Irak: En annan syn på saken

Många har nog redan sett den här video från när en Amerikansk Apache-helikopter på säkert avstånd mejar ner folk på marken som om det vore ett datorspel grabbarna spelade.

Här är en annan syn på saken, en marksoldat som berättar om hans erfarenheter från Irak och trots att han inte visar en endaste bild så är det ändå mycket otäckare än videon från helikoptern eftersom det är personliga erfarenheter från någon som var där, mitt i förödelsen.

Det här är hur kriget mot terrorn ser ut. På riktigt.

Kriget mot terrorn är inte när våra politiker pratar om påhittade faror och hot, men i sin naivitet hjälper de fortfarande till att rättfärdiga vad som händer i till exempel Irak genom att blåsa upp den lokala, försumbara hotbilden maximalt. Kriget mot terrorn är våld, blod, inälvor, massakerade kroppar och en vardag där allt fler barn växer upp utan att minnas något annat än våld, blod och vapen och där explosioner är ett normalt inslag i stadsmiljön. När de växer upp minskar möjligheterna för fred allt mer för våld blir deras lösning och vapen deras språk.

Vi kan inte påverka politikerna i USA, men vi kan påverka våra egna politiker att sluta stödja och rättfärdiga den slakt av civilbefolkningen som just nu pågår, skapandet av en ny generation Amerikanska soldater som aldrig blir av med sina mardrömmar och orsakandet av en ny grogrund för fler väpnade konflikter och en evig våldsspiral som aldrig kan brytas med mer våld. Kriget mot terrorn måste ske utan vapen och utan rädsla. Det måste ske genom att man inte backar för försöken att terrorisera, genom att man ger civilbefolkningen i oroliga länder hopp genom understöd i form av mat, mediciner, vård, skola och annan hjälp. Ett folk som känner hopp har en framtid men ett folk som inte kan eller orkar planera mer än för dagen och där varje dag man överlever är en bra dag är ett desperat folk och desperata människor är beredda att göra vad som helst för att få stopp på våldet och hotet.

Som till exempel att ta till våld och terrorism.

Pingat på Intressant.

”Demokratin” Sverige

Futuriteter har i sin postning Varför ingen Moderat eller MUF:are borde rösta på de ”nya Moderaterna” klistrat in ett reportage om hur det gick till när FRA-lagen forcerades igenom. Det är 8 minuter långt, men det är 8 väldigt viktiga minuter som berättar om en händelse i Svensk historia som jag misstänker att framtida historiker kommer analysera sönder och samman i sina försök att förstå hur en demokrati kunde bete sig som en jämrans bananrepublik. Se det!

Det finns ett ord för vad som skedde den dagen i Riksdagshuset: mobbning. Ren och skär mobbning. Vad jag känner för Fredrik Reinfeldt, Lars Lindblad, Isabella Järnbeck med flera ska jag nog inte skriva ner i ord, men det som hände den där dagen i Riksdagshuset är inte värdigt en demokrati.

Å andra sidan har jag varit övertygad om att Svensk demokrati varit på dekis rätt länge. Det är sött och nästan lite rörande att Kent försöker få avföringen att lukta lite godare genom att sprida rosendoftande floskler omkring sig, men det ändrar inte på min bild av att alliansen är en demokratisk Zombie som visserligen rör på sig, men som sakta faller sönder inifrån och tappar allt fler delar.

Tyvärr känner jag inte någon väldoftande rosdoft från andra sidan diket heller, det är mest samma dyngstank nödtorftigt maskerat med doften av nystekt valfläsk. Svensk demokrati har definitivt passerat sitt bäst före-datum och ju mer jag lär mig om Svensk historia, dess mer inser jag att brytningen skedde för väldigt länge sen. Det brukar klagas på att EU lider av demokratiunderskott men jag tror att det är en sjuka som är vida mer spridd än vad många inser och att vi måste börja här hemma och göra något åt den farsot av hobby-Machiavellis som infekterat Riksdagshuset om vi på sikt ska ha en chans att få EU demokratiskt.

