95 teser – del 1: Markets are conversations.
2012/01/01 4 kommentarer
Jag tänkte försöka hänga på Magnihasas påhitt att kommentera de 95 teserna för att komma igång med mitt skrivande igen och bidra med mina reflektioner i ämnet. Idag är det alltså dags för del 1: Markets are conversations.
En marknad är kommunikation, ja, men kommunikationen är också marknadens flaskhals. Tittar man på de riktigt primitiva formerna av marknader (och ordets ursprung) så handlar det om ett fysiskt möte mellan säljare (tex en bonde på en marknad) och dennes kunder. Kommunikationen är så absolut som den kan bli eftersom den sker i ett personligt möte, men det innebär också att det finns en väldigt påtaglig flaskhals för hur stor omsättning man kan uppnå. Bonden kan bara serva en person i taget och eftersom det lär ta i alla fall ett par minuter per transaktion så begränsar det antalet affärer som kan slutas under en och samma dag. Bonden kan ta med tex sin fru och dubbla sin kapacitet och därigenom uppnå större potentiell förtjänst, men det skalar ganska dåligt och när han tagit med sina barn, sin dräng och gammelmormor lär alla mest springa ivägen för varandra och situationen får svårt att skala linjärt.
Lösningen är hiearkiska strukturer. Bonden säljer tex sin mjölk till Arla som i sin tur säljer den till grossister och butikskedjor som ser till att den hamnar på mer lokala försäljningsställen som i sin tur servar slutkunden. Varje steg är en marknad, varje steg innehåller även ett visst mått av kommunikation och serviceflaskhalsen är fortfarande linjär på så sätt att varje steg fortfarande kräver en viss tidsenhet per genomförd affär, men där ett köp i sista ledet handlar om några få liter mjölk så har detta redan abstraherats till pallar i nästa led, tankbilar i nästa osv. Större kvantiteter kan hanteras genom att hiearkiska strukturer konstrueras, men på samma gång kompliceras också kommunikationen eftersom den går genom flera led och det inte längre finns en möjlighet för en ensam person att hantera informationsmängden.
Traditionellt sett har detta lösts genom enkelriktad kommunikation i form av massutskick, radio- och TV-reklam, annonskampanjer etc och möjligheten att öppna en dialog har för den enskilde varit i princip försumbar, delvis för att ansvaret för kommunikationen i princip flyttats från säljaren, bonden på marknaden som måste vårda varje enskild potentiell kund, till köparen, eftersom en enskild person inte längre syns lika enkelt i massmarknaden och därför måste anstränga sig mer för att höras. Ofta har det enda sättet att som kund verkligen göra ett intryck varit att antingen starta kampanjer och proteströrelser eller vända sig till tyngre aktörer som inte lika enkelt försvinner i mängden eller helt bryskt kan ignoreras.
I en sådan värld har kommunikationen egentligen förflyttats från att handla om direkt verbal kommunikation (”Jag tycker inte de här morötterna ser speciellt färska ut, har du inga bättre?”) till att bli mer abstrakt och börja handla om att kommunicera via varor, tjänster och pengar. Det effektivaste sättet att få en affär eller ett företag att förändra ett beteende är inte längre att klaga verbalt eller genom att skicka ett brev utan att ”rösta med fötterna”. Vi visar vårat missnöje mer handgripligt genom att flytta våra pengar till en konkurrent. Köparen och säljaren kommunicerar mer abstrakt; säljaren får veta vad vi uppskattar genom att studera kundernas köpvanor och får framför allt direkt kännas vid kundens missnöje när kassaflödet minskar. Det är egentligen samma kommunikation, men den har blivit mer abstrakt genom att den sker via transaktioner i stället för verbalt.
Det är dock här man nu kan se ett skifte tillbaka till en äldre era. Med nya media blir det lättare för alla att kommunicera, det blir lättare för enskilda personer att ta kontakt med företagen direkt, tex via sociala medier, och även om kommunikationen fortfarande kan anses vara abstraherad så är det ändå en återgång till en mer jämlik dialog där kunden inte längre är förpassad till en underlägsen roll med få möjligheter att påverka. På samma sätt börjar kommunikationens roll sakta förändras från att ha blivit allt mer enkelriktad massutskick till att återigen bli en dubbelriktad dialog där konversationen i sig har ett marknadsvärde. Under den industriella eran pre-internet förväntade sig knappast någon att någon annan än möjligen den lokala butikschefen (eller någon av dennes underlydande) skulle svara på frågor eller kritik, idag blir det allt mer viktigt att man får mer centralt förankrade svar igen och de företag som kan hantera dessa dialoger på ett för kunden accepterbart sätt kommer upplevas som genuint intresserade av sina kunder medans de som misslyckas med denna förändring allt snabbare kommer ses som föråldrade och ohyfsade.
Marknad och dialog kommer bli oerhört hårt sammanlänkade och beroende av varandra samtidigt som äldre tiders massutskick kommer förlora sin effekt allt mer.
