När uppnår ett alster verkshöjd?

Upphovsrätt bygger på idén att den person som har skapat ett verk av en viss verkshöjd också ska ha ensamrätt att bestämma hur detta verk får användas. Upphovsrätten kan skyddas genom bestämmelser om straff för den som utan upphovsmannens medgivande nyttjar verket. Lagstiftning eller praxis kan också medge skadestånd till upphovsmannen och förbud för annan att nyttja verket.

”Ett verk av en viss verkshöjd”, håll den formuleringen i minnet när du tittar på den här youtubevideon.

Och såhär är det faktiskt rätt ofta när det kommer till populärmusik, ett utmärkt exempel är tex Kents Kärleken väntar och Visages gamla hit Fade to grey.

Just de två låtarna är så lika varandra så att den danska DJ:n Morten Trøst gjort en remix.

Och just för att populärmusiken tenderar att försöka hålla sig inom samma mall för högsta igenkänningsfaktor så blir det förstås också väldigt lätt att visa hur stereotyp den därmed blir.

Det här är inget unikt för 2000-talet utan är något som alltid förekommit. Ta tex den helyllesvenska dansstilen hambo som var populär för sisådär 100 år sen. Det är (med väldigt få undantag) otroligt lätt att remixa låtar i hambotakt till att skapa helt nya verk just för att de har en gemensam grund, men när så mycket musik bevisligen delar så mycket grundläggande struktur, har de verkligen verkshöjd?

För att ett alster ska anses vara ett verk måste det ha uppnått verkshöjd. Det innebär att verket ska visa upp originalitet eller individuell särprägel som ett resultat av upphovsmannens personliga skapande. Det är med andra ord upphovsmannens säregna sätt att uttrycka något som skyddas, inte de idéer eller fakta som verket kan innehålla.

Varje gång jag slår på radion och lyssnar på någon av de musikkanaler avregleringen gav oss så känns det i alla fall som att de dagsländor till artister som oftast spelas i princip uppfinner hjul om och om igen (möjligen med lite olika färg eller storlek) och då vet jag inte om jag tycker att det är rimligt att de ska ”ha ensamrätt att bestämma hur detta verk får användas” när originaliteten och personliga prägeln i stort sett uteblivit.

Så hur ska då ett musikaliskt verk låta för att det inte ska råda någon tvekan om att det uppnått verkshöjd? Tja, vad sägs om såhär?

Säga vad man vill om Mike Oldfields timmeslånga epos Amarok, men det uppfyller verkligen kraven på verkshöjd. Det är till och med fullt rimligt att hävda att det överfyller och svämmar över kraven och att även mindre, err, originella verk fortfarande ska anses uppfylla dem. 😉

Så visst anser jag att det är fullt rimligt att musik ska gynnas av upphovsrätt, men just vad gäller populärmusik så känner jag ofta att verkshöjden är tveksam eller till och med obefintlig. Det blir inte heller speciellt konsekvent när upphovsrättsindustrin (naturligtvis) anser att även den mest utstuderade mallproduktion ska anses omfattas av upphovsrätten medans kreativa remixer av existerande verk inte ska det. Det som idag oftast visar sig vara den praktiska skiljelinjen när såna frågor ska avgöras är vilken part i målet som har mest juridiska och ekonomiska resurser snarare än vem som producerat det största kulturella värdet.

Givetvis är det samtidigt väldigt svårt att dra en tydlig gräns mellan ett verk som kan anses uppfylla kraven på originalitet eller individuell särprägel och ett verk som inte gör det, så förmodligen är det rimligt att även de mest banala populäralster anses ha någon form av kvalificerande verkshöjd, men då måste i konsekvensens namn även remixer och derivatverk av dessa verk också anses ha verkshöjd. Det enda som i sådana fall inte uppfyller kraven på verkshöjd är alster som kan anses vara rena plagiat, vilket ter sig ganska rimligt.

Det här har dock en konsekvens och det är att det uppstår en konfliktsituation mellan derivatverk, som rimligtvis måste anses vara fristående verk oavsett om upphovsmannen är uppbackad av en kraftfull upphovsrättsorganisation eller -industri, och originalverkens upphovsrätt som ger upphovsmannen ”ensamrätt att bestämma hur detta verk får användas”. Om man inte accepterar att derivatverk kan ha verkshöjd blir det svårt att motivera varför mallproducerad populärmusik ska omfattas av upphovsrätt men om derivatverk accepteras som självständiga verk med verkshöjd blir det plötsligt omöjligt att garantera upphovsmännen bestämmanderätt över sina verk. I vilket fall som helst innebär det att upphovsrätten inte längre fungerar (om den någonsin gjort det) och att denna dissonans mellan karta och verklighet förmodligen är en bidragande orsak till att upphovsrätten generellt sett inte efterlevs speciellt väl, inte alltid ens av personer som själva är aktiva inom upphovsrättsindustrin…

Sett ur det här perspektivet är det glädjande att se att höra att Storbritanniens premiärminister, David Cameron, idag gått ut och sagt att upphovsrätten måste anpassas till teknikutvecklingen.

Speaking at an event in the East End of London, at which he announced a series of investments by IT giants including Facebook and Google, Mr Cameron said the founders of Google had told the government they could not have started their company in Britain.

‘Fair use’

He said: ”The service they provide depends on taking a snapshot of all the content on the internet at any one time and they feel our copyright system is not as friendly to this sort of innovation as it is in the United States.
[…]
The six month review will look at what the UK can learn from US rules on the use of copyright material without the rights holder’s permission.

It will also look at removing some of the potential barriers that stand in the way of new internet-based business models, such as the cost of obtaining permission from rights holders and the cost and complexity of enforcing intellectual property rights in the UK and internationally.

It will also look at the interaction between intellectual property and competition law – and how to make it easier for small businesses to protect and exploit their intellectual property.
[…]
The announcement was welcomed by internet freedom campaigners, who said the government had to redress the balance after the controversial Digital Economy Bill, which gives copyright holders the power to block access to websites hosting illegal content.

”It is long overdue. Some of our copyright laws are frankly preposterous,” Jim Killock, of the Open Rights Group, told BBC News.

”The Digital Economy Act left a massive hole of missing user rights like personal copying and parody.

”It’s great to have the opportunity to make the case for modern copyright that works for citizens and artists rather than yesterday’s global publishing monopolies.”

Det här hjälper förstås inte oss i Sverige, i alla fall inte direkt, och det kommer säkert inte lösa alla problemen med dagens upphovsrätt, men det är ändå trevligt när en tongivande politiker talar om upphovsrätt och menar att den måste luckras upp i stället för att stramas åt. Förhoppningsvis ser vi nu en början till en insikt hos våra styrande politiker att man inte kan förbjuda ny teknik den här gången heller…

Pingat på Intressant.

(PS. Tack för länken till Axis of Awesome, mamma)

Annons