Skulle det bli bättre med Mona Sahlin som statsminister i stället för Il Duche Reinfeldt? Tja, å ena sidan tror jag faktiskt att Mona är mer demokratiskt lagd än Il Duche, men då får å andra sidan Ecpat gräddfil rakt in i regeringen via Thomas Bodström. Det kan bli riktigt, riktigt otäckt…

Det kommer bli intressant att se vad som händer under nästa mandatperiod oavsett vem som styr landet. Skrämmande intressant.

Pingat på Intressant.

FRA-lagen och Moderata Ungdomsförbundet

Beelzebjörn gästbloggar hos Hakan Ünsal och liksom Lake kan jag bara hålla med om att följande citat verkligen fångar varför jag inte ser något annat alternativ än att rösta på Piratpartiet:

Mitt svar är att jag inte vill studera, jobba eller betala skatt i en polisstat som avlyssnar och bevakar allt jag gör, och jag vill inte heller bli gammal i ett samhälle som betraktar medborgare som brottslingar tills motsatsen bevisats, istället för tvärtom.

Instant gåshud.

Framtiden börjar få upp farten

Läser idag på SvD att ”Författaragent skippar förlag”:

Den amerikanske litteräre agenten Andrew Wylie, med författare som Philip Roth, John Updike och Orhan Pamuk i sitt stall, kringgår förlagen och sluter ett direktavtal om e-boksförsäljning med näthandeln Amazon. Genom hans Odyssey editions säljs nu 20 moderna klassiker, bland annat Nabokovs Lolita och Waughs Brideshead revisited, som e-böcker, utan förlagens inblandning. Detta har väckt ont blod hos flera förlag.

Att förlagen, skivbolagen och andra liknande industrier anser att de har någon slags rätt att få sitta och mjölka pengar på distributionen av kultur råder det ingen tvekan om, men det som ger dem den möjligheten är upphovsrätten, en konstruktion som dessutom bitvis skräddarsytts för dem genom aktivt lobbyarbete. Vad som gynnar industrin gynnar däremot inte alltid samhället, vilket en rapport publicerad av British library tydligt visar. De frågade ”Is copyright a help or a hindrance?” och många av svaren pekar på problemen med dagens upphovsrättslagstiftning:

Professor Lionel Bently

As both a beneficiary of copyright, and someone who wishes to use copyright protected material, one might legitimately ask whether I would be prepared to sacrifice the ‘benefits’ if I could be relieved of the burdens. While my answer would be a resounding ‘yes’, the truth is that with some relatively limited reforms of copyright, the system could continue to provide the benefits (and incentives) without imposing the burdens on education, free expression, and intellectual progress.

Richard Donkin

I have been approached on a few occasions for permissions to reproduce quotations from my work. On every occasion I have agreed but sometimes an emailed “Yes, that’s fine” is not enough. I am told I must use a certain form of words. I have neither the time nor the inclination to be browbeaten by legal convention on the form of words I use to grant permissions over my intellectual property.
No creator of original material wants to see their work plagiarised and I would agree that copyright law is needed to prevent passing off. But to have one’s work quoted by a fellow writer is helping to disseminate ideas, enhancing marketability and fee-earning potential. All this is lost in a draconian interpretation of copyright law.

Dr Gabriel Egan

One does not have to be a Marxist to recognize that, as part of our intellectual superstructure, laws arise from the practical realities of how things get made. When the only way to copy texts and pictures was by hand, there were no Intellectual Property (IP) laws. Printing presses made copying cheap and fast, and IP laws emerged to regulate them. Digital copying is faster still and perfect, and existing laws are no longer able to protect the intellectual labour of creators while facilitating the studying of their works and their re-use in fresh artistic creation. A generation is growing up disdainful of copyright law because of its irrelevance to modern needs.
Trailers in cinemas warning that copying a film is theft, akin to purse-snatching, strike most spectators as manifestly untrue. Stealing deprives someone of the use of their property, while copying something only adds to the number of copies in existence. The supposed loss to a rights holder is notional and dependent upon the untestable hypothesis that a consumer prevented from copying something will buy it instead.