Andra som skrivit: Magnihasa, Maloki, EnRIz, En Snel Hest
Full Mental Straightjacket 
Pingback: Markets are Conversations – 1 of #95theses – maloki
Hela det tänk som ovan praktiseras visar retoriskt att det producerats, skapats, i en världsbilds-atmosfär som dagligen spänner vagnen före hästen, dvs den logik som gör allt likvärdigt med bytesvärdeekvivalenten. Det är ett tänk som skapas inom en verkningskrets utan orsak och som därför inbillar sig att världen blir till genom ”aktörer” som uttrycker ”efterfrågan” som själva orsaken. Och när det inte finns en ”efterfråga” finns heller inga ”aktörer”, fast världen vimlar av människor. Men så vimlar en del av världen alltmer av designers, reklammakare som ser som sin uppgift att designa fåtalet ”aktörer” till begärsmaskiner som belånar sig upp över sin öron för att tillfredställa sitt omättliga begär, ty begärets karaktäristiska karaktär är att begära begäret. Och så mycket bevänt med det är det inte för den skara av ”aktörer” som tvingas sälja sin arbetskraft till städning hemma hos designers och reklammakare med rutavdrag.
Byt perspektiv från cirkulations- till produktionssfär… så hamnar vi säker på fötter igen och kan börja förstå vad vi… bör … göra hur och varför.
Mjo, det är lite det tänket som orsakade att jag började skriva om att vara anställningsbefriad. Eller rättare sagt, jag är nog på väg dig. Tror jag. 😉
Men det hindrar fortfarande inte att oavsett vilken retorisk tvållåda man står på så handlar marknader ändå väldigt mycket om kommunikation. Exemplena ovan är tagna från hur saker och ting defacto har sett ut, inte hur de kan se ut, men oavsett om det handlar om tillgång, efterfrågan, produktion vid beställning eller vfsh så krävs kommunikation.
It’s essential, very much so numera än kanske under industrialismen, men man kan inte bara kasta bort kommunikationen.
Hade jag haft kvar i minnet att de var du som språkade så träffsäkert om arbetsbefrielsemöjlighetens perspektiv hade jag nog läst dig mer i linje med än mot din mening.
Det är inte alltid man säger det man menar eller menar det man säger. Denna kiasm är för mig ofta värd att kommunisera i ett samtal, i synnerhet om det förmedlas genom skrift. Den skänker eftertanken en god mening att tänka på i sitt dubbel-dubbel-tilltal. Oss nudå.
Vad fan sa jag, som gick att läsa till innebörden att kasta bort kommunikationen!? Jag måste kolla. Jo, jag ser att det är fullt möjligt att missförstå mig på det viset. Möjligen har jag givit ifrån mig tecken som får dig att ana att du har å göra med någon slags vänsterkille från -68rörelsen, en gammal (tröttsam) marxist… och det är ju fallet… men då är frågan vad det kan vara för förförståelse du har som tolkningsram, vilken av alla tokiga marxismer du föreställer dig mig ha?
Eftersom utrymmet inte tillåter en närmare ut redning, så säger helt kort. Om man som jag, anser att det finns några punkter i Marx kritik av den politiska ekonomin (nationalekonomin idag) gör man bäst i att inte kalla sig marxist. Det bara blockerar all meningsfull komunikation, precis vad som även blir resultatet, om man kallar sig kommunist, vänsterpartist eller socialdemokrat. Med ett modernt kommersiellt språkbruk är det här fråga om en tradition med taskiga ”varumärken”.
Av samma skäl är det mindre viktigt att kalla sig vänstermänniska i vid mening, även om det ändå kommer att framgå av det jag vill språka om och ordvalen jag gör det med visar ur vilken tradition jag stammar. I några avseenden kan jag hålla med om att den gamla vänster-höger- skalan inte gäller längre. Men andra aspekter talar för dess gilltighet, nämligen den att vi alla ofrånkomligen är övergivna traditionellt. Jag lär mig först de givna (ord-) formerna, det traderade uttrycken och senare möjligen de olika konstextuella meningsmöjligheterna ett givet uttryck kan ha och ges att bära på kommunikativt funktionellt. Till vardags förlöper kommunikationen som oftast och bäst på våra för-givet-taganden. När problem uppstår ligger lösningen som oftast i att vi lyfter på locket inför varandras förgivet tagna premisser eller föreställningar.
Pratet jag satt igång här torde något visa att jag anser att produktion av mening, dvs handlingen att mena något och menandet att göra något är människornas främst egenskap. Marx anade att han rörde vid något kunskapande teoretiskt fundamentalt, men fastnade i att se det som en metodfråga – som å ena sidan, vilken metod som skulle styra forskningen och å andra sidan, vilken metod som måste styra själva framställningen – när det i grund och botten är en fråga retorik i båda produktionerna. Det är språkandet som är vår mest grundläggande produktiva handling för alla våra andra göromål; att tänka, att teoretisera, att bara tjattra för att producera och konsumera umgänge likt de andra hårbeklädda apornas plockande i varandras pälsar.
Det mest värsta retoriska nacksving jag vet att höra är denna: ”Här var det mycket snack och lite verkstad! Jag har en förhållandevis bred yrkesrollserfarenhet och var tror du mest jag fått höra denna glädjedödande utsaga. Frågan kan sägas vara retorisk.
Nu förstår du att jag har ett mycket uppskattat förhållande till kommunikation… men inte till den sortens informande handlingssignaler som inte är trovärdighetsskapande utan river sönder vår med modersmjölken givna tillit till varandra… det produceras mycket omvärldsbilder inom bytesvärdesektorns kommunikations/cirkulationssfär, estetiskt vackra och förföriska men väldigt få estetiskt riktiga och önskvärda, vilket är det samma som meningsförlust
Och meningsförlusten har ju du verkligen satt fingret på med frågan om vi lever för arbete eller arbetar för livet.