Eftervalsanalysanalys

Det är nu nästan en månad sedan valet och jag är fortfarande inte riktigt säker på vad som egentligen hände vid valet. Alliansen fick nytt förtroende, SD kom in och PP fick röstsiffror paritet med vad man fick 2006. Inget vidare val kan vi ju lugnt säga och det har tagit lång tid att försöka få rätsida på mina tankar om det. Det fanns dock väldigt många som direkt ställde sig på sin tvållåda och basunerade ut sanningar till höger och vänster, allt från att leta syndabockar till varför SD kom in till att Piratpartiet floppade och att piratrörelsen är död.

Efter valet drunknade vi i problembeskrivningar och analyser, vissa genomtänkta och briljanta, andra, ehm, mindre briljanta. Själv kände jag att jag inte hade på fötterna att skriva en analys och det känns fortfarande som att jag har alldeles för få pusselbitar att sammanfoga för att kunna bilda mig en objektiv uppfattning. Det har visserligen inte hindrat många andra, men det är inget skäl till att jag ska göra samma sak. Till slut blev det bara tråkigt, tjatigt och ointressant att läsa ännu en analys skjuten från höften eller ännu en postning om hur avskyvärda SD var och jag missade säkert många kloka ord när jag helt enkelt ledsnade så pass på alla som kanaliserade sin besvikelse och sitt hat i osande postningar som i allt för många fall bara letade efter någon, eller något, att skylla på att jag tappade lusten för bloggosfären över lag.

Sen skrev Emma något väldigt klokt, nämligen ”Du som är politisk bloggare – vad tillför du, egentligen?”. Efter en valrörelse där allt fler bloggar blev stereotypa megafoner för sina partier följt av en eftervalsperiod där en fullständig kakafoni rådde så var Emmas postning en klockren samtidsanalys av oss bloggare. Vad tillför vi egentligen? Uppenbarligen inte mycket när det kommer till kritan och ett skäl till det är förmodligen att politik inte direkt är det roligaste sen clownen Manne i vanliga fall och när valet närmade sig så blev vi politiska bloggare helt enkelt skittråkiga. Hela högen. Vi tävlade internt om vem som kunde synas mest på knuff, höll koll på vem som låg högst på politometern och vilket parti som syntes mest i statistiken. Jag säger vi, för jag blev också en del i den här blogmobben.

Men hur mycket skillnad gjorde det inför valet egentligen? Enligt den statistik jag samlade ihop innan valet så är det rätt uppenbart att vad gäller bloggandet hade Piratpartiet lyckats sätta ner foten rejält, ändå frågade en av min sambos kollegor henne innan valet om Piratpartiet fortfarande fanns eller om vi helt enkelt försvann efter EU-valet. Jag skulle tro att det här inte var unikt för Piratpartiet utan jag är övertygad om samma sak gäller för övriga partiers bloggare, men våra åtta riksdagspartier syntes i stället i andra sammanhang vilket var den avgörande skillnaden till deras fördel. Så lite betyder helt enkelt bloggare för ”vanligt folk”.

Så är bloggarna överspelade? Mjä. Inte direkt, men bloggar funkar uppenbarligen inte som en nyhetsförmedling eller propagandakanal riktade mot allmänheten för de flesta läser helt enkelt inte bloggar (i alla fall inte politiska sådana). Jag håller dock inte med om att den politiska bloggosfären är en isolerad bubbla, snarare är det de sociala mediernas ledarspalt. De flesta läser inte ledaren i en tidning, men det är ändå där man ofta kan se samhällsförändringar och politiska trender och på samma sätt tror jag det är med de politiska bloggarna. De gånger blogosfären tar upp frågor som ligger i tiden kan det skapa en blogbävning som känns ända ut i den fysiska verkligheten men det är inget man lyckas med om man bara ägnar sig åt att försöka knipa åt sig placeringar på statistiklistorna. Vi måste helt enkelt bli intressanta igen. För att citera Erik Laakso:

Jo, vi politiska bloggare är i huvudsak skittrista även om undantag finns. Tråkigast är vi när vi lämnar all form av reflektion och kritisk analys åt sidan och bara agerar kampanjverktyg. Trovärdigheten tappas raskt när läsarna ser vår skröpliga natur men den går att reparera om man bara inser den, påtalar sina egna brister och ber läsarna om ursäkt.

Så var den här postningen intressant eller är det bara ytterligare ett exempel på en postning som främst kommer läsas av närmast sörjande och den interna intresseklubben? Tja, bra fråga. Den blev i alla fall mer läst och tillförde i alla fall mer nu än om jag inte hade skrivit den alls… 😉