriksson som jag tycker behandlades ganska summariskt av journalisten samt i vissa sociala media enbart pga sin partitillhörighet. Det svar som fångade min uppmärksamhet (och som, givetvis, också var den som hånades mest av en del andra, ingen nämnd…) var:

Du säger att jämställdhet är en viktig politisk fråga. Hur märks det i ditt politiska engagemang?

– Min utgångspunkt är att man ska gå efter kompetens och inte kvotera in människor i olika sammanhang. Det ser jag mer som jämställt. Jag tror att ger man bara kvinnor rätt förutsättningar då kan de banne mig komma långt i samhället utan kvotering.

Detta hånades alltså för att man tyckte det var lustigt att en SD:are pratade jämställdhet (SD är, som journalisten givetvis också slängde i ansiktet på Kim, väldigt mansdominerat vilket tydligen ska anses vara skälet till att Kims åsikter därmed helt saknar legitimitet) och dessutom tyckte det var underhållande att han var för jämställdhet men emot kvotering! ”Haha! Kolla in den dumme rassen!”

Ok people, the joke’s on you!

Om ni har gått så jävla vilse i jämställdhetsdebatten att ni börjat se kvotering som en nödvändighet snarare än ett verktyg, då är ni fan fullständigt ute och cyklar! Jag kan köpa att man kan se kvotering som ett verktyg för att bana väg för kvinnor in i mansdominerade områden, jag anser att ni har fel men jag förstår hur man kan anse det, men när man börjar anse att kvotering är essentiell för att jämlikhet ska uppnås i ett samhälle, då har man bestämt sig för att staten vet bäst vad som är bra för medborgarna och då börjar man närma sig Stalinistiska metoder i sitt jämställdhetsdravel.

Eller så var det för att det var en SD:are som öppnade käften och eftersom alla vet att SD är rassar, rassar är dåliga per definition och alltid har fel så är det ok att proppa öronen fulla med broccoli och följa ryggmärgsreflexen att håna personen utan att ens reflektera över vad han faktiskt sa. Fattar ni inte att det var precis det beteendet som slutade med att SD kom in i riksdagen till att börja med? Har ni inte lärt er ett skit?

I såna fall är ni ett skämt själva och ska fan inte tas på allvar.

Personligen ser jag en potentiellt mycket duktig politiker i Kim. Kanske en lite vilsen själ som troligen inte kan hitta en plats i de mer etablerade partierna (vilket jag anser tyder mer på ett problem inom dessa etablerade politiska betongstrukturer än hos Kim eller ens SD) och som hamnat hos SD kanske mer i brist på alternativ än pga politisk övertygelse (vilket en del av hans övriga svar tyder på). Kanske blir han en ny Göran Lundqvist?

Göran Lundqvist gick med i Sverigedemokraterna år 2009. Han har varit ordförande i Halmstads lokalförening i knappt ett år. Inofficiellt lämnade han posten redan i somras.

– Bilden av partiet föll samman stegvis, som bowlingkäglor. Jag insåg att SD är ett borgerligt parti. De pratar mycket om folkhemmet, men partiet hade aldrig ställt sig bakom Per Albin Hanssons politik. Och världen ser inte ut som på den tiden, säger Göran Lundqvist.

Bilden som SD målar upp av folkhemmet är dessutom förljugen, tycker Lundqvist.

– Det Sverige som de beskriver har aldrig funnits. Hur kunde jag vara så naiv och gå på detta? Det är nästan så att jag står och skäms, säger han.

”Haha, kolla så jävla dum han är som gick på det! Haha! Trodde SD var nåt att ha? Haha!”

The joke’s so much on you!

Med ett förflutet inom SSU på 80-talet, och därefter med fackligt arbete, så har Lundqvist sin politiska hemvist till vänster.

Så hur kan man vara så dum att man lämnar ett rumsrent parti och går med i SD? Förmodligen av samma skäl som SD fick 5.7%; dagens partier har tappat fotfästet och väljarna känner inte längre igen sig i vare sig betongvänstern eller betonghögern. Det är inte ”deras” partier och har inte varit på många år, då är det lätt att man blir lite ”wild and crazy” och söker sig till nya alternativ. I ett läge där stanna kvar inte har några framtidsutsikter är man fan bra dum mellan öronen om man inte tar en chans när den kommer. Det KAN ju gå!