Today’s creators sample and mash-up disparate sound and video streams to form new works distributed over the Internet directly from producer to consumer. The criminalisation of these creative acts prevents debate about what is at stake when one artist draws upon another’s work. The widening gap between the official position on copyright and the general indifference to it shown by students, researchers, and creative artists leaves these groups dangerously exposed with nothing but intuition to guide them. Disconnecting from the Internet those who violate copyright laws would only further marginalise the most creatively productive groups in society, those upon whom cultural development depends.

Naomi Korn

The significant numbers of works for which the rights holders cannot be traced or are unknown (orphan works) and the lack of suitable exceptions for the use of these works also pose significant problems for educational institutions and other public sector bodies. Orphan works, currently estimated to be in excess of 50 million works across the public sector in a recent study, are likely to include a large body of works, such as documentary photographs, sound recording and unpublished text based works, which were created without any commercial intent. Although these works are immensely valuable in terms of their cultural and academic contribution, their commercial value is likely to be very low if not negligible. Important projects such as the Digitisation of Medical Journals and the British Library Archival Sound Recordings Project are continually struggling to balance free and open access, with the costs of due diligence efforts to trace rights holders, and the potential resulting risks if they decide to publish.

Bilden som målas upp av undersökningen är densamma som Piratpartiet fört fram:

För en balanserad upphovsrätt

Upphovsrätten skapades för att gynna samhället genom att uppmuntra till skapande, utveckling och spridning av kultur. För att uppnå dessa mål krävs en balans mellan dels samhällets krav på tillgänglighet och spridning, och dels samhällets önskan om att det ska finnas incitament för nyskapande och vidareutveckling av kultur.

Vi menar att dagens upphovsrätt är i obalans. Ett samhälle där kultur och kunskap är fri och åtkomlig för alla på lika villkor gynnar hela samhället. Vi hävdar att ett utbrett och systematiskt missbruk av dagens upphovsrätt aktivt motverkar dessa syften genom att det begränsar både utbudet av kultur och tillgången till kultur.

Dagens upphovsrätt brukar delas upp i två olika delar: den ideella upphovsrätten och den ekonomiska upphovsrätten. Vi vill behålla den ideella upphovsrätten som den är idag, men menar att den ekonomiska upphovsrätten behöver moderniseras och anpassas till dagens villkor.

Piratpartiet är idag det enda partiet som tar de här frågorna på allvar och inte bara snackar lite löst om problemen när det inte finns nåt ”viktigare” att käbbla om, därför är det viktigt att Piratpartiet kommer in i riksdagen.

Pingat på Intressant.

Otros Aires

Jag gillar när musik är lite oförutsägbar, när man tar olika saker och slår samman dem i nånting nytt. Otros Aires är en sån grupp som, bokstavligt talat, baserar sin musik på gamla traditioner men mixar in moderna instrument och tongångar och skapar en slags elektrotango som kombinerar samplade slingor och synthar med dragspel. Genren verkar kallas neo-tango, men jag tror jag föredrar att kalla det elektrotango. 🙂

Gruppen är Spansk/Argentinsk och historien bakom gruppen beskrivs bäst av bandmedlemmarna själva:

Det finns beklämmande lite Otros Aires på Spotify men, till min stora glädje, betydligt mer på Grooveshark.

Politiken är upp och ner?

Inte nog med att Moderaterna påstår sig vara det nya arbetarpartiet, nu anklagar Ask (Moderaterna, ideologi: Liberalkonservatism) Vänstern (ideologi: Socialism och Feminism på ekologisk grund (Bingo!)) för att vara liberala!

Det är lite tragikomiskt det hela, men det är ju tur att jag tänker rösta på Piratpartiet så man vet vad man får…

PS. Extra humor är att det står att ”Denna bild är ett MONTAGE”. Å fan? Jag trodde det var fullt normalt att ha en mikrofon utstickande ur axeln sådär. Fast det kanske ska ses som en metafor för den övervakningsstat Ask vill införa, vad vet jag…?

KD trademarkar ”Verklighetens folk”…

…och som av en händelse tecknade Sinfest den här strippen i samma veva.

Det är inte utan att man undrar lite över timingen… 😉

Läs även Kunskapssamhället, Piraten Anders, Beelzebjörn och Opassande.

