Jag är inte arbetslös, jag är anställningsbefriad! – Stress
2012/01/08 7 kommentarer
Det här är det tredje inlägget i en löst sammanhängande serie. De två första inläggen kan du läsa här:
Jag är inte arbetslös, jag är anställningsbefriad! – Prolog
Jag är inte arbetslös, jag är anställningsbefriad! – Att arbeta för att överleva
Många idag har arbetsuppgifter som inte riktigt har ett konkret slut. För att hårddra det; när man tex bygger nånting, lada, friggebod, hot-rod, whatever, så löser man hela tiden praktiska problem och skapar nånting. Det står kvar, det finns, det är. Förutom den glädje och tillfredsställelse det finns att kunna se och ta på det man skapat så når man förhoppningsvis fram till en känsla av att man är klar, att man kan ta det lite lugnare och vila upp sig. Idag så får man en uppgift att lösa, ofta med ”utmanande” deadlines vilket inte helt sällan leder till stress, övertid och olust. Sen, när projektet förhoppningsvis är klart (om det inte i stället läggs ner), så hinner man knappt städa undan resterna från förra projektet innan nästa uppgift rasar in. På en del arbetsplatser jag varit på, flera av dem faktiskt, hade man i princip satt i system att det hela tiden inte fanns ett projekt i pipen utan att det hela tiden stod en-två nya projekt på kö och väntade på sin tur. Tidsplaneringen gjordes ofta som om man inte redan hade något annat att göra eller utifrån den optimistiska utgångspunkten att det pågående projektet skulle fortlöpa smärtfritt så det blev klart i tid, men det kräver bara en liten försening för att det då ska ge en dominoeffekt som påverkar arbetssituationen i månader, kanske år framöver.
När man då förr eller senare drabbas av en försening eller ett oväntat problem innebär det inte bara att det pågående projektet kommer efter och man kanske blir tvungen att skicka ofullständiga produkter till kund med vaga lösningar att ”vi löser det senare”, det innebär också att man hamnar i ganska otrevliga möten där man måste förklara vad som gått fel, varför det gick fel och hur det ska lösas samtidigt som man, förstås, förväntas paddla på som fan för att försöka komma ifatt (eller i alla fall minimera skadan). Samtidigt innebär det här förstås att man inte får några som helst vilopauser, inga slackdagar, ingen chans att rensa hjärnan och komma igen för medans det pågående projektet sakta drar över deadlinen (och kanske nästa deadline och nästa och…) så innebär det att de där andra projekten hinner bli stinkande surdegar som redan från dag ett innehåller irritation, frustration, aggression och den dåliga stämningen sprider sig sakta från projekt till projekt tills det enda man gör är panikfixar, stressar, släcker bränder och aldrig riktigt någonsin hinner göra nånting bra på ett sätt som ger tillfredsställelse och yrkesstolthet.
Ibland behöver det inte ens bero på att tidsestimeringen för de primära arbetsuppgifterna har blivit tokiga. Emellanåt händer det att företag strukturerar om, moderniserar, byter ut rutiner, processer och/eller datorsystem och dessa förändringar innebär förstås så gott som alltid att i alla fall delar av arbetet ska utföras av den ordinarie personalen. Inte helt sällan betyder det att det är uppgifter som personalen förväntas genomföra SAMTIDIGT som de fortsätter att göra sitt ordinarie jobb, uppgifter som förstås inte bara magiskt försvinner vare sig under eller efter de extra arbetsuppgifterna vilket gör att den där andningspausen man behöver efter en sån topp får tas utanför arbetstid, dvs på obetald fritid (om det ens hinns då).