Jag tycker att Göran visar mer jävla ryggrad än vad våra ledande riksdagspolitiker kan skrapa ihop gemensamt, TILL OCH MED om de gemensamt, blocköverskridande (gud förbjude), rakar benbitar ur den amöbaliknande blob som svensk rikspolitik förvandlats till genom åren.

Sista exemplet är en gammal känd filur, Göran Hägglund, som förmodligen står för en rätt stor del av den lilla ryggrad som finns kvar i svensk politik (jag må tycka att han ofta har fel, men han står i alla fall för sina åsikter till skillnad mot vissa andra):

Det är inte min roll som kristdemokratisk partiledare att resa mig ur soffan och stänga av teven så att barnen kan göra sina läxor. Det är inte min roll att avgöra i vilken utsträckning andras barn mår dåligt eller får en förvriden verklighetsuppfattning av att spela vissa spel. Den bedömningen kan och ska bara föräldrar göra.
Sverige har ett akut behov av att uppvärdera föräldrarollen. I första hand är det en kulturfråga, i ett land där politiker i årtionden har förklarat för medborgarna att de inget kan, och inget vet – i alla fall inte i jämförelse med kloka politiker och professionella tjänstemän. Politiken måste bli bättre på att lägga ansvaret i rätt korg, och allt som oftast är den korgen hemmahörande vid familjernas köksbord och i civila samhällets alla verksamheter.
Men lika mycket som det är politikernas ansvar att hålla de regleringsivriga fingrarna borta, måste föräldrar ta det ansvar som kommer med rollen.

”Men det är ju KD! De vill bara ha tillbaka den där kristna moralen med kärnfamilj, traditionella kristna värderingar och sånt religiöst trams!”

Sorry people, once more the joke’s on you!

Staten och myndigheter kan aldrig ersätta vuxen närhet. Precis som andra djur så lär vi av att iaktta vår omedelbara omgivning, ”Monkey see, monkey do!”. Den närmaste familjen är det absolut viktigaste i vår uppväxt, små barn lär sig oerhört snabbt efter hur vi beter oss, inte från det vi säger. För varje kommunikationslager så blir kunskapen mer abstrakt, ju mer abstrakt den blir, dess mindre intiutiv blir den. När vi ser ett beteende lär vi oss det mycket snabbare än om vi förmanas, när vi ser hur andra är det väldigt lätt att apa efter även om det till och med skulle vara olagligt (de som inte tror mig, studera en körskolebok noggrannt och ge er sen ut i trafiken och studera hur trafikanterna egentligen beter sig…).

När Göran Hägglund säger att ”Det är inte min roll som kristdemokratisk partiledare att resa mig ur soffan och stänga av teven så att barnen kan göra sina läxor” så är det inte gamla uråldriga kristna värderingar som talar, det är vanligt jävla sunt förnuft! Att avfärda det som religiöst trams för att det råkar vara Göran Hägglund som öppnar pajhålet, tja… Ni kan nog vid det här laget inse vad jag har att säga om det.

Det är nåt grundläggande fel med dagens politik och det är vårat eget kollektiva fel! Politikerna har i många fall tagit sig en rättighet att anse att man vet bättre än vanligt folk hur saker ska vara och det värsta är att folk inte protesterar. I stället har vi abdikerat våran rätt till vårat eget liv, vi accepterar så till den grad att staten ska veta vad som är bäst för oss att vi nu kräver att staten ska ta hand om våra liv. Det värsta är att vi dessutom slutat ha egna åsikter, vi prenumererar på åsikter vi behändigt får levererade till oss av partierna och håller på dem som om det handlade om en jävla fotbollsturnering!

Enkla liv, enkla beslut, enkla karriärer, enkla åsikter, enkla nyheter, enkla politiska frågor. Förenkling till fördumning, när vi kolar skulle man kunna plocka ur hjärnan ur oss och sälja den på blocket:

Hjärna: Bara en ägare, knappt använd!

