Steelneck: Demokrati på reträtt

Igår skrev jag om att vår demokrati är på reträtt
och avslutade min text med:

Två frågor dyker omedelbart upp i mitt huvud:

• Hur blir man funtad som människa om man växer upp i en miljö som konstant behandlar unga som kriminella?
• När kommer den ständigt ökade paranojan bland våra folkvalda leda Sverige till en liknande situation?

På detta fick jag ganska snabbt två kommentarer, dels morr som ställde ytterligare en bra fråga:

• Vad för bild av polisen och rättsväsendet kommer dessa ungdomar att få efter att konstant behandlas som kriminella och utsättas för kränkande och förnedrande behandling varje gång de möter en polis?

och dels steelneck som skrev ett svar till våra frågor som är så jädra bra att det förtjänar att lyftas fram i stället för att hamna i skymundan i ett kommentarsfält. Jag lämnar härmed över till steelneck, mitt enda bidrag är lite redigering för att öka läsbarheten. Jag hoppas att steelneck förlåter denna klåfingrighet samt att jag återpublicerar kommentaren mer publikt.

Pingat på Intressant.

---

Jo, det tror jag att jag kan svara på, en sån där låång kommentar igen. Helt kortfattat kommer de att bli fuskare och myglare som i alla lägen försöker smita ifrån ansvar och samtidigt ständigt försöka upprätthålla en mycket grå fasad utåt för att inte sticka ut från mängden. Vi har sett det förut, bakom järnridån.

Fusk, en social fjäder i hatten

Det kan låta som en paradox, att inte sticka ut från mängden men samtidigt vara en fuskare och myglare. Men det är inte alls konstigt, snarare fullt mänskligt. När det gäller fuskandet så är saken ganska uppenbar, i ett orättfördigt system där individen inte respekteras och kränks på olika vis, så blir det en social fjäder i hatten om man lyckas lura systemet på olika vis, inte en skam. Olika exempel från olika tider kan vi nog alla komma på, inom allt från rövarhistorier om hembränning till hur annars hederligt folk lurat tullen.

System som inte upplevs rättfärdiga skapar också ytterst rättshaverister och dessa har alltid en potential att bli rejält farliga, ja hembryggd terrorism där haveristen ger sig på själva samhället med vad medel som står honom till buds, såvida kontrollapparaten inte är oerhört effektiv. Men i ett system som upplevs rättfärdigt så sker inte detta i någon nämnvärd omfattning, inte ens grova brottslingar som dömts kommer ut som terrorister, möjligen bara som återfallsförbrytare inom sitt gebit.

Erfarenheter och sociala uppfattningar

I detta kan vi nog också se en viss delförklaring av det som brukar komma från folk längt ut på högerflanken gällande invandrare. Många invandrare kommer från länder med fruktansvärda system, de är fostrade och uppväxta under de systemen och har en lite annan social uppfattning om att dra nytta av systemen. Men lyckligtvis är alla olika med sina egna personligheter, somliga anpassar sig fort och omfamnar våra normer och sätt att tänka. Men det är en stor mental omställning, från att se det som en fjäder i hatten att kunna klösa ur lite extra slantar ur samhällets ficka, till den svenska nästan skammen kring t ex. socialbidrag.

För många invandrare känns nog detta stycke mycket obekvämt, men jag har full förståelse och jag lastar dem inte. Lever man under ett orättfärdigt system, så har man inte samma förtroendefulla respekt för systemet och detta förändras inte så snabbt alla gånger. I synnerhet inte om vårt system också behandlar dem illa fast på andra sätt, som att t ex. få vänta i många år på besked om de får stanna eller inte. En psykisk misshandel av rätt grova mått. Nåja, sidospår. Att lura systemet är inte socialt fel under ett orättfärdigt system, det blir någonting hedervärt. Respekt är något ömsesidigt, något som måste förtjänas, och rädsla är defenitivt inte samma sak..

Den paranoida orättvisan

De styrande i en orättfärdig stat blir per automatik paranoida och agerar preventivt på sina egna farhågor, ofta retoriskt motiverat med samhällets bästa eller medborgarnas beskydd. Tyrannen brukar stiga upp ur demokratin just som en beskyddare. Här kommer övervakningen in, en orättfärdig övervakning som helt negligerar oskyldighetspresumtionen. Denna övervakning eroderar rättskänslan som leder till det tidigare sagda, en ond spiral.