Kvotering leder inte till jämställdhet

En väldigt bra opinionsartikel på SvD:

Eftersom kvotering är en form av särbehandling – en grupp identifieras och ges särskilda spelregler – menar vi att sådan politik snarare motverkar jämställdhet. Kvinnor behandlas då som del av ett kollektiv och de individuella rättigheterna och egenheterna negligeras. Jämställdhet kan bara uppstå när lika spelregler föreligger, aldrig genom särbehandling.

Jag kunde inte sagt det bättre själv. Men det som jag verkligen gillar med artikeln är slutklämmen:

Vi tror att företagarna och företagens ägare bättre än någon politiker – oavsett politisk färg och kön – kan avgöra hur den mest lönsamma strategin för framtiden ser ut. Marknaden har visat sig rättvisare än stater och politiker när det gäller att döma vilka företag som förtjänar framgång och inte.

Det finns en tendens hos kvoteringsförespråkare att beskriva kvotering som något modernt och innovativt. I en demokrati är kvotering snarare två steg bakåt än ett framåt. Låt oss utforska vad andra verktyg kan bidra med jämfört med könskvotering, för att nå bättre jämställdhet i näringslivet.

Opinionsartikeln är författad av:

SOFIA FALK vd och grundare Wiminvest
ANNIKA von HAARTMAN övervakningschef NASDAQ OMX Nordics
ANITA LIGNELL DU RIETZ fil dr och författare
GUNILLA von PLATEN entreprenör och grundare Xzakt Kundrelation
YVONNE ROSENTHAL företagare och psykolog
ANNELIE TELFORD vd Debaser

Ren poesi i mina öron! Många tummar upp på den där artikeln som verkligen ställer skåpet där det hör hemma. 🙂

Höst

Den här historien skrev jag för ca 10 år sedan och när Kanin startade sitt 2022-projekt så kom jag att tänka på den och grävde fram den ur gömmorna på min hårddisk. Vi var dock rörande överens om att den inte riktigt passade som bidrag till 2022, men när jag nu ändå grävt fram historien bestämde jag mig för att publicera den här i stället.

I vanmakt såg han lågorna sakta sprida sig från rum till rum på övervåningen trots att han envetet fortsatte spola vatten in genom de av värmen sprängda glasrutorna. ”Elsa!” skrek han gång på gång fastän han redan visste att hon var död, måste vara död, kvävd sedan länge av röken. Långt borta på vägen kunde han höra sirenerna nalka sig. ”Försent” tänkte han i förbigående. Som ytterligare ett bevis på hur hopplöst det var bröts plötsligt strömmen för hela gården och vattentrycket sjönk sakta tills det bara kom en liten rännil från slangen som han fortfarande krampaktigt riktade mot huset. ”Elsa!” skrek han en sista gång samtidigt som han sjönk ner på knä. Någon la en hand på hans axel och plötsligt låg han ner. Elsa lutade sig ner över honom.
”Elsa, Elsa! Jag drömde att du var död.”
”Elsa? Drömde du om Elsa?”
För ett ögonblick förstod han inte varför Elsa inte kände igen sitt eget namn, men så i ett ögonblick fick han rätsida på världen och såg att det var Mats som höll i hans axel. Med en rysning ruskade han av sig handen och sa ”Det var inget, glöm det.”
Mats såg frågande ut, men plötsligt spred sig ett roat leende över hans ansikte och ändrade röstläge till en mer feminin ton. ”Vill du hellre bli uppassad av en kvinna?”
”Gör inte sådär! Jag står inte ut med det” nästan skrek han. ”Du vet mycket väl vem Elsa var, det har jag berättat.”
”Förlåt. Det var inte meningen att göra dig upprörd.” Mats väntade ett ögonblick och fortsatte sen obekymrat tala. ”Vill du ha maten här på rummet eller nere hos de andra?”
Han tänkte efter ett tag. ”Jag äter ute på altanen idag, jag vill inte vara inomhus.”
Mats funderade ett tag, var på väg att protestera men lät det sen bero. I stället tog han fram varma kläder och skickade iväg en order om att få altanen skottad samt ett bord och en stol framställd. Slutligen lämnade han rummet för att fortsätta dagens övriga sysslor.
Han tog ner fotografiet av gården och tittade hopbitet på det. ”Jävla Mats.” muttrade han. ”Förbannade jävla hem. Om jag inte vore så orkeslös och inte gården brunnit ner…” Han avslutade aldrig meningen. Det fanns inget mer att säga som inte redan sagts.