Det finns andra orsaker till att stressnivån på många arbetsplatser ständigt ökar, en som jag tror ofta förbises är att man hela tiden försöker rationalisera bort tjänster som ”bara kostar” så att färre ska göra samma jobb (ofta utan att man först sätter sig in i vad dessa ”onödiga personer” egentligen gör eller konsekvenserna av att ta bort dem innebär), vilket sällan brukar gå direkt smärtfritt. Ett exempel på detta är att en gång i tiden hade alla större arbetsplatser en vaktmästare (som, av någon orsak, nästan alltid hette Rune!?), inte helt sällan en gammal industriarbetare som sadlat om och varvat ner lite sista decenniet innan pensioneringen och som bytte glödlampor, fixade småproblem, tog kontakt med hantverkare vid behov och helt enkelt såg till att såna där små skitsaker aldrig orsakade grus i maskineriet. Rune (och kompisar) fanns fortfarande när jag hittade ut i arbetslivet och det var väldigt smidigt att kunna sticka in huvudet hos Rune och bara säga att ”Du, min skrivbordslampa har gått sönder, kan du byta den?”, ”Whiteboardpennorna i konferensrummet har torkat, kan du kolla på det?” eller ”Vi har en kille som ska börja hos oss om en månad, kan du fixa nycklar och sånt åt honom?” och det blev gjort! Ren shoot and forget, klippan Rune fixar allt!
Rune blev övertalig när budgetarna skulle trimmas. Du får själv lubba iväg till kontorsförrådet och hämta din egen glödlampa, receptionissan eller nån av sekreterarna har fått i uppdrag att se till att konferensrummen är i toppskick (om det inte totalt har fallit mellan stolarna och det inte längre finns ett formellt ansvar på någon) och det är också oftast denne som får ringa hantverkare när toaletten läcker eller liknande och när nån ny snubbe ska börja verkar det som att alla företag idag drabbas av kollektivt kaos där man i bästa fall faktiskt fått allting på plats i sista minuten och i värsta fall finns det knappt ett skrivbord på plats ens. Eller så saknas stolen. Eller så är datorn inte klar. Eller så har alla glömt att mail och inloggningsuppgifter måste beställas av IT minst en vecka i förväg. Eller så saknas postfacket. Eller så finns det inga lediga inpasserkort. Eller… Eller… Eller…..
I rationaliseringens tecken så finns det inte plats för folk som gör sidouppgifter, ingen som byter lampor, fixar småsaker som går sönder, skriver rent efter diktamen, sätter på kaffe, skottar trappan, fixar lite extrabord till konferensrummet, gör beställningar osv. I stället förväntas även den värsta datorklant skriva sina egna officiella brev mha pekfingervalsen, du får själv beställa en ny stol när den gamla gått sönder via ett datorsystem som många använder så sällan att det tar timmar i stället för minuter att luska ut vad man ska fylla i, när konferensrummet inte räcker till får du fråga runt och försöka ta reda på var de där extraborden är lagrade osv. Jag upplever att det här är den primära orsaken till att stressnivån är så mycket högre på arbetsplatserna nuförtiden, för när Rune och polare försvann så skapades det en massa osäkerhet runt det där som förr bara fixades. När du nu själv måste hålla reda på alla de där småsakerna orsakar de väldigt många avbrott i arbetslivet som man helt enkelt slapp förr och varje sånt avbrott orsakar en ”context switch” (som vi datornerdar brukar kalla det), dvs ett förlorande av fokus och tid för att återfå det fokus man tappade.
Denna situation som vi idag har, att det inte finns slackperioder eller tider för återuppbyggnad både mentalt, av lager, av utrustning etc, att vi måste hålla reda på en oändlig mängd små skitdetaljer, att vi ska beställa resor själv, göra kaffet själv, hjälpas åt att hålla ordning i konferensrum, kök och andra allmänna platser leder till att vi hela tiden jobbar på en konstant närvarande belastningsnivå. Var för sig är troligen inte de här små extrauppgifterna speciellt betungande, men tillsammans leder det till att både organisationen och enskilda personer hela tiden stressas och att det inte finns någon som helst marginal för när skiten träffar fläkten och man skulle behöva ha en extra växel för att komma ifatt; vi kör redan kontinuerligt på högsta växeln och orken för att genomföra smått heroiska insatser finns helt enkelt inte längre när alla redan kör på gränsen till vad de klarar.