Egen vilja, herregud, låt oss slippa! Vi vill att staten ska slussa oss från BB till gravsättningen med minsta bekymmer, en bekväm, rationell hantering med ett minimum av upprörande upplevelser som kan störa vårat inrutade liv.

Eller gör vi det?

Lever alltså.

Läs även Magnihasas utmärkta förklaring för en vilsen Socialdemokrati hur de ska återvinna folks förtroende.

95 teser – del 17: Companies that assume online markets are the same markets that used to watch their ads on television are kidding themselves.

Jag anar en synnerligen avliden häst som vissa herrar tyckte om att sparka på rätt så mycket, but I’m game…

Läste en intressant artikel på Wired som börjar:

In 1988, a British mountain climber named Joe Simpson wrote a book called Touching the Void, a harrowing account of near death in the Peruvian Andes. It got good reviews but, only a modest success, it was soon forgotten. Then, a decade later, a strange thing happened. Jon Krakauer wrote Into Thin Air, another book about a mountain-climbing tragedy, which became a publishing sensation. Suddenly Touching the Void started to sell again.

Random House rushed out a new edition to keep up with demand. Booksellers began to promote it next to their Into Thin Air displays, and sales rose further. A revised paperback edition, which came out in January, spent 14 weeks on the New York Times bestseller list. That same month, IFC Films released a docudrama of the story to critical acclaim. Now Touching the Void outsells Into Thin Air more than two to one.

Det intressanta med den här historien är att det som drog upp Touching the Void ur glömskans djup var Amazons inbyggda rekommendationsfunktion. Folk hittade Touching the Void via rekommendationerna på sidan för Into Thin Air, vilket är ett tecken på hur hela marknaden, och marknadsföringen, idag ser komplett annorlunda ut än för 20 år sen då Touching the Void skulle förblivit bortglömd för de flesta.

På slutet av 1900-talet, gulderan för pre-Internetmarknader, så fokuserades alla marknadskrafter på att premiera mainstream; man försökte få konsumenterna att passa marknaden i stället för tvärt om. Målet var att ha en så liten och vinstmaximerad katalog som möjligt eftersom distributionskanalerna var begränsade, men med Internet har det tänket blivit förlegat. Distributionskanalen är idag snudd på oändlig, en företagare i Säffle behöver inte längre bara optimera sitt utbud för att skapa vinstmarginal mot ett begränsatt lokalt kundunderlag utan kan lika gärna sälja ett hårt specialiserat eller vansinnigt brett utbud (allt efter hur man driver sin verksamhet, förstås) mot ett kundunderlag som sträcker sig från Säffle till Bangladesh.

Inom musiksverige märks det här rätt tydligt. Tyska företaget Thomann har tex lyckats med att bryta sig in på marknaden så pass att de traditionella stora kedjorna märkt det ganska hands-on. Det är ju inte så konstigt kanske, en onlinebutik som kan ha stora, billiga lager nånstans ute i nowhere har förstås helt andra möjligheter att erbjuda enorma sortiment till låg kostnad och behöver inte betala dyra centrumhyror för att nå till sina kunder. Det ger även möjlighet att verkligen mjölka ”den långa svansen”:

The average Barnes & Noble carries 130,000 titles. Yet more than half of Amazon’s book sales come from outside its top 130,000 titles. Consider the implication: If the Amazon statistics are any guide, the market for books that are not even sold in the average bookstore is larger than the market for those that are

[…]

When you think about it, most successful businesses on the Internet are about aggregating the Long Tail in one way or another. Google, for instance, makes most of its money off small advertisers (the long tail of advertising), and eBay is mostly tail as well – niche and one-off products.

[…]

This is the power of the Long Tail. The companies at the vanguard of it are showing the way with three big lessons. Call them the new rules for the new entertainment economy.

Det finns inga genvägar om den traditionella marknaden vill överleva (hej nöjesindustrin, jag menar speciellt er!), vill de det så kan de bara det om de anpassar sig. Erbjud allt från gamla mossiga stumfilmer från 20-talet och framåt (loooong tail), sänk priset till en bråkdel av idag (som Android market och Apple App Store gjort) och lär av Amazon, Google etc när det gäller marknadsföring (rekommendationer, personliga ads etc).

