95 teser – del 13: What’s happening to markets is also happening among employees. A metaphysical construct called ”The Company” is the only thing standing between the two.

Alltså. En hel del av de här teserna har redan tangerat många av mina tankar samt, lite, vad jag redan bloggat om i olika sammanhang, men är det nån tes som det känns att jag egentligen analyserat sönder och samman redan så är det nog denna, tex i min (ännu ofullbordade) blogserie ”Jag är inte arbetslös, jag är anställningsbefriad”. Ett utdrag som passar dagens tes extra bra imo:

Många chefer och arbetsgivare beter sig helt enkelt som hönsmammor; kräver att man ska växa som individ samtidigt som de inte riktigt vågar ge oss utrymmet att växa. Kraven slutar vara utmaningar utan blir vägspärrar i stället; man måste klara sig hyfsat i mätningarna annars blir nästa lönesamtal ingen kul upplevelse. Resultatet blir då lätt att med en konstant hög arbetsbelastning, toppstyrning, stress, vansinniga tidsestimeringar etc många till slut känner att inget spelar nån roll, att det inte hjälper hur mycket man försöker och man ger upp. Utan mål blir jobbet bara krävande på ett negativt sätt och det uppstår till slut en ytterst smittsam dålig stämning (dålig karma) där cynism och fatalism är två framträdande ingredienser. Man har helt enkelt inte roligt på jobbet längre och det är nog inte ovanligt att man känner att man sitter fast i en evighetsloop där dagarna till slut bara är samma sak på repetition; ett livslångt evigt kretslopp där man till slut tappar bort alla de där visionerna och drömmarna man hade som ung och till slut räknar man bara ner till pensionen då man förhoppningsvis, kanske, ska hinna allt det där man aldrig hann.

Det finns ett uppdämt behov av förändring i arbetslivet och precis som tes 13 säger så är ”företag” bara en metafysisk konstruktion. Att vi har den typ av företag som vi har idag grundar sig på industrialismens utveckling men det samhället håller på att kollapsa till förmån för något nytt och ett nytt samhälle ställer nya krav. De som växer upp idag har nog insett det här rätt längre, det tar lite längre tid för oss som växte upp i industrialismens slutspurt och vissa av oss kommer nog aldrig tyvärr inse det förräns de dras skrikandes och sparkandes in i framtiden.

Det finns en koppling här, tror jag. Generation Y är nog egentligen inte en biologisk generation, precis som IT-generationen inte är biologisk. Det handlar om värderingar, om kommunikation och om en helt annan världsbild. Vi som växt upp med datorer och spenderat lång tid på nätet, oavsett hur gamla vi var när IT-eran slog igenom, ser inte längre världen med samma ögon som de som är djupt rotade i industrisamhället.

Och varför inte? Vem är det egentligen som bestämmer hur du ska leva? När du rättar in dig i ledet och följer normen så går du med på att någon annan ska bestämma var din mening med livet är, men ”om du spelar efter reglerna, så förlorar du alltid” som Rick Falkvinge har uttryckt det.

Generation Y utmanar helt enkelt gamla traditioner och drivkraften är kommunikation. En konstant, 24/7-kommunikation mellan individer där man inser att man inte är ensam i ett hav av konformitet utan där diversifiering är den rådande trenden. En verklighet där stereotypa mediasanningar och marknadens fokusering på sin kärnverksamhet för att vinstoptimera hotas av denna diversifiering och individens genomslagskraft och där det inte längre nödvändigtvis är en fördel av att vara störst. En utveckling där individen får plats och kollektivet får ge vika!

Företag är bara en metafysisk konstruktion och likt en religion kräver de troende för att fortsätta existera. När de troende uteblir, när de lämnar sin tro till förmån för en ny religion, då dör guden.

Företagen as we know them är dödsdömda. De bara vet inte om det än.

Andra som skrivit: EnRIz, Maloki, En Snel Hest, Magnihasa