Så till den grå biten, att försöka leva sitt liv under radarn. – I en alltför kontrollerad omgivning, tenderar folk att abdikera ansvar – Ansvar handlar inte om att vara lydig, att ta ansvar handlar om att agera efter eget huvud. I ett bra system känner man ett förtoende att kunna göra så. ”Men jag lydde ju bara order..” det är den klassiska ursäkten för att slippa ansvar. Men när man är övervakad och måste kunna svara för allt man gör, då gör man inte lika mycket. Det är rätt sällan som vi kan motivera precis allting vi gör, i synnerhet inte när vi agerar på känslor eller prövar våra vingar med något nytt. När man är övervakad slutar man att pröva sig fram, för som övervakad känner man inte förtroende, snarare en misstro. Det drabbar all utveckling i samhället, såvida ordern inte kommer uppifrån, då lyder man ju och behöver inte utmärka sig och behöva svara på frågor om ens motiv och agerande.

Paranoja orsak till järnridåns fall

Jag hävdar att det var den paranoida brottsbekämpningen och misstänksamheten som gjorde att länderna bakom järnridån blev såpass på efterkälken, inte kommunismen i sig. Samma sak hade nog skett i ett helt annat auktoritärt system med samma paranoia. De hade alla grundläggande resurser, de hade kunnandet och teknologin. De kunde ha åkt till månen på 60-talet, sköt upp satelliter, de byggde kärnkraftverk, hade allsköns spetsteknoligi inom sjukvården och de producerade vapen av världsklass. Men allt detta kom uppifrån, i det lilla var de fullkomligt oförmögna eftersom allt vanligt folk gjorde vad de kunde för att inte sticka ut från mängden, inga innovationer eller utveckling där inte. Men fuska och mygla? Ja så fort tillfälle gavs och de trodde sig komma undan med det, men ingen entreprenörsanda, utvecklande och öppen åsiktsbildning, ingenting. Bara grått och trist utåt sett.

Det är den utveckling vi redan slagit in på. Vi är redan på väg och ingen förändring är på väg på länge än. Vi accelerer allt mer på den inslagna vägen och medelsvensson befinner fortfarande i ett stadium av förnekelse och mental justifikation av systemet som i allt högre grad kränker honom. Det är också helt naturligt eftersom det krävs väldigt mycket innan folk erkänner för sig själva att de lever under ett system de inte tycker om. Vi kan alla se i vilken omfattning vanligt hederligt folk ursäktar övervakning och registrering av dem själva och olika sorters övergrepp som begås av auktoriteten mot andra.

Rationaliserande av övergrepp

Begår t ex. Poliser ett övergrepp, så är inte den naturliga reaktionen raseri mot polisen, istället försöker folk ursäkta dem och hitta på förklaringar för att om möjligt rättfärdiga det. Ju mer offentligt och fler som lysnar, desto starkare blir rättfärdigandet, men reaktionen kan vara rakt motsatt i det privata över köksbordet. Samma sak med olika repressiva lagförslag, det naturliga där vi befinner oss är inte att ta till gatorna, det måste gå betydligt längre för det, mycket längre. De allra flesta ursäktar politikerna – de är ju inte politiker utan anledning, de har säker rätt och de vill ju väl – Ja, religion är relaterat och står på samma grund av ”system justification”. Det här är djupt rotade mentala saker som har att göra med att vi är flockdjur. Det är därför det funkar att tala om syften i det stadie vi befinner oss, eventuella konsekvenser blockeras mentalt – det är ju inte det vi vill..

Ett lästips, den numer bortgångne bloggaren Mikael Wälivaaras Fabel om Herden och fårskocken.

Vi lever alla inom en låda av tankegods som kan kallas konsensusverklighet. Det är _inom_ denna låda vi kan vara oense, men så fort någon går utanför denna låda så betraktas personen som knäpp, galen, konspirationsteoretiker, inte vid sina sinnes fulla bruk osv.. Epiteten är närmast oändliga. – Vårt fina system kan inte vara dåligt, kan inte, La la la la.. – Detta oavsett om det personen säger är sant eller inte, så långt kan vi inte tänka utan att släppa kognitiven. Det är de gemensamma kognitiven in action. En gång i tiden sågs jorden som platt, men om den etablerade gycklaren motsade detta, så skrattade alla gott, medan den som sade samma sak och samtidigt kunde vara trovärdig som auktoritet lätt hamnade under dödshot. Platons grottliknelse i ett nötskal.