Adapt or die.

Nu blir det lite lättare att svata rät…

Vissa har hävdat att det är lite svårt att stava till fullmentalstraightjacket.wordpress.com och även om jag inte alls förstår det argumentet (hur svårt kan det vara, liksom? 😉 ) så köper jag att det är mycket att skriva varje gång man vill kolla in om jag råkat öppna käften eller inte. Vän av ordning kan ju här poängtera att det både finns RSS-läsare och att jag twittrar ut alla mina postningar, men i alla fall…

Således, som en ren service (och för att jag gillar korta, småkryptiska domännamn) så kan man numera nå den här bloggen även via http://fmsj.se/.

Så det så.

Flattra duktigt så jag slipper äta snabbmakaroner resten av året. Finns en knapp därnere precis under att jag svamlat klart…

UPDATE/FRÅGA: Borde jag börja köra med kortare URLar med eller är det bra att de är övertydliga med datum/titel? Åsikter?

95 teser – del 16: Already, companies that speak in the language of the pitch, the dog-and-pony show, are no longer speaking to anyone.

En gång i tiden var reklam obligatorisk. I alla fall viss reklam. Gick man på bio kom de flesta i tid, inte till filmen utan till reklamen, kanske inte så mycket för att man faktiskt ville se reklamen som att det var lite skamligt att komma sent. När man åkte buss eller tåg fick man fördriva tiden med att tex läsa en bok eller spela sällskapsspel, men det var lite mer bökigt att läsa en bok när man väntade på tåget eller bussen och att dra upp en kortlek och lira lite skitgubbe i busskuren var knappast speciellt praktiskt. Eller när man väntade på att en polare skulle dyka upp, en polare som missade bussen och nu skulle bli några minuter sen och det därför uppstår några minuters passivitet eftersom det inte fanns något sätt att veta när polaren skulle dyka upp utan man fick anta att denne i alla fall var på väg.

Man väntade. Man var inte upptagen med något. När man väntar utan att ha nåt bättre för sig så är man mottaglig för distraktioner, reklamfilm innan spelfilmen, reklam mellan nyheterna och den där väderprognosen som man inte ville missa så man led sig igenom den infantila reklamen bara för att få veta hur man skulle klä sig dagen efter, en reklamposter i en busskur, reklam på sidan av bussarna som passerade på andra sidan, en matte vars hund pinkar på en lyktstolpe; nånting. Ett passivt iakttagande av världen där reklamen har en nisch där den kan bryta in och stjäla vår uppmärksamhet för en stund. Erbjudanden i affärernas skyltfänster. Blicken flackade mellan distraktioner, nånting att studera så att lite mer tid rann på. Utan att kanske mena det så blev man därmed mottaglig för dessa enkelspåriga budskap om någontings förträfflighet; enkla budskap som helst också ”satte sig” i skallen just för att de var så banala att det var svårt att värja sig.

Tekniken ändrade på allt det där. Med walkmans blev man onåbar för de glada reklamjinglarna i affärerna, VHS gjorde det möjligt att spela in och i efterhand snabbspola den enerverande reklamen, digitalboxarna gjorde det möjligt att spela in ett program medans man tittade på (och hoppade i) en tidigare inspelning och vissa digitalboxar har tom möjlighet att automatiskt detektera reklam och skippa den på egen hand, smartphones har gjort busskurreklamen allt mindre effektiv och vem fan går på bio nuförtiden (ja, jag överdriver lite, men just bioreklamen är faktiskt en av orsakerna till att jag själv inte längre går på bio)!

Vad har motreaktionen blivit? Skrik högre. Rörliga reklamskyltar, stora TV-skärmar med animerad reklam eller tom filmsnuttar i stället för statiska affischer. Det finns de som tror att nästa steg kommer bli att man inför reklam konstant, som en liten banner, i TV-rutan som visas parallellt med programmet. Det kanske kommer och en del kommer säkert acceptera det men för många andra kommer det bli den där droppen som får dem att sluta vara ens en potentiell köpare, dvs de kommer stänga av TV:n och förmodligen föredra att få sin underhållningsfix framför datorn i stället för dumburken. Eller så går de ut i naturen!? …nä. 😉

När företagen drog igång sin svada förr så lyssnade folk, kanske inte för att de egentligen ville utan för att reklamfirmorna hittade de där tidsluckorna då vi var mottagliga. I brist på konkurrens fick de snudd på ensamrätt på oss, på vår uppmärksamhet. Det var inte bra, men det var bättre än att ha tråkigt (eller missa vädret), alltså stod vi ut.