Det är möjligt att jag haft otur och hamnat på ”fel” ställen och det finns givetvis ställen där det inte alls ser ut såhär, men min känsla är att stressen generellt sett har ökat och att toleransen för de som inte klarar av det jobbannonserna lite käckt kallar ”att ha många bollar i luften” eller, lite mer rakt på sak, ”vara stresstålig” idag är väldigt låg vilket resulterar att de som inte pallar trycket helt enkelt blir utslagna och långtidssjukskrivna eller -arbetslösa.
Fortsättning:
Jag är inte arbetslös, jag är anställningsbefriad! – Den oflexibla arbetsgivaren
Full Mental Straightjacket 
Pingback: Jag är inte arbetslös, jag är anställningsbefriad! – Att arbeta för att överleva « Full Mental Straightjacket
+11!!!111
Fxxxxxg åsm. Feltänkt ekonomi i ett nötskal. Det blir mindre i en eller annan post i excelarket men den verkliga kostnaden osynliggörs bara.
Mitt bästa exempel på feltänkt ekonomi är fortfarande från tidseran när skrivare kopplades till parallellporten på en PC med en Centronix-kabel. En avdelning brände alla sina investeringspengar på en skithög PCs och skrivare, men när prylarna kom visade det sig att varken datorerna eller skrivarna kom med en lämplig kabel. Eftersom budgeten var slut för året riskerade man alltså att stå där med en seriös hög skrivare som inte skulle kunna kopplas in förräns efter årsskiftet när nästa års budget tillät nya investeringar, men tills dess var det många månader.
Lösning: köpa lösa kontaktdon och en rulle lämplig kabel (eftersom det gick på servicekontot i stället för investeringskontot) och sen fick en kille helt enkelt spendera några veckor på att för hand löda dessa skrivarkablar (eftersom det gick på lönekontot). Det blev fullständigt fantastiskt apdyrt jämfört med att helt enkelt bara köpa kabeleländena, men, se, oavsett hur mycket det hade varit en förnuftigare lösning så gick inte det av rent byråkratiska skäl…
That’s economy…
Så vitt min breda anställningserfarenhet talar talas det här om en generell ”systemimmanent” livserfarenhet. Talar vi om ”stresssjukdomar” för att undvika att plottra bort talet i ett tal om ”positiv stress”, vilket sällan är det ord vi använder när upplevelsen av det är positiv; alltså, behöver vi inte heller tala om ”stresssjukdomar” utan det lämnar vi till medicinens hantverkeri.
Stress är namnet på en negativ, i vårt samhälle mycket ofta förekommande, upplevelse. Denna negativa upplevelse har sin ofrånkomligt givna grund i att alltför många människor inte själva förfogar över sina livsverks val- och beslutssituationer.
Ett livsverk kan delas in i fyra småpyssel: möda, lust, omsorg och vila. Att få dessa delpyssel att passa ihop är inte vad som idag kallas ”livspussel”. Att pyssla med sitt livsverk är av naturen givet som ett pyssel ihop med andra pysslare och lika naturgivet blir detta ett gemensamt pussel. Det säger sig självt att det är omöjligt att bara pyssla med sitt eget livsverk. Om inte annat,så talar barnet inom oss om det för oss redan från födseln. Det gemena lägger således grunden för ett common sense, eller som svensk allmänhet uttrycker det; ”sunt förnuft”.
Innehållet i det ”sunda förnuftet” är, att det ”sunda” är det ”bästa”. Förnuftet blir då det samma som det gemena, det ”allmänna”. Således blir det ”sunda förnuftet”, att vilja det ”allmännas bästa”. Sunda förnuftet säger till mig, att vilja ”det allmännas bästa” kan ingen ensam veta vad det är och vet man inte; är det en allmänt accepterad tumregel, att handla som man bäst tycker svarar an mot det ”sunda förnuftet”, dvs ens föreställningar om vad som är det bästa i allmänhet; med tanke på vad andra ska tycka om det jag tycker är bra för mig och mina kära.
Det sunda förnuftet säger mig, att det är bra att ha så många som möjligt att rådgöra med och att jag är intresserad och verkar för att ta mitt ansvar, inför så många som möjligt, för mina handlingar.
