You can talk the talk, but can you walk the walk?

Sen jag skrev om min oro för jävssituationen i styrelsen så har också en hel del andra skrivit om samma farhågor och deras syn på det. Det ger mig den där förhatliga känslan av ”Vad var det jag sa?”, vilket är en känsla jag på senare tid börjat hata för varje gång det visat sig att jag har rätt så betyder det att det kommer missas en deadline på jobbet, någonting kommer bli värre än det redan är eller så är det bara några glada personer som försöker demontera demokratiska grundvärderingar i all välmening.

Jäv är, och förblir, en dålig sak och enbart det faktum att flera kloka (i flera fall klokare) personer håller med mig tyder på att vi har ett interndemokratiskt kaninhål som ingen i dagsläget vet hur djupt det går. Det är skitdåligt, speciellt för ett parti som regelbundet brukar kritisera andra parter för jäv så fort det finns fog för det. Jag gillar för övrigt citatet:

Men i Sverige, där vi är så noga med allt annat, tar vi inte så hårt på saker som rättssäkerhet och maktkorruption.

Jag menar, till och med upphovsrättsföreningens ordförande har utsetts av regeringen för att utreda upphovsrättsfrågorna i vårt land…

Reaktionen på sådant här brukar bli ”Jaha, det var kanske inte bra… Hmm… Hur skall vi göra nu? Äh! Vi låtsas inte om problemet.” Och så rinner allt ut i sanden.

Skall det bli så den här gången också?

Ja, HAX. Hur ska vi göra nu? Ska vi köra enligt den Svenska modellen, låtsas om som om den påtalade jävssituationen inte finns och hoppas att även denna jävssituation ska rinna ut i sanden? Hur konsekvent skulle det vara?

Jäv..? Hm… Nä. Faktiskt inte. Mig har man väl knappast där man sätter mig. Jag är en vuxen människa som kan själv. Jag uppfattar det som en smula stötande om folk tror att jag är ett mähä som tar order istället för att tänka, analysera och fatta självständiga beslut.

När tex den utpekade domaren i TPB-målet försvarade sig med att han inte upplevt sig som jävig och när utredningen kom fram till att de inte ansåg att det förelåg jäv, ja då angrep flera Piratpartister även det. Däribland HAX själv, natürlich!

Men ingen tycks bry sig. Politikerna upplever inte detta som något problem. Samhällsdebattörerna och åsiktsjonglörerna vill inte ta i frågan. Och om någon ändå försöker ta upp ämnet, då viftas han eller hon undan som rättshaverist.

Någon borde lyfta dessa frågor inför nästa riksdagsval? Piratpartiet? Det ligger ju faktiskt inom vad som rimligt kan anses vara (pp):s domän av ämnen och frågor.

Men när vissa medlemmar återigen pekar på att situationen inom partiet går att uppfatta som att en motsvarande jäv föreligger, då heter det plötsligt:

Tid som kan läggas på bättre saker kommer att behöva offras för att diskutera förmenta jävsfrågor varje gång som jag inte intar en rakt motsatt uppfattning mot Engström. Vilket känns en smula tramsigt och tröstlöst.

Så varför är det inte tramsigt och tröstlöst när Jim Keyzer eller Tomas Norström bara gjorde sitt jobb? Varför är det ok för att det sker inom Piratpartiet? Är pirater nån slags övermänniskor som av naturliga skäl ska litas på för att de vet bäst och alltid går att lita på det?

Är det det budskapet vi ska gå till val med år 2014?

Rösta på oss! Vi är ofelbara!