Idag finns inte de där små tidsluckorna längre, de har utraderats av teknikutvecklingen, så vi lyssnar inte längre. Inte ens motvilligt.

Vad är det för fel på Grekerna?

Såg just dokumentären ”Vad är det för fel på Grekerna?” och måste säga att det är en av de mer känslomässigt gripande skildringarna av EU-krisen jag sett. Det är lite mycket intryck på en gång just nu, men samtidigt känner jag att det finns en koppling här mellan hur situationen ser ut i EU och min egen reflektion över det här med arbetslös-anställningsbefriad.

Det finns nåt fundamentalt fel i dagens västvärld. Något grundläggande, välspritt, nästan epidemiskt som inte visar någon som helst hänsyn för enskilda individer. Nånstans finns det en gemensam nämnare, men det är inte helt lätt att sätta fingret på den.

Se den där dokumentären medans den finns kvar på svtplay. Väl värt den där timmen.

Jag har fått en liten kanariefågel…

Idag landade Nejtillpirater i mitt kommentarsfält med buller och med bång. Det gör mig glad.

Nej, jag blir inte glad för att han bidrar till att resonera fram lösningar (det gör han inte, det är mer svavelosande moralism från det hållet) eller ger mig bra feedback på mina postningar (men han livar definitivt upp kommentarsfältet). Min glädje baserar sig snarare på det faktum att han är ett tecken på att jag gör nånting rätt. Eller som Anna formulerade det:

Jag vill dock att du ska veta att du fyller en mycket viktig roll för oss. Förr i tiden hade man kanariefåglar i gruvorna eftersom deras hälsa indikerade om det fanns farlig gas i gruvgångarna. De gav tidiga tecken på vad som var i antågande.

På samma sätt är din nyuppväckta energi att angripa oss en tydlig indikation på att Piratpartiet är friskare och kryare än på länge. Det inger stort hopp och ny energi även på den här sidan om barrikaden. Tack för det! :-)

Så tack för att du finns. Ditt motstånd och din oresonlighet är oumbärlig i vår process att slipa våra piratargument och förhindra att vi hamnar lite för mycket i en personlig liten ekokammare där vi inte hör nåt annat än våra egna argument.

Välkommen. Och må vi aldrig vara överens!

En kommentar till Roger Jönsson (och hans kommentarsfält)

Som vanligt; jag skrev en lång kommentar på någon annans blog men insåg att den kan nog vara intressant även för er som läser min blog men kanske inte läser Rogers, so here goes!


Det är trevligt att se att även ni ”proffspolitiker” börjar inse att ni kanske är ute och cyklar och att den nuvarande politiken inte funkar.

Det är lite synd att du däremot fortfarande inte genomskådat att diverse lobbyister kanske är lite, err, restriktiva med hur stor del av sanningen de berättar. Trots stora mängder vetenskapliga undersökningar har man fortfarande inte kunnat påvisa att fildelning påverkar försäljningen negativt, tvärt om har flera kommit fram till att vi fortfarande lägger ungefär samma mängd pengar på underhållning och att det är andra faktorer (i korthet; hur mycket pengar vi har kvar efter att nödvändiga saker som mat, hyra, bil etc betalats) som avgör hur mycket vi spenderar på nöjen.

Det som DÄREMOT har hänt är att vi spenderar mindre på main stream-kultur och i stället lägger mer pengar på ”den långa svansen”. Dvs när kultur sprids på ett allt billigare och bekvämare sätt får uppstickarna och andra smalare sektorer mer av pengarna vilket breddar kulturen!

