Först blir Assange häktad i sin frånvaro för att han påstås vara skäligen misstänkt för att ha sexuellt ofredat en kvinna och våldtagit en annan. Sen gör Assange nånting som jag har den djupaste respekt för, trots att han påstår sig vara oskyldig och påstår att det hela är en komplott och trots att det finns en hotbild mot honom och han därför alltid försöker resa med så låg pofil som möjligt så tänker han överlämna sig till polisen, trots att han måste vara medveten om att rättssäkerheten i Sverige inte är den bästa.
Pof, plötsligt är Assange inte längre skäligen misstänkt och behöver inte längre anmäla sig till polisen. Hela Internet står som fågelholkar med gapande munnar och ett stort ”WTF!?” råder. Att det kommer få långtgående konsekvenser är givet, men hur fasen blev det såhär? Expressen, som är på hugget direkt och vräker ur sig artiklar, fortsätter att gotta sig i efterspelet och försöker, på något skenheligt sätt, att försvara sitt agerande med att påstå att de bara gör som WikiLeaks:
Wikileaks hyllar konsekvensneutraliteten och Julian Assange själv satt på bästa sändningstid i SVT och förklarade varför det var rimligt att hans Wikileaks spred den information som fanns, också om den kunde skada individer, just för att det var den information som fanns.
Men i går, när Expressen – helt korrekt! – berättade om våldtäktsmisstanken, lät det lite annorlunda från Wikileaks och dess vänner i forumen. Det är möjligen inte så konstigt, en sexbrottsanklagelse är allvarlig och den som pekas ut som misstänkt våldtäktsman i medierna orsakas naturligtvis en publicitetsskada. Den här gången var den publicitetsskadan förvisso försvarlig, men det är ändå tänkvärt att konstatera att konsekvensneutralitetsprincipen inte var lika okomplicerad den här gången för Wikileaks och Julian Assange.
Jag säger bara, i helvete heller! Och jag håller med Jardenberg när han säger att:
Jag tycker det är en närmast oförskämd vantolkning av både det uppdrag Wikileaks tagit sig, men framför allt det arbetssätt de valt. I fallet med the Afghan War Diary hade man dokumenten i månader och övervägde noga hur publiceringen skulle gå till. Man lät tre andra publicister vara med i processen och man lät till och med Pentagon få chansen att vara delaktiga. En långsam och nogsam process. Något helt annat än det som Expressen presterade i det här fallet. Här gick det undan. Här gällde det att kunna skrika ”FÖRST!” som om den internationella mediescenen inte var något annat än kommentarsfältet på Schulmans gamla blogg.
Det fanns ingen som helst eftertanke, det var en ryggmärgsreaktion på ett scoop. Inte den minsta lilla kritik, källforskning eller reflektion, bara ”Ut med det på ettan!”. I stället är det bloggare som ställer de intressanta frågorna, som tex:
- De anmälande kvinnor är på något sätt bekanta med varandra,
- Kvinnorna hade träffats och talat sig samman innan de kontaktade polisen,
- Åklagaren fattats sitt beslut om frihetsberövande utan att ha talat med vare sig kvinnorna eller Assange. Åklagaren skall inte ens ha haft tillgång till några förhörsprotokoll med kvinnorna utan ha fattat sitt beslut enbart utifrån en polismans uppgifter per telefon.
Jag frågar mig allt mer om media egentligen har ett existensberättigande om det inte går att lita på att de gör sitt jobb och jag är inte direkt ensam om att ha tappat förtroendet för media.
Pingat på Intressant.