Frukosten var god som vanligt och tillsammans med vädret mildrade det hans usla humör något. Han tittade ut över skogsdungen och visste att cirka 7 km fågelvägen stod det numera en helt ny byggnad där hans gamla gård stått. En gård förvaltad i generationer ersatt av betong, automatik och rationalisering. Ingen hade velat ta över den gamla anrika gården och när den brann ner hade han inte råd att låta bygga upp den igen. Ville inte heller. Utan Elsa var det inte värt det. Han funderade på att kalla på Mats och beställa en sup, fast ångrade sig igen. Han orkade inte med Mats nu.

Hjärtrytmen hade lugnat sig igen. Bra, det betydde att gubben sov nu. Bara han inte frös så var det ingen fara. Mats kollade regelbundet temperaturen och förundrades över vad som nyss farit i den gamle mannen. Frukost på altanen? I december? Nåja, han hade i alla fall klätt sig varmt utan att protestera. Om han nu bara kunde komma ur sin olycka och inte älta det om och om igen.
Mats suckade sorgset och fortsatte ner till köket för att hämta den sup som han mycket väl visste att gubben ville ha men inte skulle komma att fråga efter. Akvavit, en dubbel, alltid samma. Det var väl inte helt bra för hans kropp, men om han inte hade större krav än så kunde det vara honom väl förunnat. Mats hade läst hans journal. 87 år gammal, ensamstående sen Elsa gått bort, jobbat hela sitt liv till långt efter pensioneringen. Klart gubben ska ha sin sup.

Han vaknade med ett ryck! Han hade klart och tydligt hört en dörr gå igen nånstans. Yrvaket såg han sig omkring och först efter några sekunder såg han den snaps som stod på det nu avdukade bordet. ”Det måste vara Mats. Satan vad kusligt det är, det är som om han läste mina tankar.” Han tittade länge och fundersamt på glaset och kunde inte riktigt bestämma sig. ”Nå, synd på god sprit att förfaras.” tänkte han och tömde glaset i ett svep. Han kunde känna värmen sprida sig i kroppen och suckade behagfullt.
”Nån dag”, tänkte han. ”Nån dag ska jag gå tvärs genom den där skogsdungen och se vad de gjort med mina ägor.” Han lutade sig tillbaka och njöt av solskenet. ”Fast jag blir inte yngre och en vacker dag kanske jag inte klarar det längre. Nä ta mig fan, jag ska bannemig gå dit idag! Vackert väder är det ju till på köpet!” Han reste sig resolut upp, tog ut riktningen mot berget som låg bakom den plats där gården en gång legat och började promenera.