I stället för 10 nästan identiska pojkband får vi fler uddaartister som bryter ny mark och uppfinner nya genrer och alla genrer, även de som idag är main stream, har börjat som smala uppstickare innan de fick sitt genomslag. Att ”den långa svansen” får mer pengar är alltså BRA för kulturlivet och på så sätt innebär fildelning i sig att kulturen får lite mer ”näringsgödsel” så att säga. Det är givetvis inte fildelningen i sig som orsakar det, men det är en lycklig konsekvens av den.

När nu ”Anonym” ovan joddlar om att ”Lagar ska följas. Punkt.” så har jag två frågor:

1. Det som försvarar dagens upphovsrätt och hårdare tag mot fildelare brukar hävda att annars kommer det inte skapas ny kultur. Anser du då att det inte fanns någon kultur innan 1557 och att innan Drottning Mary den första stiftade första upphovsrättslagstiftningen i UK detta år så var vi bara kulturlösa barbarer?

2. Ska upphovsrätten försvaras till vilket pris som helst? För samhällskostnaden för att försöka strypa fildelningen kommer bli enorma och troligen kommer inte ens en total nedsläckning av Internet totalt stoppa fildelning. Fildelning uppstod liksom innan Internet fanns, tex via Fido och andra liknande nätverk. Hur långt anser du att samhället ska vara beredd att gå för att få bukt på fildelningen? Summariska dödsstraff?

Det vi riskerar, när allt mer resurser läggs på att jaga fildelare, är inte bara, som flera ovan vittnar om, att ”vanliga” brott inte hinns med när allt större resurser läggs på att jaga fildelare utan att respekten för lag och ordning urholkas när polisen börjar jaga folk som bara gör som alla andra.

Det är ett markant större problem än en gammal föråldrad industris desperata försök att krampaktigt klamra sig fast i en svunnen tid. För det är de som skriker mest om stöld (vilket det för övrigt inte är, men det är en annan burk med mask), inte artisterna. Allt fler artister har redan insett att de idag kan klara sig bättre än de gamla dinosaurierna och tex allt fler (speciellt yngre) fotografer lägger ut sina alster med CC-licenser som tillåter icke-kommersiell spridning.

Samhället i stort rör sig allt mer mot fria licenser, fri spridning och direktkontakt mellan skapare och publik. Upphovsrättsindustrin är förlegad och börjar bli en belastning. De politiker som ställer sig på den industrins sida kommer också ses allt mer som en belastning ju längre de envist vägrar inse att 2000-talet har en helt ny uppsättning spelregler som skiljer sig markant från 1900-talets.

Upphovsrättsindustrin behöver helt enkelt lite tough love. Adapt or die.

95 teser – del 15: In just a few more years, the current homogenized ”voice” of business—the sound of mission statements and brochures—will seem as contrived and artificial as the language of the 18th century French court.

Alltså, allvarligt, det här är en no-brainer. Fast samtidigt, många av de här teserna börjar på en rätt grundläggande nivå, troligen för att alla ska ha chansen att komma upp på banan även om man inte har funderat på det här innan så jag hänger på…

Låt oss titta lite i backspegeln. Först 40-talet.

Långa klipp, stämningen får lång tid på sig att byggas upp, meddelandet försöker övertyga tittaren med förnuftsargument.

Jämför nu det med lite TV-reklam från tidigt 90-tal.

Kortare reklamfilmer, snabbare klipp, fräcka vinklar, mindre ”tjafs” utan mer direkt på. Påståenden om varans förträfflighet utan några direkta förnuftsargument men fortfarande lite mer ”pratig” och lägre tempo än vad vi är vana vid att se i dagens TV-reklam eller på Internet.

Och så slutligen lite modernt reklamspråk.

Korta reklamspottar, högt tempo, ingen egentlig information längre. I princip har man skalat bort hela budskapet utan det handlar främst om att göra kunderna ”brand aware”, ofta (som tex i det här fallet precis som när det gäller ICAs reklamserie med Stig m.fl.) genom att underhålla tittarna med humor så de associerar märket med nåt positivt.