Det sunda förnuftet säger mig, att möjligheten för att det ”sunda förnuftet” blir till ett önskvärt common sens är redan men ännu-inte uppenbart fallet. Likväl som möjligheten att ett icke önskvärt sunt förnuft fortsätter och yttermera dominerar vardagen kan komma bli fallet
Grovt sett består livspusslet av två bitar, arbetstid och fritid. Det som nu är problemet är, att arbetstiden handlar om mål och mening medan fritiden handlar om självändamålets mening. Det är mycket vanligt förekommande att ”vi” säljer vår arbetskraft i utbyte mot ett pris som motsvarar den kostnad vi har för att återställa vår arbetskraft i gott skick till nästa dag. Under arbetstiden, vanligen åtta timmar om dygnet, har många ingen kontroll och överblick över sina liv. Livet inom den tiden har de prisgivit för i princip en enda uppgift: Jobba och håll käft.
Ställtiden innan och efter arbetstiden tar död på en stor del av fritiden för många människor och är i de flesta fall en oersättlig stulen tid.
Lika lite som vi på middagsbesök, utom vett&etikett, kan lägga synpunkter på hur herrskapet slafsar i sig sin mat, lika lite kan vi bestämma vilka konsumtionsvanor Herrmans gör sig med sin arbetskraft. Det är grundläggande för sälj-och köpekontraktets vett&rätt, att Herrman är herre i eget hus, och grundprincipen i denna rätt är, att Herrmans är värdar för måltiden, och därför bestämmer rätt vett&etikett rätt. Det är i princip innebörden för målrationaliteten i antällnings-kontraktet. Take it or leave it .
Målrationalitet vet alla vad det handlar om när det handlar om livsverkets pyssel med något som bara är av nödvändighet mödan värt. ”Gör klart skiten så fort som möjligt!” Består ens livsvärld mest av ”därtill nöd och tvungen” är det ren självbevarelsedrift att göra så gott man kan av situationen för att muta in utrymme för lusten. Om inte nödvändigheten står bredvid med sitt måste lägger ingen ned någon möda ifall inte lusten och glädjen är involverad eller står runt hörnet med ett och annat löfte närvarande i dagdrömmen.
Möda med lust och glädje involverad i livsverket kallas självförverkligande och utgör livets självändamål. Produkterna blir ett mervärde och en gåva till eftervärlden att studera och efterlikna till form och innehåll.
IKEA lämnar blott och gult. Blott sol och himmel över ett öde landskap.
Modern till rutavdraget; moderaten Ann-Marie Pålsson, svarade på frågan om det var rättvist, att bara de som redan hade det gott ställt skulle ha råd att köpa sig städhjälp; ”det är inte mer konstikt än att alla inte har råd med en Volvo”.
Vänsterns kongress beslöt inte enhälligt att behålla kravet på sex timmar arbetsdag som propagandiskt svar från vänster, att lösa ”livspusslet” utan klassmärke.
Ingendera handlingslinjerna kommer att få ”nödvändighetens rike” och ”frihetens rike” att pusslas ihop eller minska upplevelsen av stress. Båda kommer bara stärka målrationalitets logik till än mer förfång för självändamålens individuellt avhängiga förnuftigheter. Det sunda förnuftet säger att dess två rationaliteter perdefinition är oförenliga och konfliktualiteten kan bara överbryggas med ökad delaktighet, individuell kontroll och överblick, i de gemensamma angelägenheterna. Vägen dit går inte i första hand genom reformer av det parlamentariska systemet eller mer internetverkande politiska organisationer, det finns inga människor som vill använda sin fritid till politik, utan genom företagande som förstår att skapa lustfyllda arbetes-uppgifter och glädjerik samverkan i beslutsprocessen baserat på viljan att tillsammans göra en så god produkt eller tjänst som möjligt: dvs, hållbara, funktionella och vackra.
Pingback: Jag är inte arbetslös, jag är anställningsbefriad! – Den oflexibla arbetsgivaren « Full Mental Straightjacket
Pingback: Industrialismens sista offer « Full Mental Straightjacket
Pingback: Det där med annonstext | Full Mental Straightjacket