Mats fick plötsligt en kuslig känsla av att nånting inte stod rätt till. Gubben hade vaknat för ett tag sen, det hade han märkt på andningsfrekvensen, men nu andades han hårt som om han ansträngde sig. Även hjärtat slog märkbart tyngre, inte utmattat utan kraftfullt. Han tog sig så snabbt han kunde till altanen, steg ut och såg den tomma stolen. I samma ögonblick som han såg spåren insåg han vad som pågick och han skyndade omedelbart efter gubben. Han halvsprang försiktigt för att inte gå omkull i halkan medans han följde spåren och efter lite drygt 3 kilometer, nästan halvvägs, hann han ifatt honom.
”Vad gör du? Om du ville se gården kunde vi skjutsat dig dit, det vet du. Snälla, låt oss vända innan du faller och bryter benet eller nåt värre.”
”Men får man då aldrig vara i fred för dig!?”
”Jodå, om det är det du vill ska jag byta med vem du vill i personalen men låt oss vända nu, jag fryser.”
Han skrattade torrt. ”Fryser? Nu skämtar du väl ändå? Skulle du frysa? Nädu, jag tänker minsann inte vända. En gång till ska jag se den mark jag slitit med i hela mitt liv, sen kan ni ta mig tillbaka till det där fängelset.”
Mats suckade inombords och följde efter, hela tiden orolig för att gubben skulle gå omkull och skada sig. Han kunde känna hur han sakta blev allt kallare men han kunde inte riskera att gubben blev liggande ensam i skogen om olyckan var framme.
De fortsatte framåt tillsammans under tystnad. Gubben gick med förvånansvärt spänstiga steg men Mats kände hur hans energi sakta rann iväg och han fick anstränga sig för att hänga med. Till slut glesnade dock träden och de fick en första blick av nu snötäckta fälten. De enda rörelser man kunde se var enstaka helautomatiska jordbruksmaskiner som till synes planlöst rörde sig omkring på gårdsplanen till det enorma komplex i stål och betong som nu hyste både redskap och boskap. Längst ena långväggen hade någon, eller något, målat ”Jordbruksenhet 167E” med kantiga tecken.
”Fy fan så anskrämligt. Det är bannemig värre än jag trodde det skulle vara.”
Gubben stod tyst under flera minuter och försökte utröna var gården en gång hade varit, men trots att han bott här i hela sitt liv och kunde alla landmärken, var alltihop nu så annorlunda att han hade svårt att komma ihåg hur det en gång sett ut. ”Skulle tagit med fotografiet” tänkte han för sig själv.
Till slut hade han sett nog och bestämde sig för att gå hem igen när föreståndaren kom gående från parkeringen. ”Haft en angenäm promenad?”
Han svor till. ”Jävla Mats! Du var tvungen att skvallra förstår jag?” Han stirrade på Mats men fick inget svar.
Föreståndaren gick fram till den nu till synes fastfrusna Mats och sa ”Ja, Mats ja. Stackaren. Han tog ut sig själv totalt när han följde efter dig. När han inte kunde få dig att följa med tillbaka, insåg han att han inte skulle klara av att ta sig tillbaka för egen maskin, så att säga, så då sände han ett meddelande där han berättade var ni var, var ni var på väg samt att han trodde att han skulle kunna garantera din säkerhet hit åtminstone. Uppenarligen gjorde han en korrekt uppskattning av det samt att han inte skulle ha energi nog att kunna ta sig tillbaka igen.” Föreståndaren vände sig plötsligt om och tittade irriterat på gubben ”Han bryr sig om dig! Han är en av våra absolut bästa vårdare och du borde vara tacksam för allt han gör för dig! Faktum är att jag har tittat lite i hans loggar och han lägger inte ner så mycket tid på någon annan som på dig. Egentligen rätt konstigt med tanke på hur du behandlar honom.”
Gubben fnös. ”Det är en jäkla plåtnicklas! Maskiner har inte några känslor och om han nu håller på att fjanta efter mig så förbannat får ni väl programmera om honom, för det gör banemig inte mig gladare att konstant ha honom i hälarna som en annan byracka!”
Föreståndaren skakade på huvudet. ”Mats är unik. De här sakerna är inte längre bara maskiner. Mats är Mats, inte bara en plåtnicklas som du kallar det.”
Han skakade på huvudet. ”Det är fortfarande bara plåt och sladd.” sa han trotsigt.
Föreståndaren skakade trött på huvudet. Han hade haft den här diskussionen förr och var rätt trött på den. ”Nå, ska du vara kvar här länge eller ska vi ge oss av?”
”Vi kan åka för nu har jag sett eländet. Jag tycker inte om det, men det är väl tidens melodi förmodar jag.”
Föreståndaren nickade och tillsammans gav de sig av mot parkeringen. Ungefär halvvägs stannade gubben, vände sig om och frågade ”Men Mats då? Ska han bara stå där?”
”Å, det är ingen fara. Han har stängt av sig och varken ser eller hör just nu. De är på väg med en ny bränslecell åt honom för den som sitter där nu är förstörd. Han ansträngde den för hårt för att den ska gå att återstarta. Det tar ett par timmar innan de hinner hit med en ny.”
Gubben nickade, och mot sin vilja kände han sig faktiskt lite skuldmedveten trots att det bara var en maskin.