Det jag tycker mig se på nätet nu är att bannersreklam börjar bli rätt ineffektivt och klassiska såna här TV-spottar (som tex börjat bli vanliga på YouTube) bara ses som irritationsmoment som riskerar att driva bort folk men att det som verkligen fungerar är öppen dialog. Där har tex SJ varit framgångsrika och även om de inte har världens bästa track record (OAHAHAHA! *harkel*) med sina tåg så skapar de definitivt mycket good-will genom att hela tiden finnas tillgängliga för frågor, kritik, information etc, speciellt när folk har problem. Det SJ kan lära många andra företag är att det räcker inte längre att bara finnas på sociala media eller använda tex twitter, Facebook etc som en megafon för samma gamla trötta massbudskap, man måste vara beredd att föra en dialog idag och ta den på allvar!

Så kontentan? Att påstå att formspråket för reklam ändras är som att lova att solen kommer gå upp i morgon. Reklam förändras hela tiden eftersom det reflekterar det samhälle som den riktar sig mot och om den inte följer med i tidsandan kommer den snart ses som dråplig eller kanske till och med direkt löjeväckande.

Eller kanske lite romantiskt charmig som den här reklamen?

Andra som skrivit: En Snel Hest, Magnihasa, Maloki

Kan man ha rödvin till makaronipudding?

Kan man ha rödvin till makaronipudding?

Jag misstänker att ganska många reagerar instinktivt med ett nej. Att ta något med en sån gedigen finkulturell bakgrund (ja, enligt nordiskt sätt att se på det i alla fall) som rödvin som ofta förknippas med oxfilé eller andra tjusiga saker och så besudla det med något så basalt och Svenssonaktigt som makaronipudding, det måste ju ändå vara helgerån?

Men samhälls- och kulturell utveckling handlar ibland om att göra oväntade saker och bryta mot gamla sanningar, som tex kombinera rock’nroll med dance, blues, country och gospel eller tango med moderna elektroniska klanger. Ni kommer ihåg de där snubbarna som höll på att blåsa en packning när jazzen anföll? De hade väl fått hjärnblödning och fatal hjärtinfarkt simultant i dagens kulturliv. Stackars jävlar, de hade tur att de slapp uppleva dagens arvtagare till  dissonanta neg… afrikainspirerade kulturella orgie i dissonanser och synkoper.

Eller vad sägs om den komplett vansinniga idén att införa allmän rösträtt? För att citera dåtidens Högerledare Ernst Trygger: ”Många skola med grämelse se, hur hörnstenarna i vårt samhälle brytes sönder, och jag förstår dem, ty jag har aldrig under de 24 riksdagar jag bevistat, känt en grämelse så stor som den jag hyser, då jag nu måste biträda detta förslag.” Jadu, Ernst, om du kan uppfatta detta. Vi väntar fortfarande, men det kommer säkert. Vilken dag som helst.

Avkriminaliserandet av homosexuella är också en sån där sak som tydligen obevekligen kommer orsaka att samhället ruttnar inifrån genom att tex ”homosexuella män och kvinnor skulle förföra och förstöra unga pojkar och flickor”. Jag har tack och lov helt undgått detta bistra livsöde, men så har jag också förstås hållit mig ifrån Pride och andra manifestationer anordnade av dessa representanter för sexuella avarter och med lite tur kanske apokalypsens fyra ryttare stannar inom tullarna när den dagen kommer så vi som har vett nog att hålla oss på säkert avstånd slipper plötsliga Gevaliabjudningar.

Sett ur det perspektivet är det förstås inte så underligt att det nu finns de som oroar sig för att ”En hel generation av svensk talang riskerar att gå förlorad”. Jag menar, om man ser historiskt på det så har det alltid funnits en sund skepticism mot genomgripande samhällsförändringar, och det med all rätt! Jag menar, det är visserligen så att vi inte sett nåt i stil med ”Det skall bli stora jordbävningar och svält och pest på den ena platsen efter den andra. Fasansfulla ting och stora tecken skall visa sig från himlen” än, men likt en roulettespelare som konstant spelar på nollan så MÅSTE det ju inträffa förr eller senare, och det SKULLE ju kunna hända just den här gången! Eller hur?

Så hur var det nu med det där med rödvin och makaronipudding? Tja, inga järtecken den här gången heller är jag rädd, men nästa gång ska jag nog välja ett lite lättare vin än Periquita.

%d bloggare gillar detta: