Jag är inte arbetslös, jag är anställningsbefriad! – Den oflexibla arbetsgivaren

Det här är det fjärde inlägget i en löst sammanhängande serie. De tre första inläggen kan du läsa här:
Jag är inte arbetslös, jag är anställningsbefriad! – Prolog
Jag är inte arbetslös, jag är anställningsbefriad! – Att arbeta för att överleva
Jag är inte arbetslös, jag är anställningsbefriad! – Stress

Om man ska generalisera lite så kan man säga att innan industriella revolutionen var mycket verksamhet småskalig och innebar inte helt sällan att en person hade både mycket ansvar och diversifierade arbetsuppgifter (även om vissa arbetsuppgifter förstås kunde vara väldigt vanliga eller repetitiva). I rationaliseringens tecken (speciellt under industriella revolutionen) minskades antalet handgrepp, tempot ökade och ansvaret minskade. Hårddraget gick vi från lågt tempo men högt krav på mångsidighet och ansvar till högt tempo men minimerade krav på kunnande och näst intill inget personligt ansvar. När man slipper tänka och bara behöver repetera ett begränsat antal handgrepp om och om igen kan man i gengält göra det väldigt fort. Man har iofs inget ansvar, ganska lite utmaning men å andra sidan är det barnsligt enkelt så man slipper engagera sig.

Han började sortera inkommande paket med den sömngångaraktiga säkerheten hos ett barn som lärt sig något utantill.
– Karl-Bertil Jonssons julafton

Idag har arbetslivet blivit lite av en mix av det sämsta från båda världarna. Det ställs allt högre krav på oss; vi ska hinna allt mer, vi ska ta ansvar, vi ska vara engagerade, känna delaktighet, får ta ansvar för det vi gör (speciellt när det går åt helvete) men det finns ingen balans mellan alla dessa saker vi ska göra och de befogenheter vi ges. Vi kan fortfarande inte bestämma över vår arbetstid (ja, jo, många har fått en viss möjlighet till påverkan i form av flex, men det är fortfarande de heliga 40 timmarna i veckan som gäller), det finns ofta regler och policies som bestämmer saker på en överdrivet detaljerad nivå och ofta får man bestämt åt sig inte bara vad som ska göras utan hur det ska göras med.

Det där med arbetstid har ju debatterats och flera partier, speciellt då på vänsterkanten, har i alla fall tidigare propagerat för kortare arbetstid, så sent som igår kom det en debattartikel från Miljöpartihåll som propagerade för det.

Arbete är en källa till glädje, utveckling, sociala nätverk, kreativitet och självklart – inkomst. För många blir det en källa till stress, enformiga uppgifter, utbrändhet och fastnagling i låglönefällan. Arbetslinjen är allenarådande saliggörande lösning på alla problem i dagens debatt, såväl till vänster som till höger.

Sen argumenterar man för att om man bara drar ner på arbetstiden så kommer det här fixa sig kalasbra, men det känns som att man har en hammare och därför bankar på varenda jädra utstickande pinal man råkar ha i synfältet. Om jag nu inte trivs på mitt jobb så kommer en förkortad arbetstid förvisso minska tiden jag lider, men jag kommer fortfarande inte trivas med mitt jobb! Om jag däremot trivs med mitt jobb (jo, jag har haft ett par såna anställningar med) så är inte arbetstiden alls ett problem på samma sätt. Snarare blir det lätt så att man undrar hur dagen redan kan vara slut och vid ett par tillfällen har det till och med hänt att chefen sagt åt mig att det nog är dags för mig att gå hem och att det trots allt blir en dag i morgon med! Det har alltid funnits en stark koppling mellan hur jag trivts på en arbetsplats och hur bra arbetsplatsen har varit på att låta mig växa som individ och gett mig befogenheter (inte bara ansvar) och på de platser där jag verkligen trivts har det mer känts som ett tvång att behöva gå hem (för att kunna handla, betala räkningar, städa, sova etc) än att, som fallet ofta är om man inte trivs, ett tvång att behöva släpa sig till jobbet.

Många chefer och arbetsgivare beter sig helt enkelt som hönsmammor; kräver att man ska växa som individ samtidigt som de inte riktigt vågar ge oss utrymmet att växa. Kraven slutar vara utmaningar utan blir vägspärrar i stället; man måste klara sig hyfsat i mätningarna annars blir nästa lönesamtal ingen kul upplevelse. Resultatet blir då lätt att med en konstant hög arbetsbelastning, toppstyrning, stress, vansinniga tidsestimeringar etc många till slut känner att inget spelar nån roll, att det inte hjälper hur mycket man försöker och man ger upp. Utan mål blir jobbet bara krävande på ett negativt sätt och det uppstår till slut en ytterst smittsam dålig stämning (dålig karma) där cynism och fatalism är två framträdande ingredienser. Man har helt enkelt inte roligt på jobbet längre och det är nog inte ovanligt att man känner att man sitter fast i en evighetsloop där dagarna till slut bara är samma sak på repetition; ett livslångt evigt kretslopp där man till slut tappar bort alla de där visionerna och drömmarna man hade som ung och till slut räknar man bara ner till pensionen då man förhoppningsvis, kanske, ska hinna allt det där man aldrig hann.

Så hur ska man locka ut den fulla kapaciteten ur sin personal? Hur ska man få individer att verkligen bli kreativa medarbetare som verkligen känner för sitt arbete? Man kan göra som Joe Reynolds som i princip skrotade allt vad heter arbetstider och semesterveckor och beslutade att om de anställda är mogna att ta ansvar för sina arbetsuppgifter så måste de också vara mogna nog att ta ansvar för hur mycket de jobbar med. Fördelarna med att inte ha definierade arbetstider eller semesterdagar anser han är:

1. Det innebär att du behandlar dina anställda som de vuxna och ansvarstagande individer de är.
2. Det minskar jobbet att administrera och hålla reda på semesterdagar.
3. Det visar uppskattning och ökar förståelsen för individuella behov. Vi är inte stöpta i samma form och vissa behöver vara mer lediga än andra av olika skäl.
4. Det är en enorm förmån som gör rekryteringar lättare.

Samma person har även låtit sina anställda välja sina egna titlar (som tex ”Master of Monkey Business”, ”Juggler of Justice” och ”Captain of Currency”) samt byggt en trädkoja mitt i kontoret. Egentligen är ju det här inte rocket science. I tex skolsammanhang pratas det om att miljön ska vara kreativ, pedagogisk, spännande, inspirerande osv, i vårdsammanhang finns det forskning som visar att sjukhusmiljön direkt påverkar hälsotillstånd och tillfrisknande hos patienterna och tex när det gäller äldre med kognitiva problem (tex demenssjukdomar) kan en miljö som är så lugn och hemtam som möjligt (tex att patienten får med sig sina egna möbler osv) göra att patienten blir lugnare, mindre förvirrad och får lättare att klara sig på egen hand.

Vi vet allt det här, vi vet att kontorsmiljön, mängden störningar och stämningen på arbetsplatsen är enormt viktiga för hur produktiva och kreativa människor är på jobbet, ändå beter sig många arbetsgivare som att när de väl rekryterat en person med spcifika personliga egenskaper så ska de plötsligt bara bete sig som standardkugge 1A som får exakt samma arbetsmiljö som alla övriga högst individuella medarbetare med sina personliga och unika egenskaper. Folk blir inte automatiskt kreaktiva och produktiva för att de får en ergonomisk stol, bra arbetsplatsbelysning och en benjaminfikus på kontoret. Vi funkar inte så förutsägbart.

I det läget är det kanske inte så konstigt att många känner att karriären och ens yrkesval inte riktigt är så himla spännande som man hade önskat och funderar på att prova på nåt radikalt annorlunda. I TV har det kommit allt fler program som nästan hånfullt trycker på oss hemma hos-reportage hos personer som lyckats med det, eller i alla fall provat på och med tanke på att det finns ekonomi i att fortsätta producera såna program så är det förmodligen så att ganska många känner den där önskan att komma ifrån slentrianen, prova nåt nytt, jaga sina drömmar. Så varför prioriterar vi som vi gör? Var finns vår känsla för Carpe Diem? Varför följer vi inte vårat hjärta? Hur jävla felmonterade är vi mellan öronen om vi bara fortsätter gå till ett jobb som vi inte trivs med?

För att alla kan inte, likt Arne Anka, vara misslyckade poeter som skrapar ihop till sin överlevnad på… tja, vad nu ankjäveln lever på. Det finns en gräns för hur många som kan sadla om till smeder, finsnickare, konstnärer eller vad man nu vill ge sig på. Även om många har idéer och visioner om vad de skulle vilja göra så är det tyvärr svårt att hitta en nisch där man inte bara trivs utan även kan leva på det. Perfekt vore ju förstås då att ta på sig lagom mycket jobb så man klarar sig och sen ha resten av tiden över till saker man tycker är viktiga i sitt liv, men varför är det då ofta så omöjligt att få arbetsgivare att acceptera att vi vill ha en bättre balans i vår vardag? Varför envisas de flesta arbetsgivare med att hålla fast vid fulltid när det finns undersökningar som visar att produktiviteten skulle öka eller i alla fall hålla sig på ett hyfsat status quo? Jag har tre teorier, mer eller mindre konspiratoriska:

1. Lönsamhet.
   Jag vet inte om det är med flit eller bara blivit så, men av olika orsaker har företagens lönsamhet ökat samtidigt som lönerna halkat efter.

   För det första: Produktiviteten har ökat kraftigt. Företagen har blivit allt mer effektiva. Det tillverkas mer på färre händer, på kortare tid och med högre kvalitet. Produktionen per anställd och per arbetad timme har ökat.
   För det andra: Kronan har sjunkit i värde. När kronan försvagas får företagen ut mer i svenska kronor av det de säljer för på exportmarknaden. Det spär på vinsterna.
   – Sedan har inte lönerna anpassats till den försvagade kronkursen och den stigande produktiviteten. Lönerna släpade efter. Vinsterna ökade på lönernas bekostnad fram till mitten av 2000-talet.
   […]
   – En förklaring är att det finns ett överskott av arbetskraft. Arbetslösheten är hög. Det brukar hålla tillbaka lönerna. Brist på arbetskraft driver upp lönerna.
   – Löntagarnas förhandlingsposition försvagas automatiskt vid hög arbetslöshet. Facken kan inte ställa lika tuffa krav som när det råder låg arbetslöshet.

   Sammanträffande eller ej? Tja, jag tror inte, som en del, att företag är onda i sig, men däremot tror jag att företag, i den mån de kan påstås ha den här typen av egenskaper, är opportunister. KAN man utnyttja en konkurrensfördel kommer man göra det såvida det inte finns väldigt starka (etiska, lagliga, taktiska) skäl till att inte göra det. Att hålla nere lönekostnaderna lär definitivt vara ett skäl som väldigt få företag frivilligt ger upp; börjar personal gå ner i arbetstid måste man anställa fler och det riskerar att driva upp lönerna. Kanske inte en personalchefs våta dröm, direkt.

2. Konservatism/lättja.
   Jag har nog ännu inte råkat på en arbetsgivare som verkligen dragit tex föräldraledighet till en konflikt, förmodligen för att majoriteten av alla arbetsgivare inser att det är en förlorad konflikt redan innan den börjar (och om de inte inser det i tid lär de snabbt lära sig det den hårda vägen), alltså godkänns den typen av ledighet utan knot. Många arbetsgivare har även vänt detta till något positivt genom att tex uppmuntra speciellt pappor att gå hem och att lägga ut mellanskillnaden mellan ersättning och lön för att verkligen visa sig progressiva. I många fall baserar sig säkert detta i en genuin omtanke om sina anställda och om föräldraskapets viktighet, men i åtminstone ett par fall har samma arbetsgivare totalt vägrat att lyssna på att man kan ha andra skäl till att inte vilja jobba fulltid vilket gör att den omtanken ekar lite tomt och ter sig lite populistisk i mina öron. Man gör det man måste, enligt lag, men blir det för besvärligt så blir det väldigt motigt. Speciellt om de vet att de alltid kan anställa någon annan som förhoppningsvis är mindre ”besvärlig”.
3. Brist på visioner.
   Många yrken, speciellt inom mina kompetensområden, är väldigt kreativa av sig. Kreativitet är inget som är en begränsad resurs som kommer minska om den anställde ger sig på egna projekt på sin fritid, snarare tvärt om är kreativitet något som behöver träning så ju mer man utnyttjar den, dess starkare blir den. Jag har en väldigt diversifierad bakgrund vilket jag vet att flera arbets-/uppdragsgivare finner spännande eftersom det ger mig en bredd i min kompetens som inte många andra har. Jag har till stor del fått den bredden eftersom jag lagt mycket av min fritid på att ge mig på områden av helt olika art, så varför uppmuntrar inte dessa arbetsgivare denna bredd hos de anställda när de samtidigt ser den som ett plus hos de arbetssökande? Kompetens som inte används förtvinar, den där diversifiering som kanske tedde sig väldigt lockande när man anställde en person kommer sakta urholkas om det inte finns tid att underhålla den.

Det verkar finnas lite av ett direkt motsatsförhållande mellan kortsiktig lönsamhet och långsiktiga utveckling, vilket kanske inte kommer som en överraskning för de flesta med lite arbetslivserfarenhet som lär ha sett den typen av konfliktande intressen förr. För många arbetsgivare är dessutom denna form av självtänkande individer med egna visioner inte önskvärda heller, jag hade chansen att prata med en person som har lite mer inblick i hur många större företag tänker och för dem är det vare sig meningsfullt eller önskvärt med massa jädra kreativa människor som tänker självständigt. Mycket genuin kunskap och erfarenhet grundläggs genom nyfikenhet och kreativitet, vilket är bra, men när man sen blir anställd så ska man stänga av sin kreativitet och göra sitt jobb. En kreativ liten hög som utvecklar nya produkter och strategier, javisst, men det stora flertalet anställda vill man egentligen bara ska hålla käften och sitta ner.

Frågan är då, i ett samhälle där arbetsgivarens krav på större flexibilitet hos den anställde ständigt ökar men där samtidigt allt fler kan ”jämföra anteckningar” och inte längre behöver tro i sin ensamhet att ”det är nog bara jag som är konstig”, finns det fortfarande plats för oflexibla arbetsgivare i en sån värld?

Fortsättning:
Jag är inte arbetslös, jag är anställningsbefriad! – Och nu då?