Prästen tittade ut över kyrkogården där han satt i julisolen och njöt av sysslolösheten. Han kände att han nog nickat till ett par minuter och han kunde se en ny besökare som måste kommit under hans lilla tupplur. Han log lite när han kände igen hållningen och reste sig upp för att gå bort och hälsa. När han var halvvägs hörde den andra honom, vände sig om och vinkade. Han vinkade tillbaka och hojtade ”Hallå Mats, det var ett tag sen.”
”Ja, det var det. De av mina patienter som är kvar i livet börjar bli få, så det är inte ofta jag får ärenden hit längre.”
”Så han var också en av dina patienter?”
”Ja. Den sista får man nog säga trots att det finns fler i livet.”
”Jahaja. Det var han som var så svår? Som hade mist sin fru i en brand några år innan ni möttes?”
”Ja, det var han. Under de år jag kände honom kom han aldrig över det och jag skulle nog gissa att han aldrig gjorde det efter det heller. Han var inte den typen helt enkelt. Fast jag har inte access till de filerna längre, så jag vet förstås inte.”
”Nå. Vi får hoppas att han fått ro till slut.”
”Det har han nog. Jag fick höra att efter promenaden ägnade han all sin tid åt att sitta på altanen eller i burspråket i allrummet och bara titta ut på naturen. Jag tror han på nåt sätt blev klar med livet den dagen och sen väntade han bara. Det tog ju inte heller så många månader trots att han var frisk och stark.”
”Och du, Mats? Hur är det själv? Ångrar du att du slutade på hemmet och bytte jobb?”
Mats log. ”Inte för en sekund! Jag älskar ungarna på dagis. De ser mig för vem jag är, inte vad jag är.”
Prästen log tillbaka. ”Jo, jag kan nog tänka mig det. De har inte samma förutfattade meningar kan jag tänka.”
Mats skakade bara eftertänksamt på huvudet och skrockade lite. ”Det är nog så.”
”Du Mats, kul att jag fick träffa dig. Vi har saknat ditt sällskap på våra söndagsmiddagar. Varför dyker du inte upp i helgen?”
”Jag vet inte. Jag känner mig utanför. Ni sitter där, berömmer den goda maten, vinet och så sitter jag där rakt upp och ner och ser på. Det känns… Jag vet inte, det känns fel helt enkelt.”
Prästen skämdes plötsligt för att han inte tänkt på det. ”Förlåt, det borde jag ha tänkt på. Men du, kom efter en, två timmar i stället då. Då borde vi hunnit duka av och tagit fram kaffet och kortleken. För kort spelar du väl fortfarande?”
Mats skrattade. ”Ja, det är klart jag gör!”
”Men då så. Kom förbi på söndag klockan halv fem så ska jag se till att vi är klara med maten och att det finns plats vid kortbordet för dig.”
”Jag ska tänka på det. Du, jag hör av mig på torsdag om hur jag gör, men nu måste jag kila. Jag lovade att vara tillbaka om en timme.”
”Gör så. Och hör av dig. Hej.”
Mats körde händerna i fickorna och gav sig raskt av medans han visslade en gammal låt han hört de gamla nynna medans han fortfarande jobbade på hemmet.
Prästen stod kvar och tittade länge efter Mats. Det var få ”plåtnicklas” som blev såna djupa personligheter som Mats, men även om han mött en och annan så var nog Mats den enda han träffat som visslade. Han skrockade lite för sig själv medans han återvände till sin parkbänk i solen.

Idag publiceras mitt andra bidrag till 2022!

”Andra? Du menar det andra bidraget på 2022 och ditt första?” tänker ni kanske nu, men nej, pga en klurig tidsloop (och ett akut behov av material pga en vakans) så publiceras mitt andra bidrag, som handlar om remixkultur, idag. Det blev en rätt kort förvarning och därmed ett rätt intensivt skrivande, men så blir det ibland. Hoppas ni uppskattar det. 🙂

Mitt första bidrag ska fortfarande publiceras den 4:e september.

%d bloggare gillar detta: